Du, jag i Grekland och det som är jobbigt...

Om hur Greklands sätt att hantera sommarens eurokris är en intressant illustration av hur vi människor - till exempel jag och kanske du - ofta möter det som känns jobbigt. 

Fan, så svårt det kan vara att skriva ibland. Bara tanken att försöka formulera mig väcker ett stort motstånd. Jag kan känna hur motståndet - i det här fallet mitt eget - vaknar till liv, blir stort som en blåval och det blir väldigt lätt att välja att göra något annat istället. Och jag hittar en, inför mig själv, fullt godtagbar anledning att göra som jag gör. Att välja den enklaste (och i regel kortsiktiga) lösningen/perspektivet och hittar en ursäkt att inte göra som tänkt, trots att därinne någonstans finns insikten att mitt val inte var så bra.

Känner du igen det?

När jag lämnade Sverige i mitten av juni hade jag en idé om att jag skulle skriva en mängd blogginlägg. Jag hade och har en massa tankar och insikter att dela med mig av - och så misstänkte jag att tiden i Grekland skulle leda till ännu mer. Och att blogga kändes viktigt, att hålla kontakten med Sverige och inte minst påminna dig som läser om min existens, även om jag inte finns på plats och erbjuder möten, workshoppar, föreläsningar, kurser eller festivaler. Så var min plan - och den kändes långsiktigt viktig för mig!

Kom till Grekland i mitten av juni och drabbades av den grekiska hettan. Värmen. En temperatur som under juli till slutet av augusti sällan var under 30 grader i skuggan, ofta närmare 35. Det gick liksom inte att få ihop några vettiga tankar, än mindre begripliga texter för alla tänkta blogginlägg. Det var verkligen svårt att sätta sig ner och skriva. Svårt att göra något överhuvudtaget - mer än att vara, att ta ett dopp i havet ibland och att prata och umgås med vänner. Det vill säga de saker som vi från nordliga breddgrader så gärna åker söderut för att göra. Själv hade jag dessutom tre timmars köksarbete varje dag, någon workshop att delta i eller hålla, några arrangemang jag höll i, en del praktiskt skapande + en och annan session som terapeut

Nu i backspegeln, när jag sitter i Tokyo i en behaglig sommartemperatur, så kan jag se likheter mellan hur vi som människor - jag själv till exempel - väldigt ofta förhåller oss till det som verkligen är (till exempel min egen plan att skriva eller ”verkligheten") särskilt om det känns jobbigt och det som hände i och med Grekland under sommaren. Då tänker jag inte på den katastrofala flyktingsituation som de drabbats av - utan på hanteringen av och förhållningssättet till skuld- och eurokrisen. 

Sakta har det hos mig växt en förståelse för att man i några av eurons medlemsländer mitt på dagen tar några timmars paus - och bara är. Den berömda siestan - fast på grekiska i det här fallet. Och det känns helt självklart. För det är jobbigt att göra något mer än att bara vara i den värmen.
Värmen erbjöd mig dels en ursäkt att slippa möta ”kravet” (eller min egen plan) och dels en upplevelse som så sakteliga gav insikter om den grekiska kris som utspelade sig under sommaren även var en illustration av ett väldigt mänskligt sätt att förhålla sig till något som känns jobbigt på ett individuellt plan. Alltså hur jag och många andra - kanske även du - gör när vi stöter på något jobbigt. Även om jag och tyvärr alltför få andra försöker förändra oss och komma vidare.

På det yttre planet, eller makroplanet - handlade dramat om eurons framtid och det grekiska medlemskapet i euroklubben. Ett spel vars värsta konsekvenser för mig personligen var mest en fråga om tillgången till kontanter - vilket är det enda som räknas i Grekland när man ska betala. Men för det grekiska folket handlade krisen om jobb, bostäder, försörjning - både på kort och lång sikt - även om de då inte ville se det. Inför sig själva och andra ville de mera beskriva det som en fråga om stolthet och andras respekt - vilket kanske kan kännas enklare att lyfta fram än de mer påtagliga sakerna som export, amorteringar, räntor, jobb, etc..

Krisen lyfte även fram grekernas förmåga att vara effektiva, noga och jobba på - som till exempel tyskarnas med kansler Angela Melker i spetsen - som var den andra nationen som hade en av huvudrollerna under själva dramat (visserligen har VW-skandalen skapat en lite mer mänsklig och mindre perfekt bild, men det lämnar jag tills en annan gång).

Men vem fan orkar vara effektiv i den där värmen?

