Jag är sån! Eller inte…

Akademiens förfall och tragedin kring chefen för Stockholms stadsteater är liksom skenande sjukskrivningar, utanförskap, kulturkrockar och #metoo exempel på ett av vår tids stora problem. Vår oförmåga att hantera relationer på ett bra sätt. Och det rullar bara på! Var finns insikterna, nytänkandet och framförallt det personliga modet? Särskilt bland dem som söker vårt förtroende i höstens val?

Har du en relation? När frågan ställs har vi lärt oss att den handlar om kärleksrelationen – gift, sambo eller singel – och det skapar en idé om att vi bara har en relation. Och visst är just den relationen viktig i vår tillvaro, det kan nog alla hålla med om – en relation med stor förmåga att påverka. Till exempel, se bara vad otrohet och svartsjuka orsakat genom historien. 
Men vi har ju många fler relationer, och är det så även i dem? Att de kan påverka oss på liknande sätt? Och att vår bristande kunskap om relationer får oss att acceptera, abdikera och konstatera: Jag är sån. Och så rullar eländet på. 

Vi träffar massor av människor – på jobbet, hemma, vänner, grannar och släktingar. Vi relaterar till ALLT och ALLA. Det är genom relationerna vi navigerar i världen och tillvaron, och viktigast, vi har en relation till oss själva. Där finns våra föreställningar och vår personliga historia, sådant vi ständigt bär med oss. Viktigast, därför att det är därifrån som vi relaterar med vår omvärld. Och det är där som relationerna kan gå snett – utan att vi förstår.   

"Och det är där som relationerna kan gå snett – utan att vi förstår."   

Så våra relationer är många och de väcker olika intresse. Finns det energi i relationen så är den intressant därför att den väcker en känsla/drivkraft – som kärlek, rädsla, skam, hat, lust, hunger, äckel, ilska, passion, ömhet, stolthet, samhörighet, irritation eller panik. Energin i en relation kan förändras både i styrka och i kvalité. Exempelvis i relationen till en nära vän som du upplever har svikit dig, eller till en livspartner som funnits med under en längre tid – relationer som innehåller många känslor. Om de tappar energi, blir de ointressanta och vi går vidare. Jag brukar tänka mig de olika känslorna utmed en axel som beskriver kvalitén på känslan eller drivkraften bakom ett beteende. I ena änden finns kärlek, som präglas av nyfikenhet, i den andra finns rädsla som präglas av kontrollbehov – sen finns allt däremellan. Men utan energi – blir det ointressant.

Det jag upplevt genom mina relationer är alltså en utgångspunkt för det beteende jag lär och utvecklar. Viktigast är barndomens relationer, då vi suger åt oss, är lättlärda och där perspektivet är barnets med allt vad det innebär. Där läggs grunden till den där viktiga inre, personliga platsen – ur vilken vi relaterar och utvecklar beteenden och som vi senare, som vuxna, tar med in i olika sammanhang, t ex till jobbet, krogen och in i familjen. Vi förminskar oss och kan bli destruktiva. Och eftersom vi inte har rätt kunskap så tänker vi: Jag är sån!
 

I den dåliga relationshantering finns förklaringar till de problem som berör oss människor – för det är ju det vi gör hela tiden – relaterar. Allt fler mår psykiskt dåligt, blir stressade, utbrända och sjukskrivs. Det kostar gigantiska summor år efter år i form av sjukpeng, rehab, produktionsbortfall och mänskligt lidande. Här finns en förklaring till varför vi fått uppleva fenomenet #metoo. Därför vi skapat en kultur där det är ”ok” att relatera till kvinnor på ett visst sätt, i kombination med att vi har svårt för att relatera till sådant som rör sexualiteten. Det bidrar till kulturkrockar, utanförskap och segregation. För självklart uppstår det relationsproblem när människor uppvuxna i mellanöstern kommer hit och möter vårt samhälle och människor uppvuxna här. Och i dagarna har vi i massmedia kunnat följa hur relationsproblemen förvandlar vår tyngsta kulturinstitution till en sandlåda. 

"Och i dagarna har vi i massmedia kunnat följa hur relationsproblemen förvandlar vår tyngsta kulturinstitution till en sandlåda." 

Relationsproblemen skapar problem på alla nivåer, och i ALLA sammanhang där vi relaterar till varandra. På Rinkeby torg, på jobbet, runt Akademiens sammanträdesbord och hemma i TV-soffan. Men istället för att våga gå till orsaken – relationsproblemen – så siktar vi på symptomen. I politikens fall blir det åtgärdspaket, som utgår från rädsla och kontrollbehov. Fler poliser skapar inte långsiktiga lösningar på problem som bottnar i utanförskap. Lagstiftning om samtycke kommer inte få bort sexuella övergrepp. Strängare krav på Försäkringskassan får oss inte att bättre. Möjligen sker marginella och kortsiktiga förbättringar – the show can go on – men grundproblemen finns kvar.

Nu kanske du anar att det här är stort. Vi alla har många relationer och de har förmågan att påverka vårt beteende och våra val. I stort och i smått – ofta negativt. Problem som kan minskas om många fler får kunskap. För ”jag är sån” är inte sant! 

"För ”jag är sån” är inte sant!"

