Slampor, drevet och illusioner

Sexualitet, illusioner, horor och madonnor. En text som handlar om hur människor hellre reagerar på något enkelt, istället för att vilja se den större bilden och framförallt den egna rollen. Ett beteende som skapat och ständigt återskapar en situation där vi klänger fast vid illusioner, förnekar oss själva och pekar finger åt andra.   

Texten handlar inte om Anders Borg, utan om rädslan för vad andra kanske tycker - och den reaktion det väcker. Den handlar om att inleda förändringen där vi tillåts få vara en människor - på riktigt. Istället för att sträva efter gamla påhittade ideal. Och inte minst - att etablissemanget vågar stå upp för de mänskliga rättigheterna - även om det kan kännas obekvämt!

Så ta en liten stund, läs och fundera - för texten handlar om mig – och dig.

Svarta rubriker: Anders Borg i fylleskandal! Hora, slampa, tafsande, blackout...

Jag blir så djävla förbannad och ledsen när något sånt här händer. Men kanske inte av riktigt samma anledning som många andra. Låt mig förklara, visserligen är texten kanske lite lång, men den är viktig - och jag hoppas att den ger dig något att fundera över.

Först hade vi själva händelsen för några veckor sedan, där Anders bar sig idiotiskt åt ute på en sommarfest i skärgården. Det borde han få ”pisk på rumpan” för - inget snack om den saken! Därefter den oproportionella reaktionen på den händelsen. Där mängder av människor, från sina piedestaler, pekat finger. I media, krönikor, bloggar, på sociala medier … 

Det som upprör mig är att få verkar vilja se den större bilden, orsakerna bakom. Eller kanske väljer att inte se. Fokus på symptomen, och orsakerna tillåts ligga dolda i skuggan. Händelsen på skärgårdsön var faktiskt bara ett "fjuttigt" litet exempel - med en väldigt öm tå. Något otillbörligt hände, det är alla överens om. Alltså - ingen rök utan eld. Men alltför få går vidare och funderar över: Varför denna gigantiska rökutveckling?

"Alltså - ingen rök utan eld. Men alltför få går vidare och funderar över: Varför denna gigantiska rökutveckling?"

Så länge som vi väljer att stanna kvar ute på festen på skärgårdsön, där det är tydligt och enkelt att "någon annan" gjort något dumt, kommer ingen förändring att ske. För det här handlar egentligen väldigt lite om Anders Borg. Sen får han vara hur offentlig och känd som helst. Det handlar om oss alla! 

I det som utspelade sig, både händelsen och reaktionen i social medier efteråt, finns mycket att lära. Det”berättar” något viktigt om oss människor, och det elände vi själva skapat. Och fortsätter att skapa. 

Så länge som majoriteten av oss och våra potentater (dvs politiken, organisationer, myndigheter och massmedia) väljer att stanna kvar i händelsen på skärgårdsön, kommer det inte ske någon förändring. En förändring som börjar med att titta på oss själva - och vårt eget elände. Inte genom att peka på andra. För vi behöver titta närmare på våra egna värderingar, våra egna normer och vårt eget beteende.

Eländet - med rötter i värderingar och normer som människorna själva hittat på under historien. Och vi har klivit upp på religiöst utsmyckade piedestaler, där det pekas finger åt andra. Även då vi inte riktigt vet vad som hänt. Särskilt viktigt verkar det vara när det handlar om sådant som är kopplat till sex, relationer och kön. Den här gången – tyvärr – extra kryddat med alkohol.

I den stora rökutvecklingen – alltså i det så kallade drevet – efter Borgs inledande förlåt-inlägg på Facebook, har jag läst en del lite längre texter i både gamla och nya medier, som handlat om händelsen på skärgårdsön och där kvinnohat kommit upp. Han hade använt nedsättande ord om kvinnor, så det är inte är så konstigt. 

Men, tyvärr är många skribenter onyanserade och deras utgångspunkter kan sammanfattas i antingen "djävla kvinnohatare" eller ”djävla feminister”. Ståndpunkter de hade innan. Och såklart fanns partipolitiken, där man försöker skaffa sig poäng genom att indirekt säga – såna där manshatare har vi minsann inte hos oss.

"Jag inser att jag skriver den här texten med risk för att bli missuppfattad."

Jag inser att jag skriver den här texten med risk för att bli missuppfattad. Det är en öm tå. Men risken är jag villig att ta. För det här är så viktigt. Jag vill ställa frågan:  
Varför händer något sånt här över huvud taget? Hur kommer det att väldigt få ser det bakomliggande?  Att försöka förstå orsakerna. Inte som vanligt, stanna vid symptomen. Det som människor blev så upprörda över är ju inte något ovanligt, inte ens ute på en idyllisk svensk skärgårdsö. Om vi lyfter blicken och försöker se den större bilden och orsakerna bakom - så är det mycket värre! Men det hörs knappast något om det. 

