Läs mer om mig och det jag gör:

torsdag 6 april 2017

Om den osynlige moralpolisen

Några frågor till Mohamed Nuur (s) och många andra!

Jag såg Kalla Faktas TV-program om moralpolisen i våra förorter. Och jag blev inte särskilt förvånad, tyvärr. Det var ytterligare en, bland en myriad av bekräftelser på det problem som påverkar en stor del av vår planet och våra relationer som människor. Jag har även mött det  i Japan, i Colombia, i Malmö... Förtrycket av kvinnorna - även om det kan ta sig lite olika uttryck. Vi påverkas alla, både män och kvinnor. Men de som drabbas absolut värst är kvinnor i områden där religiösa livsåskådningar dominerar. I Sverige har det blivit tydligt i områden där Islam dominerar, till exempel i Tensta. Så det är inte bara kvinnorna utan även männen som drabbas därför att det förväntas av dem att de ska uppträda på ett visst sätt. Så kallad "heder" är viktig och machoattityder är vanliga. Det gäller i Tensta och Rosengård men även i Tokyo, Bogota.... Kvinnor ska hållas i schack och det är framförallt männens roll att se till att så sker, i den mån som familjen och skolan inte lyckats. 

I TV-programmet kunde vi se hur präglingen börjar redan i tidig ålder. Tjejerna ska veta sin plats, till och med i skolbussen. Och den som inte gör det ska minsann tvingas till det. I andra delar av världen - där mänskliga rättigheter inte existerar - stenas, piskas eller dödas den kvinna som uppträder fel. Attityder och värderingar, som är "moralpolisen" rättesnöre, är knappast skrivna i några protokoll eller stadgar - i alla fall inte i väst. De finns i uppfostran, de finns i umgängesformer, de finns i det sociala samspelet i hemmet, i skolan. Den världsbild och livsåskådning - den sanning - som dominerar skapar rädslan för att vanära och skam ska drabba gruppen. Och föreställningarna om "vad andra ska tycka" blir en drivkraft.  Så grupptrycket räcker väldigt långt. De kvinnor gör "fel", som i t ex TV-programmet, ska korrigeras. Att bara vistas på vissa platser (hemma), att vara klädd på visst sätt, att uppträda på visst sätt, att förstå att mannen är överordnad kvinnan…. 

Så här kommer några frågor till Mohamed Nuur och alla andra som står på samma sida som du. 

Du som skriver med anledning av nämna TV-program;  "När jag går runt i Tensta ser jag inga moralpoliser"  Jag vänder mig till alla ni som påstår att ni förstår, men….  
(Nu begränsar jag mig till er som finns och verkar här i Sverige.)


Hur kan du/ni se det??? För att bara ta några vardagliga saker: 
- Hur kan du se den rädsla som till exempel gör att en kvinna väljer att låta bli att ta ett glas vin, iklädd bikini i sin egen trädgård?  
- Hur kan du/ni se det inlärda beteendet, som gör att en kvinna väljer att inte gå på kafféet? 
- Hur kan du/ni se den rädsla, som gör att en kvinna väljer ett klädesplagg framför det hon egentligen skulle velat bära? 
- Hur kan du/ni se de unga tjejer som tvingas, in i äktenskap som de inte valt? 
- Hur kan du/ni se den tjej som väljer, att inte gå ut för det börjar skymma? 


För i vardagen behövs i regel inte glåpord, tegelstenar eller våldtäkter och hedersmord. Det är inlärt. Det är blickar. Det är kommentarer. Det är uppfostran och hot.  För när det förtrycket fungerar som effektivast är när den den som förrycks tror att det ska vara så. Hur ser du/ni det? 

Hur tror du att du kan se de värderingar och normer som blir den osynliga moralpolisen? För här i Sverige är det bara undantagsvis som moralpolisen blir synlig i form av glåpord, stenkastning och trakasserier. Då omgivningen ger sitt godkännande genom att acceptera och tillåta förtrycket?

Jag vill understryka att det här inte är ett problem som handlar om Islam specifikt, utan det är mycket större än så.  Större än några stenkastande ungar i Tensta eller en caféägare i Tensta. För den osynliga moralpolisen finns även på Östermalm och i Vita huset. Men just nu och här i Sverige, så kan vi allt oftare skymta moralpolisens fula tryne i den islamiska skepnaden.  

- Kan du/ni förstå, att det vi ibland kan se tydligt, men oftast bara kan ana, som i TV-programmet, är bara toppen av isberget...

Läs även om vår oförmåga att hantera skam...

fredag 25 november 2016

Fattar du?! Hon kan vara din mamma, din syster, din dotter, din partner eller till och med du!   

Jag utmanar dig, mig och dom som bestämmer!



Den här texten handlar om en resa i skam i olika delar av världen och i oss själva samt om sexuellt våld mot kvinnor. Och om hur jag själv drabbats av skammens våta, kalla och kvävande filt. Fast jag har studerat den och tränat för att möta den, så pockar den på…  

Nu kliver jag ut och känner mig obekväm. 

Jag och utmanar mig själv och jag utmanar dig. Jag gör det för att jag är förbannad. 
Jag gör det för att jag måste. 
Jag gör det för att jag är övertygad att vi måste våga se vår egen skit och sopa rent hemma hos oss själva - innan vi har synpunkter på den skit andra inte vill se.


