Den goda arbetsplatsen? Del 1

En viktig fråga när vi vanliga människor och alla viktigpettrar funderar över framtiden är den om hur våra arbetsplatser kan utvecklas till att bli något de människor som jobbar där, tänker på med positiva känslor? Att vi kan få fler personer att rent av längta tills det blir måndag igen? Hur kan vi skapa den goda arbetsplatsen? En plats där vi känner oss sedda och där vår kreativitet tillåts blomstra.
Och en väldigt viktig fråga för att dessa miljöer ska skapas tycker jag är kunskapen om: Vad är det som hindrar oss från att nå dit? För något är det - så mycket är helt klart. Ett väldigt konkret bevis för det är att kostnaderna för sjukskrivningar rusar i höjden. Vi mår mentalt kass.

Så jag googlar lite för att se vad dom som vet, dvs forskare och beslutsfattare tycker: "Det gäller att
skapa en öppen atmosfär där människor kan känna sig trygga och våga ta risker." Så säger Lundaforskaren Farida Rasulzada i en artikel i DN nyligen. Farida har ägnat många år åt att studera kreativitet på arbetsplatser.
Jag får inte svar på frågan om vad som står i vägen, men jag har med mig orden mod och trygghet.

Jag googlar vidare och hittar Farida igen. Denna gång i en artikel hos Arbetsmiljöforskning.se. Rubriken är Kreativa arbetsplatser är hälsosamma. Det vill säga att det finns ett samband mellan kreativitet och sjukskrivningar. Farida målar upp hur arbetsplatser ska vara - för att människor ska trivas och vi ska kunna dra nytta av kreativiteten. Men hur kommer vi dit? Frågan är fortfarande obesvarad - men stärks i känslan av sambandet mellan kreativitet och god hälsa.

En annan Lundaforskare, Stephan Schaefer, menar att här krävs tålamod och organisering för att kunna dra nytta av kreativiteten. Och visst - så kan det säkert vara. Men då finns den där och det handlar om att dra nytta av den. Men hur kan vi komma åt den?
Och så hittar jag en artikel på forskning.se som ska besvara frågan kring vilka myter som finns om kreativitet.  Men inte heller där hittar jag något vettig ledtråd.

Varför är det så svårt att få till den där tillåtande och uppmuntrande miljön? Är det så att vi inte riktigt vågar eller vill se?
Så finner jag till slut en artikel där Farida börjar närma sig något viktigt, det står: "krävs mod från arbetsgivaren och de anställda känner att de får misslyckas för att kreativiteten ska blomstra"
Mod, trygghet, tålamod, organisering, tillåtas att misslyckas har jag har med mig nu.

Att leka?

Samuel West, även han forskare i Lund konstaterar att leken är ett sätt att komma åt kreativiteten. Och där börjar vi kanske närma oss något. För vad är det som krävs för att vi ska bli lekfulla? På riktigt alltså, inte spela monopol eller schack - utan att bli lekfulla. Att våga släppa fram barnet i oss! Ta fram vår inre clown! Ja - där har vi kanske något. För clownen gör ju ofta något vi vanliga människor sällan vågar. T ex har modet att göra bort sig (i regel att misslyckas), och för att ta fram det modet - då krävs tryggheten.

Bakvägen?

Så om man tar det bakvägen - dvs undersöker vad det är som gör att vi har svårt att känns trygghet, att misslyckas, att leka? Varför har vi inte tillgång till det mod som kan krävas av oss för att göra detta?

Jo, antagligen för att de allra flesta av oss måste släppa på en mängd av de försvar som vi lärt oss att gömma oss bakom - särskilt på jobbet. Möjligen kan vi släppa lite på garden med vår kärlekspartner - om vi har en sådan. I en situation där vi känner oss trygga och inte är rädda för att bli utsatta för backhåll, ironi och sarkasmer. Då vågar vi kanske - när vi hittar modet...
Då räcker det förmodlingen inte med att chefen säger: Och nu ska vi leka... Att skapa den miljön på en arbetsplats kräver tålamod och organisering. Dvs det måste få ta tid och det behöver finnas en medveten idé.
En annan sån där viktig sak som vi behöver ha tillgång till är sårbarhet. Forskaren Brené Brown, som forskar kring hur människor relaterar till varandra, har ett helt underbart föredrag på TED-talks där hon lyfter fram betydelsen av att kunna ha tillgång till sin sårbarhet. I föredraget berättar hon hur upptäckten av detta förändrade hennes liv. Och att kunna ha tillgång till sin sårbarhet - kräver mod.