Och vem orkar vara så noga? Så inställningen blir lätt att det räcker med att det fungerar - nåja, nästan fungerar i alla fall. Och vi möts av den där bekymmerslösa Zorba-tillvaron som vi greklandsbesökare tycker är så charmig, när vi är på semester i alla fall.  Just så kunde jag många gånger uppleva det jag mötte där i värmen i både sådant som redan fanns på plats eller i samarbete med greker. 

Från en av EU’s yttersta utposter gentemot ”de som inte är med i EU-klubben” kunde jag via främst den svenska nyhetsförmedlingen följa spelet - och samtidigt växte en viss förståelse för att det blivit som det blivit. Några av de saker jag insett under tiden i Grekland, utöver värmens inverkan på förmågan att vara en effektiv och strukturerad nordeuropé , är att Greklands möjligheter att ta sig ur den sits de sitter i är små - i alla fall på kort sikt. Det krävs inga djupare utredningar för att inse vissa saker. Och i den debatt som varit och fortfarande är känns det som att den enkla och fundamentala insikten saknas - det tar tid att förändra. Det finns inga snabba lösningar när det handlar om människors värderingar och beteenden - speciellt inte om det saknas en sjävlinsikt och vilja att förändra.

Någonstans i den grekiska folksjälen med rötter tusentals år tillbaka i tiden finns fortfarande bilden kvar från

antiken om Athen (läs Grekland) som världens metropol och atenarna, dvs de som styr och lever där är kulturens elit. Vilket världen borde förstå och inte minst respektera. Det vill säga - man är lite speciell.

Och vem av oss är inte ”lite speciell”?

Grekerna bor och är uppväxta i ett land med politiker och politiska partier som länge och till väldigt stor del ägnat sig åt olika former av korruption och svågerpolitik. De lättlånade pengar som den grekiska staten fick tillgång till genom medlemskapet i euron gick sällan till att bygga upp det gemensamma - utan blev istället ett sätt att sko sig själv och köpa röster och stöd från olika grupper, mer eller mindre förtäckt.

Där finns alltså en hel befolkning vars förtroende för politiker och den verksamhet de leder är obefintlig, näst intill fientlig. Grekerna har präglats ända in i benmärgen, från barndomen att inte lita på överheten i form av regeringen eller andra politiska instanser. Så klart att det får konsekvenser här på samma sätt som inom andra områden som t ex relationer och sexualitet. Det vi lär oss under vår uppväxt blir en viktig del av vår egen sanning. Så de krav som ställs från ”överheten” - i grekernas fall EU och omvärlden upplevs automatiskt som övermäktiga, orättvisa och inte minst fientliga - även om de i det här fallet var korrekta. 

Med en sådan bakgrund i kombination med att vi människor har det så lätt för att blunda, vara offer och försöka manipulera och/eller försvara och rättfärdiga våra egna val (särskilt de dåliga), så är det lätt att förstå att reaktionen hos väldigt många av de greker jag mötte och i den lilla del av det grekiska samhället som jag upplevde blev:

Dont worry! Dom ska inte tro att de kan göra vad de vill med oss - låt oss dansa och ha det bra istället. 

Och när en populistisk politiker som Alexis Tsipras utan bakgrund i de korrumperade partiapparaterna dyker upp och hötter med näven åt etablissemanget i form av banker, internationella låneinstetut, EU och de gamla politikerna - så skapar det även en möjlighet att göra som vi människor så ofta gör - nämligen att projicera.
Att projicera ut det egna eländet mot något utanför sig själv istället för att se, acceptera och basera besluten på det som faktiskt är, istället för föreställningar och önsketänkanden. Den vältalige Alexis som dessutom blivit premiärminister spetsade även till det hela med:  Det var faktiskt tyskarna som var elaka för 60-70 år sedan, så egentligen är det dom som ska sättas åt. Det vill säga peka fingret mot andra och säga att det är dom som borde...

Det är så mycket lättare att välja det minst jobbiga alternativet - i alla fall i 30 graders värme…  

Så jag kunde känna igen mig själv och så många andra i det som jag upplevde - och det jag samtidigt kunde se på ett nationellt och internationellt plan. Här var det en nation och ett folk som agerade. Att istället för att förhålla sig/mig till verkligheten som den faktiskt är - som i mitt fall var något så enkelt som att skriva - så valde jag något bekvämare. Visst hade jag kunnat skriva, om jag verkligen bestämt mig för det, även om det skulle varit jobbigare än vanligt i värmen. Men nu var det så enkelt att välja något annat. Och jag kan, om och om se samma sak i så många andra mänskliga sammanhang. Vi väljer oftast det kortsiktigt ”enklaste” alternativet. Vi försöker i det längsta undvika se vårt eget ansvar och sticker huvudet i sanden. Pekar på att andra och säger att det är deras fel… 

Hur gör du?

