Läs mer om mig och det jag gör:

söndag 22 november 2015

Alone or connected?

About being connected or not, and taking things for granted.
It´s sunday morning in Bogota, I just got back after a +30 hour "trip". 
To be without electricity, without knowing it beforehand. 


It rained very heavy the day before yesterday, not for very long but enough to create problems. In this block we lost the electricity. 
And its one thing to be without electricity if you can prepare, but when it happens surprise style - it´s something else.
Well my devices with recharging batteries where very surprised, not prepared at all, so my mobile died first. And without electricity, is also without internet... And my computer battery was down to 9 %.
An interesting experience. About being alone and loneliness, and how I spend time. Because having this little technological device and to be able to communicate is important to me - even if I don't do it all the time - the possibility is there. Now it was not there during +30 hours, and I got to feel how the lack of this feels. Seeing how me and many others take things for granted.
This reminded me of being here 1987 - and what I feel is that there has been a huge change. The change is not local. The change is internet and communication.
And as I´m writing - right now - the electricity goes away again. The connection I just had with hole world is gone - again. The change I noticed is gone. The possibility I just had, to talk to my daughter in Stockholm or son in Tokyo is gone. The possibility to write this and share with you - is not here at the moment. So I will have to save this and wait for the technology to get repaired.

The computer got a small regarche, to 32 %… 
Good thing that most stoves here are energized with gas, so cooking will not be affected and I will get my café con leche and morning arepas :-)

(40 min later the electricity is back...)


lördag 14 november 2015

Privilegiet som försvann i Paris?

Läser Charlottes blogginlägg kring en tågresa och mötet med dom som flyr. Flyr från krig, terror och förtryck. Och jag har läst en del som andra skriver och ställer mig frågan: Är det verkligen ett privilegium att leva i frihet? 

Att se det som självklart att kunna besöka andra delar av världen? Att leva i frihet från hot, våld, terror och död? Är det ett privilegium? Att ha någonstans att bo och någon sorts skyddsnät när jag inte kan själv? Är det ett privilegium att få uttrycka sig?
Flyktingar på Lesbos, aug 2015.
Nä jag tror inte det! Det är ju förfan normalläget! Det är det minsta varje människa ska kunna förvänta sig - utan att behöva ha en tjock plånbok eller rätt medlemsskap. Så inledde jag en text för några dagar sedan. Och så sket det sig i Paris. 

En del av privilegiet försvann? Tryggheten... Eller? Kanske är det så att tryggheten i regel bara är en illusion. Födseln till detta jordeliv garanterar bara en enda sak - att vi ska dö - men så bygger vi människor illusioner och föreställningar - kanske för att göra livet hanterligt. För nog tror jag att de människor som klev av i Paris nu, som fick lämna sin resa på Jorden, kände sig hyggligt trygga när de gav sig ut i Paris vimmel. Och så hände det oväntade, det ohyggliga, det omänskliga... Det är så sorgligt, tragiskt och så djävla onödigt. Den här gången kom det nära oss, på vår bakgård. Nu var det inte bara personer som kallas för flyktingar som väcker känslor, tankar och funderingar, nu kom deras vardag hem till oss i väst. För bilbomber, andra bomber, död, avrättningar - är det dom flyr från. Och det väcker något...

Och dom som dör - som nu i Paris - det är bröder, systrar, mammor, morföräldrar, grannar, älskande, söner, döttrar... Även förövarna, enligt vittnen unga och helt vanliga killar. Unga killar som vilseletts och kom med döden den här gången.

Det är ett misslyckande för oss som mänsklighet när sånt här händer. När någon anser sig ha mer rätt än andra, och den rätten rättfärdigar dödandet av oskyldiga. Nu i på vår egen bakgård. Tänk då på att dödandet av oskyldiga händer varje dag - fast då är det på någon annans bakgård. Men det är fortfarande systrar, vänner, bröder, söner, döttrar, mödrar... som terroriseras, förtrycks och dör. Och i grunden dör de därför att någon anser sina idéer vara mer rätt/värda än andras... Att det är dom som "hittat" sanningen... Allas sanning. Och den som inte accepterar det blir dödad eller omvänd till den rätta tron. Ett tanke- och handlingssätt som återkommer gång på gång i människans historia och somliga verkar ha svårt för att lära sig läxan.

"En av de tankar som hänger kvar är:
- Hur möter vi det här?"

En av de tankar som hänger kvar är: - Hur möter vi det här? Genom mera av det som redan nu sker? Ja så verkar det om man lyssnar till beslutsfattarna. Och den reaktionen kan jag förstå. Sorgen, förlusten, kränkningen, chocken, frågorna skapar ett tomrum där hat och idéer om hämnd lätt kan slå rot, samtidigt som inget kan göra det som skett ogjort. Att hämnas känns inte särskilt konstruktivt - tvärtom. Men jag förstår och kan stödja ambitionen att fånga och bestraffa de ansvariga. Men det som har skett - det har skett. Peter Wolodarski på DN´s ledarsida varnar för att vi inte ska låta rädslan styra oss. Tyvärr måste jag säga; Sorry Peter, rädslan har styrt oss länge. Det är rädslan som skapat det här... Det där i Syrien, i Irak, i Afghanistan, i Egypten, i Sudan,
De bröder, systrar, vänner, föräldrar som oskyldigt dör på grund av olika gruppers oförmåga att umgås, de kommer aldrig tillbaka. Denna gång klev de av sin jordelivsresa i Paris, i förrgår och veckan innan dess klev de av någonstans i Sudan, Egypten, Afghanistan eller Tunisien eller kanske Syrien - och alla har fortsatt vidare till en för mig okänd ort. Så mer av samma - dvs mer kulor och krut och större bomber och granater? Känns inte särskilt lyckat... Och ingen kan ju direkt påstå att det som skett i länder som Irak och Afghanistan varit särskilt framgångsrikt. Där har ju rätt många varit med och petat - med sina bössor...

