Alone or connected?

About being connected or not, and taking things for granted.

It´s sunday morning in Bogota, I just got back after a +30 hour "trip". 

To be without electricity, without knowing it beforehand. 

It rained very heavy the day before yesterday, not for very long but enough to create problems. In this block we lost the electricity. 

And its one thing to be without electricity if you can prepare, but when it happens surprise style - it´s something else.

Well my devices with recharging batteries where very surprised, not prepared at all, so my mobile died first. And without electricity, is also without internet... And my computer battery was down to 9 %.

An interesting experience. About being alone and loneliness, and how I spend time. Because having this little technological device and to be able to communicate is important to me - even if I don't do it all the time - the possibility is there. Now it was not there during +30 hours, and I got to feel how the lack of this feels. Seeing how me and many others take things for granted.

This reminded me of being here 1987 - and what I feel is that there has been a huge change. The change is not local. The change is internet and communication.

And as I´m writing - right now - the electricity goes away again. The connection I just had with hole world is gone - again. The change I noticed is gone. The possibility I just had, to talk to my daughter in Stockholm or son in Tokyo is gone. The possibility to write this and share with you - is not here at the moment. So I will have to save this and wait for the technology to get repaired.

The computer got a small regarche, to 32 %… 

Good thing that most stoves here are energized with gas, so cooking will not be affected and I will get my café con leche and morning arepas :-)

(40 min later the electricity is back...)

Privilegiet som försvann i Paris?

Läser Charlottes blogginlägg kring en tågresa och mötet med dom som flyr. Flyr från krig, terror och förtryck. Och jag har läst en del som andra skriver och ställer mig frågan: Är det verkligen ett privilegium att leva i frihet? 

Att se det som självklart att kunna besöka andra delar av världen? Att leva i frihet från hot, våld, terror och död? Är det ett privilegium? Att ha någonstans att bo och någon sorts skyddsnät när jag inte kan själv? Är det ett privilegium att få uttrycka sig?

Flyktingar på Lesbos, aug 2015.

Nä jag tror inte det! Det är ju förfan normalläget! Det är det minsta varje människa ska kunna förvänta sig - utan att behöva ha en tjock plånbok eller rätt medlemsskap. Så inledde jag en text för några dagar sedan. Och så sket det sig i Paris. 

En del av privilegiet försvann? Tryggheten... Eller? Kanske är det så att tryggheten i regel bara är en illusion. Födseln till detta jordeliv garanterar bara en enda sak - att vi ska dö - men så bygger vi människor illusioner och föreställningar - kanske för att göra livet hanterligt. För nog tror jag att de människor som klev av i Paris nu, som fick lämna sin resa på Jorden, kände sig hyggligt trygga när de gav sig ut i Paris vimmel. Och så hände det oväntade, det ohyggliga, det omänskliga... Det är så sorgligt, tragiskt och så djävla onödigt. Den här gången kom det nära oss, på vår bakgård. Nu var det inte bara personer som kallas för flyktingar som väcker känslor, tankar och funderingar, nu kom deras vardag hem till oss i väst. För bilbomber, andra bomber, död, avrättningar - är det dom flyr från. Och det väcker något...

Och dom som dör - som nu i Paris - det är bröder, systrar, mammor, morföräldrar, grannar, älskande, söner, döttrar... Även förövarna, enligt vittnen unga och helt vanliga killar. Unga killar som vilseletts och kom med döden den här gången.

Det är ett misslyckande för oss som mänsklighet när sånt här händer. När någon anser sig ha mer rätt än andra, och den rätten rättfärdigar dödandet av oskyldiga. Nu i på vår egen bakgård. Tänk då på att dödandet av oskyldiga händer varje dag - fast då är det på någon annans bakgård. Men det är fortfarande systrar, vänner, bröder, söner, döttrar, mödrar... som terroriseras, förtrycks och dör. Och i grunden dör de därför att någon anser sina idéer vara mer rätt/värda än andras... Att det är dom som "hittat" sanningen... Allas sanning. Och den som inte accepterar det blir dödad eller omvänd till den rätta tron. Ett tanke- och handlingssätt som återkommer gång på gång i människans historia och somliga verkar ha svårt för att lära sig läxan.