Massmord och miljardkostnader

Estradpoeten och vännen Bob Hansson skrev nyligen i sin blogg om att det för närvarande pågår ett massmord av idéer. Han gör ett rimligt antagande att alla genererar minst en egen idé som rör arbetsplatsen i veckan och att denna idé leder till ytterligare minst en ide till. Vi är ungefär 4 miljoner anställda och vi har 5 veckors semester och jobbar 48 veckor. 4 000 000 personer x 48 veckor x 2 idéer = 384 000 000. Det blir väldigt många idéer. Så vi kan runda av det till 300 000 000 idéer som rör arbetsplatserna. Sedan brukar man i entreprenörssammanhang säga att av hundra idéer så brukar en idé vara bra. Så om vi tillämpar samma synsätthär så betyder att det tänks tre miljoner någorlunda bra idéer som rör det som händer på jobbet.

Men,  nu är väldigt många arbetsplatser är sådana att det är större att tänka rätt, än att tänka fritt. Det har vi får intränat redan i skolan. Det är bara "rätt svar" som premieras. Uppsala universitets devis är ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.” Och så är det ju i skolan. Jag kan minnas när jag blev
skrattad åt av mina klasskompisar, då jag svarade fel. Och jag är fullkomligt övertygad att även jag gjorde likadant om någon av mina klasskamrater svarade fel. Och det har inte blivit mycket bättre idag. Så vi lär oss att vara tysta - om vi inte är helt säkra. Helst med svångrem, hängslen och silvertejp. Vi får inte misslyckas! Vi får inte svara fel - för då kan de skratta åt oss. Kanske mobba också.

Enligt arbetsmiljöforskning  blir ca 10 % av de anställda mobbade på jobbet. Vilket rimligen betyder att samma sätt att förhålla sig till den som gör fel, finns kvar - även när vi är vuxna. Det vill säga - om vi inte är säkra på att det vi säger och gör landar bra - så är vi hellre tysta. Vem vill ta risken att bli en av de 10 procenten? Det borde betyda att en mycket stor andel av de 3 miljoner bra idéer som tänkts ut - förblir outtalade idéer.

För att citera Bob - de "skrapas ut på vår mentala abortklinik". Så tänk dig hur många Ericsson, Alfa-Laval, Tetra Pack, Volvo, Scania eller Skype, som vi går miste om där? Eller så kanske det bara är små idéer som gör tillvaron lite bättre och enklare på en avdelning på ett dagis, eller på en skola.

Så, att Försäkringskassan i en prognos i höstas säger att kostnaderna för 2015 beräknas öka med 3 miljarder, och fram till 2018, med 7 miljarder. Orsaken till ökningarna är, enligt Försäkringskassan - att vi mår mentalt dåligt. Och notera att det enbart gäller ökningen.

Ingen av viktigpettrarna har något bra svar. Försäkringskassan vet inte varför.  Den gamla aliansregeringen fattade inte frågan, mer än att köra arbetslinjen och att be Försäkringskassan, Arbetsförmedling och rehabiliteringsapparaten att göra mer av det man redan gör och snabbare. Inte heller den nya regeringen har fattat frågan. Under pompa och ståt tillsattes en framtidsminister. Och till min stora sorg kan jag konstatera att i de förklaringar hon gjort om sitt uppdrag, finns inte ens en liten idé som pekar på insikten av detta.

Stolta, och allt mer sjukskrivna, fortsätter vi att göra som vi gjort tidigare. Köra huvudet i stenmuren. För vem kan ha modet att vara lite kreativ, att ta risken att våga misslyckas och föreslå att vi ska börja leka lite mer istället?