Förändring på riktigt?

Själv inser jag mer och mer att det enda sättet att minska viljan till sådana här handlingar är utbildning, öppenhet och kärlek. Med utbildining menar jag inte att lära in texter från gamla skrifter som påstås ha en koppling till något gudomligt, och bli påhejad av en fanatisk lärare kring att utplåna eller förslava dom som har andra idéer. Den sortens undervisning har vi haft tillräckligt av under människans tillvaro. 

Jag menar utbildning som främjar individens eget tänkande. Utbildning fri från värderingar, ideal och dogmer. Utbildning som bidrar till att människor vågar lyssna och lita på sig själva. Tänk om beslutsfattare och andra potentater kunde inse att kampen mellan gott och ont är något som sker i varje människa och valet som sker kan enbart göras av den enskilde? Och vill de vinna ett krig - hjälp då människor att älska och lita på sig själva - så kommer kriget vinnas det han bryta ut i död och förstörelse.
Ja, jag vet att det är önsketänkande. Men en dag som denna kan man ju ägna sig åt lite sådant. Vem vet vart det kan leda? Man vet ju som sagt aldrig vad som kan hända och alla överraskningar behöver ju inte vara negativa, även om det känns rätt mörkt idag...

torsdag 5 november 2015

Är du en smygpuritan?

Bröst anpassade för Facebook. Visserligen finns vårtor på
bilden men inte på brösten, så formellt inte bröstvårtor. Eller?
Får tips om en artikel i Sydsvenskan som handlar om amerikanarnas inställning till nakenhet och sexualitet. Så jag läser.
Ja, visst ligger det mycket i vad Martin Brusewitz skriver om amerikanarnas inställning till sex som präglas av rädsla, skam, skuld och förbud. Och det riktigt eländiga är att de exporterar sina sjuka värderingar till omvärlden. Det sker "i smyg" genom filmer, TV-serier och t ex regler som finns här på Facebook. 


Resultatet i Sverige och andra länder är tydligt efter 20 år av amerikanska TV-terror. Den mera avslappade inställning som fanns t ex här, till nakenhet och sexualitet, är försvunnen. Istället har svensken blivit pryd (rädd?) och även om man skulle vilja, så vågar man inte. Allt som har med nakenhet och ännu värre sexualitet att göra blir farlig. 
För känslan som dyker upp hos många är: Vad ska andra säga???

Och rädslan och puritanismen har smygit sig in i politiken. Därför att där handlar det väldigt mycket om "vad ska andra säga?"

Då blir det lätt att låta rädslan styra, istället för att låta ett modigt ledarskap kliva fram. Rädslan för att bli angripen.
Rädslan för att förlora röster.
Rädslan för att tvingas prata om känsliga saker.

Så man duckar. Låter bli att kommentera. Klipper band. 


Den där rädslan kickar igång den interna cirkusen. Tankar, känslor, rädsla, fantasier - allt det där som vi redan varit med om så många gånger. Kanske enda sedan barnsben.

Och den som låter sig drabbas:
låter bli,
stoppar,
förbjuder
skambelägger
angriper
...
Det är lättare att göra så, än att tillåta de känslor som dyker upp att få finnas. Det blir nakenheten och sexualiteten som blir skurken. Så slipper man kolla på den egna oförmågan att hantera dom sakerna.


Ja, den som låter sig drabbas. För det är ett val man gör, medvetet eller omedvetet. Och de allra flesta av oss har lärt oss, tränat in "att låta oss drabbas".

Konsekvenser

Tyvärr finns det allför många exempel på hur annars kloka människor drabbas av moralpaniken, vilket i sin tur drabbar andra. Här är ett tragiskt exempel, som några av er som läser, känner till. Men exemplet förtjänar att lyftas fram, då rädslan och fantasierna blir så tydligt:


JoyRide Experience, antagligen den bästa festivalen någonsin,
som blev inställd på grund av rädsla hos politikerna.
För drygt ett år sedan då sossepolitikerna i Malmö, blev rädda för vad föräldrar (väljarna) i Rosengård skulle tycka om sommarverksamheten Barnens by (som i huvudsak vänder sig till barn boendes i Rosengård, och ofta med rötter i en annan, ännu mera nakenrädd kultur).
Vi hade skrivit ett avtal med stiftelsen som äger stället (och styrs av Malmö stad) och skulle ha en festival om livet där. The JoyRide Experience, en festival om livet.

Tro det eller ej, sexualitet och nakenhet är centrala ocn naturliga delar av livet! Och därmed även självklara inslag i festivalen, vilket ansvariga tjänstemän på stiftelsen visste. Tjänstemannen visste mycket väl vad min dåvarande hustru och jag jobbade med. Relationer, lust och sexualitet - och hon följde oss på Facebook.
Barnens bys reguljära verksamhet skulle vara över för året och vi skulle använda deras lokaler där ute i skogen. Bland annat just för att just kunna vara insynsskyddade och i fred. 250 personer skulle komma + workshopsledare från olika delar av världen + volontärer...


Så när massmedia började skriva om en festival där sådant som nakenhet skulle kunna finnas och ämnen som sexualitet och intimitet beröras,
då fick politikerna krupp. Avtalet sades ensidigt upp en första gång i juni, vi anpassade oss enligt deras önskemål och var sedan överens om att fortsätta. Media skrev mer och moralpaniken gick ännu en gång på högvarv, inför något som ännu inte inträffat. Och avtalet sades upp igen den 17 juli. Det enda som skett var ju att människors fantasier kickat igång rädslor. Vi som arrangör hade verkligen inte gjort något alls, utöver att förbereda själva arrangemanget.