"En av de tankar som hänger kvar är:

- Hur möter vi det här?"

En av de tankar som hänger kvar är: - Hur möter vi det här? Genom mera av det som redan nu sker? Ja så verkar det om man lyssnar till beslutsfattarna. Och den reaktionen kan jag förstå. Sorgen, förlusten, kränkningen, chocken, frågorna skapar ett tomrum där hat och idéer om hämnd lätt kan slå rot, samtidigt som inget kan göra det som skett ogjort. Att hämnas känns inte särskilt konstruktivt - tvärtom. Men jag förstår och kan stödja ambitionen att fånga och bestraffa de ansvariga. Men det som har skett - det har skett. Peter Wolodarski på DN´s ledarsida varnar för att vi inte ska låta rädslan styra oss. Tyvärr måste jag säga; Sorry Peter, rädslan har styrt oss länge. Det är rädslan som skapat det här... Det där i Syrien, i Irak, i Afghanistan, i Egypten, i Sudan,
De bröder, systrar, vänner, föräldrar som oskyldigt dör på grund av olika gruppers oförmåga att umgås, de kommer aldrig tillbaka. Denna gång klev de av sin jordelivsresa i Paris, i förrgår och veckan innan dess klev de av någonstans i Sudan, Egypten, Afghanistan eller Tunisien eller kanske Syrien - och alla har fortsatt vidare till en för mig okänd ort. Så mer av samma - dvs mer kulor och krut och större bomber och granater? Känns inte särskilt lyckat... Och ingen kan ju direkt påstå att det som skett i länder som Irak och Afghanistan varit särskilt framgångsrikt. Där har ju rätt många varit med och petat - med sina bössor...

Förändring på riktigt?

Själv inser jag mer och mer att det enda sättet att minska viljan till sådana här handlingar är utbildning, öppenhet och kärlek. Med utbildining menar jag inte att lära in texter från gamla skrifter som påstås ha en koppling till något gudomligt, och bli påhejad av en fanatisk lärare kring att utplåna eller förslava dom som har andra idéer. Den sortens undervisning har vi haft tillräckligt av under människans tillvaro. 

Jag menar utbildning som främjar individens eget tänkande. Utbildning fri från värderingar, ideal och dogmer. Utbildning som bidrar till att människor vågar lyssna och lita på sig själva. Tänk om beslutsfattare och andra potentater kunde inse att kampen mellan gott och ont är något som sker i varje människa och valet som sker kan enbart göras av den enskilde? Och vill de vinna ett krig - hjälp då människor att älska och lita på sig själva - så kommer kriget vinnas det han bryta ut i död och förstörelse.
Ja, jag vet att det är önsketänkande. Men en dag som denna kan man ju ägna sig åt lite sådant. Vem vet vart det kan leda? Man vet ju som sagt aldrig vad som kan hända och alla överraskningar behöver ju inte vara negativa, även om det känns rätt mörkt idag...

Är du en smygpuritan?

Bröst anpassade för Facebook. Visserligen finns vårtor på
bilden men inte på brösten, så formellt inte bröstvårtor. Eller?

Får tips om en artikel i Sydsvenskan som handlar om amerikanarnas inställning till nakenhet och sexualitet. Så jag läser.
Ja, visst ligger det mycket i vad Martin Brusewitz skriver om amerikanarnas inställning till sex som präglas av rädsla, skam, skuld och förbud. Och det riktigt eländiga är att de exporterar sina sjuka värderingar till omvärlden. Det sker "i smyg" genom filmer, TV-serier och t ex regler som finns här på Facebook. 

