The children of Japan are the oldest in the world

After a month in Tokyo I can really say Sayonara Nippon. It has been a very interesting time and I´m happy to have this experience. It has been a good learning. One thing is for sure - Tokyo, or Japan is not a place I would like to live in - even if there are a lot of interesting things there. 

There are to many rules (spoken and unspoken) and shame covers the whole culture like a wet and heavy blanket.

My overall impression is, and I will use a metaphor: 

Japanese people are like children, even if they get very old, who are scared of being kicked out of the family.

I can´t say that I know this country, but I can say that I have an impression and its probably not 100 % fair. But I´m sure that my impression is not very far from some kind of truth . Probably not very far from saying - in general. Of course there are other impressions and experiences. And yes, there are explanations going 1000 years back, to why things are the way they are in Japan. But my feeling after this month is still:  It´s weird.  I would even go so far as to say that the state of humans relating to each other in Japan is sick, at least from my perspective. 

I stayed in Tokyo for a month, a city of 38 miljon people, and that should be some influences from abroad, meaning that it´s probably even worse outside.

In this series of blogposts about Japan I will state ”facts” and at the end of each blogpost there are links to the resources where I have found this facts, if you want to read more. Now that being said - over to Japan…

Connecting - not

I have spent almost all this time in Tokyo and I have not had the opportunity to meet as many Japanese persons as I would have wanted. I wanted to learn and try to understand by one-to-one conversations. And I have tried, yes I have really tried. Two explanations might be, the language and also the idea of HOW one should meet. In Japan, people, in general do not know English or are very bad at it. And when it comes to contacts with strangers they are careful (?), specially if the stranger is a gaijin (not Japanese) and they would have to expose their bad English. And there are probably rules that I was not aware of on how connections should be done. 

This fear of exposing a bad English was one of the insights I had when meeting and listening to Shin Iwata, who works with foreign investments in Japan. One of his biggest challenges was to speak english in front of an international audience where his bad English would be exposed. 

My sources are; talking to people (some Japanese persons and some westerners visiting or knowing Japan), reading a lot about others impressions and experiences (newspapers, blogs, scientific research, etc), walking around in Tokyo, watching, studying, taking a tourist tour, riding metro… 

Learning

My learning is that we as westerners, and me as a therapist, coach, guide and inspirer - have a lot to learn about how shame works and how shame affects us as individuals, groups or a whole culture. 
In that sense, it does not matter if you and I live in Japan, Sweden where I lived most my life or Colombia where I am right now.

Colombia is a country that has lived under the influence of organized religion (catholic church) for centuries and shame and guilt are tools that are still in use in order to try to get people to behave in a certain way. Specially when it comes to relationships and sexuality. And of course it has repressed people - but compared to the Japanese situation it´s not that bad.

In Sweden, guilt is more present and shame shows up in a different ways. Of course the religious influence is there, even if most people probably have lost the religious connection. What Sweden really has is the "law of Jante" that in many ways has similarities to the Japanese way. Jante, is a  negative and condesending attitude towards individuality and success. And yes, there are similarities between the Swedish and Japanese ways of relating, for example in handling conflicts, where avoiding could be used to describe both cultures.

But, Japan is far more advanced when it comes to how shame affects the whole society, from the government, big companies to families, small groups and love relationships to the individual.

So, my experience  and my learning after this month is, and I will use a metaphor: 

Japanese people are, even if they get very old, children who are scared to be kicked out of the family.

----------------------------------

Read more about Japan:
http://www.wa-pedia.com/culture/sex_in_japan.shtml

http://www.bbc.com/news/world-33362387

http://awshamecultureinjapan.blogspot.com.co/

http://www.everydayhealth.com/columns/dr-laura-berman-on-love-and-sex/why-young-people-in-japan-arent-having-sex/

http://supacat.tumblr.com/post/33332873/sex-and-flirting-in-japan-originally-from-lj-user

https://backtojapan.wordpress.com/2011/08/07/japanese-dating-culture/

http://www.theguardian.com/world/2015/apr/15/japanese-artist-trial-vagina-selfies

http://blog.mcvmcv.net/2014/08/21/the-ryudai-takano-incident-and-takanos-response-to-it/

https://www.tuj.ac.jp/icas/event/japanese-popular-culture-in-the-news-exploring-debates-about-sexual-norms-and-politics/

http://www.economist.com/news/asia/21670079-collection-erotic-masterpieces-last-shown-japan-pillow-fight

https://www.washingtonpost.com/news/worldviews/wp/2013/10/22/japans-sexual-apathy-is-endangering-the-global-economy/

http://www.theguardian.com/world/2013/oct/20/young-people-japan-stopped-having-sex

http://theweek.com/articles/456233/what-orgasm-wars-reveals-about-japans-sexual-culture

http://www.tokyoreporter.com/2013/02/18/film-documents-the-troubled-lives-of-japans-male-porn-stars/

http://www.henrymakow.com/is_porn_killing_sex.html

http://www.timeout.com/tokyo/art/shunga-exhibition

http://www.yutaaoki.com/blog/nsfw-how-a-japanese-magazine-talks-about-sex

Du, jag i Grekland och det som är jobbigt...