PS. Det jag skriver här är i viss mån generaliseringar, mina personliga erfarenheter och självklart finns det andra bilder av det grekiska. Och jag noterar att hela eller delar av detta resonemang skulle gå att applicera på andra sydliga euroländer.

Ditt fel att jag blir ledsen och besviken?

Jag blev kontaktad på Facebook. En kvinna, som vet vad jag jobbar med, hade funderingar och kände ett behov att dela, att få någon annans reflektioner. Det handlade om relationen mellan henne och tonårsdotter (tidiga tonår).
Hon berättade: Jag anstränger mig jättemycket, och igår hade jag verkligen ansträngt mig för att vi skulle få en fin dag. Vi gjorde det ena och det andra, men hon (dottern) var sur hela tiden. Så gick mitt halsband sönder - och en massa bitar "rann ut" på golvet. När jag bad henne hjälpa mig leta och plocka upp, var svaret nej. Hon var bara sur - och jag blev så ledsen och besviken. Men hon bryr sig inte. Jag försöker verkligen, men ibland orkar jag bara inte....

Det här inlägget handlar inte om alla de problem som kan uppstå i fältet mellan förälder och tonåringar. Utan om den där besvikelsen, det där nejet och det som väcks. Den där besvikelsen jag kan känna när något jag riktigt spetsat in mig på, något jag sett fram mot - inte blir. Och inte blir, därför att någon annan - vars medverkan är avgörande - inte vill. Jobbigt...

Den här känslan av besvikelse är något som vi kan vara med om i massa olika sammanhang. Inom familjen, på jobbet, i föreningen, etc... Det är något som kan ställa till mängder av problem, både för mig själv och andra. Och det kanske kan vara bra att försöka förstå det som sker. Annars riskerar jag att stöka till det ytterligare för mig själv - helt i onödan.

Kallt bad...

I det här specifika fallet var det dottern, som trots mammans alla ansträngningar, fortsatte att vara sur - och pricken över i:et när mammans halsband går sönder, att dottern väljer att inte hjälpa till att plocka upp delarna.

Jag känner igen känslan - tror jag - den där känslan som mamman beskrev. Att ha ansträngt sig, att vilja så väl och så händer något där den där ansträngningen inte blir bekräftad och erkänd - och personen som varit föremål för den här ansträngningen väljer att säga Nej. Hon borde ju sagt ja och visat lite tacksamhet. Eller?

I dom där situationerna är det så lätt att mentalt snubbla ner i minnet av barndomens kalla vatten - och känna det som att den andre puttat i mig. Och nu tror jag att jag ska drunkna och jag får inte hjälp att komma upp. För det är under barndomen vi lärt oss att det är någon annan som är skyldig till att jag känner det jobbigt. Där det är hennes fel. Ja, jag skriver hennes - eftersom det oftast var mamma som förnekade oss något, och det är i barndomen som vår förmåga att hantera såna här situationer grundläggs. Inte så konstigt att det är mamma, eftersom i de tidiga åren är många gånger hon som är den viktigaste vuxna personen i vår omgivning. Och när det inte gick att tvinga "mamma", så låg manipulationen nära till hands - och så kommer offret fram. Hur många har inte sett cocker spaniel-blicken? Eller tänkt tanken riktad mot den som är "skyldig" - jag ska aldrig mer... För att återgå till det inledande exemplet - där mamman genom att vara ledsen försöker få hjälp av dottern att samla ihop halsbandet.
Det jag vill säga är att, en hög grad av det vi känner och reagerar på en sån där situation är i stor utsträckning inlärt, och kopplat till vår barndom och uppväxt. Visst, det är jobbigt att hamna i det kalla vattnet. Men det var inte någon som puttade i mig, vattnet kanske inte är så där jättekallt och om jag skulle ställa mig upp så skulle jag märka att jag faktiskt bottnar nu när jag är vuxen.

Vad väcker det?

En sak som väcks är så klart besvikelsen, att jag går miste om något jag sett fram mot. Och det är ju alltid trist - särskilt om det är något som känns speciellt som jag går miste om. Som barn kunde nästan vad som helst bli speciellt. Väldigt speciellt... Så somliga av oss har fått mycket träning - särskilt om min omgivning har lätt att känna skuldkänslor. Det lär vi oss snabbt att använda till vår fördel. Krokodiltårar känner du säkert till...

