Läs mer om mig och det jag gör:

lördag 14 november 2015

Privilegiet som försvann i Paris?

Läser Charlottes blogginlägg kring en tågresa och mötet med dom som flyr. Flyr från krig, terror och förtryck. Och jag har läst en del som andra skriver och ställer mig frågan: Är det verkligen ett privilegium att leva i frihet? 

Att se det som självklart att kunna besöka andra delar av världen? Att leva i frihet från hot, våld, terror och död? Är det ett privilegium? Att ha någonstans att bo och någon sorts skyddsnät när jag inte kan själv? Är det ett privilegium att få uttrycka sig?
Flyktingar på Lesbos, aug 2015.
Nä jag tror inte det! Det är ju förfan normalläget! Det är det minsta varje människa ska kunna förvänta sig - utan att behöva ha en tjock plånbok eller rätt medlemsskap. Så inledde jag en text för några dagar sedan. Och så sket det sig i Paris. 

En del av privilegiet försvann? Tryggheten... Eller? Kanske är det så att tryggheten i regel bara är en illusion. Födseln till detta jordeliv garanterar bara en enda sak - att vi ska dö - men så bygger vi människor illusioner och föreställningar - kanske för att göra livet hanterligt. För nog tror jag att de människor som klev av i Paris nu, som fick lämna sin resa på Jorden, kände sig hyggligt trygga när de gav sig ut i Paris vimmel. Och så hände det oväntade, det ohyggliga, det omänskliga... Det är så sorgligt, tragiskt och så djävla onödigt. Den här gången kom det nära oss, på vår bakgård. Nu var det inte bara personer som kallas för flyktingar som väcker känslor, tankar och funderingar, nu kom deras vardag hem till oss i väst. För bilbomber, andra bomber, död, avrättningar - är det dom flyr från. Och det väcker något...

Och dom som dör - som nu i Paris - det är bröder, systrar, mammor, morföräldrar, grannar, älskande, söner, döttrar... Även förövarna, enligt vittnen unga och helt vanliga killar. Unga killar som vilseletts och kom med döden den här gången.

Det är ett misslyckande för oss som mänsklighet när sånt här händer. När någon anser sig ha mer rätt än andra, och den rätten rättfärdigar dödandet av oskyldiga. Nu i på vår egen bakgård. Tänk då på att dödandet av oskyldiga händer varje dag - fast då är det på någon annans bakgård. Men det är fortfarande systrar, vänner, bröder, söner, döttrar, mödrar... som terroriseras, förtrycks och dör. Och i grunden dör de därför att någon anser sina idéer vara mer rätt/värda än andras... Att det är dom som "hittat" sanningen... Allas sanning. Och den som inte accepterar det blir dödad eller omvänd till den rätta tron. Ett tanke- och handlingssätt som återkommer gång på gång i människans historia och somliga verkar ha svårt för att lära sig läxan.

"En av de tankar som hänger kvar är:
- Hur möter vi det här?"

En av de tankar som hänger kvar är: - Hur möter vi det här? Genom mera av det som redan nu sker? Ja så verkar det om man lyssnar till beslutsfattarna. Och den reaktionen kan jag förstå. Sorgen, förlusten, kränkningen, chocken, frågorna skapar ett tomrum där hat och idéer om hämnd lätt kan slå rot, samtidigt som inget kan göra det som skett ogjort. Att hämnas känns inte särskilt konstruktivt - tvärtom. Men jag förstår och kan stödja ambitionen att fånga och bestraffa de ansvariga. Men det som har skett - det har skett. Peter Wolodarski på DN´s ledarsida varnar för att vi inte ska låta rädslan styra oss. Tyvärr måste jag säga; Sorry Peter, rädslan har styrt oss länge. Det är rädslan som skapat det här... Det där i Syrien, i Irak, i Afghanistan, i Egypten, i Sudan,
De bröder, systrar, vänner, föräldrar som oskyldigt dör på grund av olika gruppers oförmåga att umgås, de kommer aldrig tillbaka. Denna gång klev de av sin jordelivsresa i Paris, i förrgår och veckan innan dess klev de av någonstans i Sudan, Egypten, Afghanistan eller Tunisien eller kanske Syrien - och alla har fortsatt vidare till en för mig okänd ort. Så mer av samma - dvs mer kulor och krut och större bomber och granater? Känns inte särskilt lyckat... Och ingen kan ju direkt påstå att det som skett i länder som Irak och Afghanistan varit särskilt framgångsrikt. Där har ju rätt många varit med och petat - med sina bössor...

Förändring på riktigt?

Själv inser jag mer och mer att det enda sättet att minska viljan till sådana här handlingar är utbildning, öppenhet och kärlek. Med utbildining menar jag inte att lära in texter från gamla skrifter som påstås ha en koppling till något gudomligt, och bli påhejad av en fanatisk lärare kring att utplåna eller förslava dom som har andra idéer. Den sortens undervisning har vi haft tillräckligt av under människans tillvaro. 

Jag menar utbildning som främjar individens eget tänkande. Utbildning fri från värderingar, ideal och dogmer. Utbildning som bidrar till att människor vågar lyssna och lita på sig själva. Tänk om beslutsfattare och andra potentater kunde inse att kampen mellan gott och ont är något som sker i varje människa och valet som sker kan enbart göras av den enskilde? Och vill de vinna ett krig - hjälp då människor att älska och lita på sig själva - så kommer kriget vinnas det han bryta ut i död och förstörelse.
Ja, jag vet att det är önsketänkande. Men en dag som denna kan man ju ägna sig åt lite sådant. Vem vet vart det kan leda? Man vet ju som sagt aldrig vad som kan hända och alla överraskningar behöver ju inte vara negativa, även om det känns rätt mörkt idag...