Tack alla kvinnor för att ni vågar #metoo

Wow! Jag blir förbannad, glad, ledsen och stolt!
På en och samma gång!

Plötsligt så händer det. Lite som Heinz ketchup. Vi är många som har varit med och skakat, skakat, skakat och skakat. Och så plötsligt kommer ni ut – ni bara väller ut ur skamdimman.
För vi alla har nog vetat och förstått, men alltför många har vänt bort blicken. Känt sig obekväma. För man pratar ju inte om ”sånt”. 



Tack alla ni modiga kvinnor! Det var inte en sekund försent! Vi är många som har väntat! Tack för att ni vågar trotsa rädslan för skammen! Rädslan för vad andra ska säga eller tänka! Tack för att ni vågar berätta att ni drabbats av så kallade sexuella övergrepp och sextrakaserier.

För det är bara så vi kan åstadkomma den förändring som behövs! Att ni gör såhär visar
omvärlden att ”problemet” inte är något som bara händer någon annan – därborta. På en annan plats. I en annan kultur. I ett annat land.  

Det händer även här! På landet, i förorten och på fina gatan. På midsommarafton, på tisdag, på fyllan, på festen eller på jobbet. I idyllen såväl som i gettot. Det händer här, mitt ibland oss! Varje dag. De som drabbas är våra systrar, våra partners våra döttrar, våra mödrar, våra grannar, våra kollegor eller våra ministrar. Ingen kvinna går säker. Och det är bara därför att hon är – kvinna. 

Hur djävla pucko är inte det?!

Genom att göra det ni gör. Genom att bryta tystnaden som skambeläggning och stigmatisering skapar, så tar ni ett avgörande steg mot att en förändring kan börja hända på riktigt. Ni lägger skammen där den hör hemma. Hos förövarna. Och även hos dom som vänder bort blicken och inte säger något. Vi alla måste våga börja prata – även om det kan kännas obekvämt! Förändringen börjar inte hos någon annan, den börjar hos var och en av oss.

Via sociala medier kan jag se kvinnor runt om i världen som kommer ut med sina upplevelser av sexuella trakasserier och övergrepp. #metoo 
Det är allt från grova fysiska övergrepp till ”lättare” kränkningar som kanske bara några rader på Facebook. Och så kan jag höra den vrålande tystnaden från alla dom kvinnor som inte överlevde …

Sexuella kränkningar är dessutom inte bara ”det” som hände vid en viss tidpunkt. För händelsen hänger kvar och ”stinker” långt efteråt. Och på olika sätt. Kanske blir det som tydligast här i den svenska kulturen, i en rättegång långt efteråt, där kvinnan som utsatts även ska behöva förklara sin klädsel eller beteende, som om det skulle ha någon betydelse. Hon möter ovidkommande frågor, skambeläggning, stigmatisering och omgivningens tystnad … Och stanken från händelsen hänger kvar genom våra tysta tankar.

För – hon borde ju vetat bättre. Eller?
 
I andra kulturer – där så kallad hederskultur är stark, där machokulturen dominerar, är det inte ovanligt att kvinnan dessutom blir utfryst från familjen, gemenskapen, klanen, byn och i värsta fall dödas …  

Hon borde ju vetat bättre!

Och i alla dom där fallen så är drivkraften rädslan. Rädslan för att känna skam. Rädslan för vad man tror att andra ska tycka. Hennes rädsla - och omgivningens rädsla. Rädslan för att någon annan ska känna stanken … 

Dessa övergrepp påverkar oss alla – även mig. En vit man i 55-års åldern. Därför jag är uppväxt i en liten medelsvensk kommun där vi trodde det var OK att tafsa på tjejerna i skolan. Därför jag lever i en värld där många män under hundratals år ansett sig ha rätten att kränka kvinnor - även då de sagt nej. Därför att jag lever i en värld där alltför få har ställt sig upp och sagt ifrån - utan istället hukat tyst i bänkarna. Därför att jag lever i en värld där vi låter rädslan för skammen, rädslan för att känna sig obekväm, rädslan för vad andra kanske ska tycka tystar den stora majoriteten. 

Därför jag lever i en värld där alltför många kvinnor inte vågar gå ensamma hem på kvällen. Därför jag lever i en värld där vi inte vågar prata om sådant som kan bli kopplat till nakenhet, sårbarhet, skam och sexualitet. Därför jag lever i en värld där sårbarhet är något vi inte ska visa.

Det här handlar inte bara om dom kvinnor som drabbas - det handlar om oss alla. Därför att vi alla tjänar på en förändring!

Och jag ska avslöja en sak för den som inte redan vet. Det vi kallar för sexuell kränkning och sexuellt våld handlar inte på något sätt om sexualitet. Det är och förblir inget annat än ett tragiskt uttryck för problem hos den som är förövare. Men genom historien har förövarna lyckats lägga över skulden på kvinnan - och då kallas hon hora.
Så, genom att kliva fram, genom att ta risken att kallas för hora. Genom det som #metoo innebär i praktiken så lägger ni en grund för den förändring som måste komma!

Med djup respekt bugar jag mig inför er kvinnor som samlat mod och klivit ut ur skamdimman. 

Jag hoppas att ni inspirerar era systrar som fortfarande gömmer sig, att kliva fram. Genom att börja prata om de övergrepp ni utsätts för, så skingras dimman och stanken kommer sakta att försvinna. Genom att börja prata blir det svårare för förövarna att gömma sig bakom tystnaden. Och det är ni som måste börja prata - för annars tassar majoriteten runt problemet - i förhoppningen om att slippa känna sig obekväma, eller kanske rent av komma i kontakt med något jobbigt hos sig själv. Jag vet av egen erfarenhet.

