Har sanningen någon betydelse - egentligen?

Intressant...
Har just läst DN-artikeln som handlar om bråket mellan Ulf Lundell och hans dotter Sanna. Denna gång är det pappa Ulf som reagerar. 
Sanna har skrivit en bok och någon har bloggat, om upplevelser från sin barndom. Pappa Ulf känner sig orättvist påhoppad och djävulsdansen är igång (som för övrigt Sannas bok heter). Och jag kan se något jag känner igen - från mitt eget liv och från det jag ser runt omkring oss. Något som är en viktig del av förklaringen till många av de problem vi upplever idag.

Utan att veta detaljer så känns det som att här finns några - kanske framförallt någon - som skulle behöva titta lite närmare på sig själv.
Det jag hakar upp mig på är viljan att försöka hitta någon sorts objektiv sanning, vilket egentligen inte har någon större betydelse så här långt efteråt. Det handlar om barnets upplevelse av en situation. Med barnets ögon, perspektiv, referensramar och position. Och vilken betydelse den upplevelsen får för barnets sätt att se på sig själv, sitt sammanhang och sin omgivning.

Jag minns en gång för många år sedan då jag fanns i en relation där hon hade med sig en son, som vid just detta tillfälle var 8-9 år. Denne son kom hem en dag från skolan och var helt uppriven. Han hade sett en person bli mördad i en skogsdunge på väg hem. Min första reaktion var så klart, att det måste varit något annat han sett. Men, han var så övertygad om det så jag bestämde mig till slut för att ta hans ord på allvar och jag ringde polisen. Polisen kom, vi åkte iväg till platsen för brottet - och där hittade vi ingenting.
Några dagar senare fick jag, av en händelse, veta att några äldre barn hade spelat in en film just där han sett "mordet" - och allt fick sin förklaring. Men fram tills dess så var hans sanning att han sett någon bli dödad - och att mördarna sopat igen spåren. Så klart att hans referensramar bland annat var sånt han sett på TV, och det vet vi alla, att mord till höger och vänster är vardagsmat. Om jag sett samma händelse så hade antagligen jag, med den erfarenhet och kunskap jag har, kunnat se att det var en filminspelning...
Med den kunskapen kunde jag bidra till att förändra hans minne av upplevelsen -  ur hans perspektiv så var det det enda som faktiskt hade en betydelse.

Så tillbaka till den Lundellska historien. Den upplevelse av en situation som Sanna beskriver är förmodligen inte den objektiva sanningen - hon beskriver sin egen upplevelse av det som hände. Och det är den upplevelsen som har betydelse och minnet av den som sätter sina spår i Sanna - så länge som den får verka och leva utan att förändras. Och ju längre finns kvar - desto djupare sätter den sig. Bokskrivandet är antagligen ett av många sätt som hon använder för att bearbeta det där minnet och framförallt de slutsatser som den lilla tjejen drog utifrån upplevelsen. Slutsatser som påverkar världsbilden på många olika sätt - än idag som vuxen.

Att kommunikationen mellan far och dotter kan förbättras är tydligt, och så är det tyvärr i regel. Vi är dåliga på att kommunicera, vilket i sin tur leder till konflikter som vi dessutom är otränade på att hantera och den inlärda prestigen gör att vi istället för att försöka förstå varandra gräver ner oss i skyttegravarna... Trist, vanligt och en förklaring till många av de problem vi upplever, både i stort och i smått, när det gäller människors relationer.
Och eftersom vi befinner oss i midsommartider så har vi en förklaring till många av de bråk som uppstår just denna helg. Familjen samlas, mycket alkohol och scenen är upplagd för att eländiga minnen från historien ska få kliva fram och spela huvudrollen.

Visst går allt detta att förändra, men det kräver vilja, mod, kunskap och inte minst - träning.

Glad midsommar! Typ...

PS. Jag skulle kunna illustrera detta fenomen även med det som just nu utspelas mellan t ex Grekland å ena sidan och EU, framförallt Tyskland å andra sidan. Men mera på ett makro-plan...