För att vara övertydlig, när jag skriver "kyrkan" i det här sammanhanget, menar jag först och främst den organiserade delen av judendom, islam och kristendom. Det som representeras av större/mindre församlingar, med sina präster, mullor, patriarker, påvar, imamer, biskopar, kardinaler och rabbiner … Gubbar som under historiens lopp har talat om för oss "dödliga" hur saker och ting ”verkligen” ligger till.

Jag hävdar att den här sortens problem uppstår, därför att flera av mänsklighetens kulturer har utvecklat ideal och värderingar som iklätts kyrkans illusioner, och som inte stämmer överens med dom vi verkligen är. Illusioner och ”hittepå”. Särskilt när det gäller sexualitet och synen på kvinnan. Visserligen kan någon hävda att kyrkan inte spelar någon större roll i Sverige idag. Men det menar jag är fel. 

Vi har ärvt våra värderingar från våra förfäder och kyrkans tusenåriga ambition att styra oss. För även om kyrkan i Sverige idag, inte spelar en tydlig och aktiv roll i kultur- och samhällsbyggandet, så har den haft en central roll i formuleringen av värderingar och normer som idag är många människors sanning och som legat till grund för många nuvarande värderingar, traditioner, lagar och regler. Och inte minst får vi det till oss från USA, vars dubbelmoral sprids via olika medier. Se till exempel moralpaniken när en kvinnlig bröstvårta syns på ett foto på Facebook. Detta samtidigt som är USA världens största marknad för porr. En attityd som inte minst visades upp av Donald Trump, som valdes till president.

"...centrala inslag är att mannen äger kvinnans sexualitet och att kvinnan ska vara underordnad mannen."

Det räcker att vi skrapar lite på ytan – till exempel får en blackout i en viss situation – för att det som ligger där och skvalpar i vår egen skugga, och även den gemensamma, ska riskera att poppa upp. Ideal som växt fram ur gamla skäggiga gubbars idéer om den sanning som de ansett ska råda i samhällen, länder och kulturer. Där kvinnan, i framförallt situationer som handlar om att relatera till män, bara kan betraktas på två sätt. Antingen är hon en hora eller madonna (vilket inkluderar mamma till mannens barn såklart). Idéer som skapats för att bevara och förstärka maktrelationer där centrala inslag är att mannen äger kvinnans sexualitet och att kvinnan ska vara underordnad mannen.

Idéer som kidnappat vår frihet i allmänhet och sexualitet i synnerhet. Med hänvisningar till så kallade heliga texter, framtänkta, tolkade och beslutade ”sanningar”, eller rättare sagt illusioner som sedan tvingats på oss. Tvingats på oss genom århundraden. Tvingats på oss genom sagor, historier, myter, ritualer, hot, belöningar, förtryck, löften, misshandel, våldtäkter, tortyr, regler, lagar. Så klart att det påverkat oss, och det blir tillslut en del av ”vår sanning”.

"...vi behöver inte åka till galningarna i till exempel Syrien eller Afghanistan för att möta dessa ”sanningar” i sina extrema former. "

Idéer som vi möter i sina extrema former hos galningar i till exempel Syrien eller Afghanistan och i det Sverige eller Europa som fanns bara för några hundra år sedan. Där till exempel kvinnor brändes på bål, och där kvinnan mest betraktades som en förlängning av mannen.

Men tyvärr har en del galningar hittat hit norrut och finns mitt ibland oss. Nu. Idag. Vi kallar dem terrorister ibland.  Nyligen i Åbo, i vårt grannland Finland, fick vi uppleva det då två kvinnor mördades och flera skadades. Just därför att de var kvinnor.

Och tidigare i år kunde vi läsa om hur en pappa – här i Sverige – mördades, därför han vägrade döda sina två döttrar. Han mördades av en släkting som ansåg att döttrarna hade brutit mot ”regler” för hur de skulle umgås med killar i sin egen ålder. I släktens ögon hade döttrarna klivit över gränsen – blivit horor – så skammen och det de trodde att andra skulle tycka, hotade släktens heder.

"...två kvinnor mördades och flera skadades. Just därför att de var kvinnor."

Men det behöver inte gå så långt som till mord, även om det är då de stora rubrikerna tas fram. Vi har under senare tid - i takt med att vi tagit emot människor från andra kulturer fått ta del av berättelser om hur allt fler kvinnor här i Sverige behandlas sämre än män och där de kränks på olika sätt. 
Heders- och machokulturer som har utvecklats ihopväxt med kyrkorna behöver inte alltid ta spektakulära uttryck - utan är även småsaker i vardagen. Att den inställningen lever på olika sätt är tydlig om vi riktar blicken söderut. Där den den är en tydlig del av vardagen, liksom den även är det här i vårt – förhållandevis – jämställda land.  

Jag minns från 70- och 80-talen, som tonåring och ung man. Tjejer betraktades som horor och slampor, om de hade sex med många killar. Medans killar som gjorde detsamma var tuffa och blev beundrade. Sen spelade det ingen större roll om jag bodde i Jönköping, Washington eller Gislaved. Då handlade det inte om några extremister som läste ur några heliga skrifter för oss. Det var vardagsnormer för västerländska tonåringar. Tyvärr gäller samma än idag. Och inte bara i våra förorter.