Relationer kan förändras, beteenden är inlärda och vi kan lära om. Jag har sett det själv och vi alla har den erfarenheten. Men eftersom vi sen blöjåldern har fått lära att det är någon annan som har ansvar för hur vi mår och känner, så har vi – både som individer och kollektiv – tappat kontakten med den egna förmågan och ansvaret. I grunden är det inte så konstigt. Men, det behövs kunskap, stora förändringar, tid och stöd, eftersom det inte fungerar med en burk lyckopiller och en broschyr. Mycket av den kunskap som behövs finns redan och den används, men bara marginellt. Den är dessutom fragmentiserad och ger inte en helhetsbild. Och som vanligt finns även ett motstånd till förändring (rädsla och kontrollbehov), särskilt från dom som får sitt levebröd och sin status från nuvarande problembild. Så förändringar kräver insikt, engagemang och mod.

Det konstiga är att så få av oss förstår vad det betyder. Betyder för att kunna hantera vår tillvaro och de utmaningar vi står inför – att här finns stora vinster att göra på samma sätt som vi tidigare gjort med till exempel ”Håll Sverige Rent” och energisparandet. Vinster på individnivå, organisationsnivå och nationellt. Det handlar om vår vardag, de olika sammanhang vi befinner oss i och nationellt. En folkbildningskampanj behövs för att fler ska se sitt eget ansvar och förstå ”Jag kan ändra”.

I år har vi val. Vi ska välja väg inför framtiden. De etablerade partierna söker förnya sig, men misslyckas. Vi erbjuds gammal skåpmat – även om det är i nya skålar. Ingen verkar på allvar ha fattat den dolda potential som finns i det här med relationer, man pratar mest om symptomen. Men, kanske är det inte så konstigt eftersom det krävs ödmjukhet, sårbarhet och personligt mod. Mod att ställa sig upp och ifrågasätta, visa ledarskap, ändra perspektivet och inleda färden åt andra hållet – för mera kärlek och nyfikenhet. Ett mod som ni politiker inte verkar ha. Eller?

Några intressanta länkar för den som vill veta mer

Samhällsekonomiskakostnader för sjukskrivningar

#metoo 1

#metoo 2

Om relationer

Mänskliga beslut

Uppväxtvillkor ochhälsa i vuxen ålder

REGERINGENSSTRATEGI INOM OMRÅDET PSYKISK HÄLSA 2016–2020

Nationella samordnareinom psykisk ohälsa

"Relationerär grundbulten i psykisk hälsa" 

EmotionalIntelligence Consortium

Samhällsekonomiskakostnader för arbetsmiljöproblem

Fattar du?! Hon kan vara din mamma, din syster, din dotter, din partner eller till och med du!   

Jag utmanar dig, mig och dom som bestämmer!

Den här texten handlar om en resa i skam i olika delar av världen och i oss själva samt om sexuellt våld mot kvinnor. Och om hur jag själv drabbats av skammens våta, kalla och kvävande filt. Fast jag har studerat den och tränat för att möta den, så pockar den på…  

Nu kliver jag ut och känner mig obekväm. 
Jag och utmanar mig själv och jag utmanar dig. Jag gör det för att jag är förbannad. 
Jag gör det för att jag måste. 
Jag gör det för att jag är övertygad att vi måste våga se vår egen skit och sopa rent hemma hos oss själva - innan vi har synpunkter på den skit andra inte vill se.

När jag lämnade Sverige i juni 2015 åkte jag till Grekland. Till ön Lesbos, nära Turkiets kust, som då höll på att utvecklas till porten in till Europa. En trygghets- och frihetsport för många av de människor som flydde från våldtäkter, slaveri, terror och död. Flydde från religiösa fanatiker som anser att deras sanning ger dem rätt att döda. En ”sanning” som t ex betraktar kvinnor som ägodelar, som kan behandlas som sexslavar - bara för att de är kvinnor. 

Dessa människors flykt till Europa har på olika sätt visat vår egen oförmåga att hantera relationen till oss själva. De idéer som de haft med sig, har krockat med de idéer vi har - särskilt när det gäller hur vi relaterar till varandra - mellan könen. Och extra besvärligt blir det då de idéer som krockar är sådana som både dom som kommer hit och vi, helst gömmer i vår skugga. Så istället angriper vi, fördömer, vänder blicken eller blundar. 

"Skammen är ett mänskligt fenomen, som liksom ett gift sprider sig där människor lever tillsammans. "

Skammen är ett mänskligt fenomen, som liksom ett gift sprider sig där människor lever tillsammans. Skammen, eller kanske oftare, rädslan för att känna skam är i stora delar av världen kopplad till idéer om sexualitet och därmed även idéer om våra relationer, kroppar och nakenhet. Genom vår historia har vi människor skapat värderingar och normer som gör det svårt för oss att förhålla oss till oss själva på ett naturligt sätt. Vi är sexuella varelser - men förnekar det, vilket skapar stora problem, särskilt för kvinnorna. Bara för att de är kvinnor, med allt vad det innebär. Och eftersom kvinnorna utgör halva befolkningen så påverkar det oss alla, direkt eller indirekt - även stora starka vita män - en sån som jag.