När jag lämnade Sverige i juni 2015 åkte jag till Grekland. Till ön Lesbos, nära Turkiets kust, som då höll på att utvecklas till porten in till Europa. En trygghets- och frihetsport för många av de människor som flydde från våldtäkter, slaveri, terror och död. Flydde från religiösa fanatiker som anser att deras sanning ger dem rätt att döda. En ”sanning” som t ex betraktar kvinnor som ägodelar, som kan behandlas som sexslavar - bara för att de är kvinnor. 

Dessa människors flykt till Europa har på olika sätt visat vår egen oförmåga att hantera relationen till oss själva. De idéer som de haft med sig, har krockat med de idéer vi har - särskilt när det gäller hur vi relaterar till varandra - mellan könen. Och extra besvärligt blir det då de idéer som krockar är sådana som både dom som kommer hit och vi, helst gömmer i vår skugga. Så istället angriper vi, fördömer, vänder blicken eller blundar. 

"Skammen är ett mänskligt fenomen, som liksom ett gift sprider sig där människor lever tillsammans. "


Skammen är ett mänskligt fenomen, som liksom ett gift sprider sig där människor lever tillsammans. Skammen, eller kanske oftare, rädslan för att känna skam är i stora delar av världen kopplad till idéer om sexualitet och därmed även idéer om våra relationer, kroppar och nakenhet. Genom vår historia har vi människor skapat värderingar och normer som gör det svårt för oss att förhålla oss till oss själva på ett naturligt sätt. Vi är sexuella varelser - men förnekar det, vilket skapar stora problem, särskilt för kvinnorna. Bara för att de är kvinnor, med allt vad det innebär. Och eftersom kvinnorna utgör halva befolkningen så påverkar det oss alla, direkt eller indirekt - även stora starka vita män - en sån som jag.


Just nu håller jag på att förbereda ett projekt. Ett projekt som jag hoppas kommer betraktas som kontroversiellt. ”Sådär kan man väl inte göra”. För jag vill verkligen att den som möter projektet ska reagera. Det handlar om mina värderingar, dina värderingar, våra värderingar, allas värderingar och i förlängningen vårt beteende. Vad vi gör mot varandra. Eller inte gör. Projektet handlar i grund och botten om att vara människa och hur vi relaterar till varandra när vi inte förmår hantera det som finns i vår skugga.  


Och jag lyfter ett område genom att utmana, genom att använda konsten, min konst. Det jag lyfter fram är det sexuella våld som kvinnor råkar ut för och känslor, tankar och beteenden som är relaterade till det. Och det spelar inte någon större roll var du befinner dig eller i vilken kultur du är uppväxt i, vi drabbas alla. Vår förmåga att hantera skam spelar en avgörande roll i våra relationer. Där vi är del av ett sammanhang - en relation, en grupp, t ex familjen, klassen, arbetsgruppen, eller dom som är i min fysiska omgivning, vännerna, dom som vet vem jag är… 


"Skammen ställer frågan: vad ska dom andra tänka…?" 

Skammen ställer frågan: "vad ska dom andra tänka…?" Och det är där, i mitt eget svar, ur min egen skugga som den inlärda reaktionen - svaret kommer. Det är där som ”cirkusen” drar igång inom oss. Där klampar rädslan (för vad jag tror att andra ska tänka) in och påverkar mina känslor och beteenden. Ibland kanske jag är medveten, men oftast sker det helt omedvetet. Det är intränat sedan barnsben och via olika händelser i vår gemensamma och via vår personliga historia. Vi vet ofta inte ens varför, när det händer. Det bara känns obekvämt. Vi gör. Vi re-agerar… I regel reagerar vi utifrån hur vi tror att ”de andra” ska tänka - utan att veta hur det verkligen förhåller sig. Reaktionen kommer på bråkdelen av en sekund, det är verkligen imponerande effektivt. Skammen är inbyggd i vår natur, och det vi skäms för finns i vår kultur, i vårt beteende, i våra traditioner… Skammen får oss att känna oss fel. Att vilja försvinna. Och i det här fallet handlar det om skambeläggningen av vår sexualitet och därmed även vår kropp, nakenheten och relationer som har en teoretisk sexuell potential. 


Med den konst jag skapat sedan slutet av 90-talet, under rubriken Vaginarts, har jag fått möta den skammen. Min egen och andras. För, "inte ska man göra sån konst". Fittkonstnär eller fittograf har jag blivit kallad, ibland med någon sorts märkligt flin från den som säger det. För man ska ju som sagt inte göra som jag. ”Vad ska andra säga..?” 

Det som långt tidigare började som en konstnärlig ”hobby" - där jag kunde ge utlopp för min kreativitet och nyfikenhet på kvinnor - blev rätt snart mycket mer. När mina alster fanns på nätet så började jag få frågor från kvinnor som ville vara modeller. Men det handlade inte om något sexuellt - utan om något annat. Sakta insåg jag att här fanns en portal till mycket mer. Till sådant som framförallt handlade om självkänsla och acceptans, men även filosofi, religion, makt, genus, kärlek, konst, kvinnofrågor, historia, politik, intimitet, jämställdhet, andlighet, förtryck, pornografi…  Vaginarts blev för mig en dörr in till så mycket mer än sexualitet, än den kvinnliga kroppen eller skammen. Men en av de viktigaste saker jag lärt mig var att de allra flest kvinnor som funnits med i min konst har, när de gått därifrån, haft en ökad självkänsla och respekt för sig själva.