Kramar, närvaro och ekonomi

Tänk vad vi skulle kunna göra med mer närvarande människor och några miljarder kronor!?

Vårt samhälle är alltför lite inriktat på att åtgärda problemen där de uppstår - dvs göra något åt orsakerna. Istället har vi skapat ett beteende där den som ser/äger problemet - dvs symptomen - tillsammans med dom som tjänar på att problemet inte åtgärdas, bara fokuserar symptomen. En strategi som är dömd att misslyckas - om målet är att minska problemet. Ungefär som att tro att den som säljer regnkläder skulle vara intresserad av att det slutar regna. Sedan börja av 90-talet har olika slags "lyckopiller" blivit en av storsäljarna i västvärlden - eftersom allt fler mår mentalt dåligt. En quick-fix som snabbt skapar en gråare och mentalt jämnare vardag. Där vår känslomässiga berg-och-dalbana plattas ut och blir rätt trist.

I höstas begärde Försäkringskassan om ett extraanslag för 2015. De behöver ytterligare ca 3 000 000 000 kronor, dvs 4 miljarder för att kunna möta en ökning av sjukskrivningarna. Deras prognos är att de behöver ytterligare 7 miljarder till år 2017. Då talar vi enbart om ökningen. Och ökningen beror huvudsakligen på psykosocialt relaterade sjukskrivningar. Dvs att människor inte mår mental bra.
Deras analyschef Laura Harman citeras i pressmeddelandet: "Än så länge saknar samhället tydliga förklaringar till varför sjukskrivningar med psykiska diagnoser ökar." 

Jag vill inte påstå att jag har förklaringen till allt detta. Alltså inte förklaringen med stort F. Men jag är fullt övertygad över att jag har en del av förklaringen - till varför de (psykiska diagnoserna) finns och varför de ökar. Det skulle kortfattat kunna beskrivas: bristande närvaro.

Bristande närvaro?

Nu kan vän av ordning fråga: Va, är de inte närvarande? Jo, men det handlar om mental närvaro i det som är "här och nu". Vi människor har en utomordentlig förmåga att inte vara närvarande i det som händer just nu. Istället har vi tränat på att släppa in information i vårt mentala tillstånd som egentligen inte har med nuet att göra. Många gånger kan det vara minnen från vår historia som t ex skapar rädsla och stressen triggas. Det är där som problemet uppstår - som så småningom leder att Försäkringskassan måste be regeringen om mera pengar. Och bakom den begäran finns tusentals och åter tusentals personer som mår dåligt. Och beslutsfattarna vet inte vad de ska göra.

Hallåååå...

Hur stor del av förklaringen som den bristande närvaro är, vet jag inte. Men om vi vet att depressioner kostar samhället runt 60-70 miljarder varje år. Och om vi vet att de ökningar i utgifter som Försäkringskassan fått de senaste åren huvudsakligen förklaras av att människor inte mår bra. Så är även en liten andel av förklaringen värt mycket i kronor räknat - och för att inte tala om vad det skulle kunna betyda för alla de enskilda människor vars livskvalitet skulle kunna förbättras.

Manifestation

Det vi vill göra den 21 januari, i Malmö och i Göteborg, handlar egentligen inte om att kramas - även om det är det vi kommer göra. Och när jag skriver "kramas" då handlar inte om den chica  snabbkramen som mest sker för att alla andra gör så, utan om en riktigt nära kram som är minst 20 sekunder lång. En kram som sker då vi är fullt närvarande i mötet med den vi kramar.
Jag är med och genomför detta för att lyfta fram "närvaron" som ett sätt att skapa en bättre värld. En ökad närvaro bidrar till mera kärlek, mindre rädsla och en ökad nyfikenhet. En ökad närvaro bidrar även till lägre kostnader för Försäkringskassan, vilket är ett uttryck för att människor mår bättre. Det betyder att energi och resurser kommer frigöras för att kunna användas på ett bättre sätt. En värld där vi vågar komma närmare oss själva och varandra.

Man skulle kunna säga att det finns en dold potential.