Just nu håller jag på att förbereda ett projekt. Ett projekt som jag hoppas kommer betraktas som kontroversiellt. ”Sådär kan man väl inte göra”. För jag vill verkligen att den som möter projektet ska reagera. Det handlar om mina värderingar, dina värderingar, våra värderingar, allas värderingar och i förlängningen vårt beteende. Vad vi gör mot varandra. Eller inte gör. Projektet handlar i grund och botten om att vara människa och hur vi relaterar till varandra när vi inte förmår hantera det som finns i vår skugga.  

Och jag lyfter ett område genom att utmana, genom att använda konsten, min konst. Det jag lyfter fram är det sexuella våld som kvinnor råkar ut för och känslor, tankar och beteenden som är relaterade till det. Och det spelar inte någon större roll var du befinner dig eller i vilken kultur du är uppväxt i, vi drabbas alla. Vår förmåga att hantera skam spelar en avgörande roll i våra relationer. Där vi är del av ett sammanhang - en relation, en grupp, t ex familjen, klassen, arbetsgruppen, eller dom som är i min fysiska omgivning, vännerna, dom som vet vem jag är… 

"Skammen ställer frågan: vad ska dom andra tänka…?" 

Skammen ställer frågan: "vad ska dom andra tänka…?" Och det är där, i mitt eget svar, ur min egen skugga som den inlärda reaktionen - svaret kommer. Det är där som ”cirkusen” drar igång inom oss. Där klampar rädslan (för vad jag tror att andra ska tänka) in och påverkar mina känslor och beteenden. Ibland kanske jag är medveten, men oftast sker det helt omedvetet. Det är intränat sedan barnsben och via olika händelser i vår gemensamma och via vår personliga historia. Vi vet ofta inte ens varför, när det händer. Det bara känns obekvämt. Vi gör. Vi re-agerar… I regel reagerar vi utifrån hur vi tror att ”de andra” ska tänka - utan att veta hur det verkligen förhåller sig. Reaktionen kommer på bråkdelen av en sekund, det är verkligen imponerande effektivt. Skammen är inbyggd i vår natur, och det vi skäms för finns i vår kultur, i vårt beteende, i våra traditioner… Skammen får oss att känna oss fel. Att vilja försvinna. Och i det här fallet handlar det om skambeläggningen av vår sexualitet och därmed även vår kropp, nakenheten och relationer som har en teoretisk sexuell potential. 

Med den konst jag skapat sedan slutet av 90-talet, under rubriken Vaginarts, har jag fått möta den skammen. Min egen och andras. För, "inte ska man göra sån konst". Fittkonstnär eller fittograf har jag blivit kallad, ibland med någon sorts märkligt flin från den som säger det. För man ska ju som sagt inte göra som jag. ”Vad ska andra säga..?” 

Det som långt tidigare började som en konstnärlig ”hobby" - där jag kunde ge utlopp för min kreativitet och nyfikenhet på kvinnor - blev rätt snart mycket mer. När mina alster fanns på nätet så började jag få frågor från kvinnor som ville vara modeller. Men det handlade inte om något sexuellt - utan om något annat. Sakta insåg jag att här fanns en portal till mycket mer. Till sådant som framförallt handlade om självkänsla och acceptans, men även filosofi, religion, makt, genus, kärlek, konst, kvinnofrågor, historia, politik, intimitet, jämställdhet, andlighet, förtryck, pornografi…  Vaginarts blev för mig en dörr in till så mycket mer än sexualitet, än den kvinnliga kroppen eller skammen. Men en av de viktigaste saker jag lärt mig var att de allra flest kvinnor som funnits med i min konst har, när de gått därifrån, haft en ökad självkänsla och respekt för sig själva.

"Har du till exempel tänkt på att det där kring kvinnors kön och skam även finns inbyggt i språket?"

Den skam jag mött har uttryckts som att det är fel att fascineras av den kvinnliga kroppen på mitt sätt. Skam för att erkänna och visa att jag (liksom de allra flesta män och många kvinnor) är fascinerad av den magiska, gudomliga fittan - symbolen för livet självt. Och jag har även fått möta den skam som är förknippad med att vara sexuell, att ha en kropp och att vara kvinna och ha en fitta. 
Har du till exempel tänkt på att det där kring kvinnors kön och skam även finns inbyggt i språket? Blygdläppar på svenska, danskans skamlæber och tyskans Schamlippen är knappast benämning på något man ska vara stolt över! Eller? 

Sakta började jag göra markeringar, till exempel att medvetet använda ordet fitta, även i sammanhang där det har känts obekvämt. Därför att det blev ett väldigt medvetet och konkret sätt att återerövra och stå för en positiv associering, istället för tillåta det vara något konstruerat, nedvärderande, smutsigt och skamligt. Sakta lärde jag mig att om jag kunde komma förbi obehaget - mina egna skamkänslor - och istället komma i kontakt en min nyfikenhet ur en respektfull och kärleksfull plats i mig, så hände det något. 

"Jag började komma skammen på spåren och lära mig hur skammen fungerar i oss."

