Om ensamhet 3/3

Att landa i mig själv och möta livet

När jag började skriva den här texten satt jag drygt 12 km upp i luften. Det var ungefär för en månad sedan. Jag var på väg från London till Wien… Tillbaka till det som då var min vardag i Österrikes huvudstad. Att skriva tar tid ibland. I mitt fall har det bland annat berott på att det har skett en hel del i mitt liv. Sådant som är härligt, fantastiskt och underbart – samtidigt som det är läskigt, utmanande och får mina rädslor kring ensamhet att vakna till liv.  

Jag har fått reaktioner (Tack!) på tidigare ensamhets texter och en av dom reaktionerna tog mig till London. Bland annat. Men nu var jag på väg tillbaka till Wien. En plats dit jag kom i slutet av april tidigare i år, utan att känna någon egentligen mer än två bekanta som jag träffat några månader tidigare i Medellin, Colombia. Nu, när jag kunde känna en tydlig förändring som inte hade något att göra med att jag hunnit bli bekant mer fler österrikare. En förändring som helt och hållet handlade om hur jag kände det i mig själv.

Livet har många sidor och en viktig sida av mig själv är hur jag ser och känner mig själv då jag upplever att jag finns i ett sammanhang som känns meningsfullt och viktigt, t ex  familjen,  en kärleksrelation, på en arbetsplats eller bland vänner.

"En sida är då vi fysiskt är själva och en annan är då vi  ”bara” känner oss ensamma." 

En sida är då vi fysiskt är själva och en annan är då vi  ”bara” känner oss ensamma.  Ensamheten är en känsla som är beroende av hur vi betraktar oss själva. Själva känslan att vara ensam, är inte samma sak som att vara själv. Känslan kan finnas även då jag befinner mig tillsammans med 1000 personer, likaväl som när det bara är jag som finns i ett rum. Att vara ensam har en utgångspunkt i en idé att vi måste finnas i ett sammanhang, att det inte räcker med att vara själv. Utgångspunkten blir sammanhanget, inte oss själva. Det vill säga att det inte räcker med att vara jag – det måste till något. Och eftersom vi är människor - inte är ett sammanhang - så blir det problem och det som skulle kunnat ha varit själv förvandlas till en brist hos oss och blir ensamhet. Ett tillstånd där vi inte är närvarande och vår bild av oss själva hämtar sina föreställningar om tillvaron från vår historia, speciellt vår barndom.

Rädslan kan till exempel vara för att inte bli accepterad, eller att vara för mycket, eller att inte höra hemma i det aktuella sammanhanget… Rädslan kan vara för något som en annan person bara skulle skratta åt och tycka var löjligt. Just rädslan har fötts någon gång i historien och har fått växa sig stark – eftersom den aldrig utmanats.

Under de senaste månaderna har jag klivit in i något som får en del av mina gamla inlärda ensamhetskänslor att triggas och utmanas extra mycket. Till exempel under mitt besök i London. Det är något viktigt som händer mig, och mina – vid det här laget i livet – för mig välkända beteenden och mönster kickar igång. De är starka och har blivit vältränade under ett långt liv. Starka, för att de utmanas av viljan att släppa taget och låta livet ta plats, istället för att förminska. Starka därför att de vill förhindra mig från att kliva ut i ljuset. Starka därför att de vill förhindra mig från att göra något som kan vara en risk. Starka därför att de klänger fast vid idéen om att get går att ha någon sorts kontroll. 

"Nu finns det finns någon som vill ta plats i min tillvaro och skapa ett nytt sammanhang tillsammans med mig."

Nu finns det finns någon som vill ta plats i min tillvaro och skapa ett nytt sammanhang tillsammans med mig. Det finns någon som jag - när jag är närvarande och är mig själv - vill vara helt naken och sårbar inför. Att ta klivet ut ur ensamheten och visa mig själv.

Och när jag ställs inför möjligheten att ta det där klivet till mig själv, kan jag känna de gamla bekanta och inlärda varningssystem slå larm. Det är inre röster som säger åt mig att vara försiktig och inte ta några risker. Röster som hämtar sin energi och bild av verkligheten ur gamla erfarenheter, föreställningar och fantasier. Minnen från olika slags separationer och livserfarenheter ur min barndom, uppväxt och tidigare relationer. Röster som kommer från en plats i mig som lever i tron att jag inte kommer bli accepterad, inte bli älskad för den jag är. Särskilt om jag visar mig naken och sårbar.

Ensamheten är trots allt ”trygg” i bemärkelsen att den är något bekant, något jag känner igen. Och inte minst jag vet hur mitt elände är. Att ta risken skulle ju kunna innebära att det blev ännu värre. Att någon annan skulle se min sårbarhet och att jag inte blev mött.  Och hur djävlig ensamheten än kan vara så är det något jag under mitt liv lärt mig att känna någon sorts trygghet i, eländet är bekant.  Eller som en workshopsledare uttryckte det – utan några omskrivningar: Du väljer att krama dina egna bajskorvar…

Dessa välbekanta röster – som vill mig väl – vill inte att jag ska ta några risker. Så det blir en balansgång på närvarolinan, som är så lätt att trilla ner från. Ett fall som är värre än att t ex falla handlöst ner från det flyg som tog mig från London till Wien.