"Har du till exempel tänkt på att det där kring kvinnors kön och skam även finns inbyggt i språket?"

Den skam jag mött har uttryckts som att det är fel att fascineras av den kvinnliga kroppen på mitt sätt. Skam för att erkänna och visa att jag (liksom de allra flesta män och många kvinnor) är fascinerad av den magiska, gudomliga fittan - symbolen för livet självt. Och jag har även fått möta den skam som är förknippad med att vara sexuell, att ha en kropp och att vara kvinna och ha en fitta. 
Har du till exempel tänkt på att det där kring kvinnors kön och skam även finns inbyggt i språket? Blygdläppar på svenska, danskans skamlæber och tyskans Schamlippen är knappast benämning på något man ska vara stolt över! Eller? 

Sakta började jag göra markeringar, till exempel att medvetet använda ordet fitta, även i sammanhang där det har känts obekvämt. Därför att det blev ett väldigt medvetet och konkret sätt att återerövra och stå för en positiv associering, istället för tillåta det vara något konstruerat, nedvärderande, smutsigt och skamligt. Sakta lärde jag mig att om jag kunde komma förbi obehaget - mina egna skamkänslor - och istället komma i kontakt en min nyfikenhet ur en respektfull och kärleksfull plats i mig, så hände det något. 

"Jag började komma skammen på spåren och lära mig hur skammen fungerar i oss."

I takt med att jag började utbilda mig till terapeut - och senare vara verksam som sådan - så började jag också förstå vad det var som hände i mig och i andra. Jag började komma skammen på spåren och lära mig hur skammen fungerar i oss.  Under ett 10-tal år har jag jag mött klienter, lett workshops, kurser och utbildningar där skammen varit en central del. Oftast har det handlat om förhållandet till kroppen, men inte alltid.  Där vi tillåtit oss att känna obehaget. Där den ”normala” och inlärda reaktionen varit att fördöma, välja bort eller blunda, så valde vi istället medvetet att stanna kvar i känslan. Och kliva in i skammens skugga. Utmaningen har varit att stanna kvar i vår sårbarhet, utan att försöka fly. Och sakta uppleva hur rädslan och skammen tappar sin kraft. Uppleva hur vi istället får tillgång till mer av oss själva, till vår självkänsla, till vår livsenergi, vår kreativitet, vår sexualitet och vår empati. Det finns en amerikansk forskare vid namn Brene Brown som förklarar detta på ett underbart sätt.

Men trots denna ”träning” under många år, kan jag inte påstå att jag själv är skamfri, men jag har kommit en bit på väg. För det handlar om träning, träning och träning - eftersom den värld jag ständigt möter därute har lärt sig att hela tiden ställa frågan: Vad ska andra tänka...? Och så är eländet igång - igen.

Så nu utmanar jag igen. Jag utmanar dig och den här gången även människor inom politiken, inom opinionsbildningen - jag utmanar beslutsfattarna. Det samhällsområde där jag var engagerad när jag var yngre. Jag utmanar mig själv, dom i slips och dom som sitter i sammanträden. För det är en utmaning, eftersom jag inom mig känner frågan: Vad ska dom andra tänka?

"En kultur där rädslan för skammen är en dominerande drivkraft. "

Hösten 2015 befann jag mig i Japan för att studera, lära och även ställa ut min konst. En kultur där rädslan för skammen är en dominerande drivkraft. Med värderingar och normer som under 1000 år byggts upp kring idéer som att veta sin plats i gruppen, att följa regler och att hela tiden tänka på det man tror är gruppens bästa.  Idag har Japan stora problem på alla nivåer (nationella och individuella), där just detta tänkande är en del av förklaringen och där en stark skamkultur håller tillbaka alla som vill vara annorlunda. Jag ville bara nämna något om detta, för att peka på den makt skammen kan ha på alla nivåer. Det finns mer - tyvärr..

Ett dramatiskt exempel är den så kallade hederskultur som finns i olika delar av världen och som blivit mera tydlig här i Sverige på senare år. En kultur som bygger på idéen att hedern är starkt kopplad till hur kvinnorna i familjen uppträder. Där kvinnan antingen är en hora eller madonna. I Sverige har vi haft flera tragiska och uppmärksammade konsekvenser av denna kultur, där yngre kvinnor dödats därför att deras sätt att vara ansetts dra skam över familjen. För att inte tala om det som är svårare att se. Det där vardagliga som är del av strukturer och traditioner, vars syfte är att kontrollera. För att skapa ett beteende som passar in i en världsbild där rädslan dominerar.  

Efter Japan hamnade jag på andra sidan planeten. Jag hamnade i Colombia, i det land där jag föddes och flyttade från som sexåring, då min mamma fått nog och flyttade tillbaka till ett tryggt Sverige med mig och min bror. Jag var tillbaka i Colombia, ett starkt katolskt land som präglas av en machokultur, där en intern konflikt pågått i ca 50 år och där det sexuella våldet mot kvinnorna varit ett vapen. När jag kom till Medellin, en stad som för 10-15 år sedan betraktades som en av världens farligaste städer, bestämde jag mig för att göra ett ”event” och visa min konst. 