Om hur Greklands sätt att hantera sommarens eurokris är en intressant illustration av hur vi människor - till exempel jag och kanske du - ofta möter det som känns jobbigt. 

Fan, så svårt det kan vara att skriva ibland. Bara tanken att försöka formulera mig väcker ett stort motstånd. Jag kan känna hur motståndet - i det här fallet mitt eget - vaknar till liv, blir stort som en blåval och det blir väldigt lätt att välja att göra något annat istället. Och jag hittar en, inför mig själv, fullt godtagbar anledning att göra som jag gör. Att välja den enklaste (och i regel kortsiktiga) lösningen/perspektivet och hittar en ursäkt att inte göra som tänkt, trots att därinne någonstans finns insikten att mitt val inte var så bra.

Känner du igen det?

När jag lämnade Sverige i mitten av juni hade jag en idé om att jag skulle skriva en mängd blogginlägg. Jag hade och har en massa tankar och insikter att dela med mig av - och så misstänkte jag att tiden i Grekland skulle leda till ännu mer. Och att blogga kändes viktigt, att hålla kontakten med Sverige och inte minst påminna dig som läser om min existens, även om jag inte finns på plats och erbjuder möten, workshoppar, föreläsningar, kurser eller festivaler. Så var min plan - och den kändes långsiktigt viktig för mig!

Kom till Grekland i mitten av juni och drabbades av den grekiska hettan. Värmen. En temperatur som under juli till slutet av augusti sällan var under 30 grader i skuggan, ofta närmare 35. Det gick liksom inte att få ihop några vettiga tankar, än mindre begripliga texter för alla tänkta blogginlägg. Det var verkligen svårt att sätta sig ner och skriva. Svårt att göra något överhuvudtaget - mer än att vara, att ta ett dopp i havet ibland och att prata och umgås med vänner. Det vill säga de saker som vi från nordliga breddgrader så gärna åker söderut för att göra. Själv hade jag dessutom tre timmars köksarbete varje dag, någon workshop att delta i eller hålla, några arrangemang jag höll i, en del praktiskt skapande + en och annan session som terapeut

Nu i backspegeln, när jag sitter i Tokyo i en behaglig sommartemperatur, så kan jag se likheter mellan hur vi som människor - jag själv till exempel - väldigt ofta förhåller oss till det som verkligen är (till exempel min egen plan att skriva eller ”verkligheten") särskilt om det känns jobbigt och det som hände i och med Grekland under sommaren. Då tänker jag inte på den katastrofala flyktingsituation som de drabbats av - utan på hanteringen av och förhållningssättet till skuld- och eurokrisen. 

Sakta har det hos mig växt en förståelse för att man i några av eurons medlemsländer mitt på dagen tar några timmars paus - och bara är. Den berömda siestan - fast på grekiska i det här fallet. Och det känns helt självklart. För det är jobbigt att göra något mer än att bara vara i den värmen.
Värmen erbjöd mig dels en ursäkt att slippa möta ”kravet” (eller min egen plan) och dels en upplevelse som så sakteliga gav insikter om den grekiska kris som utspelade sig under sommaren även var en illustration av ett väldigt mänskligt sätt att förhålla sig till något som känns jobbigt på ett individuellt plan. Alltså hur jag och många andra - kanske även du - gör när vi stöter på något jobbigt. Även om jag och tyvärr alltför få andra försöker förändra oss och komma vidare.

På det yttre planet, eller makroplanet - handlade dramat om eurons framtid och det grekiska medlemskapet i euroklubben. Ett spel vars värsta konsekvenser för mig personligen var mest en fråga om tillgången till kontanter - vilket är det enda som räknas i Grekland när man ska betala. Men för det grekiska folket handlade krisen om jobb, bostäder, försörjning - både på kort och lång sikt - även om de då inte ville se det. Inför sig själva och andra ville de mera beskriva det som en fråga om stolthet och andras respekt - vilket kanske kan kännas enklare att lyfta fram än de mer påtagliga sakerna som export, amorteringar, räntor, jobb, etc..

Krisen lyfte även fram grekernas förmåga att vara effektiva, noga och jobba på - som till exempel tyskarnas med kansler Angela Melker i spetsen - som var den andra nationen som hade en av huvudrollerna under själva dramat (visserligen har VW-skandalen skapat en lite mer mänsklig och mindre perfekt bild, men det lämnar jag tills en annan gång).

Men vem fan orkar vara effektiv i den där värmen?