"Det här handlar om vår kollektiva oförmåga att erkänna att vi alla är sexuella varelser."

"Vi" har skapat en situation där vi förnekar att människan är en sexuella varelse. Och att sexualiteten, och allt som förknippas med den, gjorts till något vi försöker undvika. Något som skambelagts, reglerats och gömts undan. I synnerhet om det riskerar att bli personligt. För när det kommer nära oss, när det börjar bli personligt, så riskerar vi komma i kontakt med våra egna dåliga erfarenheter och inlärda känslor. Situationer förknippade med skamkänslor och rädslan för vad vi tror att andra ska tänka. Moralpaniken slår till, piedestalerna kommer fram... 

Där finns kanske förklaringen till den stora rökutvecklingen jag nämnde tidigare. Nu var det inte en flykting från en annan kultur. Det var inte heller någon från samhällets bottenskikt. Det var vår egen hyllade, före detta finansminister som fick en ”blackout”. Skärgårdsfesten kom att fungera som en gigantisk spegel vi inte ville titta in i. Såklart det väcker starka reaktioner. Plötsligt börjar piedestalerna kännas svajiga och illusionerna vi lever i får sig en smäll – igen. När vi inte längre kan peka finger åt dom där andra som tillhör en annan kultur.

Shit -– det är en av oss...

Så till alkoholinslaget, den så kallade blackouten. ”Kryddan” som gav många möjlighet att lite förlåtande fokusera på själva fyllan. Istället för det större och bakomliggande. 

Fyllan, som trots allt känns mindre obekväm för de flesta. Och vi ju är rätt många som själva har erfarenheten av mer eller mindre pinsamma fyllegrejor. Och en och annan sådan har ju även gått att skratta bort…

Tänk, att bara på några dagar falla från att vara en respekterad och beundrad person och med tunga uppdrag i näringslivet, till att hamna i skamträsket, måste vara för djävligt. Att först göra bort sig ordentligt och sedan dessutom bli föremål för ett obarmhärtigt drev som skapar både hönshus och hönssoppa av några fjädrar. 

"...den ”rök” som utvecklades från den där lilla elden var inte rimlig."

Jag är Facebook-vän med Anders och under 80- och 90-talet i Östergötland kände vi varandra. Det var innan jag lämnade partipolitiken. Och, jag har svårt att tänka mig att han skulle ha utvecklats till en ”kvinnohatare” sedan dess.  Då skulle han inte fått det förtroende han haft från den offentliga omgivning han levt i. Och han skulle inte heller haft de två starka och självständiga kvinnor som funnits vid hans sida. Varken då han var gift eller nu.

Så jag inser att den där, jämförelsevis, lilla händelsen ute i skärgården inte är någon unik företeelse – inte ens i vårt jämställda land. Tusentals och åter tusentals kvinnor i Sverige och miljoner kvinnor runt om i världen blir kränkta på det där sättet och mycket värre – dagligen. Men i det här fallet ”skapade” den offentliga personen Anders Borg förutsättningen för den gigantiska rökutvecklingen. Drevet gick igång, pekfingrar stack ut från svajande piedestaler. Nu djävlar måste det rytas till!

Suck …

Ja, Borg klev över gränsen, och några personer upplevde det som obehagligt.  Men i förhållande till allt annat som händer och har hänt, som jag menar är den större bilden, så blir engagemanget och reaktionen med fokus på den där skärgårdsön obegriplig. Om det inte är så att det ligger något i det jag skrivit om här...?

"Alla, även den som lever i celibat måste förhålla sig till denna i mänskliga, starka och i grunden väldigt positiva aspekt och livsenergi."

Jag tror inte på centrala ”kampanjer” och potentaters inblandning i människors liv. Det är den sortens agerande som skapat den här sörjan, som utvecklats till en mänsklig mardröm under hundratals år och som gång på gång poppar upp på olika sätt. 
Försöken att pressa tillbaka människan som en sexuell varelse har i alla kulturer istället tvingat fram groteska, grymma och obegripliga handlingar och beteenden. Alla, även den som lever i celibat måste förhålla sig till denna i mänskliga, starka och i grunden väldigt positiva aspekt och livsenergi. Det förhållningssätt vi fått lära är ungefär som att försöka trycka ner en uppblåst badboll under vattnet. Kräver massor av energi för att tryckas ner, och trots det poppar den upp ändå – vid sidan av – och då helt okontrollerat.

Vi har lärt känna eländet i form av accepterat; sexuellt slaveri, barnäktenskap, förtryck, häxbål, avrättningar, våldtäkter, stening och andra fysiska övergrepp i samhällen där extremister haft eller har makten. Accepterat i bemärkelsen att det varit och fortfarande är inbyggda beteenden i olika kulturer. Visste du till exempel att det fram till 1962 var tillåtet för en man att våldta sin hustru - här i Sverige?

Men mera vanligt och mindre spektakulärt har dessa idéer blivit delar av kulturer, språk och beteenden. Att kvinnan betraktats som mindre värd än mannen. Sanningar där människans sexualitet tvingats in i skuggan genom lagstiftning, regler, tradition och skambeläggning. Och såklart när det poppar upp på fel sätt, fördömts från - just det - piedestalerna. 