Vissa aktiviteter förutsätter medverkan från en annan person - annars skulle jag ju kunna göra det själv. Jag kan t ex inte spela badminton själv - däremot kan jag gå på bio. Dvs ett nej skapar ibland mera praktiska problem.
Sedan kan det som väcks bli jobbigare om det är en specifik person som säger Nej. Som i exemplet med mamman som ansträngt sig,  och att det var just dottern som sa nej. Eller kanske en av de jobbigare varianterna, att min kärlekspartner inte längre vill fortsätta tillsammans med mig. Den insikten ställer många saker på sin spets - även om jag är med på beslutet. Några känslor jag personligen fått känna av i varierande grad den senaste tiden - eftersom jag själv precis går genom en skilsmässa. Rädslan för att bli ensam är stark. Känslor kring egenvärdet - ingen vill ha mig. Tillit - inte ens henne gick det att lita på. Behovet av att få bekräftelse spökar nog även här - Det finns säkert fler känslor som triggas. Och så klart - man har inte längre tillgång till allt det som var positivt - så det är ju helt klart en förlust.

Så besvikelsen över att det inte blev som vi ville och hoppades finns där. Den kan vara tung att hantera, och känslan blir inte lättare av att alla min barndoms besvikelser, stora och små, väcks till liv i förhoppning om att bli sedda och bekräftade. Så, istället för att se och hantera det - så är det lättare att peka finger på någon annan. Den här gången var det "hennes" fel - t ex den otacksamma dottern som inte hjälpte till - nästa gång är det någon annans.

Ansvarsfördelning

Visst om nu någon ändrat sig, eller någon som jag har förhoppningar på ger mig ett nej. Så är det jobbigt. Och visst - det var faktiskt hon som sa nej eller ändrade sig. Men att beskriva det som en hennes fel - är ändå inte rätt.
Ja, hennes nej - triggade en viss reaktion hos mig eller hos mamman med halsbandet. Men själva reaktionen och mitt beteendet är mitt ansvar. Och jag kan lära mig rensa bort det skräp som följt med från barndomen. Vattnet är inte så kallt, det var jag som snubblade, jag kan simma och jag bottnar dessutom.

För lika väl som att jag ska ha den självklara rätten att kunna ändra mig, att kunna säga nej och känna mig respekterad i det, så ska alla andra ha samma rätt. I min historia fanns en en gång en kvinna som var mästare på att inte respektera sådana beslut - utan istället drog igång stora skuldbeläggarkampanjen i syfte att manipulera fram ett nytt och annat beslut. Och det var ju mycket enklare, än att rensa bort skräpet som hon hade med från sin egen historia. För det är såååå lätt att göra på det sättet - att luta sig tillbaka och peka finger - det är hans/hennes fel att jag mår dåligt.

Besvikelsekänslan, den finns där och den kan vara mer eller mindre relevant. Om jag nu ger mig ut att vittja kräftburar inför den stora kräftfesten och det visar sig att burarna är tomma - så klart jag kommer bli besviken och jag får ett praktiskt problem. Om sen den där kvinnan jag spanat in och flirtat med ett tag plötsligt skulle ändra sig, och inte komma på festen - så kommer jag bli besviken och ledsen.  Eller att den relation som jag under 11 år haft med Charlotte tog slut - så kan jag känna en besvikelse och en sorg. Och det tycker jag är helt ok att jag känner i alla dom där fallen.
Men att det skulle vara någons fel? Eller att det skulle ha med mitt värde att göra? Eller att inte acceptera och skuldbelägga?
Nej! Men det är inte så lätt alla gånger, skräpet från barndomen har en förmåga att hänga sig fast...



Vill du lära mer om hur barndomen stökar till just din tillvaro som vuxen?

Gör en primalcoachning! Läs mer här!

Är det verkligen du som bestämmer? och om Primalcoachning.

Ibland reagerar vi på ett sätt som känns märkligt, och ofta inte alls är till vår fördel. Efteråt kan vi ställa oss frågan: Varför gjorde jag så? Och du har säkert varit i situationer där känslan varit att dom du betraktat uppfört sig som småungar i en sandlåda, inte som de vuxna du ser. Förklaringen är antagligen att det är våra "inre barn" som är i farten. Det "inre barnet" kidnappar oss,  vi reagerar för att undvika känna rädslan för något -och så styr "barnet" våra liv. Fast vi är vuxna. Vi förminskar oss själva. Vågar inte. Håller tillbaka. 

