När blir jag en gammal gubbe?

Om det jag har möjligen kan ha gemensamt med min gamla iPhone 6S och frågan om företag/arbetsgivare i första hand är ute efter sänkt medelålder? Eller?
Ja, jag söker jobb!

Under det senaste året har jag varit involverad i ett projekt i Wien, och bott i Stockholm. Men, till slut kändes det lite långt att pendla, så jag har börjat undersöka vilka möjligheter som finns här i Stockholm. Att köra eget företag har jag insett inte är min grej – då handlar det om alla de krav som staten lägger på företagaren. Been there, done that! Så jag har börjat söka jobb…

Efter att ha hållit på ett tag nu så börjar jag inse något. I alla fall misstänka – när nästan de enda svaren som kommer är – tack, men nej tack. När jag inte ens blir kallad till jobbintervju, till jobb som i alla fall jag tyckte verkade solklara. Kan det vara så att jag drabbas av åldersdiskriminering? Och på LinkedIn, webbsajten för allt möjligt med jobbet som utgångspunkt, ser jag att väldigt få besökare kommer från rekryterare eller företag jag sökt jobb hos. Rimligen borde det ha varit rätt många där som tagit en titt. Det är ju på LinkedIn man ska vara … men icke. Så när blir man gammal – alltså för gammal – när blir jag gubbe? Eller kanske jag rent av redan blivit gubbe – utan att ha fattat det själv – och egentligen hamnat på mänsklighetens sophög. Och jag har inte fattat det …?

En av våra större mobiloperatörer erbjuder en tjänst som innebär att man alltid har senaste mobilmodellen. Ett erbjudande som för tanken till att det bara är det nya man ska ha. Förra årets modell är liksom passé.
 
Är det så med oss människor också?

För många år sedan stötte jag på begreppet åldersdiskriminering. Jag minns att jag tänkte att så korkad kan väl inte en arbetsgivare vara?! När man anställer någon så borde det väl vara med syftet att utveckla den mänskliga resursen som man har i företaget? Inte att sänka medelåldern! Att kunna göra mer eller att kunna göra något nytt?! Eller? 

Så läser jag i DN idag – om olika former av diskriminering på arbetsmarknaden. Ingen munter läsning för en person i min sits. Googlar lite och läser om en rapport som hävdar att åldersdiskrimineringen börjar redan vid 40-års ålder. Att åldern blir en nackdel. Ålder som i regel innebär erfarenheter, kunskap, insikter - ja sådant som en yngre vanligtvis har lite mindre av - och förhoppningsvis lite visdom. Ja, som i mitt fall.

Jag minns när jag var 16-17 år, att jag då kunde tänka att människor som var 30-40 år var gamla. Såklart de var, i jämförelse med den där tonåringen som jag var då. Och då ska man ju inte ens tänka på dom som var över 50, de var ju verkligen gamla. 

Så tänker jag efter, och inser att jag faktiskt har två barn som kommit en bit över 20. Det räcker som bevis för att snabbt inse att jag varit med ett tag. Nu är jag själv över 50, över 55 till och med. Fast jag känner mig inte alls särskilt gammal – inte alls så gammal som de där andra jag såg som tonåring. Kanske bara några år äldre än den där tonåringen. Jag har ”bara” så mycket mer kunskap och erfarenheter. 

Eller som skådespelerskan Ingrid Bergman lär ha sagt: Ålder är som att bestiga ett berg. Man blir lite andfådd, men får mycket bättre utsikt.
Så rimligtvis borde jag ju vara ett kap för en arbetsgivare som söker en person med min kompetens. Dessutom, erfaren, inga småbarn, lugn, fungerar både i lagspel och solo, inte längre så vassa armbågar och vill göra ett bra jobb.

Men, så kommer jag ihåg: Oj, jag har en två år gammal iPhone…


PS. Om du som läser detta känner till någon som söker en person som är mycket kreativ, bra med människor, enagerad, samhällsintresserad, kan "digitalisering", projektledning, verksamhetsutveckling, driva processer, stå framför grupper, ta fram förslag, bygga nätverk, arrangera något stort, hantera relationer, identifiera möjligheter, internationellt erfaren... Jag finns här!  Hör av dig!