"Så det blev ett samtal om skam."

Upplägget var att visa min konst genom ett bildspel och ha ett scensamtal där jag talade om min egen resa och mina erfarenheter relaterade till min konst. Så det blev ett samtal om skam. Och eftersom många av åhörarna var kvinnor så blev det även ett samtal om att vara kvinna i Colombia, där det sexuella våldet mot kvinnorna snarare är en regel än ett undantag. Ett sexuellt våld som ofta var direkt, men som även kunde vara indirekt. En tillvaro där gränser trampades på, där respekten för varandra hade satts på undantag och där rädslan dominerade. Rädslan för det som skulle kunna hända, rädslan för vad andra skulle tänka och rädslan för att inte bli trodd. Där friheten att vara sig själv hölls tillbaka, dels genom olika mer eller mindre synliga strukturer och dels genom rädslan att känna skam.

Jag blev förbannad. Frustrerad och ledsen. Och jag kunde känna igen det de berättade. Från Sverige, från Grekland, från Japan, från USA där man till nu valt en sexist till president och där dubbelmoralen frodas… Machokultur, hederskultur, skamkultur, dubbelmoral, sexism - alla hämtar de sin kraft och energi i vår skugga - vår rädsla för vad andra ska tycka, rädsla att komma i kontakt med vår egen skam. Den kvällen väcktes idéen att använda min konst, det konstnärliga uttrycket för att utmana och få människor att reagera. Inte bara i Colombia, utan just där betraktaren är. Till exempel i Stockholm, Damaskus, Berlin eller Gislaved. Min tanke är att genom konsten ge röst åt  kvinnors egna berättelser av det sexuella våld de utsatts för. Ett uttryck som fungerar över kulturella skillnader. 

"Jag vill väcka uppmärksamhet, skapa en reaktion, en känsla hos betraktaren som kan leda vidare och bidra till att fler förstår." 

Jag vill väcka uppmärksamhet, skapa en reaktion, en känsla hos betraktaren som kan leda vidare och bidra till att fler förstår. Förstår vad som händer när en kvinna utsätts för ett sexuellt övergrepp. För det är inte bara en handling som sker vid ett tillfälle, och det är inte nödvändigtvis fysiskt. Det är så mycket mer och har konsekvenser långt efteråt. Och det påverkar så mycket mer än bara den enskilda kvinnan. Då spelar det inte någon större roll om övergreppet skett i Sverige, Colombia, Tyskland eller Syrien. Dessa attityder, kulturer, skambeläggning och stigmatisering sker i de samhällen där vi människor har svårt att hantera sexualiteten. 

Giftet som skammen sprider smittar oss, därför att det kommer i kontakt med vår egen personliga skam.
Där någon t ex kan insinuera eller rent av påstå att det var hennes fel, därför att hon var klädd på visst sätt eller därför att hon följde med. Och så länge som skammen kring sexualiteten finns där i skuggan, så länge kommer problemen finnas kvar. Det påverkar våra relationer och det sprider rädsla. Ta bara en så simpel sak som att gå hem när det har blivit mörkt. Betydligt fler kvinnor än män känner rädsla för en det.
Kränkningar som även finns i strukturer, i normer och värderingar, framförallt i kulturer som vilar på patriarkala idéer. Övergreppet sker därför att hon är en kvinna och övergreppet hämtar sin energi ur skuggan där vi gömmer vår egen skam. Och det kommer fortsätta kvar så länge som vi inte vågar känna oss obekväma. När vi dömer, försöker hitta kulturella eller sociala förklaringar, då vi tittar bort eller blundar. 

Nu när vi i Sverige tagit emot människor som kommer från andra kulturer, som flytt från död, våldtäkter och förtryck så blir det än viktigare att stå upp för det vi anser vara självklart - respekten för varandra. Ett övergrepp är ett övergrepp - även om den som utsatts är en kvinna och även om det stämplats som sexuellt. Här behöver politiker, andra ledare och opinionsbildare i samhället vara tydliga - oavsett om de finns i Colombia eller Sverige. 

"Vi behöver lära oss att våga stå upp, sätta gränser och inte minst att försvara dem. "
Vi behöver lära oss att våga stå upp, sätta gränser och inte minst att försvara dem. Även i dom vardagliga småsakerna. Och det är här som det projekt jag vill göra har sin mer offentliga och utåtriktade roll. Att väcka frågan, att göra något som kan kännas obekvämt och att peka på vår oförmåga. För den här oförmågan har mycket större konsekvenser än att kvinnor råkar illa ut. Den sprider rädsla och tron att kontroll kan skapa frihet och trygghet, när det i praktiken är tvärtom. Det börjar hos var och en av oss. Den insikten och den förmågan är viktig för oss alla. Vi alla, även du som är en stor och stark karl, kan bli vinnare - om vi kan ta tag i det här.