"Sanningar där människans sexualitet tvingats in i skuggan..." 

Den som inte förstår, att när även kvinnor och till och med småungar i skolan – också här i Sverige – kallar varandra för hora eller fitta som något nedsättande. Eller när det värsta som kan sägas till någon som bor söderut, är att hens mamma är en slampa. 

Och hur många kvinnor har inte fått stå ut med frågor om utmanande klädsel och beteende i våldtäktsrättegångar?

Så beteendet är inte är något som hittats på i stundens hetta eller fylla. Vi har fått i oss det redan från pottåldern. Och obehaget och/eller rädslan som kan dyka upp i såna här sammanhang är något inlärt. För det är ju sådant man inte ska säga. Och hederskulturen har även djupa rötter även i den svenska myllan. Så, istället för att känna efter vad det väcker hos oss själva har vi lärt oss att försöka hitta någon annan att peka på. Någon därborta...

Den som inte förstår det, eller vill inte förstå, uppträder som en illusionernas försvarare och som en nyttig idiot. 


"...beteendet är inte är något som hittats på i stundens hetta eller fylla." 



Och för att nämna några väldigt aktuella exempel på vårt sätt att skapa nya "skärgårdsfester":  Den pågående krisen inom Vänsterpartiet som speglar problemet ur ett "kulturkrocksperspektiv" och centerkvinnornas förslag där de tror att det kan vara möjligt att skydda barnen genom förbud/åldersgräns.  
Varför inte - som centerkvinnorna även föreslår - satsa på utbildning, men i betydligt större skala och mer djupgående än vad de föreslår? Förbud - när det gäller det här området - har historiskt sett bara orsakat andra problem. Dessutom visar flera studier att porrsurfandet ligger i topp, i länder där det råder förbud. 

Det här är alltså ett arv som påverkar vårt sätt att se på varandra i allmänhet och relationer i synnerhet. Något som vi, vårt samhälle, vår kultur och vi som individer går och bär på – och det ligger i skuggan. Något vi inte gärna pratar om. Vi klamrar istället fast vid illusionerna.  Så det är inte utan anledning att potentaterna vill förbjuda, vill kontrollera och upprätthålla illusionerna. Det är inte utan anledning att de sista formella murarna i väst varit eller är just kyrkans motstånd mot kvinnliga präster, mot abort och preventivmedel och mot homosexualitet. I Sverige har vi i alla fall, trots starkt motstånd, kommit så långt att vi idag har en kvinna som högsta ledare för Svenska kyrkan. Men föreställ dig en kvinna som påve, eller patriark, eller imam … Det ligger låååångt bort.

"...användandet av nedsättande ord om kvinnor en naturlig följd av vår historia..."

Med den här bakgrunden och insikten blir till exempel användandet av nedsättande ord om kvinnor en naturlig följd av vår historia och det arv, eller ur den illusion som så många är med och upprätthåller än idag. Att låta fokus stanna kvar vid en enskild individs idiotiska beteende kommer aldrig föra oss framåt. Oavsett om vi är en Anders Borg eller något annan. Det skulle kunnat vara du eller jag. Det kommer fortsätta. Business as usual. Om inte vi – du och jag, och du, och du och du … bestämmer oss för att kliva ner från piedestalerna och börja knacka ner illusionerna. 

"Att vara människa är också att man kan vara hora. Det gäller även mig som vit, äldre man i sina bästa år."

Vi, som kultur måste erkänna att vi också är sexuella varelser, med allt vad det innebär. Och om någon skäggig gubbe för länge sen definierat det som att vara en hora – so what?! Att vara människa är också att man kan vara hora. Det gäller även mig som vit, äldre man i sina bästa år. Att vara människa innebär även att man kan vara snäll, glad, ilsken, madonna, fotbollsspelare, förälder, politiker, korvförsäljare, näringslivstopp, flykting, fattig, pajas, professor, sagoberättare, förlåtande, närvarande, kärleksfull, revisor eller statsminister… 

Vi har potentialen att vara allt möjligt – det är en av våra mänskliga kvalitéer. Sedan finns det mänskliga kvalitéer  av oss själva som vi kan hantera bättre. Aspekter som är avsevärt skadligare för oss som människor. När vi är fördömande, fega, mördare, grymma, terrorister, respektlösa, manipulerande och elaka. Det är sådant vi behöver försöka hålla tillbaka.

"Vi är alla – oavsett vårt kön – värda lika mycket..." 

Om det är något som våra nuvarande potentater - det vill säga politiken, massmedia och myndigheter - ska göra, så är det att bidra till en sådan förändring. Det har svårt att se en bättre insats - både på kort och lång sikt. Det förutsätter att vi går till orsakerna, till rötterna. Att vi alla blir medvetna över vilken roll de spelar, att det är inlärt och att de kan förändras. ÄVEN om olika religiösa, kulturella, etniska eller politiska intressen skulle protestera och hänvisa till det ena eller andra i historien. Dom historierna har vi hört förut, och nu räcker det! För mig är de mänskliga rättigheterna viktigare än ekon från historien. Det handlar inte om att kränka andra, det handlar om att stå upp för de mänskliga rättigheterna. Om det sedan skulle leda till att någon känner sig kränkt, inte mycket att göra åt.

