Läs mer om mig och det jag gör:

söndag 19 juni 2016

Om ensamhet, Facebook, riktigt nära relationer, lova illusioner och att bottna i mig själv...

Det här är det andra inlägget av tre, som handlar om lärdomar och reflektioner kring att känna sig ensam, att vara själv… Det första kan du läsa här.



Nu när jag skriver sitter jag i centrala Wien, bara några kvarter från Operan. En stor lägenhet som jag fått hyra "billigt". Enbart badrummet är större än det rum jag hade i Tokyo. Ikväll får jag klara mig utan internets alla möjligheter till kontakt. 
Tekniskt fel - igen… Har råkat ut för det rätt ofta, och det blir som klippa en navelsträng som annars finns tillgänglig, hela tiden. Nyttigt, därför jag plötsligt och oväntat inte kan ha kontakt med andra. Jag blir själv eller ensam – oavsett vad jag vill eller känner just då. Internet är ett underligt fenomen, som blivit en del av vår tillvaro. En förlängning av oss själva? 

Funderar över Facebook och varför det används av så många, så mycket. Det känns ibland som stor del av användandet är rop på bekräftelse på att man finns, i ett sammanhang. Ibland en sorts illusion av att inte vara ensam. Någon därute som klickar Gilla på min bild, på min text, någon klickar en kommentar  – alltså är det någon som ser mig. Ibland blir det en chatt.  Jag är inte helt ensam, jag får någon sorts bekräftelse. Och så plötsligt, fungerar inte tekniken. 


"Det känns ibland som stor del av användandet är rop på bekräftelse på att man finns, i ett sammanhang. En sorts illusion av att inte vara ensam."  

På ett brutalt sätt tas jag ur illusionen som jag hamnar i ibland. Det understryker att ingen annan är här just nu. Att jag är själv. Just den här gången sätter jag mig framför datorn och skriver. Jag möter mig själv, jag undersöker. Jag kliver in i mitt inre, men tillåter mig sväva ut en del utanför mig själv också. Just nu känner jag mig inte ensam - mera själv. Och det känns ok. Även om det är irriterande att inte ha tillgång till nätet.

Det  händer då och då att ensamheten blir så stor att den nästan känns omöjlig att hantera. Som att befinna mig i mörkret, i kallt och stormigt hav. Jag kämpar för att överleva, och i den kampen dyker det upp frågor som:
Vad fan gör jag här? På den här platsen där jag är just nu? Vad gör jag med mitt liv? Vad är meningen? Det måste ju finnas något mer än detta? Vad ska jag göra nu?

Eftersom jag inte längre har något att luta mig mot som de flesta andra har. Vad är du? Var bor du? I vilket sammanhang finns du? Vilka relationer har du? Vem bryr sig? Vem är jag utan min historia? Ja, en central del av tillvaron är mina relationer de sammanhang jag brukade finnas i. Och jag inser att under större delen av mitt liv har jag levt i en nära relation – först min  familj och sedan i olika kärleksrelationer.  Och nyligen blev jag på ett oväntat sätt påmind om relationen till Charlotte, som jag skiljde mig från, runt årsskiftet 2014/2015.

Jag har fått frågan flera gånger. Hur kändes separationen från Charlotte? Och jag måste konstatera att det tog ett bra tag innan hela jag, även min kropp, fattade förändringen. Någon har sagt att det tar 7 år innan den är ur kroppen. Ja, kanske... Och hur jag skulle hantera det här i förhållande till andra? Framförallt om jag skulle skriva om separationen och min upplevelse? För jag vill ju inte utlämna någon annan.  Men jag vill beskriva min upplevelse nu i alla fall. För det var ett VI, som blev ett JAG. Ett VI som på något sätt fanns i varandra. Och såklart, när vi levde så nära som vi gjorde, så blev relationen en del av mig. Så Charlotte, jag ber om ursäkt, om du skulle känna dig utelämnad. Men - what to do? Nu skriver jag om den ensamhet jag mött och möter, och om min egen upplevelse…

"En sak jag blir påmind om är att vi inte kan lova något om framtiden. I alla fall inte när det gäller relationer."

Något jag blir påmind om, är att vi inte kan lova något om framtiden. I alla fall inte när det gäller relationer. Det Ja vi säger vid bröllopsceremonin är början på en av alla de illusioner vi lever i. För varken jag eller någon annan vet inte något om vad vi kommer tycka och känna om ett år, eller om 10 år… Ändå så säger vi Ja, tills döden skiljer oss åt. Skilsmässan i sig, var ju ett väldigt tydligt bevis. Och detta var min andra skilsmässa. Så varför skulle andra utfästelser kring en relation hålla? 

Så vi fortsatte att lova varandra, trots vi jobbat så mycket med oss själva och våra inre resor. Trots att vi någonstans borde veta detta - i alla fall jag. Vi liksom gjorde en ny "överenskommelse". Vi skulle hålla kontakten. Vi skulle fortsätta vara vänner. Fortsätta att finnas där för varandra - fast på ett annat sätt. Sen kan man ju alltid fundera över hur en relation ska definieras? 
Så vår relation var inte slut, den förändrades, sa vi. Trodde vi. Eller rättare sagt, jag trodde. För jag kan bara beskriva min upplevelse. Kanske var det vad vi båda ville och behövde då. Och vi for iväg åt olika håll. Inte bara geografiskt.


