Läs mer om mig och det jag gör:

söndag 8 februari 2015

Ditt fel att jag blir ledsen och besviken?

Jag blev kontaktad på Facebook. En kvinna, som vet vad jag jobbar med, hade funderingar och kände ett behov att dela, att få någon annans reflektioner. Det handlade om relationen mellan henne och tonårsdotter (tidiga tonår).
Hon berättade: Jag anstränger mig jättemycket, och igår hade jag verkligen ansträngt mig för att vi skulle få en fin dag. Vi gjorde det ena och det andra, men hon (dottern) var sur hela tiden. Så gick mitt halsband sönder - och en massa bitar "rann ut" på golvet. När jag bad henne hjälpa mig leta och plocka upp, var svaret nej. Hon var bara sur - och jag blev så ledsen och besviken. Men hon bryr sig inte. Jag försöker verkligen, men ibland orkar jag bara inte....

Det här inlägget handlar inte om alla de problem som kan uppstå i fältet mellan förälder och tonåringar. Utan om den där besvikelsen, det där nejet och det som väcks. Den där besvikelsen jag kan känna när något jag riktigt spetsat in mig på, något jag sett fram mot - inte blir. Och inte blir, därför att någon annan - vars medverkan är avgörande - inte vill. Jobbigt...

Den här känslan av besvikelse är något som vi kan vara med om i massa olika sammanhang. Inom familjen, på jobbet, i föreningen, etc... Det är något som kan ställa till mängder av problem, både för mig själv och andra. Och det kanske kan vara bra att försöka förstå det som sker. Annars riskerar jag att stöka till det ytterligare för mig själv - helt i onödan.

Kallt bad...

I det här specifika fallet var det dottern, som trots mammans alla ansträngningar, fortsatte att vara sur - och pricken över i:et när mammans halsband går sönder, att dottern väljer att inte hjälpa till att plocka upp delarna.

Jag känner igen känslan - tror jag - den där känslan som mamman beskrev. Att ha ansträngt sig, att vilja så väl och så händer något där den där ansträngningen inte blir bekräftad och erkänd - och personen som varit föremål för den här ansträngningen väljer att säga Nej. Hon borde ju sagt ja och visat lite tacksamhet. Eller?

I dom där situationerna är det så lätt att mentalt snubbla ner i minnet av barndomens kalla vatten - och känna det som att den andre puttat i mig. Och nu tror jag att jag ska drunkna och jag får inte hjälp att komma upp. För det är under barndomen vi lärt oss att det är någon annan som är skyldig till att jag känner det jobbigt. Där det är hennes fel. Ja, jag skriver hennes - eftersom det oftast var mamma som förnekade oss något, och det är i barndomen som vår förmåga att hantera såna här situationer grundläggs. Inte så konstigt att det är mamma, eftersom i de tidiga åren är många gånger hon som är den viktigaste vuxna personen i vår omgivning. Och när det inte gick att tvinga "mamma", så låg manipulationen nära till hands - och så kommer offret fram. Hur många har inte sett cocker spaniel-blicken? Eller tänkt tanken riktad mot den som är "skyldig" - jag ska aldrig mer... För att återgå till det inledande exemplet - där mamman genom att vara ledsen försöker få hjälp av dottern att samla ihop halsbandet.
Det jag vill säga är att, en hög grad av det vi känner och reagerar på en sån där situation är i stor utsträckning inlärt, och kopplat till vår barndom och uppväxt. Visst, det är jobbigt att hamna i det kalla vattnet. Men det var inte någon som puttade i mig, vattnet kanske inte är så där jättekallt och om jag skulle ställa mig upp så skulle jag märka att jag faktiskt bottnar nu när jag är vuxen.

Vad väcker det?

En sak som väcks är så klart besvikelsen, att jag går miste om något jag sett fram mot. Och det är ju alltid trist - särskilt om det är något som känns speciellt som jag går miste om. Som barn kunde nästan vad som helst bli speciellt. Väldigt speciellt... Så somliga av oss har fått mycket träning - särskilt om min omgivning har lätt att känna skuldkänslor. Det lär vi oss snabbt att använda till vår fördel. Krokodiltårar känner du säkert till...