Avtalet sades alltså upp igen - och de konsekvenser det fick - struntade politikerna totalt i. Det viktiga var att de inte skulle "smittas" av det farliga med nakenhet och sexualitet. Sällan har jag blivit så besviken på svenska politiker - som jag tidigare upplevt som relativt hederliga och rakryggade, men rädslan kring nakenhet och sexualitet är mäktig. Och ännu värre "soppa" för dessa rädda politiker blev det då soppan riskerarade att kryddas med integrationspolitik och barnverksamhet - genom Barnens by. För kopplingen till barnen och föräldrarna i Rosengård handlar om Malmö stads integrationspolitik där Barnens by har en viktig roll. Vilket gör exemplet än mer intressant.

Det är med andra ord viktigt att vi är medvetna över denna smygpuritanism som pyser in överallt och som hittar stöd från olika håll, särskilt från dom med mycket relger - dvs olika slags kyrkor.
Ur just det här avseende blir det inte direkt lättare när det kommer hit människor som flyr från krig och elände, vars värderingar och normer oftast är sexual- och kroppsfientliga. Vi har tyvärr flera tragiska exempel på hur den importerade tolkningen av skamkulturen resultert i och resulterar i repression, våld, förtryck och till och med död - och i regel är det kvinnan, dottern, hustrun - som är offret. Ja, importerade tolkningen. För vi har vår egen tappning av skamkulturen här. Men nu gällde det människor från andra kulturer. 



Flyktingar från Syrien släpps i land på Lesbos för vidare
transport till bland annat Sverige.

Jag är den förste att öppna dörren och säga välkommen till den som vill flytta till Sverige eller till den som behöver en plats att fly till, men samtidigt göra klart att de kommit till en kultur och ett folk med en annan syn på en massa saker, som t ex demokrati, jämställdhet, jobb, och så det där med nakenhet, kroppen och sexualitet. Och jag skulle tro att kring det där sista så haltar det rätt så ordentligt. Dessutom kan jag ha en bunt synpunkter på hur dessa människor tas emot och hur vårt system fungerar, men det är en annan fråga. Det jag misstänker starkt är i alla fall att vi (dvs de myndigheter och organisationer som finns med i intetrationsprocessen) är skitdåliga på att förmedla budskapet att de som kommer hit måste förstå att de kommit till en plats där vi tänker annorlunda än vad de gör. Och om något är rätt - så är det vår bild. 

Och jag anser att det är den som kommer hit, som måste förhålla sig till det som gäller här - inte tvärtom. På den punkten är jag benhård. Inte för att jag tycker att den iställning vi har i Sverige är så fantastiskt, men det är bra mycket mindre dålig jämfört med värderingar som många av våra nya grannar har med sig. 

I det sammanhanget är det viktigt att visa en tydlig riktning, ett ledarskap och civilkurage, även om man är rädd för vad andra ska tycka. INTE göra som sossepolitikerna i Malmö gjorde, dvs bli rädda för vad de tror att andra kanske ska tycka, tänka och säga - och låta rädslor, fördomar, fantasier och panik styra. 


Så länge som vi accepterar; skambeläggning, censurerade bilder, retuscherar bröstvårtor, inställda festivaler, tvingar småflickor att ha bikinitop, att andras idéer styra vår egen sexualitet, bryter avtal - alltså handlingar som stoppar, förbjuder, förhindrar, skambelägger, etc. Och å andra sidan lever i ett samhälle där en stor del av medias utbud är sexualiserat och pornografi är något som accepteras men aldrig talas om, Med ett undantag - då det handlar förbud. 
Så länge som det här fortsätter, så kommer vi aldrig få en bra relation till sexualitet, lust och nakenhet, vilket i sin tur faktiskt påverkar hela vår tillvaro.  
Antagligen betydligt mer än vad de flesta vill tro - och veta. 

Vilka tankar och reflektioner väcker detta hos dig?
Dela gärna detta i ditt nätverk, så fler får fundera...
PS. Om någon dag kommer nästa text som handlar om min Japanvistelse... Här tangeras även Japanernas förhållningssätt till sexualiteten som på 150 år resulterat i stora, stora problem. Både för enskilda och för hela Japan... DS

fredag 30 oktober 2015

The children of Japan are the oldest in the world

After a month in Tokyo I can really say Sayonara Nippon. It has been a very interesting time and I´m happy to have this experience. It has been a good learning. One thing is for sure - Tokyo, or Japan is not a place I would like to live in - even if there are a lot of interesting things there. 
There are to many rules (spoken and unspoken) and shame covers the whole culture like a wet and heavy blanket.


My overall impression is, and I will use a metaphor: 

Japanese people are like children, even if they get very old, who are scared of being kicked out of the family.

I can´t say that I know this country, but I can say that I have an impression and its probably not 100 % fair. But I´m sure that my impression is not very far from some kind of truth . Probably not very far from saying - in general. Of course there are other impressions and experiences. And yes, there are explanations going 1000 years back, to why things are the way they are in Japan. But my feeling after this month is still:  It´s weird.  I would even go so far as to say that the state of humans relating to each other in Japan is sick, at least from my perspective. 

I stayed in Tokyo for a month, a city of 38 miljon people, and that should be some influences from abroad, meaning that it´s probably even worse outside.
In this series of blogposts about Japan I will state ”facts” and at the end of each blogpost there are links to the resources where I have found this facts, if you want to read more. Now that being said - over to Japan…

Connecting - not

I have spent almost all this time in Tokyo and I have not had the opportunity to meet as many Japanese persons as I would have wanted. I wanted to learn and try to understand by one-to-one conversations. And I have tried, yes I have really tried. Two explanations might be, the language and also the idea of HOW one should meet. In Japan, people, in general do not know English or are very bad at it. And when it comes to contacts with strangers they are careful (?), specially if the stranger is a gaijin (not Japanese) and they would have to expose their bad English. And there are probably rules that I was not aware of on how connections should be done. 

This fear of exposing a bad English was one of the insights I had when meeting and listening to Shin Iwata, who works with foreign investments in Japan. One of his biggest challenges was to speak english in front of an international audience where his bad English would be exposed. 