Vi behöver förstå att så länge som vi själva undviker obehaget som vi känner när vi kommer i närhet av vår egen skugga, i närhet av våra egna skamkänslor och rädslan för vad andra ska tänka, så kommer det fortsätta. För det är där i vår mörka sida som övergreppet har sina rötter. Det är där vår oförmåga att markera gränser har sina rötter. Det är där kränkningen hämtar sin kraft. Och hon som kränks genom övergrepp och sen genom våra undfallande blickar kan vara din mamma, din syster, din dotter eller rent av du.

Så när jag kliver ut på banan, när jag utmanar så känner jag mig obekväm. Jag känner skammens våta och kvävande filt vaja tungt ovanför mig. Men jag står kvar och låter den inte få något fäste även om det känns lite kletigt. Och jag utmanar dig att kliva in din egen skugga för att och dra ut skammen i ljuset. 

Är du med?


tisdag 4 oktober 2016

Om ensamhet 3/3

Att landa i mig själv och möta livet


När jag började skriva den här texten satt jag drygt 12 km upp i luften. Det var ungefär för en månad sedan. Jag var på väg från London till Wien… Tillbaka till det som då var min vardag i Österrikes huvudstad. Att skriva tar tid ibland. I mitt fall har det bland annat berott på att det har skett en hel del i mitt liv. Sådant som är härligt, fantastiskt och underbart – samtidigt som det är läskigt, utmanande och får mina rädslor kring ensamhet att vakna till liv.  

Jag har fått reaktioner (Tack!) på tidigare ensamhets texter och en av dom reaktionerna tog mig till London. Bland annat. Men nu var jag på väg tillbaka till Wien. En plats dit jag kom i slutet av april tidigare i år, utan att känna någon egentligen mer än två bekanta som jag träffat några månader tidigare i Medellin, Colombia. Nu, när jag kunde känna en tydlig förändring som inte hade något att göra med att jag hunnit bli bekant mer fler österrikare. En förändring som helt och hållet handlade om hur jag kände det i mig själv.

Livet har många sidor och en viktig sida av mig själv är hur jag ser och känner mig själv då jag upplever att jag finns i ett sammanhang som känns meningsfullt och viktigt, t ex  familjen,  en kärleksrelation, på en arbetsplats eller bland vänner.

"En sida är då vi fysiskt är själva och en annan är då vi  ”bara” känner oss ensamma." 

En sida är då vi fysiskt är själva och en annan är då vi  ”bara” känner oss ensamma.  Ensamheten är en känsla som är beroende av hur vi betraktar oss själva. Själva känslan att vara ensam, är inte samma sak som att vara själv. Känslan kan finnas även då jag befinner mig tillsammans med 1000 personer, likaväl som när det bara är jag som finns i ett rum. Att vara ensam har en utgångspunkt i en idé att vi måste finnas i ett sammanhang, att det inte räcker med att vara själv. Utgångspunkten blir sammanhanget, inte oss själva. Det vill säga att det inte räcker med att vara jag – det måste till något. Och eftersom vi är människor - inte är ett sammanhang - så blir det problem och det som skulle kunnat ha varit själv förvandlas till en brist hos oss och blir ensamhet. Ett tillstånd där vi inte är närvarande och vår bild av oss själva hämtar sina föreställningar om tillvaron från vår historia, speciellt vår barndom.

Rädslan kan till exempel vara för att inte bli accepterad, eller att vara för mycket, eller att inte höra hemma i det aktuella sammanhanget… Rädslan kan vara för något som en annan person bara skulle skratta åt och tycka var löjligt. Just rädslan har fötts någon gång i historien och har fått växa sig stark – eftersom den aldrig utmanats.

Under de senaste månaderna har jag klivit in i något som får en del av mina gamla inlärda ensamhetskänslor att triggas och utmanas extra mycket. Till exempel under mitt besök i London. Det är något viktigt som händer mig, och mina – vid det här laget i livet – för mig välkända beteenden och mönster kickar igång. De är starka och har blivit vältränade under ett långt liv. Starka, för att de utmanas av viljan att släppa taget och låta livet ta plats, istället för att förminska. Starka därför att de vill förhindra mig från att kliva ut i ljuset. Starka därför att de vill förhindra mig från att göra något som kan vara en risk. Starka därför att de klänger fast vid idéen om att get går att ha någon sorts kontroll. 

"Nu finns det finns någon som vill ta plats i min tillvaro och skapa ett nytt sammanhang tillsammans med mig."

Nu finns det finns någon som vill ta plats i min tillvaro och skapa ett nytt sammanhang tillsammans med mig. Det finns någon som jag - när jag är närvarande och är mig själv - vill vara helt naken och sårbar inför. Att ta klivet ut ur ensamheten och visa mig själv.

Och när jag ställs inför möjligheten att ta det där klivet till mig själv, kan jag känna de gamla bekanta och inlärda varningssystem slå larm. Det är inre röster som säger åt mig att vara försiktig och inte ta några risker. Röster som hämtar sin energi och bild av verkligheten ur gamla erfarenheter, föreställningar och fantasier. Minnen från olika slags separationer och livserfarenheter ur min barndom, uppväxt och tidigare relationer. Röster som kommer från en plats i mig som lever i tron att jag inte kommer bli accepterad, inte bli älskad för den jag är. Särskilt om jag visar mig naken och sårbar.