I takt med att jag började utbilda mig till terapeut - och senare vara verksam som sådan - så började jag också förstå vad det var som hände i mig och i andra. Jag började komma skammen på spåren och lära mig hur skammen fungerar i oss.  Under ett 10-tal år har jag jag mött klienter, lett workshops, kurser och utbildningar där skammen varit en central del. Oftast har det handlat om förhållandet till kroppen, men inte alltid.  Där vi tillåtit oss att känna obehaget. Där den ”normala” och inlärda reaktionen varit att fördöma, välja bort eller blunda, så valde vi istället medvetet att stanna kvar i känslan. Och kliva in i skammens skugga. Utmaningen har varit att stanna kvar i vår sårbarhet, utan att försöka fly. Och sakta uppleva hur rädslan och skammen tappar sin kraft. Uppleva hur vi istället får tillgång till mer av oss själva, till vår självkänsla, till vår livsenergi, vår kreativitet, vår sexualitet och vår empati. Det finns en amerikansk forskare vid namn Brene Brown som förklarar detta på ett underbart sätt.

Men trots denna ”träning” under många år, kan jag inte påstå att jag själv är skamfri, men jag har kommit en bit på väg. För det handlar om träning, träning och träning - eftersom den värld jag ständigt möter därute har lärt sig att hela tiden ställa frågan: Vad ska andra tänka...? Och så är eländet igång - igen.

Så nu utmanar jag igen. Jag utmanar dig och den här gången även människor inom politiken, inom opinionsbildningen - jag utmanar beslutsfattarna. Det samhällsområde där jag var engagerad när jag var yngre. Jag utmanar mig själv, dom i slips och dom som sitter i sammanträden. För det är en utmaning, eftersom jag inom mig känner frågan: Vad ska dom andra tänka?

"En kultur där rädslan för skammen är en dominerande drivkraft. "

Hösten 2015 befann jag mig i Japan för att studera, lära och även ställa ut min konst. En kultur där rädslan för skammen är en dominerande drivkraft. Med värderingar och normer som under 1000 år byggts upp kring idéer som att veta sin plats i gruppen, att följa regler och att hela tiden tänka på det man tror är gruppens bästa.  Idag har Japan stora problem på alla nivåer (nationella och individuella), där just detta tänkande är en del av förklaringen och där en stark skamkultur håller tillbaka alla som vill vara annorlunda. Jag ville bara nämna något om detta, för att peka på den makt skammen kan ha på alla nivåer. Det finns mer - tyvärr..

Ett dramatiskt exempel är den så kallade hederskultur som finns i olika delar av världen och som blivit mera tydlig här i Sverige på senare år. En kultur som bygger på idéen att hedern är starkt kopplad till hur kvinnorna i familjen uppträder. Där kvinnan antingen är en hora eller madonna. I Sverige har vi haft flera tragiska och uppmärksammade konsekvenser av denna kultur, där yngre kvinnor dödats därför att deras sätt att vara ansetts dra skam över familjen. För att inte tala om det som är svårare att se. Det där vardagliga som är del av strukturer och traditioner, vars syfte är att kontrollera. För att skapa ett beteende som passar in i en världsbild där rädslan dominerar.  

Efter Japan hamnade jag på andra sidan planeten. Jag hamnade i Colombia, i det land där jag föddes och flyttade från som sexåring, då min mamma fått nog och flyttade tillbaka till ett tryggt Sverige med mig och min bror. Jag var tillbaka i Colombia, ett starkt katolskt land som präglas av en machokultur, där en intern konflikt pågått i ca 50 år och där det sexuella våldet mot kvinnorna varit ett vapen. När jag kom till Medellin, en stad som för 10-15 år sedan betraktades som en av världens farligaste städer, bestämde jag mig för att göra ett ”event” och visa min konst. 

"Så det blev ett samtal om skam."

Upplägget var att visa min konst genom ett bildspel och ha ett scensamtal där jag talade om min egen resa och mina erfarenheter relaterade till min konst. Så det blev ett samtal om skam. Och eftersom många av åhörarna var kvinnor så blev det även ett samtal om att vara kvinna i Colombia, där det sexuella våldet mot kvinnorna snarare är en regel än ett undantag. Ett sexuellt våld som ofta var direkt, men som även kunde vara indirekt. En tillvaro där gränser trampades på, där respekten för varandra hade satts på undantag och där rädslan dominerade. Rädslan för det som skulle kunna hända, rädslan för vad andra skulle tänka och rädslan för att inte bli trodd. Där friheten att vara sig själv hölls tillbaka, dels genom olika mer eller mindre synliga strukturer och dels genom rädslan att känna skam.

Jag blev förbannad. Frustrerad och ledsen. Och jag kunde känna igen det de berättade. Från Sverige, från Grekland, från Japan, från USA där man till nu valt en sexist till president och där dubbelmoralen frodas… Machokultur, hederskultur, skamkultur, dubbelmoral, sexism - alla hämtar de sin kraft och energi i vår skugga - vår rädsla för vad andra ska tycka, rädsla att komma i kontakt med vår egen skam. Den kvällen väcktes idéen att använda min konst, det konstnärliga uttrycket för att utmana och få människor att reagera. Inte bara i Colombia, utan just där betraktaren är. Till exempel i Stockholm, Damaskus, Berlin eller Gislaved. Min tanke är att genom konsten ge röst åt  kvinnors egna berättelser av det sexuella våld de utsatts för. Ett uttryck som fungerar över kulturella skillnader. 

"Jag vill väcka uppmärksamhet, skapa en reaktion, en känsla hos betraktaren som kan leda vidare och bidra till att fler förstår." 