My sources are; talking to people (some Japanese persons and some westerners visiting or knowing Japan), reading a lot about others impressions and experiences (newspapers, blogs, scientific research, etc), walking around in Tokyo, watching, studying, taking a tourist tour, riding metro… 

Learning

My learning is that we as westerners, and me as a therapist, coach, guide and inspirer - have a lot to learn about how shame works and how shame affects us as individuals, groups or a whole culture. 
In that sense, it does not matter if you and I live in Japan, Sweden where I lived most my life or Colombia where I am right now.

Colombia is a country that has lived under the influence of organized religion (catholic church) for centuries and shame and guilt are tools that are still in use in order to try to get people to behave in a certain way. Specially when it comes to relationships and sexuality. And of course it has repressed people - but compared to the Japanese situation it´s not that bad.

In Sweden, guilt is more present and shame shows up in a different ways. Of course the religious influence is there, even if most people probably have lost the religious connection. What Sweden really has is the "law of Jante" that in many ways has similarities to the Japanese way. Jante, is a  negative and condesending attitude towards individuality and success. And yes, there are similarities between the Swedish and Japanese ways of relating, for example in handling conflicts, where avoiding could be used to describe both cultures.

But, Japan is far more advanced when it comes to how shame affects the whole society, from the government, big companies to families, small groups and love relationships to the individual.

So, my experience  and my learning after this month is, and I will use a metaphor: 
Japanese people are, even if they get very old, children who are scared to be kicked out of the family.




----------------------------------

















måndag 12 oktober 2015

Du, jag i Grekland och det som är jobbigt...

Om hur Greklands sätt att hantera sommarens eurokris är en intressant illustration av hur vi människor - till exempel jag och kanske du - ofta möter det som känns jobbigt. 

Fan, så svårt det kan vara att skriva ibland. Bara tanken att försöka formulera mig väcker ett stort motstånd. Jag kan känna hur motståndet - i det här fallet mitt eget - vaknar till liv, blir stort som en blåval och det blir väldigt lätt att välja att göra något annat istället. Och jag hittar en, inför mig själv, fullt godtagbar anledning att göra som jag gör. Att välja den enklaste (och i regel kortsiktiga) lösningen/perspektivet och hittar en ursäkt att inte göra som tänkt, trots att därinne någonstans finns insikten att mitt val inte var så bra.

Känner du igen det?

När jag lämnade Sverige i mitten av juni hade jag en idé om att jag skulle skriva en mängd blogginlägg. Jag hade och har en massa tankar och insikter att dela med mig av - och så misstänkte jag att tiden i Grekland skulle leda till ännu mer. Och att blogga kändes viktigt, att hålla kontakten med Sverige och inte minst påminna dig som läser om min existens, även om jag inte finns på plats och erbjuder möten, workshoppar, föreläsningar, kurser eller festivaler. Så var min plan - och den kändes långsiktigt viktig för mig!

Kom till Grekland i mitten av juni och drabbades av den grekiska hettan. Värmen. En temperatur som under juli till slutet av augusti sällan var under 30 grader i skuggan, ofta närmare 35. Det gick liksom inte att få ihop några vettiga tankar, än mindre begripliga texter för alla tänkta blogginlägg. Det var verkligen svårt att sätta sig ner och skriva. Svårt att göra något överhuvudtaget - mer än att vara, att ta ett dopp i havet ibland och att prata och umgås med vänner. Det vill säga de saker som vi från nordliga breddgrader så gärna åker söderut för att göra. Själv hade jag dessutom tre timmars köksarbete varje dag, någon workshop att delta i eller hålla, några arrangemang jag höll i, en del praktiskt skapande + en och annan session som terapeut

Nu i backspegeln, när jag sitter i Tokyo i en behaglig sommartemperatur, så kan jag se likheter mellan hur vi som människor - jag själv till exempel - väldigt ofta förhåller oss till det som verkligen är (till exempel min egen plan att skriva eller ”verkligheten") särskilt om det känns jobbigt och det som hände i och med Grekland under sommaren. Då tänker jag inte på den katastrofala flyktingsituation som de drabbats av - utan på hanteringen av och förhållningssättet till skuld- och eurokrisen. 

Sakta har det hos mig växt en förståelse för att man i några av eurons medlemsländer mitt på dagen tar några timmars paus - och bara är. Den berömda siestan - fast på grekiska i det här fallet. Och det känns helt självklart. För det är jobbigt att göra något mer än att bara vara i den värmen.
Värmen erbjöd mig dels en ursäkt att slippa möta ”kravet” (eller min egen plan) och dels en upplevelse som så sakteliga gav insikter om den grekiska kris som utspelade sig under sommaren även var en illustration av ett väldigt mänskligt sätt att förhålla sig till något som känns jobbigt på ett individuellt plan. Alltså hur jag och många andra - kanske även du - gör när vi stöter på något jobbigt. Även om jag och tyvärr alltför få andra försöker förändra oss och komma vidare.

På det yttre planet, eller makroplanet - handlade dramat om eurons framtid och det grekiska medlemskapet i euroklubben. Ett spel vars värsta konsekvenser för mig personligen var mest en fråga om tillgången till kontanter - vilket är det enda som räknas i Grekland när man ska betala. Men för det grekiska folket handlade krisen om jobb, bostäder, försörjning - både på kort och lång sikt - även om de då inte ville se det. Inför sig själva och andra ville de mera beskriva det som en fråga om stolthet och andras respekt - vilket kanske kan kännas enklare att lyfta fram än de mer påtagliga sakerna som export, amorteringar, räntor, jobb, etc..

Krisen lyfte även fram grekernas förmåga att vara effektiva, noga och jobba på - som till exempel tyskarnas med kansler Angela Melker i spetsen - som var den andra nationen som hade en av huvudrollerna under själva dramat (visserligen har VW-skandalen skapat en lite mer mänsklig och mindre perfekt bild, men det lämnar jag tills en annan gång).

Men vem fan orkar vara effektiv i den där värmen?