"För mig är de mänskliga rättigheterna viktigare än ekon från historien." 

Vi är alla – oavsett vårt kön – värda lika mycket, vi har samma rättigheter och skyldigheter. De mänskliga rättigheterna har vi definierat tillsammans. Nu behöver vi tillämpa dom i grund och botten. 

Vi behöver förändra våra värderingar i grunden  och inte minst vara klara och tydliga över det som gäller i förhållande till människor som kommer hit. Vi måste riva illusionerna och att se hela människan - även den sexuella aspekten - inte bara de delar som godkänts av olika potentater.  Den långsiktiga förändringen kan bara ske genom utbildning och träning i skolan. Där vi börjar med att lära oss respektera dom vi är och de människor vi möter. Det i kombination med att vara stenhårda gentemot människor som kommit hit. Det finns inga ursäkter!

Vi ska inte behöva försöka göra om oss till dom som andra vill eller kräver att vi ska vara. Eller som vi tror att de vill. Det är där vi måste börja - att acceptera och ta ansvar för dom vi är. Det är först när vi känner en trygghet i att få vara oss själva – som vi på ett trovärdigt sätt kan vi vända oss utåt – gentemot andra utan rädsla för vad andra kanske kan tänkas tycka. 

Då spelar det ingen roll om någon annan, till exempel en packad festdeltagare eller unge kallar mig för hora, gubbe eller idiot. 
Det finns betydligt viktigare och intressantare saker att fokusera på.

Några länkar till källor och lite att fundera över:

De mänskliga rättigheterna

Sex and the Church

En brittisk dokumentär från 2015 i tre avsnitt om hur Kristendomen har format västerlandets attityder gentemot kön, gender och sexualitet genom historien. Serien visades i SVT augusti 2017 - tyvärr fanns den bara under en kortare tid på SVT play. 

Wikipedias sammanfattning av serien.

Här går att se kortare introduktioner till varje avsnitt

Länk till avsnitt 3

Kvinnor förhindras gå på SFI-undervisning

Vägrade avrätta sina döttrar –blev mördad själv 

Om festen i skärgården

Joakim Lamotte: Jag hyllas medan tjejer kallas hora

När blev Sverige ett land därnioåriga tjejer kallas hora?
Om sexuellt våld mot kvinnor
Man blir sedd som en köttbit

Centerkvinnor vill förbjuda pornografi

Krisen inom Vänsterpartiet

Vad krävs för att Sverige ska leva upp till FN´s kvinnokonvention?

Granskning av hedersförtryck och hedersvåld i Sverige

Systrar bakom galler (SVT)

Hur feministiskt är islam? (Konflik, SR)

Några program från Filosofiska rummet (SR)
• Om Mary Wollstonecraft och frihetens förutsättningar 
• Vi & Dom 
• Vem äger en tradition och vem tolkar den?
• Historia och identitet 
• Sex, våld och underkastelse - ett samtal om kärlekens väsen 

Fattar du?! Hon kan vara din mamma, din syster, din dotter, din partner eller till och med du!   

Jag utmanar dig, mig och dom som bestämmer!

Den här texten handlar om en resa i skam i olika delar av världen och i oss själva samt om sexuellt våld mot kvinnor. Och om hur jag själv drabbats av skammens våta, kalla och kvävande filt. Fast jag har studerat den och tränat för att möta den, så pockar den på…  

Nu kliver jag ut och känner mig obekväm. 
Jag och utmanar mig själv och jag utmanar dig. Jag gör det för att jag är förbannad. 
Jag gör det för att jag måste. 
Jag gör det för att jag är övertygad att vi måste våga se vår egen skit och sopa rent hemma hos oss själva - innan vi har synpunkter på den skit andra inte vill se.

När jag lämnade Sverige i juni 2015 åkte jag till Grekland. Till ön Lesbos, nära Turkiets kust, som då höll på att utvecklas till porten in till Europa. En trygghets- och frihetsport för många av de människor som flydde från våldtäkter, slaveri, terror och död. Flydde från religiösa fanatiker som anser att deras sanning ger dem rätt att döda. En ”sanning” som t ex betraktar kvinnor som ägodelar, som kan behandlas som sexslavar - bara för att de är kvinnor. 

Dessa människors flykt till Europa har på olika sätt visat vår egen oförmåga att hantera relationen till oss själva. De idéer som de haft med sig, har krockat med de idéer vi har - särskilt när det gäller hur vi relaterar till varandra - mellan könen. Och extra besvärligt blir det då de idéer som krockar är sådana som både dom som kommer hit och vi, helst gömmer i vår skugga. Så istället angriper vi, fördömer, vänder blicken eller blundar. 