Resultatet i Sverige och andra länder är tydligt efter 20 år av amerikanska TV-terror. Den mera avslappade inställning som fanns t ex här, till nakenhet och sexualitet, är försvunnen. Istället har svensken blivit pryd (rädd?) och även om man skulle vilja, så vågar man inte. Allt som har med nakenhet och ännu värre sexualitet att göra blir farlig. 
För känslan som dyker upp hos många är: Vad ska andra säga???

Och rädslan och puritanismen har smygit sig in i politiken. Därför att där handlar det väldigt mycket om "vad ska andra säga?"

Då blir det lätt att låta rädslan styra, istället för att låta ett modigt ledarskap kliva fram. Rädslan för att bli angripen.
Rädslan för att förlora röster.
Rädslan för att tvingas prata om känsliga saker.

Så man duckar. Låter bli att kommentera. Klipper band. 

Den där rädslan kickar igång den interna cirkusen. Tankar, känslor, rädsla, fantasier - allt det där som vi redan varit med om så många gånger. Kanske enda sedan barnsben.

Och den som låter sig drabbas:
låter bli,
stoppar,
förbjuder
skambelägger
angriper
...
Det är lättare att göra så, än att tillåta de känslor som dyker upp att få finnas. Det blir nakenheten och sexualiteten som blir skurken. Så slipper man kolla på den egna oförmågan att hantera dom sakerna.

Ja, den som låter sig drabbas. För det är ett val man gör, medvetet eller omedvetet. Och de allra flesta av oss har lärt oss, tränat in "att låta oss drabbas".

Konsekvenser

Tyvärr finns det allför många exempel på hur annars kloka människor drabbas av moralpaniken, vilket i sin tur drabbar andra. Här är ett tragiskt exempel, som några av er som läser, känner till. Men exemplet förtjänar att lyftas fram, då rädslan och fantasierna blir så tydligt:

JoyRide Experience, antagligen den bästa festivalen någonsin,
som blev inställd på grund av rädsla hos politikerna.

För drygt ett år sedan då sossepolitikerna i Malmö, blev rädda för vad föräldrar (väljarna) i Rosengård skulle tycka om sommarverksamheten Barnens by (som i huvudsak vänder sig till barn boendes i Rosengård, och ofta med rötter i en annan, ännu mera nakenrädd kultur).
Vi hade skrivit ett avtal med stiftelsen som äger stället (och styrs av Malmö stad) och skulle ha en festival om livet där. The JoyRide Experience, en festival om livet.

Tro det eller ej, sexualitet och nakenhet är centrala ocn naturliga delar av livet! Och därmed även självklara inslag i festivalen, vilket ansvariga tjänstemän på stiftelsen visste. Tjänstemannen visste mycket väl vad min dåvarande hustru och jag jobbade med. Relationer, lust och sexualitet - och hon följde oss på Facebook.
Barnens bys reguljära verksamhet skulle vara över för året och vi skulle använda deras lokaler där ute i skogen. Bland annat just för att just kunna vara insynsskyddade och i fred. 250 personer skulle komma + workshopsledare från olika delar av världen + volontärer...

Så när massmedia började skriva om en festival där sådant som nakenhet skulle kunna finnas och ämnen som sexualitet och intimitet beröras,

då fick politikerna krupp. Avtalet sades ensidigt upp en första gång i juni, vi anpassade oss enligt deras önskemål och var sedan överens om att fortsätta. Media skrev mer och moralpaniken gick ännu en gång på högvarv, inför något som ännu inte inträffat. Och avtalet sades upp igen den 17 juli. Det enda som skett var ju att människors fantasier kickat igång rädslor. Vi som arrangör hade verkligen inte gjort något alls, utöver att förbereda själva arrangemanget.