Och vem orkar vara så noga? Så inställningen blir lätt att det räcker med att det fungerar - nåja, nästan fungerar i alla fall. Och vi möts av den där bekymmerslösa Zorba-tillvaron som vi greklandsbesökare tycker är så charmig, när vi är på semester i alla fall.  Just så kunde jag många gånger uppleva det jag mötte där i värmen i både sådant som redan fanns på plats eller i samarbete med greker. 

Från en av EU’s yttersta utposter gentemot ”de som inte är med i EU-klubben” kunde jag via främst den svenska nyhetsförmedlingen följa spelet - och samtidigt växte en viss förståelse för att det blivit som det blivit. Några av de saker jag insett under tiden i Grekland, utöver värmens inverkan på förmågan att vara en effektiv och strukturerad nordeuropé , är att Greklands möjligheter att ta sig ur den sits de sitter i är små - i alla fall på kort sikt. Det krävs inga djupare utredningar för att inse vissa saker. Och i den debatt som varit och fortfarande är känns det som att den enkla och fundamentala insikten saknas - det tar tid att förändra. Det finns inga snabba lösningar när det handlar om människors värderingar och beteenden - speciellt inte om det saknas en sjävlinsikt och vilja att förändra.

Någonstans i den grekiska folksjälen med rötter tusentals år tillbaka i tiden finns fortfarande bilden kvar från
antiken om Athen (läs Grekland) som världens metropol och atenarna, dvs de som styr och lever där är kulturens elit. Vilket världen borde förstå och inte minst respektera. Det vill säga - man är lite speciell.

Och vem av oss är inte ”lite speciell”?

Grekerna bor och är uppväxta i ett land med politiker och politiska partier som länge och till väldigt stor del ägnat sig åt olika former av korruption och svågerpolitik. De lättlånade pengar som den grekiska staten fick tillgång till genom medlemskapet i euron gick sällan till att bygga upp det gemensamma - utan blev istället ett sätt att sko sig själv och köpa röster och stöd från olika grupper, mer eller mindre förtäckt.

Där finns alltså en hel befolkning vars förtroende för politiker och den verksamhet de leder är obefintlig, näst intill fientlig. Grekerna har präglats ända in i benmärgen, från barndomen att inte lita på överheten i form av regeringen eller andra politiska instanser. Så klart att det får konsekvenser här på samma sätt som inom andra områden som t ex relationer och sexualitet. Det vi lär oss under vår uppväxt blir en viktig del av vår egen sanning. Så de krav som ställs från ”överheten” - i grekernas fall EU och omvärlden upplevs automatiskt som övermäktiga, orättvisa och inte minst fientliga - även om de i det här fallet var korrekta. 

Med en sådan bakgrund i kombination med att vi människor har det så lätt för att blunda, vara offer och försöka manipulera och/eller försvara och rättfärdiga våra egna val (särskilt de dåliga), så är det lätt att förstå att reaktionen hos väldigt många av de greker jag mötte och i den lilla del av det grekiska samhället som jag upplevde blev:

Dont worry! Dom ska inte tro att de kan göra vad de vill med oss - låt oss dansa och ha det bra istället. 

Och när en populistisk politiker som Alexis Tsipras utan bakgrund i de korrumperade partiapparaterna dyker upp och hötter med näven åt etablissemanget i form av banker, internationella låneinstetut, EU och de gamla politikerna - så skapar det även en möjlighet att göra som vi människor så ofta gör - nämligen att projicera.
Att projicera ut det egna eländet mot något utanför sig själv istället för att se, acceptera och basera besluten på det som faktiskt är, istället för föreställningar och önsketänkanden. Den vältalige Alexis som dessutom blivit premiärminister spetsade även till det hela med:  Det var faktiskt tyskarna som var elaka för 60-70 år sedan, så egentligen är det dom som ska sättas åt. Det vill säga peka fingret mot andra och säga att det är dom som borde...


Det är så mycket lättare att välja det minst jobbiga alternativet - i alla fall i 30 graders värme…  

Så jag kunde känna igen mig själv och så många andra i det som jag upplevde - och det jag samtidigt kunde se på ett nationellt och internationellt plan. Här var det en nation och ett folk som agerade. Att istället för att förhålla sig/mig till verkligheten som den faktiskt är - som i mitt fall var något så enkelt som att skriva - så valde jag något bekvämare. Visst hade jag kunnat skriva, om jag verkligen bestämt mig för det, även om det skulle varit jobbigare än vanligt i värmen. Men nu var det så enkelt att välja något annat. Och jag kan, om och om se samma sak i så många andra mänskliga sammanhang. Vi väljer oftast det kortsiktigt ”enklaste” alternativet. Vi försöker i det längsta undvika se vårt eget ansvar och sticker huvudet i sanden. Pekar på att andra och säger att det är deras fel… 

Hur gör du?




PS. Det jag skriver här är i viss mån generaliseringar, mina personliga erfarenheter och självklart finns det andra bilder av det grekiska. Och jag noterar att hela eller delar av detta resonemang skulle gå att applicera på andra sydliga euroländer.

lördag 18 juli 2015

Nära relationer...1.

Om olika slags relationer, om hur vi kan ta större makt över våra liv, om vad som gör oss till människor och andra funderingar med enkla svar - not...
Nära relationer myntades av min exhustru Charlotte och mig för några år sedan - som handlade just om nära relationer. Det handlar om nära relationer och att nära relationer på ett medvetet sätt.
Det här är det första inlägget i en serie inlägg om relationer.

Sitter i halvskuggan på Zorba the Buddha, en bar i ena ändan av restaurang- och barstråket i den lilla byn Skala-Eressos på den grekiska ön Lesbos - precis utanför Turkiets kust. I den här trakten påstås poeten Sappho ha levt och verkat på antiken. Det mest påtagliga spåret av det är några statyer och ovanligt många kvinnor. 

