Läs mer om mig och det jag gör:

måndag 6 april 2015

Grattis till min pånyfödelse!

3 april var min födelsedag - alltså en sån där dag som de flesta av oss firar en gång om året. Jag vill tacka alla som uppmärksammade mig på bland annat Facebook. Tack! Om det är en sak som Facebook är bra för, så är det just detta. Så tack alla ni - det kändes bra!

Jämfört med andra födelsedagar, var denna en annorlunda födelsedag. För det är verkligen en födelse som pågår. Min födelse. En födelse av något som redan är jag, men ändå inte. Det vill säga att det jag som tidigare kunnat säga: jag är gift med henne, jag bor där, jag har dom sakerna, jag har det där jobbet, jag som har den där rollen, jag som... Så är det inte längre. Allt det där är inte längre en
del av det som är jag - Alexander. Jag är inte Charlottes make, jag bor inte längre i Malmö, jag har inte kvar den damm jag byggt, jag har inte något vardagsrum med två soffor, inte längre ett kök där jag kan dansa runt och laga mat, jag har inte längre en massa andra saker och åtaganden eller bindningar som håller mig kvar. Bindningar som ibland varit med mjuka sidenband och andra med tunga och rostiga kedjor. Och där jag bor just nu, några månader, är jag en bara en gäst.

Just nu vet jag inte så mycket om framtiden. Den är - liksom för ett nyfött barn - ett oskrivet blad. Och som alla födslar har den varit förknippad med ord och känslor som till exempel smärta, kamp, förundran, liv, glädje, kärlek, tårar, förlust och förändring. I den bemärkelsen finns det en likhet med min ursprungliga födelsedag - när jag för första gången såg solens ljus. Man kanske skulle kunna kalla det här en pånyttfödelse?

För en en dryg vecka sedan fanns jag tillsammans med Charlotte i det som varit vårt hem i Malmö, i vårt hus sedan flera år tillbaka. Charlotte som den 25/4 2003 inledde något som utvecklades till en gemensam resa med mig. En resa där hon blev min hustru, livskamrat, älskarinna, bästa vän, partner...
På vissa sätt var det som "vanligt" då vi en kväll satt och drack vin i köket och pratade, eller när jag några timmar senare gick och la mig i en uppvärmd säng. Men nu fanns där något nytt i tillvaron - en förändring som klivit fram. Jag var fortfarande kvar i det gamla, men jag höll på att lämna.

Ungefär som det färdiga men ofödda barnet antagligen känner på sig, att något inletts - att det är dags att lämna livmodern - utan att veta vad förändringen kommer innebära. För jag vet faktiskt inte. Det var å ena sidan fortfarande det kända, trygga och gamla - men å andra sidan annorlunda, för jag vet inte längre vart jag är på väg. En förändring som pågått ett tag och som bitvis varit jobbig och tung, både fysiskt och mentalt. En förändring som väckt en massa frågor.

Det tog ett tag innan jag kunde känna en riktning - och under en period var jag mest förvirrad och ledsen över att det jag kände till tagit slut. Det var å ena sidan overkligt och å andra sidan något vi båda insett var nödvändigt. Frågorna hopade sig - mest från andra: Var ska du bo? Stockholm? Stanna i Malmö? Kanske utomlands? Vad ska du göra? Hur...? Vem...? När...? Det blev jobbigt att inte kunna svara - för det där var ju frågor som krävde svar. Och det skulle vara bra och genomtänkta svar. Trodde och tänkte jag...

Egentligen skulle jag redan för flera veckor sedan inlett sortering och nedpackningen inför flytten ut ur det som varit hemma. En flytt som närmade sig obönhörligt - men som var svår att fatta. Så jag väntade... Antagligen var jag fortfarande fast i det gamla. Fast i det jag har levt i och med tidigare. Jag var fast i hur man ska/bör göra - utan att riktigt tro på det - så veckorna gick och jag liksom stampade kvar på samma plats. Veckorna gick - flytten ur huset kom allt närmare. Frågorna växte sig större och blev allt mer högljudda och jag visste inte vad jag skulle svara.

"Frågorna växte sig större, blev alltmer högljudda och jag visste inte vad jag skulle svara."

