Om ensamhet (1/3)

Detta är den första av tre blogginlägg som kommer att handla om att vara på egen hand, att vara ensam - och något av det jag lärt mig under de senaste 12 månaderna. Detta är en översättning och utveckling av den ursprungliga och engelska texten.

Wow! Livet tar mig verkligen på en åktur ...

Det är mer än ett år sedan jag lämnade idén med att ha ett hem. Och snart exakt ett år sedan jag lämnade Sverige. Att inte riktigt veta vad som skulle hända. Att vara ensam – eller själv. Att åka på en joyride...

Ibland har resan tagit mig ner, djupt ner i mitt inre... Till en plats där jag verkligen inte tycker om att vara. Där jag inte vill vara... Till en plats där det känns som att vara ett ensamt och övergivet barn, som har ett stort behov av någon annan. Den andre. Att känna sig sedd, att känna sig älskad och önskad. Och djupt där någonstans, finns en rädsla som lurar. Rädsla för att inte bli accepterad, att vara helt ensam - i resten av mitt liv. Och naturligtvis, har jag fått möta den rädslan...

Jag ska kanske lyfta fram, att jag under större delen av mitt liv valt att göra som de allra flesta människor. Att inte känna den där känslan. Inte acceptera. Och haft en rad intränade och antagligen omedvetna strategier för att undvika känslan. I regel strategier där jag valde att rikta mig utåt. Att blir rebell, ledare, ordförande, projektledare… Att vara ironisk och ibland lite sarkastisk.  Andra människor, beroende på vem de är, deras historia och unika egenskaper – kanske väljer helt andra strategier.

Och ibland, någonstans i kroppen, finns förståelsen att känslan och rädslan kommer från min egen barndom. Något jag fortfarande kan känna, även om själva upplevelsen hände för länge sedan. Det är ett minne, en erfarenhet som väcks. Något som triggas, som rör vid ett sår och jag kan känna ekot från min barndom. Som att komma nära ett avgrundshål. Jag kan känna det i kroppen – en stark olustkänsla - rädslan för att trilla ner i avgrunden. För när vi är barn behöver vi verkligen den andre. Någon annan - troligen en vuxen, till exempel föräldrar, lärare, äldre syskon... Då kan det vara en fråga om liv och död - ur barnets perspektiv. Och många gånger tappar vi själva orsaken - kvar finns rädslan och de strategier och beteenden som utvecklades - för att slippa känna.

Känslan av att verkligen ha den där kontakten skapar någon sorts grundtrygghet. En kontakt som finns där och går att lita på. En kontakt som skapar tillhörighet och möjlighet att slappna av och släppa taget. Att vara lugn. Att från den positionen leva livet. Inte i skuggan av rädsla och kontroll, utan i skenet av kärlek och nyfikenhet.

Och upplever man att kontakten inte finns, ja då behöver man bygga något eget som skyddar, något som förmodligen gäller oss alla. Något som jag behövde, när jag var 6-13 år… "Hålet" som jag upplevde fanns där började övertäckas av en det ena och en det andra. Så där fanns säkert en orsak till att rebellen inom mig växte sig stark. Rebellen och den som ska klara sig själv. Ingen djäkel skulle komma och säga åt mig. 

Rädslan för att inte bli accepterad och att bli ensam skapade strategin att vara kaxig, ironisk, utmanande och ledande. Det är inte utan orsak jag var ordförande i elevråd från högstadiet ända tills jag slutade gymnasiet. Att jag engagerade mig elevfackligt, politiskt, värnpliktrörelse, opinionsbildning och arrangerat festivaler.

"Så där fanns säkert en orsak till att rebellen inom mig växte sig stark. Rebellen och den som ska klara sig själv. Ingen djäkel skulle komma och säga åt mig."

Ett barn har väldigt svårt att överleva på egen hand, speciellt på i nya sammanhang och okända miljöer. Och just det, var något jag tvingades göra. Flera gånger behövde jag starta om i min tidiga barndom. Att komma ”utifrån” till nya platser, till ett nytt land, en ny stam, en ny kultur, ett nytt språk, en ny familj, en ny klass, en ny berättelse, en ny sanning... Och att göra det under den tid som gruppen och jämnåriga fick en allt större betydelse, blir extra känsligt. Och med känslan av att inte ha den där kontakten och eftersom jag var liten och i behov av andras acceptans så blev just den rädslan extra viktig. Rädslan för att inte bli accepterad - och att bli ensam - skulle bli bekräftad, och starkt påverka min tillvaro.