"Skammen är ett mänskligt fenomen, som liksom ett gift sprider sig där människor lever tillsammans. "

Skammen är ett mänskligt fenomen, som liksom ett gift sprider sig där människor lever tillsammans. Skammen, eller kanske oftare, rädslan för att känna skam är i stora delar av världen kopplad till idéer om sexualitet och därmed även idéer om våra relationer, kroppar och nakenhet. Genom vår historia har vi människor skapat värderingar och normer som gör det svårt för oss att förhålla oss till oss själva på ett naturligt sätt. Vi är sexuella varelser - men förnekar det, vilket skapar stora problem, särskilt för kvinnorna. Bara för att de är kvinnor, med allt vad det innebär. Och eftersom kvinnorna utgör halva befolkningen så påverkar det oss alla, direkt eller indirekt - även stora starka vita män - en sån som jag.

Just nu håller jag på att förbereda ett projekt. Ett projekt som jag hoppas kommer betraktas som kontroversiellt. ”Sådär kan man väl inte göra”. För jag vill verkligen att den som möter projektet ska reagera. Det handlar om mina värderingar, dina värderingar, våra värderingar, allas värderingar och i förlängningen vårt beteende. Vad vi gör mot varandra. Eller inte gör. Projektet handlar i grund och botten om att vara människa och hur vi relaterar till varandra när vi inte förmår hantera det som finns i vår skugga.  

Och jag lyfter ett område genom att utmana, genom att använda konsten, min konst. Det jag lyfter fram är det sexuella våld som kvinnor råkar ut för och känslor, tankar och beteenden som är relaterade till det. Och det spelar inte någon större roll var du befinner dig eller i vilken kultur du är uppväxt i, vi drabbas alla. Vår förmåga att hantera skam spelar en avgörande roll i våra relationer. Där vi är del av ett sammanhang - en relation, en grupp, t ex familjen, klassen, arbetsgruppen, eller dom som är i min fysiska omgivning, vännerna, dom som vet vem jag är… 

"Skammen ställer frågan: vad ska dom andra tänka…?" 

Skammen ställer frågan: "vad ska dom andra tänka…?" Och det är där, i mitt eget svar, ur min egen skugga som den inlärda reaktionen - svaret kommer. Det är där som ”cirkusen” drar igång inom oss. Där klampar rädslan (för vad jag tror att andra ska tänka) in och påverkar mina känslor och beteenden. Ibland kanske jag är medveten, men oftast sker det helt omedvetet. Det är intränat sedan barnsben och via olika händelser i vår gemensamma och via vår personliga historia. Vi vet ofta inte ens varför, när det händer. Det bara känns obekvämt. Vi gör. Vi re-agerar… I regel reagerar vi utifrån hur vi tror att ”de andra” ska tänka - utan att veta hur det verkligen förhåller sig. Reaktionen kommer på bråkdelen av en sekund, det är verkligen imponerande effektivt. Skammen är inbyggd i vår natur, och det vi skäms för finns i vår kultur, i vårt beteende, i våra traditioner… Skammen får oss att känna oss fel. Att vilja försvinna. Och i det här fallet handlar det om skambeläggningen av vår sexualitet och därmed även vår kropp, nakenheten och relationer som har en teoretisk sexuell potential. 

Med den konst jag skapat sedan slutet av 90-talet, under rubriken Vaginarts, har jag fått möta den skammen. Min egen och andras. För, "inte ska man göra sån konst". Fittkonstnär eller fittograf har jag blivit kallad, ibland med någon sorts märkligt flin från den som säger det. För man ska ju som sagt inte göra som jag. ”Vad ska andra säga..?” 

Det som långt tidigare började som en konstnärlig ”hobby" - där jag kunde ge utlopp för min kreativitet och nyfikenhet på kvinnor - blev rätt snart mycket mer. När mina alster fanns på nätet så började jag få frågor från kvinnor som ville vara modeller. Men det handlade inte om något sexuellt - utan om något annat. Sakta insåg jag att här fanns en portal till mycket mer. Till sådant som framförallt handlade om självkänsla och acceptans, men även filosofi, religion, makt, genus, kärlek, konst, kvinnofrågor, historia, politik, intimitet, jämställdhet, andlighet, förtryck, pornografi…  Vaginarts blev för mig en dörr in till så mycket mer än sexualitet, än den kvinnliga kroppen eller skammen. Men en av de viktigaste saker jag lärt mig var att de allra flest kvinnor som funnits med i min konst har, när de gått därifrån, haft en ökad självkänsla och respekt för sig själva.

"Har du till exempel tänkt på att det där kring kvinnors kön och skam även finns inbyggt i språket?"

Den skam jag mött har uttryckts som att det är fel att fascineras av den kvinnliga kroppen på mitt sätt. Skam för att erkänna och visa att jag (liksom de allra flesta män och många kvinnor) är fascinerad av den magiska, gudomliga fittan - symbolen för livet självt. Och jag har även fått möta den skam som är förknippad med att vara sexuell, att ha en kropp och att vara kvinna och ha en fitta. 
Har du till exempel tänkt på att det där kring kvinnors kön och skam även finns inbyggt i språket? Blygdläppar på svenska, danskans skamlæber och tyskans Schamlippen är knappast benämning på något man ska vara stolt över! Eller? 