Så att kliva ut från den där ensamheten, handlar om att våga ta klivet. Våga ta risken. Att förstå att den rädsla som håller mig tillbaka till största del, eller kanske helt och hållet är något som inte handlar om det som händer idag. Det är en del av mig som hellre stannar i det som varit, än leva i nuet.

När jag haft rollen som terapeut eller lett  en workshop eller en utbildning har jag glatt uppmanat andra att ställa sig själv frågan när rädslan dyker upp: Behöver jag ringa polisen?

"Behöver jag ringa polisen?"

Det vill säga, är det som rädslan vill skydda mig från något farligt? Farligt på riktigt alltså? Och såklart kommer vi snabbt fram till att i regel är den rädsla som känns är något som bara finns i tankevärlden hos den som är rädd. Så lätt för mig att säga, men betydligt svårare att tillämpa själv. Så jag tar djupa andetag och vågar – för det mesta.

Det är som med allt jag inte behärskar till fullo – jag misslyckas ibland. Och så är det med nästan allt jag ägnar mig åt, oavsett om det är matlagning, fotografering eller min förmåga att vara närvarande. Det handlar om att träna. Träna, känna träningsvärk, falla, resa sig upp och träna igen…

Så jag får träna på att kliva ut ur min ensamhet. Det har blivit väldigt tydligt under de snart 18 månader sen jag lämnade den bostad jag hade. Den resa som tagit mig till olika platser i världen, utan att veta vad som skulle hända. Jag har fått träna på att känna mig själv. Träna på att våga ta risken att visa mig själv inte ensamheten, för den är en tankekonstruktion. Träna på att vara närvarande och att känna att jag i grunden måste utgå från mig själv. Att förstå att jag inte kan möta någon så länge som jag känner mig ensam. Utan att mötet först kan ska när jag känner och är mig själv.

Vad händer då med ensamheten i en situation som min? Där ett fantastiskt VI håller på att växa fram? Ensamheten, som är resultatet av mina egna tankar. Den ensamhet jag kan känna i en sal med hundratals människor eller tillsammans med en annan person? Den ensamhet som är förhindrar nära, djupa och fantastiska möten? Möten som kan vara både med mig själv och med andra?

Jag befinner mig i den inledande fasen av ett nytt sammanhang. Där allt är rosa fluff och där jag tidigare undvikt komma i närheten av sådant som skulle kunna riskera få mig att komma i kontakt med min egen ensamhet. För 3 månader sedan visste vi inte ens om att vi fanns. Nu befinner vi oss i Lissabon tillsammans. Det har gått snabbt, det känns rätt och det är stundtals väldigt läskigt. Nu är jag i en situation där jag, många gånger tidigare låtit mina egna föreställningar och idéer hålla mig tillbaka. 

Idéerna som hållit mig kvar mig i ensamheten. Ensamheten baserad på min egen idé att hon inte förstår mig. Hon tycker nog si. Hon tycker nog så. Hon kommer att reagera si…  Och såklart, när mitt ensamma jag gör en tolkning, så är den till min nackdel. Det är så lätt. Så lätt att jag utgår från katastrofen. Att jag riskerar bli dömd, riskerar bli lämnad och ännu mer ensam. Och ensamhetens drivkraft blir rädslan att jag bli ensam igen. Ensamheten har vunnit och jag har kört ”safe”.

Och eftersom vi lärt oss att vi ska undvika ensamheten, istället för att möta den, ta hand om den och transformera den till att kunna vara själv, så blir det lätt att tillvaron blir pucko. Att jag försöker leva upp till något som inte är mitt eget och samtidigt försöka hantera ett jag som inte känner sig accepterad. Och bristen på acceptans kommer – från mig själv. Känslan liksom bara kör igång som ett sprinklersystem för att släcka bränder. Och det intränade beteendet är att springa iväg i panik, istället att stanna upp och undersöka om det verkligen finns en brand.

"Så nu väljer jag medvetet att möta rädslan för ensamheten och exponerar mig."

Så nu väljer jag medvetet att möta rädslan för ensamheten och exponerar mig. Jag tar klivet ut i ljuset. Jag köper lotten. Jag frågar mig om jag behöver ringa polisen. Jag kollar om det verkligen brinner. Jag släpper mina bajskorvar, kliver in i sårbarheten och tillåter mig att bli sedd. Jag kliver ut ur ensamheten – och in i mig själv. Jag blir närvarande och upptäcker att ett fall från linan inte är så farligt. Det avgrundsdjup som min rösterna varnat mig för bara var 10 cm – och jag landar.

Jag landar i mig själv, tar större plats i min tillvaro och kan med mer nyfikenhet, kärlek och glädje möta livet…

PS. Vet du om att ensamhet kan vara lika farligt som rökning…? Här kan du läsa lite om forskning kring ensamhet.

Tidigare texter om ensamhet finner du här:Text 1.  Text2.