Ensamheten är trots allt ”trygg” i bemärkelsen att den är något bekant, något jag känner igen. Och inte minst jag vet hur mitt elände är. Att ta risken skulle ju kunna innebära att det blev ännu värre. Att någon annan skulle se min sårbarhet och att jag inte blev mött.  Och hur djävlig ensamheten än kan vara så är det något jag under mitt liv lärt mig att känna någon sorts trygghet i, eländet är bekant.  Eller som en workshopsledare uttryckte det – utan några omskrivningar: Du väljer att krama dina egna bajskorvar…

Dessa välbekanta röster – som vill mig väl – vill inte att jag ska ta några risker. Så det blir en balansgång på närvarolinan, som är så lätt att trilla ner från. Ett fall som är värre än att t ex falla handlöst ner från det flyg som tog mig från London till Wien.

Så att kliva ut från den där ensamheten, handlar om att våga ta klivet. Våga ta risken. Att förstå att den rädsla som håller mig tillbaka till största del, eller kanske helt och hållet är något som inte handlar om det som händer idag. Det är en del av mig som hellre stannar i det som varit, än leva i nuet.
När jag haft rollen som terapeut eller lett  en workshop eller en utbildning har jag glatt uppmanat andra att ställa sig själv frågan när rädslan dyker upp: Behöver jag ringa polisen?


"Behöver jag ringa polisen?"

Det vill säga, är det som rädslan vill skydda mig från något farligt? Farligt på riktigt alltså? Och såklart kommer vi snabbt fram till att i regel är den rädsla som känns är något som bara finns i tankevärlden hos den som är rädd. Så lätt för mig att säga, men betydligt svårare att tillämpa själv. Så jag tar djupa andetag och vågar – för det mesta.
Det är som med allt jag inte behärskar till fullo – jag misslyckas ibland. Och så är det med nästan allt jag ägnar mig åt, oavsett om det är matlagning, fotografering eller min förmåga att vara närvarande. Det handlar om att träna. Träna, känna träningsvärk, falla, resa sig upp och träna igen…

Så jag får träna på att kliva ut ur min ensamhet. Det har blivit väldigt tydligt under de snart 18 månader sen jag lämnade den bostad jag hade. Den resa som tagit mig till olika platser i världen, utan att veta vad som skulle hända. Jag har fått träna på att känna mig själv. Träna på att våga ta risken att visa mig själv inte ensamheten, för den är en tankekonstruktion. Träna på att vara närvarande och att känna att jag i grunden måste utgå från mig själv. Att förstå att jag inte kan möta någon så länge som jag känner mig ensam. Utan att mötet först kan ska när jag känner och är mig själv.


Vad händer då med ensamheten i en situation som min? Där ett fantastiskt VI håller på att växa fram? Ensamheten, som är resultatet av mina egna tankar. Den ensamhet jag kan känna i en sal med hundratals människor eller tillsammans med en annan person? Den ensamhet som är förhindrar nära, djupa och fantastiska möten? Möten som kan vara både med mig själv och med andra?

Jag befinner mig i den inledande fasen av ett nytt sammanhang. Där allt är rosa fluff och där jag tidigare undvikt komma i närheten av sådant som skulle kunna riskera få mig att komma i kontakt med min egen ensamhet. För 3 månader sedan visste vi inte ens om att vi fanns. Nu befinner vi oss i Lissabon tillsammans. Det har gått snabbt, det känns rätt och det är stundtals väldigt läskigt. Nu är jag i en situation där jag, många gånger tidigare låtit mina egna föreställningar och idéer hålla mig tillbaka. 

Idéerna som hållit mig kvar mig i ensamheten. Ensamheten baserad på min egen idé att hon inte förstår mig. Hon tycker nog si. Hon tycker nog så. Hon kommer att reagera si…  Och såklart, när mitt ensamma jag gör en tolkning, så är den till min nackdel. Det är så lätt. Så lätt att jag utgår från katastrofen. Att jag riskerar bli dömd, riskerar bli lämnad och ännu mer ensam. Och ensamhetens drivkraft blir rädslan att jag bli ensam igen. Ensamheten har vunnit och jag har kört ”safe”.

Och eftersom vi lärt oss att vi ska undvika ensamheten, istället för att möta den, ta hand om den och transformera den till att kunna vara själv, så blir det lätt att tillvaron blir pucko. Att jag försöker leva upp till något som inte är mitt eget och samtidigt försöka hantera ett jag som inte känner sig accepterad. Och bristen på acceptans kommer – från mig själv. Känslan liksom bara kör igång som ett sprinklersystem för att släcka bränder. Och det intränade beteendet är att springa iväg i panik, istället att stanna upp och undersöka om det verkligen finns en brand.

"Så nu väljer jag medvetet att möta rädslan för ensamheten och exponerar mig."

Så nu väljer jag medvetet att möta rädslan för ensamheten och exponerar mig. Jag tar klivet ut i ljuset. Jag köper lotten. Jag frågar mig om jag behöver ringa polisen. Jag kollar om det verkligen brinner. Jag släpper mina bajskorvar, kliver in i sårbarheten och tillåter mig att bli sedd. Jag kliver ut ur ensamheten – och in i mig själv. Jag blir närvarande och upptäcker att ett fall från linan inte är så farligt. Det avgrundsdjup som min rösterna varnat mig för bara var 10 cm – och jag landar.