Sakta började jag göra markeringar, till exempel att medvetet använda ordet fitta, även i sammanhang där det har känts obekvämt. Därför att det blev ett väldigt medvetet och konkret sätt att återerövra och stå för en positiv associering, istället för tillåta det vara något konstruerat, nedvärderande, smutsigt och skamligt. Sakta lärde jag mig att om jag kunde komma förbi obehaget - mina egna skamkänslor - och istället komma i kontakt en min nyfikenhet ur en respektfull och kärleksfull plats i mig, så hände det något. 

"Jag började komma skammen på spåren och lära mig hur skammen fungerar i oss."

I takt med att jag började utbilda mig till terapeut - och senare vara verksam som sådan - så började jag också förstå vad det var som hände i mig och i andra. Jag började komma skammen på spåren och lära mig hur skammen fungerar i oss.  Under ett 10-tal år har jag jag mött klienter, lett workshops, kurser och utbildningar där skammen varit en central del. Oftast har det handlat om förhållandet till kroppen, men inte alltid.  Där vi tillåtit oss att känna obehaget. Där den ”normala” och inlärda reaktionen varit att fördöma, välja bort eller blunda, så valde vi istället medvetet att stanna kvar i känslan. Och kliva in i skammens skugga. Utmaningen har varit att stanna kvar i vår sårbarhet, utan att försöka fly. Och sakta uppleva hur rädslan och skammen tappar sin kraft. Uppleva hur vi istället får tillgång till mer av oss själva, till vår självkänsla, till vår livsenergi, vår kreativitet, vår sexualitet och vår empati. Det finns en amerikansk forskare vid namn Brene Brown som förklarar detta på ett underbart sätt.

Men trots denna ”träning” under många år, kan jag inte påstå att jag själv är skamfri, men jag har kommit en bit på väg. För det handlar om träning, träning och träning - eftersom den värld jag ständigt möter därute har lärt sig att hela tiden ställa frågan: Vad ska andra tänka...? Och så är eländet igång - igen.

Så nu utmanar jag igen. Jag utmanar dig och den här gången även människor inom politiken, inom opinionsbildningen - jag utmanar beslutsfattarna. Det samhällsområde där jag var engagerad när jag var yngre. Jag utmanar mig själv, dom i slips och dom som sitter i sammanträden. För det är en utmaning, eftersom jag inom mig känner frågan: Vad ska dom andra tänka?

"En kultur där rädslan för skammen är en dominerande drivkraft. "

Hösten 2015 befann jag mig i Japan för att studera, lära och även ställa ut min konst. En kultur där rädslan för skammen är en dominerande drivkraft. Med värderingar och normer som under 1000 år byggts upp kring idéer som att veta sin plats i gruppen, att följa regler och att hela tiden tänka på det man tror är gruppens bästa.  Idag har Japan stora problem på alla nivåer (nationella och individuella), där just detta tänkande är en del av förklaringen och där en stark skamkultur håller tillbaka alla som vill vara annorlunda. Jag ville bara nämna något om detta, för att peka på den makt skammen kan ha på alla nivåer. Det finns mer - tyvärr..

Ett dramatiskt exempel är den så kallade hederskultur som finns i olika delar av världen och som blivit mera tydlig här i Sverige på senare år. En kultur som bygger på idéen att hedern är starkt kopplad till hur kvinnorna i familjen uppträder. Där kvinnan antingen är en hora eller madonna. I Sverige har vi haft flera tragiska och uppmärksammade konsekvenser av denna kultur, där yngre kvinnor dödats därför att deras sätt att vara ansetts dra skam över familjen. För att inte tala om det som är svårare att se. Det där vardagliga som är del av strukturer och traditioner, vars syfte är att kontrollera. För att skapa ett beteende som passar in i en världsbild där rädslan dominerar.  

Efter Japan hamnade jag på andra sidan planeten. Jag hamnade i Colombia, i det land där jag föddes och flyttade från som sexåring, då min mamma fått nog och flyttade tillbaka till ett tryggt Sverige med mig och min bror. Jag var tillbaka i Colombia, ett starkt katolskt land som präglas av en machokultur, där en intern konflikt pågått i ca 50 år och där det sexuella våldet mot kvinnorna varit ett vapen. När jag kom till Medellin, en stad som för 10-15 år sedan betraktades som en av världens farligaste städer, bestämde jag mig för att göra ett ”event” och visa min konst. 

"Så det blev ett samtal om skam."

Upplägget var att visa min konst genom ett bildspel och ha ett scensamtal där jag talade om min egen resa och mina erfarenheter relaterade till min konst. Så det blev ett samtal om skam. Och eftersom många av åhörarna var kvinnor så blev det även ett samtal om att vara kvinna i Colombia, där det sexuella våldet mot kvinnorna snarare är en regel än ett undantag. Ett sexuellt våld som ofta var direkt, men som även kunde vara indirekt. En tillvaro där gränser trampades på, där respekten för varandra hade satts på undantag och där rädslan dominerade. Rädslan för det som skulle kunna hända, rädslan för vad andra skulle tänka och rädslan för att inte bli trodd. Där friheten att vara sig själv hölls tillbaka, dels genom olika mer eller mindre synliga strukturer och dels genom rädslan att känna skam.