Vissa aktiviteter förutsätter medverkan från en annan person - annars skulle jag ju kunna göra det själv. Jag kan t ex inte spela badminton själv - däremot kan jag gå på bio. Dvs ett nej skapar ibland mera praktiska problem.
Sedan kan det som väcks bli jobbigare om det är en specifik person som säger Nej. Som i exemplet med mamman som ansträngt sig,  och att det var just dottern som sa nej. Eller kanske en av de jobbigare varianterna, att min kärlekspartner inte längre vill fortsätta tillsammans med mig. Den insikten ställer många saker på sin spets - även om jag är med på beslutet. Några känslor jag personligen fått känna av i varierande grad den senaste tiden - eftersom jag själv precis går genom en skilsmässa. Rädslan för att bli ensam är stark. Känslor kring egenvärdet - ingen vill ha mig. Tillit - inte ens henne gick det att lita på. Behovet av att få bekräftelse spökar nog även här - Det finns säkert fler känslor som triggas. Och så klart - man har inte längre tillgång till allt det som var positivt - så det är ju helt klart en förlust.

Så besvikelsen över att det inte blev som vi ville och hoppades finns där. Den kan vara tung att hantera, och känslan blir inte lättare av att alla min barndoms besvikelser, stora och små, väcks till liv i förhoppning om att bli sedda och bekräftade. Så, istället för att se och hantera det - så är det lättare att peka finger på någon annan. Den här gången var det "hennes" fel - t ex den otacksamma dottern som inte hjälpte till - nästa gång är det någon annans.

Ansvarsfördelning

Visst om nu någon ändrat sig, eller någon som jag har förhoppningar på ger mig ett nej. Så är det jobbigt. Och visst - det var faktiskt hon som sa nej eller ändrade sig. Men att beskriva det som en hennes fel - är ändå inte rätt.
Ja, hennes nej - triggade en viss reaktion hos mig eller hos mamman med halsbandet. Men själva reaktionen och mitt beteendet är mitt ansvar. Och jag kan lära mig rensa bort det skräp som följt med från barndomen. Vattnet är inte så kallt, det var jag som snubblade, jag kan simma och jag bottnar dessutom.

För lika väl som att jag ska ha den självklara rätten att kunna ändra mig, att kunna säga nej och känna mig respekterad i det, så ska alla andra ha samma rätt. I min historia fanns en en gång en kvinna som var mästare på att inte respektera sådana beslut - utan istället drog igång stora skuldbeläggarkampanjen i syfte att manipulera fram ett nytt och annat beslut. Och det var ju mycket enklare, än att rensa bort skräpet som hon hade med från sin egen historia. För det är såååå lätt att göra på det sättet - att luta sig tillbaka och peka finger - det är hans/hennes fel att jag mår dåligt.

Besvikelsekänslan, den finns där och den kan vara mer eller mindre relevant. Om jag nu ger mig ut att vittja kräftburar inför den stora kräftfesten och det visar sig att burarna är tomma - så klart jag kommer bli besviken och jag får ett praktiskt problem. Om sen den där kvinnan jag spanat in och flirtat med ett tag plötsligt skulle ändra sig, och inte komma på festen - så kommer jag bli besviken och ledsen.  Eller att den relation som jag under 11 år haft med Charlotte tog slut - så kan jag känna en besvikelse och en sorg. Och det tycker jag är helt ok att jag känner i alla dom där fallen.
Men att det skulle vara någons fel? Eller att det skulle ha med mitt värde att göra? Eller att inte acceptera och skuldbelägga?
Nej! Men det är inte så lätt alla gånger, skräpet från barndomen har en förmåga att hänga sig fast...



Vill du lära mer om hur barndomen stökar till just din tillvaro som vuxen?

Gör en primalcoachning! Läs mer här!