Jag vill väcka uppmärksamhet, skapa en reaktion, en känsla hos betraktaren som kan leda vidare och bidra till att fler förstår. Förstår vad som händer när en kvinna utsätts för ett sexuellt övergrepp. För det är inte bara en handling som sker vid ett tillfälle, och det är inte nödvändigtvis fysiskt. Det är så mycket mer och har konsekvenser långt efteråt. Och det påverkar så mycket mer än bara den enskilda kvinnan. Då spelar det inte någon större roll om övergreppet skett i Sverige, Colombia, Tyskland eller Syrien. Dessa attityder, kulturer, skambeläggning och stigmatisering sker i de samhällen där vi människor har svårt att hantera sexualiteten. 

Giftet som skammen sprider smittar oss, därför att det kommer i kontakt med vår egen personliga skam.

Där någon t ex kan insinuera eller rent av påstå att det var hennes fel, därför att hon var klädd på visst sätt eller därför att hon följde med. Och så länge som skammen kring sexualiteten finns där i skuggan, så länge kommer problemen finnas kvar. Det påverkar våra relationer och det sprider rädsla. Ta bara en så simpel sak som att gå hem när det har blivit mörkt. Betydligt fler kvinnor än män känner rädsla för en det.

Kränkningar som även finns i strukturer, i normer och värderingar, framförallt i kulturer som vilar på patriarkala idéer. Övergreppet sker därför att hon är en kvinna och övergreppet hämtar sin energi ur skuggan där vi gömmer vår egen skam. Och det kommer fortsätta kvar så länge som vi inte vågar känna oss obekväma. När vi dömer, försöker hitta kulturella eller sociala förklaringar, då vi tittar bort eller blundar. 

Nu när vi i Sverige tagit emot människor som kommer från andra kulturer, som flytt från död, våldtäkter och förtryck så blir det än viktigare att stå upp för det vi anser vara självklart - respekten för varandra. Ett övergrepp är ett övergrepp - även om den som utsatts är en kvinna och även om det stämplats som sexuellt. Här behöver politiker, andra ledare och opinionsbildare i samhället vara tydliga - oavsett om de finns i Colombia eller Sverige. 

"Vi behöver lära oss att våga stå upp, sätta gränser och inte minst att försvara dem. "

Vi behöver lära oss att våga stå upp, sätta gränser och inte minst att försvara dem. Även i dom vardagliga småsakerna. Och det är här som det projekt jag vill göra har sin mer offentliga och utåtriktade roll. Att väcka frågan, att göra något som kan kännas obekvämt och att peka på vår oförmåga. För den här oförmågan har mycket större konsekvenser än att kvinnor råkar illa ut. Den sprider rädsla och tron att kontroll kan skapa frihet och trygghet, när det i praktiken är tvärtom. Det börjar hos var och en av oss. Den insikten och den förmågan är viktig för oss alla. Vi alla, även du som är en stor och stark karl, kan bli vinnare - om vi kan ta tag i det här.

Vi behöver förstå att så länge som vi själva undviker obehaget som vi känner när vi kommer i närhet av vår egen skugga, i närhet av våra egna skamkänslor och rädslan för vad andra ska tänka, så kommer det fortsätta. För det är där i vår mörka sida som övergreppet har sina rötter. Det är där vår oförmåga att markera gränser har sina rötter. Det är där kränkningen hämtar sin kraft. Och hon som kränks genom övergrepp och sen genom våra undfallande blickar kan vara din mamma, din syster, din dotter eller rent av du.

Så när jag kliver ut på banan, när jag utmanar så känner jag mig obekväm. Jag känner skammens våta och kvävande filt vaja tungt ovanför mig. Men jag står kvar och låter den inte få något fäste även om det känns lite kletigt. Och jag utmanar dig att kliva in din egen skugga för att och dra ut skammen i ljuset. 

Är du med?

Kan du vara dig själv?

Nu får vi väl för helvete ta ett steg fram!

Jag blir så besviken och trött på att vår svenska kultur har så svårt för i att stå upp för individens frihet. Det som vi kallar för mänskliga rättigheter. Att vi är så djäkla fega, eller svaga, eller vad det nu är - så vi inte klarar av att stå upp för självklarheter - även då det innebär att olika grupper eventuellt känner sig upprörda. Jag är verkligen trött på vår oförmåga att som kultur och nation förstå det som händer och att stå upp mot fundamentalismens kvävande skugga som sakta och breder sig ut sig, över oss som vill leva våra liv utan massa pekpinnar och outtalade regler. Även här på hemmaplan - i vardagen. 

I vår kulturs iver att undvika konflikter och meningsmotsättningar och i vårt samhälles oförmåga att vara tydlig - så tillåter vi gång på gång att den där skuggan nafsar på vårt lillfinger, utan att förstå att dess mål är att ta hela handen, och om vi motsätter oss det, även ta vårt liv.  Idag ser vi det tydligt i t ex islamiska statens kölvatten, och vi har gång på gång sett det i mänsklighetens historia. För fundamentalismen - i olika skepnader - växer sig starkare också i vår lilla del av världen. Även om det inte är lika tydligt och dramatisk som i t ex Syrien, Irak eller under de medeltida korstågen.  Det finns mängder av exempel - och den välmenande och/eller fega attityden leder till att vi står där med något obehagligt som har vårt lillfinger i munnen - och vi vågar inte säga ifrån. För då skulle vi ju kunna bli beskyllda för att tänka på oss själva - och det vill vi inte!

