Du, jag i Grekland och det som är jobbigt...

Om hur Greklands sätt att hantera sommarens eurokris är en intressant illustration av hur vi människor - till exempel jag och kanske du - ofta möter det som känns jobbigt. 

Fan, så svårt det kan vara att skriva ibland. Bara tanken att försöka formulera mig väcker ett stort motstånd. Jag kan känna hur motståndet - i det här fallet mitt eget - vaknar till liv, blir stort som en blåval och det blir väldigt lätt att välja att göra något annat istället. Och jag hittar en, inför mig själv, fullt godtagbar anledning att göra som jag gör. Att välja den enklaste (och i regel kortsiktiga) lösningen/perspektivet och hittar en ursäkt att inte göra som tänkt, trots att därinne någonstans finns insikten att mitt val inte var så bra.

Känner du igen det?

När jag lämnade Sverige i mitten av juni hade jag en idé om att jag skulle skriva en mängd blogginlägg. Jag hade och har en massa tankar och insikter att dela med mig av - och så misstänkte jag att tiden i Grekland skulle leda till ännu mer. Och att blogga kändes viktigt, att hålla kontakten med Sverige och inte minst påminna dig som läser om min existens, även om jag inte finns på plats och erbjuder möten, workshoppar, föreläsningar, kurser eller festivaler. Så var min plan - och den kändes långsiktigt viktig för mig!

Kom till Grekland i mitten av juni och drabbades av den grekiska hettan. Värmen. En temperatur som under juli till slutet av augusti sällan var under 30 grader i skuggan, ofta närmare 35. Det gick liksom inte att få ihop några vettiga tankar, än mindre begripliga texter för alla tänkta blogginlägg. Det var verkligen svårt att sätta sig ner och skriva. Svårt att göra något överhuvudtaget - mer än att vara, att ta ett dopp i havet ibland och att prata och umgås med vänner. Det vill säga de saker som vi från nordliga breddgrader så gärna åker söderut för att göra. Själv hade jag dessutom tre timmars köksarbete varje dag, någon workshop att delta i eller hålla, några arrangemang jag höll i, en del praktiskt skapande + en och annan session som terapeut

Nu i backspegeln, när jag sitter i Tokyo i en behaglig sommartemperatur, så kan jag se likheter mellan hur vi som människor - jag själv till exempel - väldigt ofta förhåller oss till det som verkligen är (till exempel min egen plan att skriva eller ”verkligheten") särskilt om det känns jobbigt och det som hände i och med Grekland under sommaren. Då tänker jag inte på den katastrofala flyktingsituation som de drabbats av - utan på hanteringen av och förhållningssättet till skuld- och eurokrisen. 

Sakta har det hos mig växt en förståelse för att man i några av eurons medlemsländer mitt på dagen tar några timmars paus - och bara är. Den berömda siestan - fast på grekiska i det här fallet. Och det känns helt självklart. För det är jobbigt att göra något mer än att bara vara i den värmen.
Värmen erbjöd mig dels en ursäkt att slippa möta ”kravet” (eller min egen plan) och dels en upplevelse som så sakteliga gav insikter om den grekiska kris som utspelade sig under sommaren även var en illustration av ett väldigt mänskligt sätt att förhålla sig till något som känns jobbigt på ett individuellt plan. Alltså hur jag och många andra - kanske även du - gör när vi stöter på något jobbigt. Även om jag och tyvärr alltför få andra försöker förändra oss och komma vidare.

På det yttre planet, eller makroplanet - handlade dramat om eurons framtid och det grekiska medlemskapet i euroklubben. Ett spel vars värsta konsekvenser för mig personligen var mest en fråga om tillgången till kontanter - vilket är det enda som räknas i Grekland när man ska betala. Men för det grekiska folket handlade krisen om jobb, bostäder, försörjning - både på kort och lång sikt - även om de då inte ville se det. Inför sig själva och andra ville de mera beskriva det som en fråga om stolthet och andras respekt - vilket kanske kan kännas enklare att lyfta fram än de mer påtagliga sakerna som export, amorteringar, räntor, jobb, etc..

Krisen lyfte även fram grekernas förmåga att vara effektiva, noga och jobba på - som till exempel tyskarnas med kansler Angela Melker i spetsen - som var den andra nationen som hade en av huvudrollerna under själva dramat (visserligen har VW-skandalen skapat en lite mer mänsklig och mindre perfekt bild, men det lämnar jag tills en annan gång).