"För jag kan bara beskriva min upplevelse. Kanske var det vad vi båda ville och behövde då. Och vi for iväg åt olika håll. Inte bara geografiskt"

Nu ser jag att jag släppte allt när jag fattade mitt beslut att inte bo någonstans, att resa. Nästan allt jag samlat på mig under hela livet släppte jag. Ungefär som att ge mig ut och simma i havet - det är inte mycket man kan ta med sig. Det är vatten hela tiden och överallt, men hela tiden är det nya vatten. Förändringarna sker ofta oväntat, nya vattnet som ibland kan kännas obehagliga och ibland även livshotande. Ibland ljummet och skönt, ibland kallt, ibland lugnt, ibland stormigt. Och för mig så är de få nära relationer jag har viktiga. Relationerna har varit som små öar, där jag kunnat ta mig i land. Och vissa öar har varit viktigare än andra.  

För några månader sedan kom först en önskemål om att inte klicka Gilla eller kommentera hennes texter på Facebook, från min exhustru Charlotte alltså. Att bara hålla mig till formella saker. och det kändes lite jobbigt. Det var ju inte så att vi hade kontakt varje dag eller var särskilt personliga. Men ibland är det sådant som vi inte kan eller får, som på något underligt sätt kommer i fokus. Och med tanke på att hennes yrke är texten så har jag verkligen kommit att uppskatta hennes texter under åren. Att finnas med i en diskussion eller ett samtal, kring ämnen och frågor som engagerade oss båda. Men nu var önskemålet att inte finnas där. Några veckor senare, plötsligt, utan förvarning, så hade just denna ”ö” försvunnit helt och hållet.  Jag upptäckte att vi inte längre var vänner på Facebook och lite senare upptäckte jag och läste hennes blogginlägg. Ett inlägg som handlade om att det var jobbigt att behöva se sitt ex (dvs mig) i facebookflödet.  

Visst kan jag ha förståelse för det behovet. Men att upptäcka det, på det sätt som jag gjorde, var jobbigt. Utifrån det vi pratat om och sagt till varandra och till omvärlden, så trodde jag att jag var mer än ”ett ex”. Jag trodde vi var nära vänner och hade därmed en uppsättning egna idéer och föreställningar såklart. Sättet det skedde på triggade något djupt i mig. Vi hade haft en bra kontakt, även efter skilsmässan.  Men sakta hade jag känt att kontakten blev allt mindre personlig, mer sällan och mer selektivt. Och plötsligt, var relationen till en nära vän, bruten. Det var jobbigt att upptäcka.
 
En av de viktigaste och närmaste relationer jag haft sen 2003 – klipptes av. I smyg kändes det som, utan att se mig i ögonen först, utan att säga något i förväg. Reducerat till att ett blogginlägg för alla andra att läsa först. Det väckte många saker hos mig. Inte minst fick den där ensamhetskänslan sig en rejäl kick.

Och vi människor vill ju på olika sätt känna oss lite speciella och igenkända. Känna oss lite bekräftade, om det så bara är ett igenkännande hej från den som jobbar i min kvartersbutik. 

Allt som skett innan kändes på något sätt självklart och förutsägbart, fram till detta. Vi var klara med vår kärleksrelation så separationen och skilsmässan var en naturlig fortsättning på det som kommit att bli. Sorgligt, ledsamt och jobbigt, men ändå inte oväntat. Och nu blev jag blir påmind om att vi inte kan lova något om framtiden. En lärdom som gör ont. Det känns både i det jag kan kalla mitt inre barn då det triggar gamla erfarenheter, och det känns även i den vuxne och närvarande Alexander.  


"Frigörelsen som behöver ske, sker inte bara från en annan person, utan även från sina egna föreställningar, idéer och rädslor."

Och kanske måste det vara så ibland. Vad vet jag? Frigörelsen som behöver ske, är inte bara från en annan person, utan även från dom egna föreställningar, förhoppningar, drömmar, idéer och rädslor som byggts upp under relationen. För det är ju vad en relation är. Gemensamma referensramar. Relationer bygger på en gemensam historia. Så det är därför jag inte känner samma saker till någon jag precis träffat på en middag - även om vi bott på samma gata. Eller om jag drabbas av minnesförlust. Personliga relationer tar tid att bygga, kräver engagemang - och ett ok minne. De växer fram, och behöver omvårdnad och omsorg. Ta till exempel de möten jag hade med släktingar i Colombia. Personer jag inte träffat eller haft kontakt med på många, många år, så kändes möten med dom, inte något speciellt. Vår gemensamma historia var i praktiken noll. Och jag är inte heller uppväxt i en kultur där vi matas med idéen att blod är tjockare än vatten, på det sätt som ofta sker i andra kulturer.

