Privilegiet som försvann i Paris?

Läser Charlottes blogginlägg kring en tågresa och mötet med dom som flyr. Flyr från krig, terror och förtryck. Och jag har läst en del som andra skriver och ställer mig frågan: Är det verkligen ett privilegium att leva i frihet? 

Att se det som självklart att kunna besöka andra delar av världen? Att leva i frihet från hot, våld, terror och död? Är det ett privilegium? Att ha någonstans att bo och någon sorts skyddsnät när jag inte kan själv? Är det ett privilegium att få uttrycka sig?

Flyktingar på Lesbos, aug 2015.

Nä jag tror inte det! Det är ju förfan normalläget! Det är det minsta varje människa ska kunna förvänta sig - utan att behöva ha en tjock plånbok eller rätt medlemsskap. Så inledde jag en text för några dagar sedan. Och så sket det sig i Paris. 

En del av privilegiet försvann? Tryggheten... Eller? Kanske är det så att tryggheten i regel bara är en illusion. Födseln till detta jordeliv garanterar bara en enda sak - att vi ska dö - men så bygger vi människor illusioner och föreställningar - kanske för att göra livet hanterligt. För nog tror jag att de människor som klev av i Paris nu, som fick lämna sin resa på Jorden, kände sig hyggligt trygga när de gav sig ut i Paris vimmel. Och så hände det oväntade, det ohyggliga, det omänskliga... Det är så sorgligt, tragiskt och så djävla onödigt. Den här gången kom det nära oss, på vår bakgård. Nu var det inte bara personer som kallas för flyktingar som väcker känslor, tankar och funderingar, nu kom deras vardag hem till oss i väst. För bilbomber, andra bomber, död, avrättningar - är det dom flyr från. Och det väcker något...

Och dom som dör - som nu i Paris - det är bröder, systrar, mammor, morföräldrar, grannar, älskande, söner, döttrar... Även förövarna, enligt vittnen unga och helt vanliga killar. Unga killar som vilseletts och kom med döden den här gången.

Det är ett misslyckande för oss som mänsklighet när sånt här händer. När någon anser sig ha mer rätt än andra, och den rätten rättfärdigar dödandet av oskyldiga. Nu i på vår egen bakgård. Tänk då på att dödandet av oskyldiga händer varje dag - fast då är det på någon annans bakgård. Men det är fortfarande systrar, vänner, bröder, söner, döttrar, mödrar... som terroriseras, förtrycks och dör. Och i grunden dör de därför att någon anser sina idéer vara mer rätt/värda än andras... Att det är dom som "hittat" sanningen... Allas sanning. Och den som inte accepterar det blir dödad eller omvänd till den rätta tron. Ett tanke- och handlingssätt som återkommer gång på gång i människans historia och somliga verkar ha svårt för att lära sig läxan.

"En av de tankar som hänger kvar är:

- Hur möter vi det här?"

En av de tankar som hänger kvar är: - Hur möter vi det här? Genom mera av det som redan nu sker? Ja så verkar det om man lyssnar till beslutsfattarna. Och den reaktionen kan jag förstå. Sorgen, förlusten, kränkningen, chocken, frågorna skapar ett tomrum där hat och idéer om hämnd lätt kan slå rot, samtidigt som inget kan göra det som skett ogjort. Att hämnas känns inte särskilt konstruktivt - tvärtom. Men jag förstår och kan stödja ambitionen att fånga och bestraffa de ansvariga. Men det som har skett - det har skett. Peter Wolodarski på DN´s ledarsida varnar för att vi inte ska låta rädslan styra oss. Tyvärr måste jag säga; Sorry Peter, rädslan har styrt oss länge. Det är rädslan som skapat det här... Det där i Syrien, i Irak, i Afghanistan, i Egypten, i Sudan,
De bröder, systrar, vänner, föräldrar som oskyldigt dör på grund av olika gruppers oförmåga att umgås, de kommer aldrig tillbaka. Denna gång klev de av sin jordelivsresa i Paris, i förrgår och veckan innan dess klev de av någonstans i Sudan, Egypten, Afghanistan eller Tunisien eller kanske Syrien - och alla har fortsatt vidare till en för mig okänd ort. Så mer av samma - dvs mer kulor och krut och större bomber och granater? Känns inte särskilt lyckat... Och ingen kan ju direkt påstå att det som skett i länder som Irak och Afghanistan varit särskilt framgångsrikt. Där har ju rätt många varit med och petat - med sina bössor...