Men vem fan orkar vara effektiv i den där värmen?

Och vem orkar vara så noga? Så inställningen blir lätt att det räcker med att det fungerar - nåja, nästan fungerar i alla fall. Och vi möts av den där bekymmerslösa Zorba-tillvaron som vi greklandsbesökare tycker är så charmig, när vi är på semester i alla fall.  Just så kunde jag många gånger uppleva det jag mötte där i värmen i både sådant som redan fanns på plats eller i samarbete med greker. 

Från en av EU’s yttersta utposter gentemot ”de som inte är med i EU-klubben” kunde jag via främst den svenska nyhetsförmedlingen följa spelet - och samtidigt växte en viss förståelse för att det blivit som det blivit. Några av de saker jag insett under tiden i Grekland, utöver värmens inverkan på förmågan att vara en effektiv och strukturerad nordeuropé , är att Greklands möjligheter att ta sig ur den sits de sitter i är små - i alla fall på kort sikt. Det krävs inga djupare utredningar för att inse vissa saker. Och i den debatt som varit och fortfarande är känns det som att den enkla och fundamentala insikten saknas - det tar tid att förändra. Det finns inga snabba lösningar när det handlar om människors värderingar och beteenden - speciellt inte om det saknas en sjävlinsikt och vilja att förändra.

Någonstans i den grekiska folksjälen med rötter tusentals år tillbaka i tiden finns fortfarande bilden kvar från

antiken om Athen (läs Grekland) som världens metropol och atenarna, dvs de som styr och lever där är kulturens elit. Vilket världen borde förstå och inte minst respektera. Det vill säga - man är lite speciell.

Och vem av oss är inte ”lite speciell”?

Grekerna bor och är uppväxta i ett land med politiker och politiska partier som länge och till väldigt stor del ägnat sig åt olika former av korruption och svågerpolitik. De lättlånade pengar som den grekiska staten fick tillgång till genom medlemskapet i euron gick sällan till att bygga upp det gemensamma - utan blev istället ett sätt att sko sig själv och köpa röster och stöd från olika grupper, mer eller mindre förtäckt.

Där finns alltså en hel befolkning vars förtroende för politiker och den verksamhet de leder är obefintlig, näst intill fientlig. Grekerna har präglats ända in i benmärgen, från barndomen att inte lita på överheten i form av regeringen eller andra politiska instanser. Så klart att det får konsekvenser här på samma sätt som inom andra områden som t ex relationer och sexualitet. Det vi lär oss under vår uppväxt blir en viktig del av vår egen sanning. Så de krav som ställs från ”överheten” - i grekernas fall EU och omvärlden upplevs automatiskt som övermäktiga, orättvisa och inte minst fientliga - även om de i det här fallet var korrekta. 

Med en sådan bakgrund i kombination med att vi människor har det så lätt för att blunda, vara offer och försöka manipulera och/eller försvara och rättfärdiga våra egna val (särskilt de dåliga), så är det lätt att förstå att reaktionen hos väldigt många av de greker jag mötte och i den lilla del av det grekiska samhället som jag upplevde blev:

Dont worry! Dom ska inte tro att de kan göra vad de vill med oss - låt oss dansa och ha det bra istället. 

Och när en populistisk politiker som Alexis Tsipras utan bakgrund i de korrumperade partiapparaterna dyker upp och hötter med näven åt etablissemanget i form av banker, internationella låneinstetut, EU och de gamla politikerna - så skapar det även en möjlighet att göra som vi människor så ofta gör - nämligen att projicera.
Att projicera ut det egna eländet mot något utanför sig själv istället för att se, acceptera och basera besluten på det som faktiskt är, istället för föreställningar och önsketänkanden. Den vältalige Alexis som dessutom blivit premiärminister spetsade även till det hela med:  Det var faktiskt tyskarna som var elaka för 60-70 år sedan, så egentligen är det dom som ska sättas åt. Det vill säga peka fingret mot andra och säga att det är dom som borde...