Så även om jag kände henne väl, så har vet jag inte så mycket om den inre resa som skett hos henne efter separationen. Och det finns nog inga recept för hur en frigörelse ska gå till. Men ur mitt vuxna perspektiv så hade jag behövt ett mera medvetet och personligt avslut. Det blev oväntat som när jag plötsligt upptäckte att internet inte fungerade när jag kom hem idag. Eller den ö, som brukade finnas där, plötsligt var borta. Den relation, den kontakt som fanns där, som jag trodde var självklar, kapades helt. Och med tanke på att jag under min historia utvecklat strategier som inneburit få nära vänner – så kändes just den förlusten så mycket mer. Och som så ofta i livet, förändringar som sker är oväntade och överraskande.

"En annan sak som slår mig är hur enkelt och lätt det är för mig att trilla dit i olika slags relationer."

En annan sak som slår mig är hur enkelt och lätt det är för mig att trilla dit i olika slags relationer. Det är något jag också insett de här 12 månaderna. Kanske är det en omedveten vilja till att hitta och manifestera ett sammanhang - även om det inte finns? Hur vi snabbt skapar egna idéer och pumpar upp illusioner. Människor jag träffat runt om i världen och som blivit en del av en vänkrets - eller kanske bekantskapskrets är mera korrekt. Samtal och idéer som kanske formulerats till projekt där även deras engagemang varit en förutsättning. Och så händer inget. Ibland som om det vi kommit överens om inte sagts. 

Åter igen blir jag påmind om att vi faktiskt är själva här på planeten, även om vi finns med olika människor i olika sammanhang. Det är människor jag nyligen träffat. Vi kanske har setts några gånger, och den gemensamma historia som ändå bygger en relation den finns inte eller är väldigt grund. Och till skillnad från affärsvärlden finns inga juridiska överenskommelser, eller annat som är grunden för relationer där företag och organisationer är en eller båda parter. Som människor så är det enda som inte är en illusion, är att vi föds, upplever och dör helt själva.

"Under det här året, när jag varit ute på vift, har jag verkligen insett och lärt mig att hur jag mår – mentalt och känslomässigt – i stor utsträckning handlar om mig själv och mitt inre."

Under det här året, när jag varit ute på vift, har jag verkligen insett och lärt mig att hur jag mår, mentalt och känslomässigt, i stor utsträckning handlar om mig själv och mitt inre. Och om det känns jobbigt och svårt, så är det i regel min egen skit som jag kliver omkring i. Det är min historia, mina erfarenheter, mina idéer och föreställningar som gör sig påminda. Det kan ibland kännas som jag befinner mig ensam, i en mörkt, kallt och stormigt hav. Känner mig liten. Väldigt liten och hjälplös, innan jag till slut kan bottna och komma iland. För det gör jag alltid till slut, även om jag stundtals glömmer det och tror att jag kommer sjunka till botten och stanna där, tyngd av det som varit.

Så jag andas. Tillåter känslorna som finns där att vara kvar. Andas och jag försöker betrakta mig själv. Jag rör på mig. Rör på kroppen och får kontakt med nuet. Lyssnar på musik. Dansar i min stora lägenhet här i Wien. Eller i det lilla rummet i Tokyo, eller på mina altan i Medellin eller i mitt tält på Lesbos. Sakta hittar jag tillbaka till den där kontakten med mig själv till, närvaron och nuet. Och komma ihåg att jag faktiskt har en egen flytväst. Den där flytvästen som gör att jag inte behöver kämpa för att överleva. Att jag kan slappna av och möta vågorna på ett annat sätt – utan rädsla för att drunkna och utan någon annans hjälp. Jag kan bli mer närvarande och slappna av. Dansa, och låta vågorna gunga mig tills jag hittar tillbaka till fast mark. Och att komma tillbaka till mig själv, till närvaron och nuet.
"Dansa, och låta vågorna gunga mig tills jag hittar tillbaka till fast mark. Och att komma tillbaka till mig själv, till närvaron och nuet."

Efteråt kan det hända att jag gråter… Jag tillåter den djupa sorg som finns inom mig att få finnas. Sorg över något jag inte riktigt vet, men som nu fick en möjlighet att kliva fram och ta plats. Längtar efter en famn som kan omsluta mig. Som kan hålla mig och där jag kan våga att tillåta mig vara liten och sårbar. För känslan av ensamhet, till skillnad från att vara själv, har en koppling till vår barndoms minnen. Då det fanns ett faktiskt och konkret behov av "den andra" för att kunna överleva. Vilket även betyder att någonstans är känslan kopplad till en fråga om liv och död, ur barnets perspektiv. Och vi behöver inse och lära om, att vi inte längre har samma behov. Att vi är vuxna och kan så mycket mer - än det lilla barnet.


Men, så påminns jag om att jag ska iväg på något, och jag skakar av mig det jag kan. Vevar igång mina försvar, mina inre murar, snyter mig och går ut ur lägenheten. För att möta världen och tillvaron som pågår där ute, helt ovetandes om min upplevelse.



Du kan läsa det första inlägget om ensamhet här.