Förändring på riktigt?

Själv inser jag mer och mer att det enda sättet att minska viljan till sådana här handlingar är utbildning, öppenhet och kärlek. Med utbildining menar jag inte att lära in texter från gamla skrifter som påstås ha en koppling till något gudomligt, och bli påhejad av en fanatisk lärare kring att utplåna eller förslava dom som har andra idéer. Den sortens undervisning har vi haft tillräckligt av under människans tillvaro. 

Jag menar utbildning som främjar individens eget tänkande. Utbildning fri från värderingar, ideal och dogmer. Utbildning som bidrar till att människor vågar lyssna och lita på sig själva. Tänk om beslutsfattare och andra potentater kunde inse att kampen mellan gott och ont är något som sker i varje människa och valet som sker kan enbart göras av den enskilde? Och vill de vinna ett krig - hjälp då människor att älska och lita på sig själva - så kommer kriget vinnas det han bryta ut i död och förstörelse.
Ja, jag vet att det är önsketänkande. Men en dag som denna kan man ju ägna sig åt lite sådant. Vem vet vart det kan leda? Man vet ju som sagt aldrig vad som kan hända och alla överraskningar behöver ju inte vara negativa, även om det känns rätt mörkt idag...

Kan du vara dig själv?

Nu får vi väl för helvete ta ett steg fram!

Jag blir så besviken och trött på att vår svenska kultur har så svårt för i att stå upp för individens frihet. Det som vi kallar för mänskliga rättigheter. Att vi är så djäkla fega, eller svaga, eller vad det nu är - så vi inte klarar av att stå upp för självklarheter - även då det innebär att olika grupper eventuellt känner sig upprörda. Jag är verkligen trött på vår oförmåga att som kultur och nation förstå det som händer och att stå upp mot fundamentalismens kvävande skugga som sakta och breder sig ut sig, över oss som vill leva våra liv utan massa pekpinnar och outtalade regler. Även här på hemmaplan - i vardagen. 

I vår kulturs iver att undvika konflikter och meningsmotsättningar och i vårt samhälles oförmåga att vara tydlig - så tillåter vi gång på gång att den där skuggan nafsar på vårt lillfinger, utan att förstå att dess mål är att ta hela handen, och om vi motsätter oss det, även ta vårt liv.  Idag ser vi det tydligt i t ex islamiska statens kölvatten, och vi har gång på gång sett det i mänsklighetens historia. För fundamentalismen - i olika skepnader - växer sig starkare också i vår lilla del av världen. Även om det inte är lika tydligt och dramatisk som i t ex Syrien, Irak eller under de medeltida korstågen.  Det finns mängder av exempel - och den välmenande och/eller fega attityden leder till att vi står där med något obehagligt som har vårt lillfinger i munnen - och vi vågar inte säga ifrån. För då skulle vi ju kunna bli beskyllda för att tänka på oss själva - och det vill vi inte!

På samma sätt som demokratin är något som vi varje dag behöver försvara, så gäller detsamma för vår individuella frihet. Vi som samhälle och som kultur behöver förstå hotet och hur det smyger sig på oss. Och vi behöver tydligt sätta ner foten!

Mot fundamentalisters idéer - oavsett om de hämtar sina argument ur bibeln eller koranen eller ur en diffus rädsla.

Mot dom som påstår sig ta ansvar för andra - för de kan bli upprörda.

Mot dom som anser att deras idéer ger dom rätt att bestämma över mig, dig eller till exempel Zeliha Dagli i Husby.