Det är så mycket lättare att välja det minst jobbiga alternativet - i alla fall i 30 graders värme…  

Så jag kunde känna igen mig själv och så många andra i det som jag upplevde - och det jag samtidigt kunde se på ett nationellt och internationellt plan. Här var det en nation och ett folk som agerade. Att istället för att förhålla sig/mig till verkligheten som den faktiskt är - som i mitt fall var något så enkelt som att skriva - så valde jag något bekvämare. Visst hade jag kunnat skriva, om jag verkligen bestämt mig för det, även om det skulle varit jobbigare än vanligt i värmen. Men nu var det så enkelt att välja något annat. Och jag kan, om och om se samma sak i så många andra mänskliga sammanhang. Vi väljer oftast det kortsiktigt ”enklaste” alternativet. Vi försöker i det längsta undvika se vårt eget ansvar och sticker huvudet i sanden. Pekar på att andra och säger att det är deras fel… 

Hur gör du?

PS. Det jag skriver här är i viss mån generaliseringar, mina personliga erfarenheter och självklart finns det andra bilder av det grekiska. Och jag noterar att hela eller delar av detta resonemang skulle gå att applicera på andra sydliga euroländer.

Zorba eller Per-Albin?

Om Grekland, Euro-krisen, den grekiska mentaliteten, vårt eget sätt att förhålla oss till det formella och att kunna få slappna av i en miljö där kärlek, livslust och nyfikenheten får blomma ut. Om att komma från ett välorganiserat och effektivt Sverige och möta den grekiska kulturen och mentaliteten. 

Så då är jag i Grekland igen. För den 6e gången och 4e gången på just Lesbos. Det känns bra och inte minst är det varmt. Jag vill ha en temperatur där jag inte behöver fundera på om jag har tillräckligt varma kläder på mig. Som t ex i Sverige där jag större delen av året behöver ta på mig något extra, t ex en jacka, när jag går ut. 

När jag landat tidigt på morgonen för ungefär en vecka sedan, tagit bussen in till Mytilini som är den regionala huvudstaden, så hamnade jag till slut på ett ställe jag kände igen. Jag behövde ett cafe som hade öppet, för att få frukost och en plats att slå ihjäl några timmar, innan bussen vidare till slutdestinationen på andra sidan ön. Av en händelse råkade jag hamna på nästan samma ställe som jag besökte tillsammans med Charlotte sista gången vi var här. Den gången åt vi middag kvällen innan vi skulle åka tillbaka till Sverige. Nu, var det morgon och jag fick bacon, chips, toast med skinka och ost och en latte.

Trots att klockan var tidigt på morgonen så var det varmt. Skönt för mig som är mera van vid att i alla fall ha på sig en jacka utomhus, särskilt i arla morgonstund. Men nu var den enda jackan jag hade med mig var nerpackad i min väska. 

Något bord bort satt det tre grekiska äldre herrar och drack sitt morgonkaffe. Och sakta under morgonen som hann bli förmiddag innan jag var klar, insåg jag att jag hamnat på läktarplats. Framför mig var mötesplatsen för ett av de tusentals gubbgäng som finns i Grekland. Under förmiddagen kom och gick 15-20 ”medlemmar” i gänget. Alla äldre herrar som verkade känna varandra. Det skulle

varit väldigt intressant att ha förstått den konversation som pågick. Att höra vad de sa var inget problem - men min grekiska är begränsad till några få ord så jag fattade inget. Jag fick nöja mig med att studera spelet som pågick och försöka känna in energierna.

Högljutt och gestikulerande intog de sitt morgonkaffet. Några satt stilla och andra rörde sig, från den ena stolen till den andra. Somliga hälsades välkomna av alla, och andra på sin höjd fick en blick när de kom. Jag satt där och studerade under ca 3 timmar och bara två kvinnor fanns med på något sätt. Servitrisen och en kvinna runt 40 år, vars uppenbarelse och klädsel lika gärna kunnat placera henne på en nattklubb. Hon satt mest tyst, rökte, nickade åt någon då och då och drack någon sorts kaffedrink. Utan att veta så misstänker jag att gubbgängets hustrur var hemma och tog hand om hushållet och förberedde lunchen. Förmodligen är det den grekiska demokratin i ett nötskal, och här fanns ingen Angela Merkel… Den grekiska demokratin som sedan antiken handlat om fria och grekiska mäns förmåga att göra sig hörda och att argumentera logiskt.