Jag landar i mig själv, tar större plats i min tillvaro och kan med mer nyfikenhet, kärlek och glädje möta livet…



PS. Vet du om att ensamhet kan vara lika farligt som rökning…? Här kan du läsa lite om forskning kring ensamhet.




Tidigare texter om ensamhet finner du här:Text 1.  Text2.


Om ensamhet 3/3

Att landa i mig själv och möta livet


När jag började skriva den här texten satt jag drygt 12 km upp i luften. Det var ungefär för en månad sedan. Jag var på väg från London till Wien… Tillbaka till det som då var min vardag i Österrikes huvudstad. Att skriva tar tid ibland. I mitt fall har det bland annat berott på att det har skett en hel del i mitt liv. Sådant som är härligt, fantastiskt och underbart – samtidigt som det är läskigt, utmanande och får mina rädslor kring ensamhet att vakna till liv.  

Jag har fått reaktioner (Tack!) på tidigare ensamhets texter och en av dom reaktionerna tog mig till London. Bland annat. Men nu var jag på väg tillbaka till Wien. En plats dit jag kom i slutet av april tidigare i år, utan att känna någon egentligen mer än två bekanta som jag träffat några månader tidigare i Medellin, Colombia. Nu, när jag kunde känna en tydlig förändring som inte hade något att göra med att jag hunnit bli bekant mer fler österrikare. En förändring som helt och hållet handlade om hur jag kände det i mig själv.

Livet har många sidor och en viktig sida av mig själv är hur jag ser och känner mig själv då jag upplever att jag finns i ett sammanhang som känns meningsfullt och viktigt, t ex  familjen,  en kärleksrelation, på en arbetsplats eller bland vänner.

"En sida är då vi fysiskt är själva och en annan är då vi  ”bara” känner oss ensamma." 

En sida är då vi fysiskt är själva och en annan är då vi  ”bara” känner oss ensamma.  Ensamheten är en känsla som är beroende av hur vi betraktar oss själva. Själva känslan att vara ensam, är inte samma sak som att vara själv. Känslan kan finnas även då jag befinner mig tillsammans med 1000 personer, likaväl som när det bara är jag som finns i ett rum. Att vara ensam har en utgångspunkt i en idé att vi måste finnas i ett sammanhang, att det inte räcker med att vara själv. Utgångspunkten blir sammanhanget, inte oss själva. Det vill säga att det inte räcker med att vara jag – det måste till något. Och eftersom vi är människor - inte är ett sammanhang - så blir det problem och det som skulle kunnat ha varit själv förvandlas till en brist hos oss och blir ensamhet. Ett tillstånd där vi inte är närvarande och vår bild av oss själva hämtar sina föreställningar om tillvaron från vår historia, speciellt vår barndom.

Rädslan kan till exempel vara för att inte bli accepterad, eller att vara för mycket, eller att inte höra hemma i det aktuella sammanhanget… Rädslan kan vara för något som en annan person bara skulle skratta åt och tycka var löjligt. Just rädslan har fötts någon gång i historien och har fått växa sig stark – eftersom den aldrig utmanats.

Under de senaste månaderna har jag klivit in i något som får en del av mina gamla inlärda ensamhetskänslor att triggas och utmanas extra mycket. Till exempel under mitt besök i London. Det är något viktigt som händer mig, och mina – vid det här laget i livet – för mig välkända beteenden och mönster kickar igång. De är starka och har blivit vältränade under ett långt liv. Starka, för att de utmanas av viljan att släppa taget och låta livet ta plats, istället för att förminska. Starka därför att de vill förhindra mig från att kliva ut i ljuset. Starka därför att de vill förhindra mig från att göra något som kan vara en risk. Starka därför att de klänger fast vid idéen om att get går att ha någon sorts kontroll. 

"Nu finns det finns någon som vill ta plats i min tillvaro och skapa ett nytt sammanhang tillsammans med mig."

Nu finns det finns någon som vill ta plats i min tillvaro och skapa ett nytt sammanhang tillsammans med mig. Det finns någon som jag - när jag är närvarande och är mig själv - vill vara helt naken och sårbar inför. Att ta klivet ut ur ensamheten och visa mig själv.

Och när jag ställs inför möjligheten att ta det där klivet till mig själv, kan jag känna de gamla bekanta och inlärda varningssystem slå larm. Det är inre röster som säger åt mig att vara försiktig och inte ta några risker. Röster som hämtar sin energi och bild av verkligheten ur gamla erfarenheter, föreställningar och fantasier. Minnen från olika slags separationer och livserfarenheter ur min barndom, uppväxt och tidigare relationer. Röster som kommer från en plats i mig som lever i tron att jag inte kommer bli accepterad, inte bli älskad för den jag är. Särskilt om jag visar mig naken och sårbar.