Jag kan höra vågorna slå. Från högtalarna hörs soft lounge-musik. Samtal på grekiska, engelska, turkiska runt mig.  Större delen av dagarna är jag på ett retreatcenter, Osho-Afroz, där vi just nu är ca 100 personer varav knappt hälften deltar i en tantra-kurs. De som är här kommer från Grekland, Turkiet, Rumänien, Marocko,
Norge, Australien, USA, Tyskland, Kina, Sverige, Spanien, Malta, Israel, Mexiko, Holland, Venezuela, Sydafrika - världens alla hörn. Många är bekanta eller känner varandra sedan tidigare - och det blir många fina återseendekramar. En del är här för att göra en specifik grupp/kurs och andra är här bara för att koppla av, meditera, umgås, älska, bada, leva...

Jag jobbar i köket några timmar varje dag, med den självutnämnda titeln DJ - förkortning av Dish-Jokey. Jag befinner mig mitt i livet, bland människor som också vill hitta och leva sin sanning och
rätt ofta kan jag trots det känna ensamheten, och på så olika sätt vilket är intressant. Ensamheten - en del av tillvaron som många av oss anstränger sig för att inte känna. Men om man tillåter den så är det en känsla som ibland är jobbig och ibland känns det bara bra. Och det får vara så. Jag bevittnar och noterar det som händer i mig. Jag stiger inte undan.

12 månader

Det har hänt otroligt mycket det senaste året. Min tillvaro har förändrats i grunden och inte minst har jag haft en hel del lärorika erfarenheter. Genomgående har det handlat om relationer av olika slag.
Relationen till mig själv, till min livspartner, till människor jag träffar under korta eller längre möten, till mina barn, familj och släktingar. Affärsmänssiga relationer i form av avtal. Alla är relationer - men är ändå så olika.

Jag kommer skriva några inlägg som handlar om relationer. Reflektioner över vår förmåga eller oförmåga att göra något bra av dessa relationer, hur rädslan ofta är en drivkraft och om möjligheten att påverka och förbättra just den förmågan genom att och låta kärlek och nyfikenhet få större utrymme. Kärlek och nyfikenhet kanske låter lite "corny" i somligas ögon. Och visst, kalla det något annat. Det handlar om den grundläggande känslan vi har inför vår egen tillvaro.

Relationer i vårt liv

Någonstans inser jag att relationer är en av våra viktigaste områden. Kanske det som gör oss till människor. Vissa relationer är helt och hållet formella och hålls uppe av regler som vi människor hittat på. Andra relationer är helt baserade på känslor som skapades i min historia och så finns det sådant som handlar helt och hållet om nuet och om närvaron. Vissa relationer är kopplade till blodet - dvs släktskap, eller etnicitet och kultur.

Intressant att var i ett land som Grekland just nu. Där det å ena sidan handlar om skulder, lån, återbetalning, ekonomi, genomförande, etc . Å andra sidan löften, attityder, samarbeten, stolhet, tillit, identitet, självkänsla, närvaro, historia, skuld, vilja - allt det där som påverkar relationerna....

När jag studerade filosofi för många år sedan så dök en fråga upp i ett samtal. En fråga som snart tog upp hela samtalet: Vad gör mig till människa? Och kanske det närmaste ett svar vi kom då var - att vara bland andra människor gör oss till människor. 
Så vårt sätt att hantera dom olika relationer vi har i livet säger även något om hur vi förmår ta tag i de möjligheter som livet erbjuder. 

Fundera gärna vad som är drivkraften bakom dina viktiga relationer. Vad är det som kryddar och styr dina relationer? Kärlek och nyfikenhet eller är det rädsla och kontroll? Du kanske inte vet att du kan förändra väldigt mycket själv. För innehållet i dina viktiga relationer är i väldigt hög utsträckning till vad Du gör dem till. Så - gör du det?





torsdag 25 juni 2015

Zorba eller Per-Albin?

Om Grekland, Euro-krisen, den grekiska mentaliteten, vårt eget sätt att förhålla oss till det formella och att kunna få slappna av i en miljö där kärlek, livslust och nyfikenheten får blomma ut. Om att komma från ett välorganiserat och effektivt Sverige och möta den grekiska kulturen och mentaliteten. 

Så då är jag i Grekland igen. För den 6e gången och 4e gången på just Lesbos. Det känns bra och inte minst är det varmt. Jag vill ha en temperatur där jag inte behöver fundera på om jag har tillräckligt varma kläder på mig. Som t ex i Sverige där jag större delen av året behöver ta på mig något extra, t ex en jacka, när jag går ut. 

När jag landat tidigt på morgonen för ungefär en vecka sedan, tagit bussen in till Mytilini som är den regionala huvudstaden, så hamnade jag till slut på ett ställe jag kände igen. Jag behövde ett cafe som hade öppet, för att få frukost och en plats att slå ihjäl några timmar, innan bussen vidare till slutdestinationen på andra sidan ön. Av en händelse råkade jag hamna på nästan samma ställe som jag besökte tillsammans med Charlotte sista gången vi var här. Den gången åt vi middag kvällen innan vi skulle åka tillbaka till Sverige. Nu, var det morgon och jag fick bacon, chips, toast med skinka och ost och en latte.

Trots att klockan var tidigt på morgonen så var det varmt. Skönt för mig som är mera van vid att i alla fall ha på sig en jacka utomhus, särskilt i arla morgonstund. Men nu var den enda jackan jag hade med mig var nerpackad i min väska. 
Något bord bort satt det tre grekiska äldre herrar och drack sitt morgonkaffe. Och sakta under morgonen som hann bli förmiddag innan jag var klar, insåg jag att jag hamnat på läktarplats. Framför mig var mötesplatsen för ett av de tusentals gubbgäng som finns i Grekland. Under förmiddagen kom och gick 15-20 ”medlemmar” i gänget. Alla äldre herrar som verkade känna varandra. Det skulle
varit väldigt intressant att ha förstått den konversation som pågick. Att höra vad de sa var inget problem - men min grekiska är begränsad till några få ord så jag fattade inget. Jag fick nöja mig med att studera spelet som pågick och försöka känna in energierna.