Om du vill - så kan du ändra på det!

Vårt inre barn

Det som ibland kallas för "vårt inre barn" är prägling från barndomen. Barndomen, den del av våra liv där vi skapar den grundläggande bilden av oss själva, och som vi har med oss sedan i livet. Där bestäms  även hur vår relation till omvärlden ska utvecklas - det vill säga, hur vi ser på oss själva i relation till andra (partners, föräldrar, kollegor, chefer, grannar, auktoriteter, etc).
Man skulle kunna säga att det är några av de viktigaste byggstenarna i det fundament som vi står på under resten av livet - även när vi är vuxna. Inom psykologin och inom personlig utveckling kallas det ibland för primala frågor.  Alltså sådant som var av betydelse under vår tidiga barndom. För många av oss skapar det här "inre barnet" en hel del problem, och vi begränsar, förminskar oss och våra liv.

Som barn är vi med om olika saker, som från barnets perspektiv ibland upplevas handla om liv och död. Det kan vara fysiska eller mera mentala upplevelser. Det kan vara enstaka händelser eller det kan vara något som sker över längre tid. Erfarenheter som ur barnets horisont blir en anledning att "bestämma något". Att något är "farligt" och att just detta farliga måste undvikas. Så föds olika beteenden hos oss.

Ett beteende som i regel går ut på att undvika olika situationer.

Ett beteende där att slippa känna rädslan blir en  starkt drivkraft. Ett beteende som sakta blir en del av oss själva. Jag är sån!

Betraktat ur en vuxens perspektiv så kanske händelsen inte ens skulle noterats och än mindre vara farlig. Men då är det ett perspektiv där vi har hunnit skaffa erfarenheter, kunskap och inte minst styrka.
Barnets perspektiv är ett helt annat.

Som barn är vi helt beroende av vuxna, dvs framförallt våra föräldrar, och att då blir relationen till dem central. Som lite äldre barn är man även mer beroende av att tillhöra ett sammanhang (t ex en familj, en grupp, en skoklass, en klubb, etc), och då blir sammanhangets värderingar, reaktioner, känslor, etc - väldigt viktiga. Och det som riskar att inte få vara med blir väldigt farlig.

Allt detta sammantaget skapar något inom oss - som vi kan kalla för vårt inre barn. Vars starka drivkrafter är bland annat att se till så vi överlever, får bekräftelse och inte utesluts ur vårt sammanhang. Det styr våra liv - om vi inte gör något åt det.

Begränsande idéer

Vårt "system" - dvs allt som är jag, är så fantastiskt så ibland kan vi glömma eller förtränga den ursprungliga orsaken som orsakat ett visst beteende, och efterhand tror att "vi är såna". Och vi utvecklar beteenden som bygger på idéer som:

• Jag är inte accepterad • Jag har inget värde • Jag retar mig på sånt som andra gör. • Jag vågar inte hävda mig. • Jag är tyst. • Jag tillåter att mina gränser kränks. • Jag är gränslösa. • Jag åsidosätter mig själv. • Jag litar inte på andra. •  Jag går snabbt i försvar. • Jag ska vara alla till lags. • Jag ska inte gråta. • Jag skäms för allt. • Jag får inte göra andra arga på mig. • Jag måste ha andras bekräftelse. • Jag får inte göra fel. • Det är andras fel • Jag får inte misslyckas • Jag måste ta ansvaret • Jag ska inte lyda • Jag måste klara mig själv • • • •

Rationellt? Tja, det beror vilket perspektivet är. Men, det är inte särskilt rationellt att vara vuxen och agera som ett barn som inte vill bli rädd. Och om vi inte förstår och lär om - så kommer vi fortsätta agera helt idiotiskt ibland.

Om vi skrapar lite på vår yta och vår historia så kan vi alla säkert hitta vilka idéer som styrt våra liv. Kanske du känner igen någon eller några av dessa - eller så hade du andra. För somliga har dessa idéer haft en mindre betydelse och för andra så har det dominerat hela livet.