Något annat jag noterade var att här gjordes morgonens inköp av framförallt grönsaker. Under några tillfällen dök det upp ytterligare någon gubbe, på sin moped med en fullpackad plastback fastspänd på ”pakethållaren”. Påsar med grönsaker bytte ägare och Euro lämnades över. Mopedbonden visste vem som skulle ha vilken påse. Squash, tomater och mjölk i 1,5 liters gamla vattenflaskor kunde jag notera. Ett intressant sätt att sköta dagens inköp av färkvaror, direkt levererade från bonden.

Kan tänka mig att ett återkommande ämne i dessa tusentals samtal som pågår över hela Grekland är

den överhängande Euro-krisen. Hur ska det gå med Grekland och Euron? Den kris som Grekland har befunnit sig i sedan de gick med i Euron har blivit allt mer tydlig. Under några år i början av medlemskapet i Euron har den ruttna grund som den grekiska staten och offentliga verksamheten bygger på kunnat döljas, men inte längre. De grundläggande problem med ineffektivitet och korruption som Grekland haft har aldrig åtgärdats utan kunnat döljas genom nya fördelaktiga lån. EU och de olika institutioner som t ex IMF som lånat ut pengar har aldrig satt ner foten på riktigt, utan man har hela tiden skjutit på ett avgörande beslut. Lite som ett chicken race - och varje gång har illusionerna och ”puckovärlden” vunnit - eftersom alternativet hade varit att se sanningen som den är. Att Grekland (och kanske några andra Euro-länder) antagligen inte skulle släppts in i detta samarbete, utan att man först gjort ”omöjliga” förändringar.

Idag styrs landet av en osannolik koalition mellan höger- och vänsterkanten som bara kan enas om att vara mot de gamla makthavarna och mot idéer kring överstatlighet som EU ibland får klä skott för. Ingen som vågar säga att huset måste rivas och en ny grund måste till. Ur mitt perspektiv verkar det enda positiva med den nuvarande regeringen att de inte varit lika insyltade i den vänskaps- och partikorruption som präglat tidigare ledarskap. Och än så länge har det grekiska ledarskapet inte kunnat förklara för grekerna att det är dags att bita i det sura äpplet.  Istället har man har jobbat som offentlig verksamhet gjort och gör - även i Sverige. Ett tydligt exempel som jag minns var för kanske 15-20 år sedan, då en socialförvaltningen i Norrköping var tvungen att skära ner på sina kostnader.

Besparingskravet skickades ner i organisationen och resulterade till slut i att gamla på ett servicehus inte längre fick bullar till sitt kaffe. Så klart blev det rubriker i massmedia och till slut blev politikerna tvungna att backa från sitt besparingkrav…

Så när omvärlden (läs långivarna) kräver åtgärder och nedskärningar här i Grekland, så drabbas de som redan har det svårt. Den kortsiktiga strategin har - ur etablissemangets perspektiv - två fördelar:

Åtgärderna drabbar inte dem själva, dvs de beslutande och deras vänner, och sedan får den de krav som omvärlden ställer att framstå som omänskliga. Flera gånger under den senaste veckan har jag hört hur greker sagt att det är för djävligt att EU i allmänhet och tyskarna i synnerhet vill sätta åt de äldre och fattiga, dom som redan nu har en svår sits.

Det som går att se både på ett makro- och mikroperspektiv är ett klassiskt drag hos oss människor. Det är lättare att peka på dom andra och säga att det är dom som är dumma, det är deras fel - istället för att se och inte minst ta det egna ansvaret. Inte minst i ett land där idéen om samarbete i praktiken betyder att alla vill vara först och där ”man” i meningen det där måste man ta tag i aldrig får ett ansikte. Och i ett land där individualismen är en självklar utgångspunkt och ansvarstagande något som bara rör det som är "mitt".

Kanske är det just den här nästan omöjliga inställningen till tillvaron och livet i kombination med vädret, det historiska arvet, den dramatiska naturen och närheten till havet som gör att jag och många andra återkommer hit gång på gång. Här råder, bortsett från oron som den nuvarande krisen skapar, en grundläggande livsglädje och känsla av att ”det löser sig”. Det finns en frihet från effektiva myndigheter som lägger sig i och som ska styra och ställa i människors vardag som vi är vana vid i Sverige. Scootern jag får låna nu när jag är här är ett praktiskt och jordnära exempel. Antagligen är reglerna i Sverige och Grekland likartade när det gäller de formella krav som ställs på t ex ett sådant fordon. Scootern fungerar bra att köra med som jag gör, men skulle aldrig passera inspektion av en svenska poliskonstapel. 