Vad jag kan också känna i dessa stunder - när jag känner mig ensam - är frånvaron av den vuxne och närvarande delen av mig. Den del av mig som faktiskt är en vuxen man och som ska berätta för den del av mig som känner sig liten och rädd, att:

Att jag kan ta det lugnt, att det är bara ett minne. Saker och ting är annorlunda nu. Jag är inte ett barn längre och jag inte måste förlita sig på andra...

De gamla känslor och det gamla beteendemönster som varit en del av mig under en lång tid, är svåra att släppa såklart – som med alla vanor. Även om vi inte tycker om dem, så är de bekanta och trygga. Man vet vad man har. Eventuella ifrågasättanden eller risktagningar skulle ju kunna leda till något värre. Och just här kunde jag – i backspegeln – känna igen mycket av det jag mötte i Japan, och fick mig att skriva en text om japanerna – världen äldsta barn. Eftersom den japanska kulturen, under århundradena, byggt in mängder av hinder för att kunna lita på sig själv.

Men jag har arbetat på det – och den vuxna delen, den närvarande delen i mig kliver fram och blir tydligare – även om det sker långsamt.

Ibland behöver vi förmodligen släppa taget och låt oss riskera att hamna i botten av brunnen från tid till annan. Riskera att möta vår rädsla. Som i just mitt fall, att inte vara accepterad och att känna mig ensam. Därför att vara ensam är ett sinnestillstånd, och har ingenting att göra med verkligheten. Jag kunde känna mig ensam i en stad som har 38 miljoner invånare. Jag kan känna mig ensam i en grupp av människor. Jag kan känna mig ensam i en kärleksrelation. Och då är det behovet av den där ”kontakten” som saknas. Den där kontakten som jag kan utveckla till mig själv, till den vuxna och närvarande Alexander.

"...att vara ensam är ett sinnestillstånd, och har ingenting att göra med verkligheten. Jag kunde känna mig ensam i en stad som har 38 miljoner invånare. Jag kan känna mig ensam i en stor grupp av människor. Jag kan känna mig ensam i en kärleksrelation."

Så ibland vågar jag släppa taget och riskera att hamna på botten. Jag vågar, därför jag lärt mig att jag kan resa mig igen. Därför att jag lärt mig att jag kan hitta den där kontakten, att komma hem – i mig själv. Men det är inte alltid jag kommer ihåg det - och det finns ett inlärt motstånd. Man VET ju aldrig vad som ska hända.

Att tillåta mig att känna känslan av att vara ensam är förmodligen en av de saker jag har utforskat främst det senaste året. Kanske inte i på ett medvetet sätt hela tiden. Och jag har varit fysiskt själv/ensam mycket de senaste 1-2 åren. I länder som Grekland, Japan och nu Österrike blir denna känsla ännu starkare. Avsaknaden av att förstå det lokala språket skapar lätt idén av att vara ensam, när gruppen jag är del av talar sitt eget språk - som jag inte förstår. Och jag antar att de flesta i gruppen skulle reagera med "ah sorry, inte tänka på det". 

Så, även om det ibland varit jobbigt, så har det varit intressant att se vad som händer i mig - när jag finns i en grupp – och ändå känner mig ensam.

Känslan i kroppen finns någonstans i mitt bröst och mage. En känsla som suger energi, uppmärksamhet och det är något som vill kontroll och struktur. Det får mitt hjärta att slå snabbare och jag blir på min vakt, men är inte säker mot vad.

Och när jag behärskat språket så har mina strategier fungerat. Istället för att äga och tillåta känslan - och det är vad jag har gjort större delen av mitt liv – så har de strategier jag formulerade för länge, länge sedan fått dominera.

"Att våga släppa taget och riskera att hamna på botten. Därför jag lärt mig att jag kan resa mig igen. Därför att jag lärt mig att jag kan hitta den där kontakten, att komma hem – i mig själv."

Just den känslan är något som jag har arbetat med en stor del av mitt liv, på ett mycket omedvetet sätt. Dvs jag har ansträngt mig för att försöka undvika känna känslan av att vara en som inte tillhör. Och nu vet jag - mer eller mindre - var den känslan kommer ifrån. Men den kunskapen ändrar inte mycket om jag inte använder den. Att förstå och inse att JAG kan förändra. Att JAG kan lära om, är ett grundläggande steg. Att förstå att JAG har makten att göra något åt det. Ingen annan…   

Kanske det var en av anledningarna till varför jag tog beslutet att lämna allt som var känt, som var bekant och alla jag kände. Att ta risken. Jag klev ut till världen för att se vad som händer - utan en plan - och på min egen. Livet erbjöd mig en möjlighet att uppleva och att träffa min egen ensamhet ...