På samma sätt som demokratin är något som vi varje dag behöver försvara, så gäller detsamma för vår individuella frihet. Vi som samhälle och som kultur behöver förstå hotet och hur det smyger sig på oss. Och vi behöver tydligt sätta ner foten!

Mot fundamentalisters idéer - oavsett om de hämtar sina argument ur bibeln eller koranen eller ur en diffus rädsla.

Mot dom som påstår sig ta ansvar för andra - för de kan bli upprörda.

Mot dom som anser att deras idéer ger dom rätt att bestämma över mig, dig eller till exempel Zeliha Dagli i Husby.


Det handlar om markera och manifestera rätten att få vara dom vi är. Och rätten att få leva ut dom vi är - så länge som vi håller oss inom de mänskliga rättigheterna. Även om t ex grannen, byråkraten, politikern, prästen eller imamen blir upprörda. Även om det bryter mot någons eller någras idéer om vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt beteende. Och tydligast blir dessa pekpinnar och kvävande skugga kring könsroller,  relationer, sexualitet, våra kroppar - om det de säger ”inte passar sig” - även om det inte är olagligt.

Det finns mängder av exempel på hur dess förminskande effekter smyger sig på oss.

Senast igår hörde jag en kvinna som sa: När jag växte upp så var det ok att gå utan bikinitopp på stranden. Idag har unga tjejer handduken med sig in i bastun - för att skyla sig. Vad är det som hänt? 
Jag har hört liknande funderingar från många andra och jag ser unga killar stå med badbyxor i simhallens dusch.
Ett annat väldigt bra/sorgligt exempel utspelade sig för nästan ett år sedan, då Stiftelsen Malmö Sommargårdar bröt ett avtal - som fick väldigt stora konsekvenser för deltagarna och för oss som arrangerade. De var rädda för vad andra skulle kunna tycka om en kärleksfestival som Charlotte och jag jobbat ett drygt halvår med.

Och det som idag gav mig impulsen att skriva detta inlägg, var  Zeliha Daglis debattartikel om hur fundamentalismens mörka skugga sprider sig i Husby. Men tyvärr är min upplevelse att dess utbredning är betydligt större än så - även om det inte alltid är uppenbart och än så länge mera urvattnat. Det här är bara några exempel...

Vårt samhälle har en oförmåga att klart och tydligt stå upp för friheten i praktiken och i vardagen. Vilket även skapar ett utrymme för olika grupper och politiska rörelser att kanalisera  människors frustration in i idéer som är rasistiska, nationalistiska och som i sin förlängning lika fundamentalistiska och pucko - som de idéer och värderingar som de kritiserar. Men eftersom det sker i en "ansvarstagande" blå-gul klädsel så blir det svårare att se.

Jag kan rent tekniskt förstå att vi har svårt att göra så mycket åt de rädslobaserade värderingar och normer som sexualitet och den nakna kroppen skapar i USA. Vilket i sin tur får genomslag i mötesforum som till exempel Facebook. Värderingar som via olika slags medier påverkar oss i en fundamentalistisk riktning.  Jag kan förstå det, även om det är totalpucko.
Men när det gäller sådant som sker i Sverige så kan vi försöka göra något mera medvetet och långsiktigt för att påverka och minska effekterna.

Jag tycker att betydligt fler borde markera och säga ifrån. Särskilt politiker, opinionsbildare och andra viktigpettrar - som säger sig vilja försvara den individuella friheten - skulle ta ett större ansvar och även våga göra så i praktiska handlingar. Att ta ett kliv fram - på det sätt som så många av oss på gräsrotsnivån gör varje dag. Vi försvarar och försöker manifestera den här friheten även om det kan innebära att någon med mer eller mindre tydlig religiös paketering blir upprörd, eller om det är en kommunal stiftelse som tar på sig uppgiften att ta ansvar för andras oro, eller det är ett politiskt parti som säger något diffust om nationalism, tradition och gemenskap. För värderingar och normer bekräftas i alla våra vardagshandlingar, i det lilla. Och inte minst så är det där de får ett genomslag om skuggan tillåts breda ut sig.

Det jag kan uppleva är hotat - och som Zeliha tar upp - är friheten och rätten att kunna vara dom vi är i verkligheten - inte dom som andra tycker att vi ska vara. Med verklighet menar jag det som beskrivs i humanism och mänskliga rättigheter och vars yttersta mål är att låta miljarder olika slags blommor få finnas på ängen - även dom som några kanske ogillar. Det är grunden för ett samhälle och en kultur som försvarar och främjar mångfald, nyfikenhet, öppenhet, förändring och utveckling.

Så fundera på; Nästa gång du känner att någon börjar nafsa på ditt lillfinger - vad tänker du göra då? Alltså rent konkret?!

Sakta och i smyg påverkas vi...

Jag brukar ibland peka på att det är de små sakerna vi ska titta på när det gäller förändringar vi vill göra - ofta med oss själva. 

Den här handlar det om hur våra värderingar påverkas - i smyg, utan att vi tänker på det. 

Och så handlar det även om att en kändiskvinna vill att en känd man tafsar på hennes stora bröst. I TV! 
Eller?

Vad tror du?