Avtalet sades alltså upp igen - och de konsekvenser det fick - struntade politikerna totalt i. Det viktiga var att de inte skulle "smittas" av det farliga med nakenhet och sexualitet. Sällan har jag blivit så besviken på svenska politiker - som jag tidigare upplevt som relativt hederliga och rakryggade, men rädslan kring nakenhet och sexualitet är mäktig. Och ännu värre "soppa" för dessa rädda politiker blev det då soppan riskerarade att kryddas med integrationspolitik och barnverksamhet - genom Barnens by. För kopplingen till barnen och föräldrarna i Rosengård handlar om Malmö stads integrationspolitik där Barnens by har en viktig roll. Vilket gör exemplet än mer intressant.

Det är med andra ord viktigt att vi är medvetna över denna smygpuritanism som pyser in överallt och som hittar stöd från olika håll, särskilt från dom med mycket relger - dvs olika slags kyrkor.
Ur just det här avseende blir det inte direkt lättare när det kommer hit människor som flyr från krig och elände, vars värderingar och normer oftast är sexual- och kroppsfientliga. Vi har tyvärr flera tragiska exempel på hur den importerade tolkningen av skamkulturen resultert i och resulterar i repression, våld, förtryck och till och med död - och i regel är det kvinnan, dottern, hustrun - som är offret. Ja, importerade tolkningen. För vi har vår egen tappning av skamkulturen här. Men nu gällde det människor från andra kulturer. 

Flyktingar från Syrien släpps i land på Lesbos för vidare
transport till bland annat Sverige.

Jag är den förste att öppna dörren och säga välkommen till den som vill flytta till Sverige eller till den som behöver en plats att fly till, men samtidigt göra klart att de kommit till en kultur och ett folk med en annan syn på en massa saker, som t ex demokrati, jämställdhet, jobb, och så det där med nakenhet, kroppen och sexualitet. Och jag skulle tro att kring det där sista så haltar det rätt så ordentligt. Dessutom kan jag ha en bunt synpunkter på hur dessa människor tas emot och hur vårt system fungerar, men det är en annan fråga. Det jag misstänker starkt är i alla fall att vi (dvs de myndigheter och organisationer som finns med i intetrationsprocessen) är skitdåliga på att förmedla budskapet att de som kommer hit måste förstå att de kommit till en plats där vi tänker annorlunda än vad de gör. Och om något är rätt - så är det vår bild. 

Och jag anser att det är den som kommer hit, som måste förhålla sig till det som gäller här - inte tvärtom. På den punkten är jag benhård. Inte för att jag tycker att den iställning vi har i Sverige är så fantastiskt, men det är bra mycket mindre dålig jämfört med värderingar som många av våra nya grannar har med sig. 

I det sammanhanget är det viktigt att visa en tydlig riktning, ett ledarskap och civilkurage, även om man är rädd för vad andra ska tycka. INTE göra som sossepolitikerna i Malmö gjorde, dvs bli rädda för vad de tror att andra kanske ska tycka, tänka och säga - och låta rädslor, fördomar, fantasier och panik styra. 

Så länge som vi accepterar; skambeläggning, censurerade bilder, retuscherar bröstvårtor, inställda festivaler, tvingar småflickor att ha bikinitop, att andras idéer styra vår egen sexualitet, bryter avtal - alltså handlingar som stoppar, förbjuder, förhindrar, skambelägger, etc. Och å andra sidan lever i ett samhälle där en stor del av medias utbud är sexualiserat och pornografi är något som accepteras men aldrig talas om, Med ett undantag - då det handlar förbud. 
Så länge som det här fortsätter, så kommer vi aldrig få en bra relation till sexualitet, lust och nakenhet, vilket i sin tur faktiskt påverkar hela vår tillvaro.  
Antagligen betydligt mer än vad de flesta vill tro - och veta. 

Vilka tankar och reflektioner väcker detta hos dig?
Dela gärna detta i ditt nätverk, så fler får fundera...
PS. Om någon dag kommer nästa text som handlar om min Japanvistelse... Här tangeras även Japanernas förhållningssätt till sexualiteten som på 150 år resulterat i stora, stora problem. Både för enskilda och för hela Japan... DS