Det var en natt det hände. Insikten överföll mig helt oväntat och befriade mig från mycket av det som tyngde. En tung börda försvann från mina axlar. Det kändes fysiskt i kroppen. Jag insåg att jag skulle släppa allt och utsätta mig för livet. Det vill säga att inte skaffa en ny bostad, att inte organisera och fixa allt som behövs för att flytta över till en ny bostad - och för att kunna fortsätta i ekorrhjulet, för att räta in mig i arbetlinjen. Jag bestämde mig för att göra mig av med allt. nåja nästan allt. Att verkligen göra det där som jag hört mig själv och många andra säga: Tänk att sälja allt, ge sig ut i världen, i livet - se vad som händer? Sånt där som vi är så många som säger - men som bara sker på film eller i böcker.
Att äga känslan att jag inte behöver ha svar på alla dom där frågorna som omgivningen ställer. Att förstå och känna att oron och frågorna är inte mina.    
                   
  "oron och frågorna är inte mina"

Det svar jag har är: Vi får se hur livet utvecklar sig... Visst har det sen Charlotte och jag tog beslutet i höstas, funnits spår som kanske kunna utvecklats på spännande och intressanta sätt - med andra förutsättningar. Men så blev det inte... Allt har mynnat ut i ett stort frågetecken - och det är helt ok att inte veta.

Separationen från Charlotte har varit en resa i sig. Vi har mer eller mindre gjort allt tillsammans sen jag flyttade ner till Malmö försommaren 2004. Tillsammans har vi drömt, älskat, pratat, lyssnat, mött, riskerat, älskat, skrattat, gråtit, gjort galna saker, satsat, bråkat, undersökt, lärt, riskerat, utvecklat, sårat, stöttat, vaknat, planerat, njutit, skrikit, hoppats, somnat...  Allt som livet består av - och det har skett tillsammans. Så den separationen har nog egentligen bara kommit en liten bit på väg - det finns många band kvar mellan oss. Det är ok - vissa band ha lossat och dom som finns håller mig inte tillbaka - deras betydelse har förändrats.

Nu har jag lämnat det gamla, det invanda, det trygga och så klart en massa materiella saker som betytt mycket för mig - någon gång - tidigare. Sakta insåg jag att jag burit på en massa kanske och sen. Jag upptäckte t ex en sak som jag burit med i en kartong sedan början av 90-talet någon gång. Något jag skulle ta tag i sen. Ett sen som 25 år senare ännu inte kommit. Där många fanns andra liknande saker - sådant som idag är bortskänkt, sålda eller slängda. Att släppa en del av det där kändes svårt - men efter den där natten så var riktningen klar och min styrka tillbaka - även om det inte är lätt. För jag har inga svar.

Så på något sätt var det lite märkligt att min traditionella födelsedag skulle komma att ske mitt i den här pånyttfödelsen. Symboliskt kanske... Jag är återfödd till att vara fri från en massa saker som varit trösklar, kanske murar samtidigt som de ofta varit trygghet och stöd. Jag är fri från ett hus, fri från en massa prylar som brukar återfinnas i ett hem. Jag är dessutom fri från allt det där många av oss brukar spara, som representerar min egen eller mina näras historia. Och inte minst är jag fri från alla "bra-att-ha" saker.  Ja, allt vi trott oss kunnat, velat, behövt samla på oss efter ett drygt 50-årigt liv.

Idag huserar jag i ett rum som är  ca 4x4 m hemma hos en vän i Helsingborg. De ägodelar jag har
kvar finns i några kartonger och allt skulle kunna få plats här i rummet. Just nu pustar jag ut efter den födsloprocess jag gått genom.  Det känns för det mesta bra, spännande och - intressant. Men visst, jag ska vara ärlig och erkänna att jag ibland överaskas av sorgen och ensamheten, men det går över. Just nu finns en idé om att jag ska åka iväg till Grekland, där jag ska tillbringa sommaren. Sedan fortsätta vidare till Japan där jag får träffa min son. Därefter kanske det blir Australien och Nya Zealand. Eller så dyker det upp något annat innan dess och livet tar en helt annan riktning. Jag ska försöka vara öppen och se de möjligheter som tillvaron och livet presenterar.

Jag harklar mig lite, tar en klunk vin och kliver ut på min egen scen...

Här kan du läsa hur Charlotte skriver - från sitt perspektiv...