Jihad, Marit Paulsen och Carolina Klüft

Det finns ett samband mellan jihad, Marit Paulsen, 11 september, barndom, Carolina Klüft, trauma och träning. Min tes är att vi kommer aldrig vinna över terroristerna genom att föra en intellektuell diskussion med egot - vi måste gå djupare än så. Läs så förstår du.

Hur ska man stoppa terrornätverkens rekrytering av unga män i väst? Frågan har blivit högaktuell efter att vi sen 11 september 2002 blivit matade med terrorister som bakom religiösa dimmor kommer
allt närmare och närmare vår ombonade vardag. Nu senast genom attentaten i Paris och Köpenhamn. President Obama trummar ihop viktigpettrar från hela världen för att diskutera terroristhotet. Och till skillnad från sin företrädare G W Bush så har Obama och hans medarbetare tänkt till och menar att man måste stoppa rekryteringen av unga män runt om i världen.  För om det är något världens ledare bör ha fattat efter katastroferna i Afganistan och Irak, så heter lösningen inte mera våld och bomber - utan kunskap, utbildning och träning.
Men kanske inte på det sätt du tror...

Religionen skurk?

Efter att ha sett SVT's intervju i Uppdrag granskning, av den unge jihadisten från Göteborg som redan varit nere i Syrien och krigat med IS, inser jag för miljonte gången att religionen är en av orsakerna till problemen. Eller rättare sagt, problemet är hanteringen av det tomrum /hål/behov som skapas genom upplevelser under barndomen. Och där något som paketerats som religion/livsåskådning blir ett svar, ett sätt att hantera tomrummet, som är förödande. Ett svar som ännu en gång sprider terror och död. Ett fenomen som gång på gång under mänsklighetens historia mer eller mindre effektivt utnyttjats av makthungriga gubbar som kallat sig presidenter, partiledare, präster, påvar, shejker, kungar, imamer... En paketering som påstår sig ha det enda och det sanna svaret (på behoven som uppstått i barndomen).

Barndomen skurken?

Jag ska göra det väldigt enkelt och förklara det där med "hålet" eller behovet så här:
Under våra tidiga år kommer de allra flesta av oss vara med om upplevelser som ur det lilla barnets perspektiv är omskakande i någon mening kanske till och med livshotande. För att förenkla det så kallar vi det ett trauma. Det är viktigt att understryka att det är ur det barnets perspektiv, eftersom en vuxen kanske inte ens skulle noterat händelsen.  Under alla förhållanden skapas någon form av mentalt eller känslomässigt "hål" - ett sug efter att känna mera trygghet - som är barnets sätt att i framtiden försöka undvika det som påminner om traumat. Och bland annat färgat av den erfarenheten, skapar barnet en bild av sig själv och sitt förhållande till omgivningen. Och med det som utgångspunkt skapas olika former av drivkrafter och beteenden.

Marit och Carro

Så när man frågar sig; vad är det som gör att någon väljer att göra något som många av oss inte skulle välja? så vill jag börja med att visa att upplevelser under barndomen styr mycket mer än vi anar. Vi börjar med två välkända kvinnor i Sverige. Marit Paulsen och Carolina Klüft. Utan att överdriva kan man konstatera att båda verkligen lagt ner ett stort engagemang inom sina områden. Marits område är mat och Carros område friidrott.

Nyligen berättade Marit i TV-programmet Min sanning om sina upplevelser som barn före och under 2a världskrigets Norge, där bristen på mat var en central fråga. En erfarenhet som senare skulle komma att påverka henne under resten av livet, både som privatperson och som opinionsbildare. Hennes livslånga engagemang som opinionsbildare har varit direkt eller indirekt kopplade till mat. I programmet berättade hon bl a att vid någon period fanns det 7 (sju) fyllda frysboxar hemma.

Och så har vi Carolina, som verkligen har haft en motivation att göra något som är utöver det vanliga. I bland annat TV-programmet Renees Brygga nyligen, berättade Carolina om vad som varit hennes drivkraft. Att idrotten blev hennes sätt att kunna ge igen, mot dom som mobbade henne. För på idrottbanan upptäckte hon ett område där hon verkligen kunde vara bättre och vinna över dom som mobbade henne.

Dessa två exempel, och jag skulle kunna redovisa många fler, visar hur upplevelser i barndomen har varit totalt avgörande för senare livsval och att vi i regel inte har en aning om det då det händer. De alla flesta kommer antagligen inte till den insikten. Vi tror att det ÄR så, eller att vi ÄR sådana.

Och när vi fattar dom besluten så kan de kännas relevanta ur barnets perspektiv - som handlar om att överleva. Och dessutom lär vi oss att undvika situationer som väcker den ursprungliga känslan (som ur barnets perspektiv kan vara en fråga om liv och död). För att  att möta de känslor, den rädsla och den smärta som den ursprungliga händelsen kan ha orsakat kan vara väldigt svårt och jobbigt. Då blir det enklare att placera utmaningen - eller svaret utanför sig själv. I till exempel idrotten, i engagemanget för mat - eller i det som uppfattas som den religiösa tron. Och den sistnämnda är lite extra raffinerad, eftersom den utlovar en fantastisk belöning - paradiset. Men det är en belöning som predikanterna inte behöver infria. Det är något som sker sedan - efter döden.