Min egen erfarenhet

För mig blev idéen jag är inte accepterad en av de idéer som dominerat mitt liv. Första gången jag mötte det var när jag var runt 20 år fick höra av en vän: En sak som är bra med dig är att man alltid vet att du tycker att alla andra är idioter. Och visst låg det något i det han sa. Alltså att min attityd och mitt beteende var sådant. Det var mitt sätt att skydda mig. Genom ironi och att vara tuff, så kunde jag hålla en distans till alla andra. Inte låta någon komma nära och undvika situationer där jag skulle kunna riskera hamna en sits där någon skulle kunna välja att inte acceptera mig. Att det sedan innebar att jag samtidigt sa nej till alla som skulle acceptera mig tänkte jag aldrig. Rädslan var drivkraften. Såhär i backspegeln kan jag se många beslut jag fattat under mitt liv, där drivkraften varit den där rädslan. Där jag valt bort nyfikenhet och kärlek. Fast det fattade jag ju inte då - jag var ju sån. Men idag vet jag bättre, jag har lärt om och mitt inre barn är betydligt lugnare och tryggare idag än för 10-15 år sedan. 

Primalcoachning

Primalcoachning är en process där du får undersöka din barndom och möta ditt inre barn. Du lär dig förstå vad det är som driver det där inre barnet och du får verktyg att kunna förändra de beteenden som inte gynnar dig. Du får möta ditt inre barn, lära känna det samt de idéer och rädslor som barnet bär på. Det ger dig en möjlighet att reflektera över varför du agerar som du gör nu när du är vuxen. Antagligen kommer du upptäcka att ditt inre barn har en rätt stor makt i ditt liv. 

Primalprocessens mål är att du som vuxen ska ta tillbaka den makten och att skicka iväg barnet att leka, istället för att försöka hantera konflikter, möten med andra vuxna eller hantera andra situationer som kan kännas farliga.  Hör av dig så berättar jag mer!

Läs mer om primalcoachningen här.

Du kan få det bättre!

Du kan faktiskt ha ett bättre liv! För somliga så finns det jättestora förändringar/förbättringar att göra. Problemet är att många inte vet att det går att förändra. Många människor tror att de måste stå ut, att  hålla tillbaka, att känna att man inte vågar, inte kan - och att det "bara" blir fel. Min kommentar är - det går att förändra! Du kan ha ett bättre liv - mycket bättre! Det gäller bara att börja.

Det allra mesta vi gör, känner, hur vi uppfattar världen runt oss och de beteenden vi har är inlärda under vårt liv, som vi till exempel lärt engelska, matte, biologi... Fast oftast är det inte i en skolbänk, medvetet och strukturerat - utan genom olika livserfarenheter, i stort och i smått.

Det vi lärt oss blir sedan utgångspunkten för hur vi möter livet. Skuld och skam är säkert något du känner till - och dessa två känslor i kombination med rädslan är ofta väldigt effektiva på att lära oss att hålla tillbaka och att förminska oss själva. Så gör de allra flesta - somliga mer och andra mindre. Dom jag möter är dom som insett att de vill förändra. Att deras liv kan bli mera, roligare, bättre - att de kan få mera liv i sitt liv.

Det jag jobbar med tillsammans med mina klienter är i grunden inte konstigare än att lära sig en ny sport eller ett nytt språk. Det som behövs är tillgången till kunskap, träning och kanske det viktigaste, viljan och modet att förändra. Sen behöver man så klart förstå att vissa saker tar lite tid att förändra - särskilt om vi ägnat 20, 30, 40 år åt träna in dom. 

Bara eländigt minne...

Föreställ dig att det är du som vill ha en förändring.... Min uppgift är att hjälpa dig i den processen. Att du inte längre är ett offer för sådant som faktiskt "bara" är eländiga minnen från upplevelser i din egna historia. För det är i regel bara minnen - även om det kan ha varit fruktansvärda upplevelser när de väl skedde. Här kan du följa en klients resa - då hon fick i läxa att skapa/rita en bild mellan våra sessioner. Hon är ett fantastiskt inspirerande exempel på utveckling från skam till lust.

En av min klients teckningar.
Publicerad med hennes tillstånd.
Klicka för att se fler bilder.

Våra minnen av sånt som skett tidigare i vårt liv gör en del av oss - kanske du - till en del av personligheten - eller egot. Några typiska tankar som växer fram ur det är:

• Jag är sån... 
• Så kan jag inte göra... 
• Jag måste... 
• Det är onormalt...  
• Jag är onormal... 
• Vad ska andra tänka...