Jag blev förbannad. Frustrerad och ledsen. Och jag kunde känna igen det de berättade. Från Sverige, från Grekland, från Japan, från USA där man till nu valt en sexist till president och där dubbelmoralen frodas… Machokultur, hederskultur, skamkultur, dubbelmoral, sexism - alla hämtar de sin kraft och energi i vår skugga - vår rädsla för vad andra ska tycka, rädsla att komma i kontakt med vår egen skam. Den kvällen väcktes idéen att använda min konst, det konstnärliga uttrycket för att utmana och få människor att reagera. Inte bara i Colombia, utan just där betraktaren är. Till exempel i Stockholm, Damaskus, Berlin eller Gislaved. Min tanke är att genom konsten ge röst åt  kvinnors egna berättelser av det sexuella våld de utsatts för. Ett uttryck som fungerar över kulturella skillnader. 

"Jag vill väcka uppmärksamhet, skapa en reaktion, en känsla hos betraktaren som kan leda vidare och bidra till att fler förstår." 

Jag vill väcka uppmärksamhet, skapa en reaktion, en känsla hos betraktaren som kan leda vidare och bidra till att fler förstår. Förstår vad som händer när en kvinna utsätts för ett sexuellt övergrepp. För det är inte bara en handling som sker vid ett tillfälle, och det är inte nödvändigtvis fysiskt. Det är så mycket mer och har konsekvenser långt efteråt. Och det påverkar så mycket mer än bara den enskilda kvinnan. Då spelar det inte någon större roll om övergreppet skett i Sverige, Colombia, Tyskland eller Syrien. Dessa attityder, kulturer, skambeläggning och stigmatisering sker i de samhällen där vi människor har svårt att hantera sexualiteten. 

Giftet som skammen sprider smittar oss, därför att det kommer i kontakt med vår egen personliga skam.

Där någon t ex kan insinuera eller rent av påstå att det var hennes fel, därför att hon var klädd på visst sätt eller därför att hon följde med. Och så länge som skammen kring sexualiteten finns där i skuggan, så länge kommer problemen finnas kvar. Det påverkar våra relationer och det sprider rädsla. Ta bara en så simpel sak som att gå hem när det har blivit mörkt. Betydligt fler kvinnor än män känner rädsla för en det.

Kränkningar som även finns i strukturer, i normer och värderingar, framförallt i kulturer som vilar på patriarkala idéer. Övergreppet sker därför att hon är en kvinna och övergreppet hämtar sin energi ur skuggan där vi gömmer vår egen skam. Och det kommer fortsätta kvar så länge som vi inte vågar känna oss obekväma. När vi dömer, försöker hitta kulturella eller sociala förklaringar, då vi tittar bort eller blundar. 

Nu när vi i Sverige tagit emot människor som kommer från andra kulturer, som flytt från död, våldtäkter och förtryck så blir det än viktigare att stå upp för det vi anser vara självklart - respekten för varandra. Ett övergrepp är ett övergrepp - även om den som utsatts är en kvinna och även om det stämplats som sexuellt. Här behöver politiker, andra ledare och opinionsbildare i samhället vara tydliga - oavsett om de finns i Colombia eller Sverige. 

"Vi behöver lära oss att våga stå upp, sätta gränser och inte minst att försvara dem. "

Vi behöver lära oss att våga stå upp, sätta gränser och inte minst att försvara dem. Även i dom vardagliga småsakerna. Och det är här som det projekt jag vill göra har sin mer offentliga och utåtriktade roll. Att väcka frågan, att göra något som kan kännas obekvämt och att peka på vår oförmåga. För den här oförmågan har mycket större konsekvenser än att kvinnor råkar illa ut. Den sprider rädsla och tron att kontroll kan skapa frihet och trygghet, när det i praktiken är tvärtom. Det börjar hos var och en av oss. Den insikten och den förmågan är viktig för oss alla. Vi alla, även du som är en stor och stark karl, kan bli vinnare - om vi kan ta tag i det här.

Vi behöver förstå att så länge som vi själva undviker obehaget som vi känner när vi kommer i närhet av vår egen skugga, i närhet av våra egna skamkänslor och rädslan för vad andra ska tänka, så kommer det fortsätta. För det är där i vår mörka sida som övergreppet har sina rötter. Det är där vår oförmåga att markera gränser har sina rötter. Det är där kränkningen hämtar sin kraft. Och hon som kränks genom övergrepp och sen genom våra undfallande blickar kan vara din mamma, din syster, din dotter eller rent av du.

Så när jag kliver ut på banan, när jag utmanar så känner jag mig obekväm. Jag känner skammens våta och kvävande filt vaja tungt ovanför mig. Men jag står kvar och låter den inte få något fäste även om det känns lite kletigt. Och jag utmanar dig att kliva in din egen skugga för att och dra ut skammen i ljuset. 

Är du med?