Högljutt och gestikulerande intog de sitt morgonkaffet. Några satt stilla och andra rörde sig, från den ena stolen till den andra. Somliga hälsades välkomna av alla, och andra på sin höjd fick en blick när de kom. Jag satt där och studerade under ca 3 timmar och bara två kvinnor fanns med på något sätt. Servitrisen och en kvinna runt 40 år, vars uppenbarelse och klädsel lika gärna kunnat placera henne på en nattklubb. Hon satt mest tyst, rökte, nickade åt någon då och då och drack någon sorts kaffedrink. Utan att veta så misstänker jag att gubbgängets hustrur var hemma och tog hand om hushållet och förberedde lunchen. Förmodligen är det den grekiska demokratin i ett nötskal, och här fanns ingen Angela Merkel… Den grekiska demokratin som sedan antiken handlat om fria och grekiska mäns förmåga att göra sig hörda och att argumentera logiskt.

Något annat jag noterade var att här gjordes morgonens inköp av framförallt grönsaker. Under några tillfällen dök det upp ytterligare någon gubbe, på sin moped med en fullpackad plastback fastspänd på ”pakethållaren”. Påsar med grönsaker bytte ägare och Euro lämnades över. Mopedbonden visste vem som skulle ha vilken påse. Squash, tomater och mjölk i 1,5 liters gamla vattenflaskor kunde jag notera. Ett intressant sätt att sköta dagens inköp av färkvaror, direkt levererade från bonden.

Kan tänka mig att ett återkommande ämne i dessa tusentals samtal som pågår över hela Grekland är
den överhängande Euro-krisen. Hur ska det gå med Grekland och Euron? Den kris som Grekland har befunnit sig i sedan de gick med i Euron har blivit allt mer tydlig. Under några år i början av medlemskapet i Euron har den ruttna grund som den grekiska staten och offentliga verksamheten bygger på kunnat döljas, men inte längre. De grundläggande problem med ineffektivitet och korruption som Grekland haft har aldrig åtgärdats utan kunnat döljas genom nya fördelaktiga lån. EU och de olika institutioner som t ex IMF som lånat ut pengar har aldrig satt ner foten på riktigt, utan man har hela tiden skjutit på ett avgörande beslut. Lite som ett chicken race - och varje gång har illusionerna och ”puckovärlden” vunnit - eftersom alternativet hade varit att se sanningen som den är. Att Grekland (och kanske några andra Euro-länder) antagligen inte skulle släppts in i detta samarbete, utan att man först gjort ”omöjliga” förändringar.

Idag styrs landet av en osannolik koalition mellan höger- och vänsterkanten som bara kan enas om att vara mot de gamla makthavarna och mot idéer kring överstatlighet som EU ibland får klä skott för. Ingen som vågar säga att huset måste rivas och en ny grund måste till. Ur mitt perspektiv verkar det enda positiva med den nuvarande regeringen att de inte varit lika insyltade i den vänskaps- och partikorruption som präglat tidigare ledarskap. Och än så länge har det grekiska ledarskapet inte kunnat förklara för grekerna att det är dags att bita i det sura äpplet.  Istället har man har jobbat som offentlig verksamhet gjort och gör - även i Sverige. Ett tydligt exempel som jag minns var för kanske 15-20 år sedan, då en socialförvaltningen i Norrköping var tvungen att skära ner på sina kostnader.
Besparingskravet skickades ner i organisationen och resulterade till slut i att gamla på ett servicehus inte längre fick bullar till sitt kaffe. Så klart blev det rubriker i massmedia och till slut blev politikerna tvungna att backa från sitt besparingkrav…
Så när omvärlden (läs långivarna) kräver åtgärder och nedskärningar här i Grekland, så drabbas de som redan har det svårt. Den kortsiktiga strategin har - ur etablissemangets perspektiv - två fördelar:
Åtgärderna drabbar inte dem själva, dvs de beslutande och deras vänner, och sedan får den de krav som omvärlden ställer att framstå som omänskliga. Flera gånger under den senaste veckan har jag hört hur greker sagt att det är för djävligt att EU i allmänhet och tyskarna i synnerhet vill sätta åt de äldre och fattiga, dom som redan nu har en svår sits.

Det som går att se både på ett makro- och mikroperspektiv är ett klassiskt drag hos oss människor. Det är lättare att peka på dom andra och säga att det är dom som är dumma, det är deras fel - istället för att se och inte minst ta det egna ansvaret. Inte minst i ett land där idéen om samarbete i praktiken betyder att alla vill vara först och där ”man” i meningen det där måste man ta tag i aldrig får ett ansikte. Och i ett land där individualismen är en självklar utgångspunkt och ansvarstagande något som bara rör det som är "mitt".

Kanske är det just den här nästan omöjliga inställningen till tillvaron och livet i kombination med vädret, det historiska arvet, den dramatiska naturen och närheten till havet som gör att jag och många andra återkommer hit gång på gång. Här råder, bortsett från oron som den nuvarande krisen skapar, en grundläggande livsglädje och känsla av att ”det löser sig”. Det finns en frihet från effektiva myndigheter som lägger sig i och som ska styra och ställa i människors vardag som vi är vana vid i Sverige. Scootern jag får låna nu när jag är här är ett praktiskt och jordnära exempel. Antagligen är reglerna i Sverige och Grekland likartade när det gäller de formella krav som ställs på t ex ett sådant fordon. Scootern fungerar bra att köra med som jag gör, men skulle aldrig passera inspektion av en svenska poliskonstapel. 

