Några insikter såhär i början

Några reflektioner såhär när jag lämnat min Helsingborgstillvaro, mitt tonårsrum - eller väntrummet - som tiden från april fram tills nu känts som. Reflektioner kring att fråga om hjälp och om olika utmaningar och annat jag ställs inför. Att vårt sätt att se det vi står inför nästan alltid går att se på fler sätt.

   

Det känns skönt att ha kommit iväg. Att inte längre stå och trampa, liksom hästarna i en tävling innan dörrarna öppnas. Visst finns det saker som krånglat men nu har dörrarna öppnats!

Först jag vill även passa på att tacka Lars Hjulström - min ”hyresvärd” sen början av april. En kille som jag lärt känna de senaste åren och som jag är väldigt glad över att ha fått lära känna.

Det hus Charlotte och jag, hade i Malmö skulle säljas och mäklaren trodde att om allt gick bra, så skulle överlämnandet ske i juni… Nu gick allt väldigt bra (?). Huset såldes redan innan första visningen och överlämnandet skulle ske sista mars istället vilket satte mig lite på pottkanten, eftersom jag tänkt åka till Grekland först i Juni. Vad skulle jag bo nu???

Så kom jag att tänka på Lars som jag visste bodde själv i en villa i Helsingborg. Varför inte fråga om han har något ledigt rum? Det kändes lite jobbigt att fråga, men jag ställde frågan - och efter några sekunders betänketid var svaret, ja!

Samma Lars, dök upp igen, då Charlotte och jag skulle köra hennes flyttlass till Stockholm i början av mars. En uniformerad och motorburen konstapel vinkade in oss från motorvägan och visade vad en ”kontrollplats” utmed motorvägen användes till (något som jag för övrigt funderat över många gånger). Vår lastbil var för tungt lastad, så det blev böter och en kommendering att lasta av om vi ville fortsätta… Eftersom vi var utanför Helsingborg och den enda person vi kände bra där var Lars, så chansade jag och ringde. Återigen kunde jag känna det där motståndet - till att fråga någon annan om hjälp. Kan du komma och hjälpa oss att hyra en lastbil till, var tanken… 

Och hur stor är chansen att någon som jobbar är hemma, en torsdag, mitt på dagen? 

Jodå, Lars råkade vara hemma - och innan jag hann fråga om hyra lastbil så erbjöd Lars oss sin bil och tillhörande släp - eftersom han ändå inte skulle använda dom på några dagar.

Så, tack Lars för din gästfrihet och ditt sätt att ställa upp för mig! Och dessutom är jag tacksam över de återkommande små samtal kring livet och dess olika utvecklingar och utmaningar vi haft under sen början av april.

Så jag kom hit till Lesbos igår morse, en jobbig resa som tog sin tid. Väntan på

flygplatser som främst är designade för att man ska gå omkring, äta och köpa prylar - inte för att vila och slappna av. Planet landade 0620 och efter en kort bussfärd var jag vid 7-tiden inne i Mytilini, den regionala huvudstaden. Jag var svettig, varm, trött och hungrig.  Klockan var tidigt på morgonen, och dom som känner mig vet att det inte är min tid på dygnet. Sovit 2-3 timmar de senaste 2 dygnen och på ryggen hade jag en stor ryggsäck och på framsidan en mindre. Jag hade precis blivit avsläppt av en grinig busschaufför som inte blivit gladare över att jag inte hade jämna pengar till bussbiljetten. Och jag visste inte vart jag skulle ta vägen för att hitta något café som kunde servera mig en frukost. Det var nästan så jag tyckte synd om mig.

När jag går genom en stor parkering, hör jag en babys gnällande. Och så ser jag ett litet ”läger” där på trottoaren, vid parkeringen. Det slår mig att Lesbos är en av de öar som ligger ”bra” till för dom som flyr från fasorna i Syrien. Och jag minns även att jag sett uppmaningar på Facebook från människor som lever och verkar på Lesbos, om att olika slags hjälp behövs för att kunna ta hand om den flyktingström som drabbar den här delen, som är en av EU:s gränsposter åt Syrienhållet. 

Plötsligt fick jag även en förklaring till de människor jag från bussen sett komma gåendes på vägen mot Mytilini. Människor som kommit i land och nästan alla hade en liten ryggsäck med sina enda ägodelar. När jag plötsligt insåg det så förändrades min inställning. Jag insåg att även om jag gick omkring med en ryggsäck, kände mig ensam, svettig, trött - så var det ändå ett val jag själv gjort.

Jag befinner mig på en resa på väg TILL något - till skillnad från dom människor jag sett nu - som befann sig på väg BORT från något som inte bara är en känsla, utan en fråga om död och terror. Från att nästan ha tyckt synd om mig själv förvandlades känslan i mig till någon sorts tacksamhet över att min utmaning bara var att hitta ett café som kunde servera mig något att äta och en latte. Jag visste ju att jag var påväg till ett ställe där jag skulle bli mottagen, även om förutsättningarna är helt andra än dom jag blivit van vid.

Så Lars, ännu en gång: Tack för din vänlighet och villighet att hjälpa mig - och att det även skedde utan att ge goda råd om hur jag borde göra. Och jag fick tillfälle att träna - ännu en gång - att jag faktiskt kan fråga människor om hjälp när jag behöver. Något som jag och många med mig har svårt för. Den enda risken jag tar är ju att få ett nej - och det kan jag faktiskt leva med - till skillnad från de personer jag såg under min morgon igår. Och att behöva, inte alltid måste vara stort, dramatiskt och livsavgörande.

Jag vet att det är något som jag kommer behöva träna mera på eftersom vissa saker tar lite längre tid att lära sig, att verkligen få in i kroppen. Annars vet jag hur lätt jag undviker att be någon annan om hjälp och att jag ibland kan uppleva det som att tillvaron är sååå jobbig, när saker inte blir som jag tänkt.

Och jag har ännu en gång blivit påmind, att vi kan nästan alltid kan lyfta oss lite i nacken, se den lite större bilden och att inse att vi kan välja vårt perspektiv. Man måste inte vara flykting från ett krigshärjat område för att det ska kännas ok om

att be om hjälp. Det är ok, även om det jag behöver är betydligt mindre dramatiskt än att fly från död och terror. I grunden är vi alla likadana som ibland kan behöva en hjälpande hand, och i de situationer jag än så länge befunnit mig i - så skulle ett nej inte betyda att jag t ex riskerar att dö.  Och när jag ser och förstår vilka utmaningar som andra mera avlägsna - men fortfarande - bröder och systrar har, så kan jag känna tacksamhet över att de alternativ jag väljer mellan ändå handlar om hur bra jag ska ha det.

Ops! Plötsligt kom jag på - det är midsommarafton - vilket inte märks av här.
Kanske för vi har ett annat perspektiv?
I vilket fall som helst: Grattis på midsommarafton!