Läs mer om mig och det jag gör:

onsdag 28 januari 2015

Så vänder vi på bladet...

19.30 skulle vi träffas hos mäklaren för att skriva under. När jag klev ut ur bilen möttes jag av ett Malmö som visade upp sig från sin sämsta sida. Kallt, regnigt och blåsigt.
Dörren in till mäklaren gick inte att öppna, de är nyinflyttade och mäklaren har inte gått dörröppingskursen ännu, så jag fick gå in personalingången. Köparen var sen och jag hann dricka ur mitt kaffe innan de kom. Ett par i ungefär den ålder jag var när jag flyttade ner hit till Malmö för drygt 10 år sedan. Huset ska renoveras och det som var vårt ska rivas ner - känns det som.

En tjock bibba papper som skall gås genom. Charlotte i Stockholm så jag har fullmakt. Signaturer på varje sida och så en massa onödigt babbel som jag avbryter då och då  - det där kan ni lösa sedan.

Det känns märkligt. Tomt. Vem ska ta hand om mina fiskar? Och dammen som jag kämpade så med? Jag måste ha burit 1,5 ton tegelsten när den byggdes. Aldrig tidigare hade jag gjort något sådant, och jag lärde samtidigt som jag byggde. Sprang med ritningar och frågade experthörnan på Bauhaus om vad de trodde, sedan fixade jag materialet gratis eller till låg kostnad via Blocket. Jag murade och tänkte på min morfar som var murare, att han nog satt däruppe i sin himmel och tittade ner på mig med en nöjd min i ansiktet.

Dammen som jag suttit vid så många sommarkvällar, hört porlandet från vattentrappan, druckit vin, funderat över livet och sett fiskarna simma in i det lampsken som skurit sig ner i vattnet. Vattentrappan jag gjorde i betong - något jag aldrig heller tidigare gjort. Skar ut mönster och form med vinkelslip till grannarnas förtret.  - Det är ju söndag och det dammar överallt.

Trädgården där vi haft fester - t ex Charlottes 50-årskalas där hela gräsmattan täcktes med ett stort tält fyllt med folk som åt helgrillat lamm - från den hemmagjorda grillen jag byggde för tillfället.
En något vildvuxen trädgård som var Charlottes ansvar. Själv skötte jag dammen och fiskarna. När SVT var här och spelade in programmet Från Sverige till himmelen med oss - så var deras kommentar om vår växtlighet, att den var tantrisk... Ja, så var den nog - liksom delar av vårt liv tillsammans.

Ja - nu är den här delen av livet över. Sista mars överlämnar vi nycklarna. Och det gör ont... Tårarna rinner långsamt ner för min kind, jag känner det i kroppen, i bröstet och jag är inte säker över vad det är som gör ont.

Att skiljas är att dö en smula - tror jag att någon har sagt eller skrivit. Och det ligger något i det. Jag dör lite och det gör ont. Den här delen av livet tillsammans med Charlotte är över. Vi har vetat om det i ett par månader, och vi har bott på olika platser sen vi klarade av att genomföra minifestivalen The JoyRide Winter i början av december. Men kanske har vi vetat det ännu längre - fast valt att inte se det. För vi var upptagna med att kämpa och att skapa. Hela våren och sommaren jobbade vi med förberedelserna av vår festival - The JoyRide Experience. Kanske den bästa festival som aldrig blev.

Tack älskade Charlotte! Du och det som varit VI har lärt mig mycket och jag är tacksam för det jag fått uppleva tillsammans med dig de sen vi träffades i slutet av april 2003. Vi vågade, vi kämpade och ibland lyckades vi - men inte hela vägen. Vi vågade spänna bågen på ett sätt som kanske inte så många gör. Vi utmanade och klev ut på okänd mark. Bara en sån sak som att gifta oss efter 100 dagar. Nu har det sista steget tagits på den här delen av vår gemensamma resa. Det som var vårt gemensamma hem kommer om några månder inte längre finnas. Nu får vi packa ihop våra prylar, denna gång i varsina kartonger och vända blad.

Samtidigt ser jag friheten som breder ut sig framför mig. Nu har jag ingen annan än mig själv att tänka på. Det känns lite läskigt, inte minst ovant och spännande. Jag har har egentligen inget som håller mig kvar här i Malmö, inte heller i Sverige för den delen. Möjligen min dotter som tycker att jag ska flytta till Stockholm där hon bor. Å andra sidan så bor min son i Philadephia några månder till - sen flyttar han tillbaka till Tokyo. Visst finns det vänner här i Malmö - men det har jag ju även i  Umeå och Los Angeles.

Någonstans i bakhuvudet återkommer Barcelona, gång efter annan. Jag kan en del spanska, vädret är bättre, kulturen en helt annan än den jantelagspräglade lagomkultur som råder här. Att lämna Malmö känns inte som någon förlust - speciellt inte med tanke på hur dom som representerar Malmö, de styrande sosse-politikerna behandlat mig, eller oss. Oss och alla andra som planerat åka på en festival i somras, där vi ville manifestera kärleken, närvaron och rätten att få vara dom vi är. Det som skulle bli starten för vår gemensamma bäbis - JoyRide.
För det var nog deras feghet, arrogans och rädsla, deras kontraktsbrott som ledde till en inställd festival och de ekonomiska problem som följde, som var droppen. Droppen som fick oss att bestämma - nä, nu orkar vi inte längre.

Så, nu vänder jag på bladet och ser att jag har ett helt oskrivet uppslag framför mig. Och det är jag som har pennan i min hand, och jag är fri att använda det här uppslaget precis som jag vill... Wow...


Här kan du som vill läsa vad Charlotte skrev straxt efter detta inlägg publicerats.