Kanske finns det något här som vi som kommer tillbaka till Grekland gång på gång, kan slappna av i, även om religionen och historien skapat och skapar beteenden och värderingar här som är "pucko". 

Visst det går att skylla på värmen, men nog skulle det även i kallare delar av världen vara rätt skönt att ta en siesta på eftermiddagen? Att jobba lite mindre, att ha färre prylar, ha ett mera avslappnat förhållande till livet och alla regler hit och dit som välmenande intressen driver fram.

 Ta bara den inställningen som svenska journalister ofta har när det har hänt något: Vem är ansvarig? Vem borde ha sett till så att det inte inträffade? Vilka åtgärder ska den som borde vara ansvarig vidta? Det i kombination med politiker som tror att de alltid måste ha svar på allt.

Och i all välmening och med ett gott syfte bygger vi ett samhälle som handlar om trygghet, som genomsyras av Jante, på bekostnad av vår lust, nyfikenhet, livsglädje och skapande. Ett samhälle med ett stort kontrollbehov och där att vara stressad, vara deprimerad och krascha in i väggen snart är lika vanligt som att köra en trygg Volvo.

Kanske är det så att här inser man att allt inte går att fixa, förbereda, förhindra och undvika. Eller så tänker de: det där är något ”man” borde ta tag i. Någon gång. Sen. Livet är fyllt av överraskningar och utmaningar, vissa svårare än andra och det blir som det blir.

Problemet med nuvarande situation och Euron är att grekerna bjöds in till fel sällskap, fick hjälp av övriga i klubben att ha lika stora spenderbyxor som övriga medlemmar och trots att medlemmarna visste, så lät de situationen fortsätta att förvärras tills den blivit ohållbar. Nu står de där med utlånade pengar till någon som inte har en chans att betala tillbaka.

Och hur det nu än är. Om jag skulle ställas inför valet mellan t ex den levnadsglade Zorba the Greek och den trygge Per-Albin Hansson, så är mitt val trots allt Zorba - även om det blir mindre tryggt och ordnat. 

Så nu ska jag ta min scooter och åka ner till stranden för att ta ett svalkande dopp i Medelhavet! 

Yamas!

Gubbe på vift?

Om att bryta upp, om att upptäcka att jag har en ex-hustru och om att bli fri från alla prylar för att kunna resa ut i världen för att undersöka vad som kan hända... Fast jag inte är 21 eller så. 
Om förändring - om djäkla mycket förändring...

När jag skriver detta så är mitt hem helt upp-och-ner-vänt… Liksom livet.
Charlotte har varit här några dagar, vi håller på att gå genom det som är gemensamt och hon sorterar sitt och det som ska iväg någon annanstans. Nu fortsätter vi, var och en för sig. För mig är det kanske först nu som det vi kommit överens om har blivit "på riktigt". Innan har det bara varit en idé, något som uttalats, något som kommit på papper och något som inte omsatts i en faktisk förändring. Särskilt på natten, då jag legat ensam i mörkret och tänkt - hmmm, nä hon är bara bortrest och kommer hem om någon dag. Jag hinner i alla fall tänka så i bråkdelen av en sekund, innan jag blir närvarande. Och nu är det på riktigt, jag kan känna och se förändringen. Se hur det som var vårt hem delas upp, packas ner - det gör ont.

Så nu har vi rensat och imorgon åker hennes flyttlass. En hel del har åkt iväg till ”tippen”. Jag har varit ett par rundor hos Myrorna med böcker, böcker, böcker och åter böcker… Och så lite mer böcker. Vi har säkerligen haft 5-6 kubikmeter böcker känns det som. Nåja, nu kan de leva vidare på eller eller annat sätt.