Det handlar om markera och manifestera rätten att få vara dom vi är. Och rätten att få leva ut dom vi är - så länge som vi håller oss inom de mänskliga rättigheterna. Även om t ex grannen, byråkraten, politikern, prästen eller imamen blir upprörda. Även om det bryter mot någons eller någras idéer om vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt beteende. Och tydligast blir dessa pekpinnar och kvävande skugga kring könsroller,  relationer, sexualitet, våra kroppar - om det de säger ”inte passar sig” - även om det inte är olagligt.

Det finns mängder av exempel på hur dess förminskande effekter smyger sig på oss.

Senast igår hörde jag en kvinna som sa: När jag växte upp så var det ok att gå utan bikinitopp på stranden. Idag har unga tjejer handduken med sig in i bastun - för att skyla sig. Vad är det som hänt? 
Jag har hört liknande funderingar från många andra och jag ser unga killar stå med badbyxor i simhallens dusch.
Ett annat väldigt bra/sorgligt exempel utspelade sig för nästan ett år sedan, då Stiftelsen Malmö Sommargårdar bröt ett avtal - som fick väldigt stora konsekvenser för deltagarna och för oss som arrangerade. De var rädda för vad andra skulle kunna tycka om en kärleksfestival som Charlotte och jag jobbat ett drygt halvår med.

Och det som idag gav mig impulsen att skriva detta inlägg, var  Zeliha Daglis debattartikel om hur fundamentalismens mörka skugga sprider sig i Husby. Men tyvärr är min upplevelse att dess utbredning är betydligt större än så - även om det inte alltid är uppenbart och än så länge mera urvattnat. Det här är bara några exempel...

Vårt samhälle har en oförmåga att klart och tydligt stå upp för friheten i praktiken och i vardagen. Vilket även skapar ett utrymme för olika grupper och politiska rörelser att kanalisera  människors frustration in i idéer som är rasistiska, nationalistiska och som i sin förlängning lika fundamentalistiska och pucko - som de idéer och värderingar som de kritiserar. Men eftersom det sker i en "ansvarstagande" blå-gul klädsel så blir det svårare att se.

Jag kan rent tekniskt förstå att vi har svårt att göra så mycket åt de rädslobaserade värderingar och normer som sexualitet och den nakna kroppen skapar i USA. Vilket i sin tur får genomslag i mötesforum som till exempel Facebook. Värderingar som via olika slags medier påverkar oss i en fundamentalistisk riktning.  Jag kan förstå det, även om det är totalpucko.
Men när det gäller sådant som sker i Sverige så kan vi försöka göra något mera medvetet och långsiktigt för att påverka och minska effekterna.

Jag tycker att betydligt fler borde markera och säga ifrån. Särskilt politiker, opinionsbildare och andra viktigpettrar - som säger sig vilja försvara den individuella friheten - skulle ta ett större ansvar och även våga göra så i praktiska handlingar. Att ta ett kliv fram - på det sätt som så många av oss på gräsrotsnivån gör varje dag. Vi försvarar och försöker manifestera den här friheten även om det kan innebära att någon med mer eller mindre tydlig religiös paketering blir upprörd, eller om det är en kommunal stiftelse som tar på sig uppgiften att ta ansvar för andras oro, eller det är ett politiskt parti som säger något diffust om nationalism, tradition och gemenskap. För värderingar och normer bekräftas i alla våra vardagshandlingar, i det lilla. Och inte minst så är det där de får ett genomslag om skuggan tillåts breda ut sig.

Det jag kan uppleva är hotat - och som Zeliha tar upp - är friheten och rätten att kunna vara dom vi är i verkligheten - inte dom som andra tycker att vi ska vara. Med verklighet menar jag det som beskrivs i humanism och mänskliga rättigheter och vars yttersta mål är att låta miljarder olika slags blommor få finnas på ängen - även dom som några kanske ogillar. Det är grunden för ett samhälle och en kultur som försvarar och främjar mångfald, nyfikenhet, öppenhet, förändring och utveckling.

Så fundera på; Nästa gång du känner att någon börjar nafsa på ditt lillfinger - vad tänker du göra då? Alltså rent konkret?!