Och vem orkar vara så noga? Så inställningen blir lätt att det räcker med att det fungerar - nåja, nästan fungerar i alla fall. Och vi möts av den där bekymmerslösa Zorba-tillvaron som vi greklandsbesökare tycker är så charmig, när vi är på semester i alla fall.  Just så kunde jag många gånger uppleva det jag mötte där i värmen i både sådant som redan fanns på plats eller i samarbete med greker. 

Från en av EU’s yttersta utposter gentemot ”de som inte är med i EU-klubben” kunde jag via främst den svenska nyhetsförmedlingen följa spelet - och samtidigt växte en viss förståelse för att det blivit som det blivit. Några av de saker jag insett under tiden i Grekland, utöver värmens inverkan på förmågan att vara en effektiv och strukturerad nordeuropé , är att Greklands möjligheter att ta sig ur den sits de sitter i är små - i alla fall på kort sikt. Det krävs inga djupare utredningar för att inse vissa saker. Och i den debatt som varit och fortfarande är känns det som att den enkla och fundamentala insikten saknas - det tar tid att förändra. Det finns inga snabba lösningar när det handlar om människors värderingar och beteenden - speciellt inte om det saknas en sjävlinsikt och vilja att förändra.

Någonstans i den grekiska folksjälen med rötter tusentals år tillbaka i tiden finns fortfarande bilden kvar från

antiken om Athen (läs Grekland) som världens metropol och atenarna, dvs de som styr och lever där är kulturens elit. Vilket världen borde förstå och inte minst respektera. Det vill säga - man är lite speciell.

Och vem av oss är inte ”lite speciell”?

Grekerna bor och är uppväxta i ett land med politiker och politiska partier som länge och till väldigt stor del ägnat sig åt olika former av korruption och svågerpolitik. De lättlånade pengar som den grekiska staten fick tillgång till genom medlemskapet i euron gick sällan till att bygga upp det gemensamma - utan blev istället ett sätt att sko sig själv och köpa röster och stöd från olika grupper, mer eller mindre förtäckt.

Där finns alltså en hel befolkning vars förtroende för politiker och den verksamhet de leder är obefintlig, näst intill fientlig. Grekerna har präglats ända in i benmärgen, från barndomen att inte lita på överheten i form av regeringen eller andra politiska instanser. Så klart att det får konsekvenser här på samma sätt som inom andra områden som t ex relationer och sexualitet. Det vi lär oss under vår uppväxt blir en viktig del av vår egen sanning. Så de krav som ställs från ”överheten” - i grekernas fall EU och omvärlden upplevs automatiskt som övermäktiga, orättvisa och inte minst fientliga - även om de i det här fallet var korrekta. 

Med en sådan bakgrund i kombination med att vi människor har det så lätt för att blunda, vara offer och försöka manipulera och/eller försvara och rättfärdiga våra egna val (särskilt de dåliga), så är det lätt att förstå att reaktionen hos väldigt många av de greker jag mötte och i den lilla del av det grekiska samhället som jag upplevde blev:

Dont worry! Dom ska inte tro att de kan göra vad de vill med oss - låt oss dansa och ha det bra istället. 

Och när en populistisk politiker som Alexis Tsipras utan bakgrund i de korrumperade partiapparaterna dyker upp och hötter med näven åt etablissemanget i form av banker, internationella låneinstetut, EU och de gamla politikerna - så skapar det även en möjlighet att göra som vi människor så ofta gör - nämligen att projicera.
Att projicera ut det egna eländet mot något utanför sig själv istället för att se, acceptera och basera besluten på det som faktiskt är, istället för föreställningar och önsketänkanden. Den vältalige Alexis som dessutom blivit premiärminister spetsade även till det hela med:  Det var faktiskt tyskarna som var elaka för 60-70 år sedan, så egentligen är det dom som ska sättas åt. Det vill säga peka fingret mot andra och säga att det är dom som borde...

Det är så mycket lättare att välja det minst jobbiga alternativet - i alla fall i 30 graders värme…  

Så jag kunde känna igen mig själv och så många andra i det som jag upplevde - och det jag samtidigt kunde se på ett nationellt och internationellt plan. Här var det en nation och ett folk som agerade. Att istället för att förhålla sig/mig till verkligheten som den faktiskt är - som i mitt fall var något så enkelt som att skriva - så valde jag något bekvämare. Visst hade jag kunnat skriva, om jag verkligen bestämt mig för det, även om det skulle varit jobbigare än vanligt i värmen. Men nu var det så enkelt att välja något annat. Och jag kan, om och om se samma sak i så många andra mänskliga sammanhang. Vi väljer oftast det kortsiktigt ”enklaste” alternativet. Vi försöker i det längsta undvika se vårt eget ansvar och sticker huvudet i sanden. Pekar på att andra och säger att det är deras fel… 

Hur gör du?

PS. Det jag skriver här är i viss mån generaliseringar, mina personliga erfarenheter och självklart finns det andra bilder av det grekiska. Och jag noterar att hela eller delar av detta resonemang skulle gå att applicera på andra sydliga euroländer.