En väldigt jobbig process där kampen står mellan närvaro och minnen… Ur kartonger, skåp och lådor väller det fram minnen. Sen det ständiga konstaterandet: Fan så mycket saker jag hunnit samla på mig. Vissa kartonger som stått förvarande i källaren har inte öppnats på säkert 15 år, men hängt med till olika adresser. Till exempel en air-brush med tillhörande kompressor som jag glatt köpte i början av 90-talet, insåg snabbt att det handlade mer om teknik än konstnärlig ådra, la ner den i en kartong för att ta tag i det sen…
När man har ett hus, så blir det mycket saker som man ska ta tag i sen, och även en hel del ”bra-att-ha” saker… Och visst har det funnits många situationer där det varit bra att ha en plåtbit, en planka, eller något annat som Charlotte gärna velat slänga. Nu är det jag som slänger…

Imorgon, torsdag åker jag med Charlotte till Stockholm för att hjälpa henne att komma igång i sitt nya boende. Köra lastbil, bära, skruva upp och annat sånt där ”manliga” och rätt tråkiga/jobbiga saker. Men så klart jag hjälper min ex-hustru… Känns väldigt ovanligt att beskriva Charlotte så. Den kvinna som jag levt med i ur och skur sen sommaren 2003 - och som fortfarande är den person som står mig närmast (förutom mina barn)… Men livet går vidare.
Och väl i Stockholm så får jag spendera någon dag med min dotter som snart kommer hem från New York där hon varit några dagar med min son, som just nu är japansk utbytesstudent i USA. Japp, hans bas är ett universitet i Tokyo, men han gör ett års gästspel i USA.

Så vad ska då jag göra sen? Det är jag inte helt säker på ännu - men när jag nu inte blir direkt överöst av intressanta erbjudanden så har en idé växt fram. En idé som jag lekt med tidigare, men då trösklarna har varit lite för höga. En idé som håller på att förändras till verklighet - eftersom nu är tröskeln bara min egen. Men eftersom vi inte vet något säkert om framtiden så väljer jag att beskriva det som en idé - än så länge.

Att göra det jag inte gjorde då min kropp var yngre - att ge mig ut i världen och resa, att vara öppen för det som händer. Att inte ha några direkta planer. Visserligen har jag varit runt en del under mitt liv, men då i huvudsakligen på västra delen av klotet.  Så nu gör mig av med det allra mesta - tar några månader hos en god vän i Helsingborg där jag kan ägna mig åt att förbereda nästa kapitel i mitt liv.

Idéen för närvarande är att börja med att vara några månader i Grekland (Lesbos), där jag förhoppningsvis kommer jobba på ett center för personlig utveckling. En plats där Charlotte och jag spenderat 3 somrar fram tills 2008. Så det blir ett fint återseende.

Därefter är nästa planerade anhalt Japan, dvs någon gång efter september. Och eftersom jag inte besökt den delen av klotet särskilt mycket, så kommer jag även passa på att undersöka Australien och Nya Zeeland. Dom ligger ju i samma krokar ;-) Så ser idéen ut - typ…

En av de många fina sakerna med det jag jobbat med de senaste 10 åren är att jag fått vänner runt om i världen, och nu så får jag en chans att se deras hemmaplan. Rätt ofta har jag svarat, klart jag kommer och hälsar på, fast jag nog inte riktigt trott på det själv. Sånt där man säger… Men nu så!
Framöver kanske jag står där och knackar på en dörr i t ex Nya Zeeland. Vi får se vad som händer. Jag ska vara öppen för de möjligheter som dyker upp under färdens gång. Inser hur låst jag blivit vid ett sådant liv och boende som jag alltid haft. Prylar och inte minst en massa utgifter som banklån, el, vatten, bil, räkningar och inte minst en massa åtaganden och planer…

Har fått inspiration från många vänner inom ”personlig-utvecklings-branschen” där många lever större delen av livet med det de kan bära i USA på väg till Israel eller Berlin eller Australien, eller Malmö…

Inte minst har vännerna Anders och Wivan som för några månader sedan sålde huset, slutade sina jobb och gav sig iväg. Ena veckan vaktar de hus och sköter om husdjur och nästa så rensar de i rabatter eller hjälper till på annat sätt i ett nytt land. Ersättning är mat och husrum - typ…

Verkar vara ett spännande sätt att resa på. Träffa nya människor och komma in i ett sammanhang. Till skillnad från resor jag gjort tidigare, där hotell-tillvaron varit rätt lika oavsett om jag varit i Thailand, Amsterdam eller Atlanta, turiststråk. Och inte minst - kortare besök. För sen ska jag jobba… Men, nej, inte den här gången… Nu har jag inga måsten som hänger över mig. Det känns härligt, spännande, lockande och samtidigt läskigt. Hissnande... "Home is where I leave my hat" får en konkret innebörd.

Så om du har några tips eller förslag - hör av dig!