Här är ett intressant exempel på hur vi med små - nästan osynliga steg - blir påverkade i viss riktning när det gäller våra värderingar kring kropp, sexualitet, beröring, närhet.Det är från AB's web-TV och handlar om något som skett i TV-programmet Lets dance där programledaren har på något sätt råkat beröra en av de deltagande kvinnornas bröst. Själva klippet är drygt 1 minut.

Inslaget är väldigt litet och passerar säkert obemärkt förbi för många. Men eftersom samma värderingar kommer förpackade i olika skepnader, så träffas vi alla - förr eller senare. Tänk dig att vi blir fullständigt överösta av den här sortens information - och det påverkar oss... Och tyvärr ser jag mer och mer problemet med media som inte fattar vad som sker.

Jag påstår att; i det här fallet är det tyvärr "rädslan" som stärks - och några till förminskar sig själva.  Just one baby-step... 

Om detta inslag vore ett enda "sandkorn" så skulle det inte ha någon betydelse, men om vi samtidigt inser att den stora Saharaöknen i Afrika består av såna små betydelselösa sandkorn, så inser vi snabbt att många såna här små sandkorn verkligen kan påverka ordentligt...

Titta och fundera gärna på: 

• Hur påverkar detta våra värderingar kring kropp, beröring, sexualitet, närhet?• Vilken är den värderingsmässiga utgångspunkten för själva inslaget? (rätt/fel? bra/dåligt? gott/ont? etc..)

1. • Om du tänker dig att alla producerade kombinationer av text, ljud och bild är ett budskap från någon annan. Vilket är det budskap som detta klipp ger dig?
2. • Varför är det ett av de mest sedda inslagen? Det har delats på Fb minst 450 gånger...
3. • Varför väljer AB denna utgångspunk för klippet? (Med tanke på Books reaktion så skulle AB kunnat välja en helt annan utgångspunkt.) 
4. • Ingen av de som faktiskt var inblandade i själva händelsen verkar vara särskilt berörda, så AB spenderar resurser på att gräva vidare...
5. • Du kanske har fler intressanta frågeställningar som du ser?
6. • Så; Hur påverkar detta våra värderingar kring kropp, beröring, sexualitet, närhet?Och i det här fallet är det tyvärr "rädslan" som stärks. 

PS. I ingressen och i valet av bild i det här inlägget använder jag mig precis av samma teknik som media - eller?

Fan - hur gör vi nu?

Hur ska vi människor hantera livet och tillvaron när verkligheten inte längre är anpassad till dem vi är? När vi har skapat en värld som är problemfylld och dessutom oekonomisk?

Vad kan vi som enskilda individer, som grupp och som samhälle göra?

Hur kan vi skapa ett samhälle som vi verkligen vill ha och som fungerar långsiktigt.

Jag har en del tankar om det. Jag tror att det är kulturen, eller rättare sagt det som är grunden för det vi kallar för kultur, är en nyckel till en ljus framtid för människan.

Har du tänkt på vilken resa människan har gjort och hur snabbt den har gått? Tillåt dig att, för en liten stund, kliva ur ditt vardagliga perspektiv, ställa dig lite vid sidan av, så att du har möjlighet till överblick.

För 20 år sedan visste få vad internet var. I dag har internet totalt förändrat människor sätt att kommunicera. Nätet har skapat möjligheter som några få visionärer skrev om i böcker för tio år sedan.

Ta sedan ett kliv bakåt. Hur var det att leva för hundra år sedan?

Hur tror du det såg ut där du är för tusen år sedan? Eller ännu tidigare? Vad hade du sett om du suttit vid en sprakande brasa och sett dig omkring? Hur mycket av det som är självklart i dag, fanns då? Antagligen väldigt lite, förutom själva naturen.

Den här snabba resan bakåt i tiden visar vilken svindlande snabb resa människan har gjort på bara några tusen år. Ur ett evolutionärt perspektiv är den tiden som ett andetag, knappt mätbart. Det sammanhang vi lever i har totalt förändrats. Och samtidigt är vi människor de samma. Med samma kroppar och hjärnor som när vi sprang och jagade med pinnar och stenar. Och det är vi som har lyckats göra den här resan, så här blixtsnabbt. Jag tror drivkrafterna till människans snabba

utveckling är:

Njutning

nyfikenhet

kreativitet.

Hur förhåller vi oss då till dessa tre ord eller kvaliteter?

Det kan ha varit nyfikenhet, behov av njutning eller ökad bekvämlighet som gjorde oss kreativitet och där startade något. Det enda gav det andra. En långsam rörelse som sedan gått allt snabbare. Människans liv förändrades i grunden.

På bara några tusen år har människan gått från att bestå av små isolerade nomadgrupper som jagade och samlade. Varje grupp hade sin samling idéer livet som var gemensamma för just dem. Andra grupper skapade egna idéer, sina sanningar om livet – det fanns en självklar mångfald. Gemensamt för dem var att de levde i samklang med naturen, som de vilda djuren ännu gör. Förmågan att vara närvarande och medvetna var nyckeln till överlevnad. Och det är dessa två förmågor – närvaro och medvetenhet – som är lite speciella. Jag återkommer till det.