Kanske finns det något här som vi som kommer tillbaka till Grekland gång på gång, kan slappna av i, även om religionen och historien skapat och skapar beteenden och värderingar här som är "pucko". 
Visst det går att skylla på värmen, men nog skulle det även i kallare delar av världen vara rätt skönt att ta en siesta på eftermiddagen? Att jobba lite mindre, att ha färre prylar, ha ett mera avslappnat förhållande till livet och alla regler hit och dit som välmenande intressen driver fram.
 Ta bara den inställningen som svenska journalister ofta har när det har hänt något: Vem är ansvarig? Vem borde ha sett till så att det inte inträffade? Vilka åtgärder ska den som borde vara ansvarig vidta? Det i kombination med politiker som tror att de alltid måste ha svar på allt.
Och i all välmening och med ett gott syfte bygger vi ett samhälle som handlar om trygghet, som genomsyras av Jante, på bekostnad av vår lust, nyfikenhet, livsglädje och skapande. Ett samhälle med ett stort kontrollbehov och där att vara stressad, vara deprimerad och krascha in i väggen snart är lika vanligt som att köra en trygg Volvo.

Kanske är det så att här inser man att allt inte går att fixa, förbereda, förhindra och undvika. Eller så tänker de: det där är något ”man” borde ta tag i. Någon gång. Sen. Livet är fyllt av överraskningar och utmaningar, vissa svårare än andra och det blir som det blir.
Problemet med nuvarande situation och Euron är att grekerna bjöds in till fel sällskap, fick hjälp av övriga i klubben att ha lika stora spenderbyxor som övriga medlemmar och trots att medlemmarna visste, så lät de situationen fortsätta att förvärras tills den blivit ohållbar. Nu står de där med utlånade pengar till någon som inte har en chans att betala tillbaka.

Och hur det nu än är. Om jag skulle ställas inför valet mellan t ex den levnadsglade Zorba the Greek och den trygge Per-Albin Hansson, så är mitt val trots allt Zorba - även om det blir mindre tryggt och ordnat. 

Så nu ska jag ta min scooter och åka ner till stranden för att ta ett svalkande dopp i Medelhavet! 

Yamas!


lördag 20 juni 2015

Har sanningen någon betydelse - egentligen?

Intressant...
Har just läst DN-artikeln som handlar om bråket mellan Ulf Lundell och hans dotter Sanna. Denna gång är det pappa Ulf som reagerar. 
Sanna har skrivit en bok och någon har bloggat, om upplevelser från sin barndom. Pappa Ulf känner sig orättvist påhoppad och djävulsdansen är igång (som för övrigt Sannas bok heter). Och jag kan se något jag känner igen - från mitt eget liv och från det jag ser runt omkring oss. Något som är en viktig del av förklaringen till många av de problem vi upplever idag.

Utan att veta detaljer så känns det som att här finns några - kanske framförallt någon - som skulle behöva titta lite närmare på sig själv.
Det jag hakar upp mig på är viljan att försöka hitta någon sorts objektiv sanning, vilket egentligen inte har någon större betydelse så här långt efteråt. Det handlar om barnets upplevelse av en situation. Med barnets ögon, perspektiv, referensramar och position. Och vilken betydelse den upplevelsen får för barnets sätt att se på sig själv, sitt sammanhang och sin omgivning.

Jag minns en gång för många år sedan då jag fanns i en relation där hon hade med sig en son, som vid just detta tillfälle var 8-9 år. Denne son kom hem en dag från skolan och var helt uppriven. Han hade sett en person bli mördad i en skogsdunge på väg hem. Min första reaktion var så klart, att det måste varit något annat han sett. Men, han var så övertygad om det så jag bestämde mig till slut för att ta hans ord på allvar och jag ringde polisen. Polisen kom, vi åkte iväg till platsen för brottet - och där hittade vi ingenting.
Några dagar senare fick jag, av en händelse, veta att några äldre barn hade spelat in en film just där han sett "mordet" - och allt fick sin förklaring. Men fram tills dess så var hans sanning att han sett någon bli dödad - och att mördarna sopat igen spåren. Så klart att hans referensramar bland annat var sånt han sett på TV, och det vet vi alla, att mord till höger och vänster är vardagsmat. Om jag sett samma händelse så hade antagligen jag, med den erfarenhet och kunskap jag har, kunnat se att det var en filminspelning...
Med den kunskapen kunde jag bidra till att förändra hans minne av upplevelsen -  ur hans perspektiv så var det det enda som faktiskt hade en betydelse.

Så tillbaka till den Lundellska historien. Den upplevelse av en situation som Sanna beskriver är förmodligen inte den objektiva sanningen - hon beskriver sin egen upplevelse av det som hände. Och det är den upplevelsen som har betydelse och minnet av den som sätter sina spår i Sanna - så länge som den får verka och leva utan att förändras. Och ju längre finns kvar - desto djupare sätter den sig. Bokskrivandet är antagligen ett av många sätt som hon använder för att bearbeta det där minnet och framförallt de slutsatser som den lilla tjejen drog utifrån upplevelsen. Slutsatser som påverkar världsbilden på många olika sätt - än idag som vuxen.

Att kommunikationen mellan far och dotter kan förbättras är tydligt, och så är det tyvärr i regel. Vi är dåliga på att kommunicera, vilket i sin tur leder till konflikter som vi dessutom är otränade på att hantera och den inlärda prestigen gör att vi istället för att försöka förstå varandra gräver ner oss i skyttegravarna... Trist, vanligt och en förklaring till många av de problem vi upplever, både i stort och i smått, när det gäller människors relationer.
Och eftersom vi befinner oss i midsommartider så har vi en förklaring till många av de bråk som uppstår just denna helg. Familjen samlas, mycket alkohol och scenen är upplagd för att eländiga minnen från historien ska få kliva fram och spela huvudrollen.

Visst går allt detta att förändra, men det kräver vilja, mod, kunskap och inte minst - träning.

Glad midsommar! Typ...

PS. Jag skulle kunna illustrera detta fenomen även med det som just nu utspelas mellan t ex Grekland å ena sidan och EU, framförallt Tyskland å andra sidan. Men mera på ett makro-plan...