Ensamheten är trots allt ”trygg” i bemärkelsen att den är något bekant, något jag känner igen. Och inte minst jag vet hur mitt elände är. Att ta risken skulle ju kunna innebära att det blev ännu värre. Att någon annan skulle se min sårbarhet och att jag inte blev mött.  Och hur djävlig ensamheten än kan vara så är det något jag under mitt liv lärt mig att känna någon sorts trygghet i, eländet är bekant.  Eller som en workshopsledare uttryckte det – utan några omskrivningar: Du väljer att krama dina egna bajskorvar…

Dessa välbekanta röster – som vill mig väl – vill inte att jag ska ta några risker. Så det blir en balansgång på närvarolinan, som är så lätt att trilla ner från. Ett fall som är värre än att t ex falla handlöst ner från det flyg som tog mig från London till Wien.

Så att kliva ut från den där ensamheten, handlar om att våga ta klivet. Våga ta risken. Att förstå att den rädsla som håller mig tillbaka till största del, eller kanske helt och hållet är något som inte handlar om det som händer idag. Det är en del av mig som hellre stannar i det som varit, än leva i nuet.
När jag haft rollen som terapeut eller lett  en workshop eller en utbildning har jag glatt uppmanat andra att ställa sig själv frågan när rädslan dyker upp: Behöver jag ringa polisen?


"Behöver jag ringa polisen?"

Det vill säga, är det som rädslan vill skydda mig från något farligt? Farligt på riktigt alltså? Och såklart kommer vi snabbt fram till att i regel är den rädsla som känns är något som bara finns i tankevärlden hos den som är rädd. Så lätt för mig att säga, men betydligt svårare att tillämpa själv. Så jag tar djupa andetag och vågar – för det mesta.
Det är som med allt jag inte behärskar till fullo – jag misslyckas ibland. Och så är det med nästan allt jag ägnar mig åt, oavsett om det är matlagning, fotografering eller min förmåga att vara närvarande. Det handlar om att träna. Träna, känna träningsvärk, falla, resa sig upp och träna igen…

Så jag får träna på att kliva ut ur min ensamhet. Det har blivit väldigt tydligt under de snart 18 månader sen jag lämnade den bostad jag hade. Den resa som tagit mig till olika platser i världen, utan att veta vad som skulle hända. Jag har fått träna på att känna mig själv. Träna på att våga ta risken att visa mig själv inte ensamheten, för den är en tankekonstruktion. Träna på att vara närvarande och att känna att jag i grunden måste utgå från mig själv. Att förstå att jag inte kan möta någon så länge som jag känner mig ensam. Utan att mötet först kan ska när jag känner och är mig själv.


Vad händer då med ensamheten i en situation som min? Där ett fantastiskt VI håller på att växa fram? Ensamheten, som är resultatet av mina egna tankar. Den ensamhet jag kan känna i en sal med hundratals människor eller tillsammans med en annan person? Den ensamhet som är förhindrar nära, djupa och fantastiska möten? Möten som kan vara både med mig själv och med andra?

Jag befinner mig i den inledande fasen av ett nytt sammanhang. Där allt är rosa fluff och där jag tidigare undvikt komma i närheten av sådant som skulle kunna riskera få mig att komma i kontakt med min egen ensamhet. För 3 månader sedan visste vi inte ens om att vi fanns. Nu befinner vi oss i Lissabon tillsammans. Det har gått snabbt, det känns rätt och det är stundtals väldigt läskigt. Nu är jag i en situation där jag, många gånger tidigare låtit mina egna föreställningar och idéer hålla mig tillbaka. 

Idéerna som hållit mig kvar mig i ensamheten. Ensamheten baserad på min egen idé att hon inte förstår mig. Hon tycker nog si. Hon tycker nog så. Hon kommer att reagera si…  Och såklart, när mitt ensamma jag gör en tolkning, så är den till min nackdel. Det är så lätt. Så lätt att jag utgår från katastrofen. Att jag riskerar bli dömd, riskerar bli lämnad och ännu mer ensam. Och ensamhetens drivkraft blir rädslan att jag bli ensam igen. Ensamheten har vunnit och jag har kört ”safe”.

Och eftersom vi lärt oss att vi ska undvika ensamheten, istället för att möta den, ta hand om den och transformera den till att kunna vara själv, så blir det lätt att tillvaron blir pucko. Att jag försöker leva upp till något som inte är mitt eget och samtidigt försöka hantera ett jag som inte känner sig accepterad. Och bristen på acceptans kommer – från mig själv. Känslan liksom bara kör igång som ett sprinklersystem för att släcka bränder. Och det intränade beteendet är att springa iväg i panik, istället att stanna upp och undersöka om det verkligen finns en brand.

"Så nu väljer jag medvetet att möta rädslan för ensamheten och exponerar mig."

Så nu väljer jag medvetet att möta rädslan för ensamheten och exponerar mig. Jag tar klivet ut i ljuset. Jag köper lotten. Jag frågar mig om jag behöver ringa polisen. Jag kollar om det verkligen brinner. Jag släpper mina bajskorvar, kliver in i sårbarheten och tillåter mig att bli sedd. Jag kliver ut ur ensamheten – och in i mig själv. Jag blir närvarande och upptäcker att ett fall från linan inte är så farligt. Det avgrundsdjup som min rösterna varnat mig för bara var 10 cm – och jag landar.

Jag landar i mig själv, tar större plats i min tillvaro och kan med mer nyfikenhet, kärlek och glädje möta livet…







Tidigare texter om ensamhet finner du här:Text 1.  Text2.