"Livet erbjöd mig en möjlighet att uppleva och att träffa min egen ensamhet ..."

Först blev ett VI ett JAG. Separation och skilsmässa. Och det var inte bara ett äktenskap och en mycket nära relation, det var även på professionell nivå. Vi hade arbetat och levt tillsammans under många år - så förändringen var enormt stor. Vi hade även blivit ett varumärke - och nu vi bröt upp. Vi kunde inte se någon annan lösning, men vi försäkrade varandra att vi fortfarande skulle vara bästa vänner. Att detta förhållande inte var slut, det det bytte ”bara” karaktär. Vi fick fantastisk vacker feedback från vänner och bekanta, om hur moget och kärleksfullt vi gick igenom förändringen. Jag kommer att återkomma till detta senare - men nu när jag tittar i backspegeln så kan jag se att det inte riktigt blev så... Såklart att ensamheten har fick energi från den erfarenheten.

Sedan kom mitt beslut en natt mycket nära min födelsedag förra året:

Att inte ha ett hem och att resa och se vad som händer ...

Att inte ha någon vid min sida.

Inte har någon trygghet utanför mig.

Att inte ha ett mål.

Ja, det var min födelsedag. Eller återfödelsedag i en mening. Jag hade hittat någon form av vila i tanken att inte ha ett hem, inte ha något mer än jag kan bära... Jag kan fortfarande känna hur en enorm tyngd på mina axlar försvann med det beslutet. Men jag visste inte riktigt vad jag hade bestämt, och vad det egentligen betydde.

"Jag visste inte riktigt vad jag hade bestämt, och vad det egentligen betydde."

Kanske var jag ute efter äventyr, nya möten, nya erfarenheter och nya öppningar. Också ute

efter friheten att gå vart min näsa pekade, utan att behöva vara någonstans. Utan att behöva göra. Jag gjorde aldrig det när jag var ung. Jag besökte min far i USA flera somrar medans mina vänner reste runt i Europa och hade kul. Och jag kan komma ihåg att en av anledningarna till att jag gjorde det var också därför att det lät coolt att komma tillbaka till skolan att säga att jag tillbringade sommaren i USA, när de andra kanske hade varit i sommarstugan i Halmstad, eller två veckor i Spanien eller Grekland. Och jag minns de somrar, i USA, där jag var hos min pappa och hans familj. Det var ensamma somrar. Eftersom jag inte hade det naturliga nätverk ett barn har med sig från att leva och gå i skolan där. Jag var en besökare utifrån. Från Sverige. Eller var det Schweiz?

Så den natten, i vårt hus i Malmö förra året kände jag plötsligt att: Jag behöver inte "leva" på en speciell plats. Jag ska att kliva ut i livet, och se vad som händer. Jag ska släppa taget ...

Jag bestämde mig för att träna på leva varhelst jag befinner mig - just nu. Det spelar ingen roll om jag är på en varm grekisk ö, eller Tokyo en myllrande världsstad, eller i ett osäkert område i Medellin Colombia, eller i det högkulturella Wien. Fast allt det där visste jag ju inte då. Så i mitten av juni, efter två månader i källaren (mitt tonårsrum 2.0?) hos en god vän, så klev jag ut.

Jag åkte - till Grekland närmare bestämt Lesbos. Ett land i politisk och valutakaos och en ö som invaderades av människor som tvingades fly från extremistpuckon i Mellanöstern.

Och jag tänkte: Okej livet! Visa mig!

(Detta inlägg är 1: a tre om att vara ensam, är själv ...)

Life is a JoyRide - on my own... (1/3)

This is the first of three blogposts that will be about being on my own, being alone - and teachings from that, during the past 12 months.

Wow! Life really takes me for a ride...

It´s been more then a year since I left the idea of having a home. And soon its a year since I left Sweden. Not really knowing what was going to happen. Being on my own. On a joyride...

Sometimes that ride has taken me down, deep down... 
To places where I really don´t enjoy to be, where I don´t want to be... To a place where it feels like being a child that has a huge need of someone else. The other. To feel seen, to feel loved and wanted. And deep down there somewhere, there is a fear lurking. Fear of being totally alone - for the rest of my life.  And of course, it happened...