Jag brukar säga att klienten går omkring med en tjock "regelbok", och det har förmodligen du också. En personlig regelbok som talar om hur just ditt liv ska levas, vad som är ok eller fel.  För att slippa den rädsla som finns förknippad med minnet undviker du vissa situationer och/eller ämnen - medvetet eller omedvetet. Efter en viss tid så kanske du glömmer bort själva händelsen, men rädslan finns kvar och styr och påverkar.
Och med "rgelboken" blir även kontroll ett viktigt inslag. Ju mer/bättre kontroll du har - desto mindre är risken att du kommer i närheten av något "farligt". Nåja, det är i alla fall en av idéerna som många har med sig till mig. Och det påverkar beteendet. Vissa saker, situationer och ämnen blir förbjudna eller väldigt omgivna av "regler". Det kanske blir tydligast på jobbet eller så är det i den nära relationen som du har - eller önskar att du hade.

Min roll

Vi börjar med ett förutsättningslöst möte där vi undersöker just din utmaning, och om vi kan jobba tillsammans. Tryggheten är viktig eftersom det många gånger handlar om känsliga och sårbara ämnen. Dessutom är det viktigt att förstå att det som behöver ske är en process som i regel kräver engagemang och energi. Jag finns med under den processen.  Jag hjälper dig att identifiera det som behöver förändras,  hur det påverkar ditt beteende och därmed ditt liv. Ofta är påverkan betydligt större än du anar.

Jag har med mig kunskap, jag har distansen, jag är envis, kreativ, oväntad och hjälper dig hålla kursen då det behövs. Ibland är jag utmanande, ibland är jag ett stöd och inspiration - beroende på situationen. Jag ser till att det finns en rörelse, att du inte stannar upp - baby-steps eller stora kliv. Vi gör det du behöver i en trygg, och ibland utmanande resa. Kroppen är ett viktigt verktyg och utgångspunkt. Kroppen ljuger inte och kroppen är alltid närvarande i nuet.
Somliga vill ha en intensiv process, där vi arbetar koncentrerat. Andra jobbar långsammare.

Kolla in min hemsida, så får du kanske en bättre bild av mig. Önskar du personliga referenser så finns även den möjligheten.

Hör av dig!

Rädsla eller att lära nytt? Våga komma närmare....

Vi är offer för vår egen historia. Och det kommer vi antagligen fortsätta vara även i framtiden. Men vi kan göra något åt det. Vi kan förändras, lära om och minska de problem som uppstår. Det som händer 21 januari, på den internationella kramdagen,  är i någon mening en uppmaning till det. En uppmaning att stanna upp, se det vi gör och inse att vi har ett val vi kan göra. 

Vi kan välja att våga komma närmare oss själva och bli medvetet närvarande. 
Vi kan våga komma närmare andra och drivas av nyfikenhet och kärlek . 
Istället för att låta minnen, föreställningar och rädsla dominera.

Är du rädd som en liten mus?

För mig är det vi gör den 21e en manifestation för en sådan förändring. En förändring som börjar hos var och en av oss.  31/1 erbjuder jag en endagskurs som ger deltagaren en start i en sådan förändring.

Rädslan dominerar

Rädslan har blivit den dominerande drivkraften hos människan. I alla fall i den värld vi skapat. Se dig om, så kan du se det. Känn efter, så kan du känna det. Rädslan för "den andre".  Rädslan för...
...att min sanning inte gäller.  ...att inte bli accepterad. ...att inte bli lyckad. ...att bli förlöjligad. ...att inte tillhöra. ...att bli avslöjad och bestraffad.  ... att inte kunna.  ...att bli ensam. ...att inte räcka till.


Jag skulle kunna fortsätta och rabbla upp hur många rädslor som helst. Var och en har en unik uppsättning rädslor, och där "rädslan för vad andra ska säga/tänka" - kanske är en av de starkaste, eftersom behovet att få tillhöra en grupp är starkt. Historiskt sett skulle vi som art på jorden inte överlevt utan rädslan. Rädslan är i grunden ett viktigt verktyg för vår överlevnad. Och det finns rädslor som är rimliga, t ex rädslan för att personen som kommer springandes mot mig med en yxa i högsta hugg ska slå ihjäl mig, att bli dödad av lejonet jag ser framför mig eller att flygplanet som störtar mot marken ska krascha. Det är inte dom rädslorna jag menar - utan de rädslor jag menar handlar om de rädslor som uppstår i oss själva i relationen med andra.

Vissa rädslor handlar om skam, - att vara "fel". Andra rädslor handlar om skuld, - att göra "fel". Gemensamt för nästan alla rädslor är att de skapats i vår egen historia, särskilt under barndomen. Och rädslorna skapar och påverkar våra beteenden, så vi gör val som går ut på att undvika rädslan. För "bakom" rädslan finns ju något som vi "tror" är farligt. Det är i alla fall så som våra system fungerar och så vi tränar in beteenden med en övergripande idé om att undvika det farliga - för att överleva.