Vi blev fler och fler

Idag är människan bofast, grupperna har blivit få och otroligt mycket större, och vi organiserar oss på olika sätt. Vi lever mer eller mindre ovanpå varandra, vi lever länge, kommunicerar obehindrat även

till andra sidan jordklotet, vi har ständigt tillgång till information – en googling bort – men människan har idag bara enstaka gemensamma sanningar och vi har slutat leva i samklang med naturen. Vi lever i ett samhälle där vissa maktstrukturer säger att de äger sanningen. Jag talar i första hand om de stora monoteistiska religionerna, som kristendom, judendom och islam. Gemensamt för dem är att de menar att deras sanning är allmängiltig och att hela världen bör följa just deras idéer.

Ur dessa ”sanningar” har till exempel många rättssystem byggts.

Men en av konsekvenserna av dessa tankar, idéer och regelverk, är att människan förbrukar resurser på ett ohållbart sätt. Vi har köpt idéer om vad som är bra och dåligt. Och människor jagar lycka genom att försöka leva upp till dessa idéer. Det innebär även att när en grupps sanning stöts mot en annan grupps sanning och så uppstår konflikter. Mycket av det här skapar rädsla som resulterar i rädsla, konflikter, hat, skam, stress, depressioner och misstänksamhet.

Och det har lett till att många människor tappar bort sig själva, förmågan att vara närvarande och bristande medvetenhet. Istället strävar människor efter att leva upp till andras idéer. Effekterna av det är globala.

En möjlig lösning?

Det är viktigt att hitta tillbaka till de tre grundkvaliteterna som satte fart på människans utveckling. Kreativitet, nyfikenhet och njutning. Dessa tre kvaliteter förutsätter närvaro och medvetenhet. De tar också vara på människans inneboende förmåga och resurser.Vi stöter på de här kvaliteterna i det vi kallar kultur, fritidsaktiviteter och naturupplevelser. Upplevelser som är omedelbara. Upplevelser som är här och nu och som väcker något i oss. Upplevelser som kräver närvaro. Försök att se på konst, äta en god måltid eller vandra i naturen utan att vara närvarande. Då är det bortkastat, då skulle vi lika gärna kunna titta på en vit vägg, äta något smaklöst eller vandra runt i mörkret.

Eller om det rör sig om mera fysiska upplevelser som judo, innebandy, sex eller yoga, där vi använder

kroppen. Kroppen är den del av oss som alltid är här och nu, alltså närvarande. Är vi inte närvarande i aktiviteten så fungerar det inte. Eller att uppleva en teaterföreställning, konsert eller en manifestation. Upplevelser som vi även delar med andra, där vi kan känna en gemenskap. Alla dessa aktiviteter drar in oss i nuet, i det som är sant och sker just nu. När vi gör det möter vi någon annans kreativitet, nyfikenhet och närvaro.

Det kan ske genom att vi möter något som sker precis i ögonblicket, som en föreställning, en måltid eller en tävling. Eller när vi möter något som har skapats för att förmedla en idé, en berättelse eller en känsla. Det sker ofta genom tavlor, skulpturer, litteratur eller i det fysiska rummet.

För att vi ska kunna ta emot detta och vara delaktiga behöver vi vara närvarande.

Närvaro, när vi upplever något i ögonblicket, förs vi bort från det som inte är på riktigt. Då släpper vi minnen rädslor, tankar, idéer och föreställningar – som för många tar väldigt stor plats i livet och och som väldigt ofta är destruktiva.

Jag, gruppen och samhället

Jag tror att det behövs många förändringar. En början är att vi som individer anstränger oss för att bli bättre på att vara närvarande och medvetna. För tusentals år sedan lärde vi det automatiskt redan som små barn, eftersom det var en förutsättning för överlevnad. Nu får vi hitta andra sätt att återerövra dom kompetenserna, som till exempel att söka upplevelser - som hjälper oss att bli närvarande.

Då kommer vi tillbaka till njutning, nyfikenhet och kreativitet. Att vi som grupp möts i sammanhang där dessa tre kvaliteter uppmuntras - oavsett om gruppen är arbetsgruppen eller om det är på den lediga tiden i till exempel en förening eller ett löst sammansatt nätverk. Och att samhället i form av offentlig sektor, föreningar, företag och enskilda anstränger sig för att uppmuntra, inspirera och underlätta att det sker. Vi kommer alla att tjäna på det.

Du och jag som enskilda individer får rikare och mera meningsfulla liv - det är den största vinsten.

Sedan kommer en rad följdeffekter - om vi blir mera närvarande och medvetna.

Din arbetsplats kommer ha anställda som mår bättre och trivs på jobbet. Samhället får minskade kostnader för att vi mår bättre och dessutom kommer den ökade närvaron skapa mera medvetna medborgare: Människor som förstår att de val vi gör har betydelse för det som finns runt oss, till exempel för de människor vi möter, den lilla del av världen där du bor och verkar, eller för de människor som producerar det du vill köpa. Och inte minst förstår vi att våra val har betydelse för våra gemensamma resurser, det vi kallar för naturen och vår miljö. Och nu när vi börjar förstå att resurserna både kan förstöras och ta slut - så kommer det finnas med i våra beslutsunderlag. Min kanske viktigaste insikt är att detta arbete behöver börja hos individen. För vi kan inte fortsätta göra som vi fått lära oss, att luta oss tillbaka och tro att någon annan ska fixa det. Det måste börja hos dig och mig - inte hos någon annan.