Also, sometimes and somewhere in my body, understanding that the feeling and fear comes from my childhood. I can still feel it, even if the actual experience happened long time ago. A memory. A trigger, something touches it, and I can feel the echo of my childhood. I can feel it in the body - the fear. As children we really needs the other. Someone else - an adult, for example parents, teachers, older siblings... 

A feeling of having and being able to rely on The connection. A connection that creates belonging and possibility to relax and let go. 
To be at ease.

A child can not survive on his/her own, specially in new territories. And that is something I needed to conquer, several times in my early childhood. New territory, and coming from the outside, to a new land, a new tribe, a new culture, a new language, a new family, a new class, a new story, a new truth...  And with the feeling of not having the connection. That´s where the echo I can feel, comes from.

What I also can feel in those moments - when I feel all alone - is the absence of the adult and present part of me. The part of me that should be telling me now, that:
it´s just a memory. Things are different now. I´m not a child any longer and I don´t have to rely on others... 
The old feelings and the old pattern in me have been there for a long time, and are hard to put aside. But I have been working on it - and it´s getting better.

"Maybe we need let go and let us touch that bottom of the well from time to time? To face the fear of not having anyone else beside me. Because: Being alone is a state of mind, and has nothing to do with reality.  And from that bottom, I can start my journey again. My journey to find home - in me."

Allowing me to feel the feeling of being alone is probably one of the things I have been exploring mostly the last year. Maybe not in a consious way all the time. And I have been physically by myself very much the past 1-2 years. In countries like Greece, Japan and now Austria this feeling becomes even stronger. The lack of knowing the local language creates this bubble of being alone, when the group I´m in talks their own language. I guess that most of the time it was just a matter of "ah sorry, did not think about that". But it has been interesting to see what happens in me - when being in a crowd - and the feeling of being alone has been there.

The feeling is located somewhere in my chest and stomach. And it´s a feeling that is sucking energy, attention and there is something about control and structure. It makes my heart beat faster and it puts me on guard. I´m not sure against what.  

And when I´m with others I have the option of not owning it - and that´s what I been doing most of my life, using all kinds of strategies to keep it away.

So that feeling is something I have been dealing with most of my life, in a very unconscious way. I have always had the feeling of being the one who does not belong. And now I know where that feeling is coming from. That knowledge does not change much, but it´s been a major step in understanding. 

Maybe that was one of the reasons why I made the decision to leave everything that was known, that was familiar and everyone I knew. I stepped out in to the world to see what happens - without a plan - and on my own. Existence offered me a possibility to experience and to meet my loneliness...

"Existence offered me a possibility to experience and to meet my loneliness..."

First a WE became an I. Separation and divorce, and it was not only a marriage and a very close relationship, it was also on the professional level. We had been working and living together for many years - so the change was huge. The two of us also had become a brand name - and now we broke up. We could not see any other solution, but we reassured each other that we would still be best friends. That this relation did not end, it was just changing. We where getting beautiful feedback from friends, about how mature and loving we went through the change. I will come back to this blogpost - but things did not go that way...

And then came my decision one night very close to my birthday last year:  Not to have a home and to travel and see what happens...  

Not having anyone by my side.  Not having any safe heavens. Not having a goal.

Yes, it was my birthday. It was my re-birthday in one sense. I had found some kind of rest in the idea of not having a home, not having anything more then I can carry... I can still feel how a huge load on my shoulders vanished with that decision. But, I did not really know what I had decided, and what it really ment.

"I did not really know what I had decided, and what it really ment."

Maybe I was looking for adventure, new encounters, new experiences and new openings. Also looking for the freedom to go wherever my nose was pointing, without having to be anywhere. Without having to do. I never did that when I was young. I visited my father in USA several summers while my friends travelled around Europe, partying. And I remember that one of the reasons why I did it was also because it sounded cool coming back to school saying that I spent the summer in The US, when the others maybe had been two weeks in Spain or Greece. And I remember those summers, in The US, visiting my dad and his family. Those where summer I spent a lot of time on my own. Since I did not have the network a kid usually has from school. I was a visitor, from the outside - from Sweden. Or was it Switzerland? 

So that night, in our house in Malmö, last year I suddenly felt that:

I do not have to "live" in a special place. I will step out, in to life, and see what happens. I will let go...

I decided to practice living wherever I am - right now. It does not matter if I am on a hot Greek island, or Tokyo, the worlds biggest city, or in one of the less safe districts of Medellin Colombia or in the cultural Vienna. So in the middle of June, after living two months, in an other city, in a friends house - in the basement, in what I would call a teenage room. I took of - to Greece.

OK life! Show me! (this blogpost is 1st of three about being alone, being self...)