För gamla program

Problemet är att den värld och det sammanhang människan har skapat och lever i har förändrats så otroligt mycket mer än vad vi som art har utvecklats. På bara 2000-3000 år har människans sammanhang, förutsättningar och liv förändrats totalt. Och ur en evolutionsaspekt är den tiden inte mer än en fjärt i rymden. Det innebär så klart att det blir problem. Försök bara att köra ett några år gammalt datorprogram i en ny dator så fattar du.
Det vi som art behöver göra är att ta till oss kunskap om att det faktiskt går att förändra. Att vi inte är "sådana". Bara den insikten är svår eller nästan omöjlig för somliga, eftersom det innebär att de måste börja titta på och släppa den mask vi kallar vårt ego.

I människans fall går det inte att byta program. Istället får vi ta det program (det vi lärt och tränat in) vi har och programmera om det. Vi behöver alltså kunskap, insikt och träna in något nytt. Ju tidigare vi börjar - desto bättre och enklare. Och det finns aldrig någon ursäkt för att inte börja. För alla inser att det blir problem där majoriteten av beslutsfattandet sker med för gamla program. Just så är det nu. Och det skapar problem i stort och i smått. Problem för enskilda individer och problem för grupper, organisationer, samhällen, kulturer, nationer och hela planeten.

Lära om

Många av oss som deltar 21 januari har dom här insikterna och jobbat/jobbar en med "omprogrammeringen". Att kunna vara medvetet närvarande är viktigt - att vara i nuet. Att inte låta oss bli styrda av gamla program. Vi lär oss, vi tränar, vi går kurser, utbildningar, i terapi, vi coachas - vi vågar och vi mår bättre.  Ibland kan det ta ett tag innan vi finner den metod som passar, men vi försöker. Vi har insikten att det går, och vi har viljan att göra den nödvändiga ansträngningen.  Många av oss har förstått att ju längre vi tränat in ett visst beteende - desto äldre vi är - desto längre tid tar det och desto svårare är förändringen. Barn har det däremot betydligt lättare, både att i att förändra och i att lära och ta till sig något nytt.

Tyvärr är vi än så länge för få som gör den här ansträngningen. De allra flesta reagerar fortfarande med att försöka fly från rädslan - att istället låta sig drivas av rädslan. "Jag är sån".
Ett klassiskt exempel är föräldern som blir arg på barnet som inte kom hem i tid. Istället för att våga känna rädslan över vad som kan ha hänt barnet, så blir vi arga på barnet och kanske bestraffar. Barnet i sin tur lär sig att komma hem i tid - med drivkraften rädslan - att inte utsätta sig för en arg förälder.

Eller för att ta något annat område - som handlar om våra kärleksrelationer. Rädslan för vad min partner ska tänka och tycka. Rädslan för att min partner ska lämna mig. Eller rädslan för att inte få någon partner över huvud taget. Istället för att våga möta dom rädslorna så låter vi dom styra oss. Vi spelar teater, vi låtsas, vi tillåter att våra gränser kränks, vi förminskar oss själva, vi gömmer oss, vi dövar oss...  Och så länge som vi inte vågar möta rädslan så kommer den finnas där och spöka för oss. Så länge som vi inte tänder lampan för att se att det inte finns ett monster i garderoben (att bli medvetet närvarande) så kommer rädslan för monstret finnas kvar.

Kramen 21 januari

Kramen den 21 januari är en lååång kram. Minst 20 sekunder, för att må-bra-hormonet ska komma släppas loss i våra kroppar. Men en 20 sekunders nära kram blir "för mycket" och obehaglig för den som har rädslan som en stark drivkraft. Så, kramen blir en liten övning i att möta "rädslan" för den som vill våga. Och den som bara tycker att det är mysigt att kramas ordentligt så är den 21e ett ypperligt tillfälle att få många kramar. I Malmö kan man fortsätta med en workshop och i Stockholm har vi hittat två olika alternativ.

Vill du sedan utveckla detta och utforska hur du kan våga komma närmare på olika sätt. Då ska du gå en workshop, en kurs eller på något annat sätt skaffa dig mera kunskap och börja träna. Bland dom du träffar den 21e kan du säkert få många olika bra tips på sådana tillfällen. Själv erbjuder jag ett sådant tillfälle den 31 januari.

Här kan du kramas 21 januari

Malmö, Stockholm, Göteborg, Borås - och så klart kan du kramas var och när du vill.