Inom psykologin finns det vetenskapliga teorier som beskriver detta på olika sätt. Själv har jag upptäckt det genom min egen resa och genom att möta andra på deras resor.  I exemplena med Marit och Carro så blir effekten av deras upplevelser i barndomen inte något som är särskilt jobbigt för oss andra att hantera, även om den där känslan de själva känt, den där drivkraften haft rädslan som ett stark inslag. För Marit rädslan för att gå hungrig och för Carro var det rädslan för att bli mobbad.

Killen från förorten

Tänk dig nu en kille uppväxt i någon av våra mer trista förorter. Föräldrarna kanske har kommit dit som flyktingar från t ex Afghanistan. Relationen mellan dom är kanske inte särskilt bra, kommunikationen i familjen är dålig och föräldrarna kanske inte kunnat få jobb. Killens växer upp i en situation där han inte känner sig älskad eller välkommen. Livet i förorten är inte särskilt utvecklande eller stimulerande, även om det går ok, för honom i skolan. Men inombords finns sen barndomen, en tomhet, ett sug efter att få tillhöra ett sammanhang. Att få tillhöra något större, att känna att livet har en mening - att känna sig behövd, att inte känna sig utanför.

Och så får han, i 15-16 års ålder höra en predikant... Han får höra svar som tilltalar honom och han får en beskrivning av världen som passar in i en tonårings sätt att se. En kanske ovanligt vilsen tonåring, eftersom hans känsla för Sverige eller Danmark eller Frankrike eller var nu förorten ligger, inte är särskilt djupt förankrad.
I den här unga killens fall är det lätt för predikanten att måla upp dom onda och dom goda. Vilket gör att det inte blir särskilt svårt att motivera den grymhet vi fått se prov på i olika filmer som cirkulerar på nätet. För det är ju de onda som får sona sina brott.

Predikanten uppmanar honom att agera, att göra något nu. Engagemanget väcks. Livet får en mening. Han hamnar i ett sammanhang. Och det där suget/behovet han känt hela livet får ett svar. Åtminstone så får han göra något där han slipper känna det där suget och den där tomheten. På samma sätt som Carros engagemang inom idrotten eller Marits engagemang kring maten. Att hans val är förenat med att riskera livet gör inget, eftersom predikanten utlovar en belöning om engagemanget skulle leda till döden. Ja, då är ju risken minimal. Det är rent av en möjlighet att komma till något ännu bättre.
Och ju längre vi får ägna oss åt att träna in den där beskrivningen av verkligheten - desto svårare blir den att förändra.

Träningsläger?

I den debatt som nu börjar ta fart nu, kring hur vi nu ska förhindra alla dom unga män som väljer att åka iväg och ansluta sig till t ex Islamiska Staten, så känns det som att politiker och byråkrater inte går så långt som behövs. Man riktar in sig på att skära av problemet vid marken men missar att

rötterna finns kvar. Och alla som har haft maskrosor i sin gräsmatta vet att om man inte tar hela roten så kommer det tillbaka, även om vi skulle ta i och lägga asfalt över. Men det kanske inte är så konstigt, eftersom vi tenderar att göra så inom många områden. Att undvika orsaken och göra det enklare - att försöka åtgärda symptomen.

I dom här fallen handlar det inte om en intellektuell diskussion där man ska lägga fram så bra argument som möjligt för det ena, och mot det andra. Därför att den där ursprungliga känslan, den som skapades under barndomen kommer aldrig att kunna argumenteras iväg eller övertygas bort. Den finnas kvar och kommer liksom maskrosen förr eller senare hitta tillbaka till ytan. Känslan måste mötas, tas hand om och förändras. Det är i grunden inte krångligare än all annan kompetensutveckling och färdighetsträning. Det behövs kunskap, utbildning och sedan träning.
Och ju äldre vi är, dvs desto längre vi tränat in den där bilden vi skapat och som kanske utnyttjats av en predikant av något slag, desto svårare är den att träna om. Det viktiga är att förstå att bilden är skapad av oss själva och sedan har vi tränat in en världsåskådning och tränat in beteenden baserade på den bilden. Det betyder att om vi skapar en annan bild, så kan vi förändra.

Det här är inget vi gör över en natt, utan det är ett långsiktigt arbete som har två fokus. Det ena är att hantera dom som idag är i riskzonen och satsa på en strategi som minskar skadorna. Det andra är att se till så vi får in den här kunskapen i vårt skolväsen, i hela vårt utbildningssystem. Kunskapen om att vi inte ÄR si eller så, utan det som inte har att göra med min fysik är i väldigt hög grad något som jag lärt och tränat in. Och om det jag lärt och tränat in inte gynnar mig - så kan jag förändra genom att lära om och träna nytt. Förutom att vi minskar risken att bli en exportör av jihadister eller något annat elände i framtiden, så kommer den kunskapen få en lång rad andra och för hela samhället VÄLDIGT positiva bieffekter.