Jag lovar att göra det jag kan, för jag vill att vår värld ska präglas av nyfikenhet, kärlek och respekt för varandra. Jag vill möta kvinnor som vågar säga ja eller nej, som inte gömmer sig i skamdimman och som inte är rädda för att de råkar vara kvinnor. Jag lovar att ställa mig upp och säga ifrån när jag ser eller hör att någon inte blir respekterad. Jag lovar att försöka kliva fram, även i situationer där jag själv kan känna rädslan för skammen, rädslan för vad jag tror att andra ska säga och rädslan för att känna mig obekväm.

Jag inser även att dessa förändringar är något som inte kommer över en natt. Inte heller är något som rättas till med fler poliser - även om det kortsiktigt kan hjälpa till att förhindra kränkningar. Vi har skapat den här situationen genom idiotiska värderingar och beteenden som växt fram genom historien. Men det betyder inte att vi ska låta bli. Det handlar om ett långsiktigt arbete där vi alla lär oss att själva förstå att det i grunden handlar om respekten för oss själva som människor. Det är ett arbete som börjar redan med barnen i pottåldern och pågår resten av livet. 

Så jag blir förbannad över att vi människor som själva skapat den här situationen. Glad för att det här – #metoo – kan vara början till något konkret, istället för mummel, kosmetiska åtgärder och en undvikande blick. Ledsen för att så många kvinnor drabbats och slutligen stolt över alla som vågar möta rädslorna förknippade med att kliva ut ur skamdimman.

Tack!


PS. Jag har tidigt skrivit några ytterligare blogginlägg tidigare kring dom här frågorna.

Om hur vi väljer att se det enkla och struntar i den stora frågan. (hösten 2017)

Om hur vi kan göra något konkret. (hösten 2016)

Om moralpoliser i våra förorter (våren 2017)

När blir jag en gammal gubbe?

Om det jag har möjligen kan ha gemensamt med min gamla iPhone 6S och frågan om företag/arbetsgivare i första hand är ute efter sänkt medelålder? Eller?
Ja, jag söker jobb!

Under det senaste året har jag varit involverad i ett projekt i Wien, och bott i Stockholm. Men, till slut kändes det lite långt att pendla, så jag har börjat undersöka vilka möjligheter som finns här i Stockholm. Att köra eget företag har jag insett inte är min grej – då handlar det om alla de krav som staten lägger på företagaren. Been there, done that! Så jag har börjat söka jobb…

Efter att ha hållit på ett tag nu så börjar jag inse något. I alla fall misstänka – när nästan de enda svaren som kommer är – tack, men nej tack. När jag inte ens blir kallad till jobbintervju, till jobb som i alla fall jag tyckte verkade solklara. Kan det vara så att jag drabbas av åldersdiskriminering? Och på LinkedIn, webbsajten för allt möjligt med jobbet som utgångspunkt, ser jag att väldigt få besökare kommer från rekryterare eller företag jag sökt jobb hos. Rimligen borde det ha varit rätt många där som tagit en titt. Det är ju på LinkedIn man ska vara … men icke. Så när blir man gammal – alltså för gammal – när blir jag gubbe? Eller kanske jag rent av redan blivit gubbe – utan att ha fattat det själv – och egentligen hamnat på mänsklighetens sophög. Och jag har inte fattat det …?

En av våra större mobiloperatörer erbjuder en tjänst som innebär att man alltid har senaste mobilmodellen. Ett erbjudande som för tanken till att det bara är det nya man ska ha. Förra årets modell är liksom passé.
 
Är det så med oss människor också?

För många år sedan stötte jag på begreppet åldersdiskriminering. Jag minns att jag tänkte att så korkad kan väl inte en arbetsgivare vara?! När man anställer någon så borde det väl vara med syftet att utveckla den mänskliga resursen som man har i företaget? Inte att sänka medelåldern! Att kunna göra mer eller att kunna göra något nytt?! Eller? 

Så läser jag i DN idag – om olika former av diskriminering på arbetsmarknaden. Ingen munter läsning för en person i min sits. Googlar lite och läser om en rapport som hävdar att åldersdiskrimineringen börjar redan vid 40-års ålder. Att åldern blir en nackdel. Ålder som i regel innebär erfarenheter, kunskap, insikter - ja sådant som en yngre vanligtvis har lite mindre av - och förhoppningsvis lite visdom. Ja, som i mitt fall.

Jag minns när jag var 16-17 år, att jag då kunde tänka att människor som var 30-40 år var gamla. Såklart de var, i jämförelse med den där tonåringen som jag var då. Och då ska man ju inte ens tänka på dom som var över 50, de var ju verkligen gamla. 

Så tänker jag efter, och inser att jag faktiskt har två barn som kommit en bit över 20. Det räcker som bevis för att snabbt inse att jag varit med ett tag. Nu är jag själv över 50, över 55 till och med. Fast jag känner mig inte alls särskilt gammal – inte alls så gammal som de där andra jag såg som tonåring. Kanske bara några år äldre än den där tonåringen. Jag har ”bara” så mycket mer kunskap och erfarenheter. 

Eller som skådespelerskan Ingrid Bergman lär ha sagt: Ålder är som att bestiga ett berg. Man blir lite andfådd, men får mycket bättre utsikt.
Så rimligtvis borde jag ju vara ett kap för en arbetsgivare som söker en person med min kompetens. Dessutom, erfaren, inga småbarn, lugn, fungerar både i lagspel och solo, inte längre så vassa armbågar och vill göra ett bra jobb.

Men, så kommer jag ihåg: Oj, jag har en två år gammal iPhone…


PS. Om du som läser detta känner till någon som söker en person som är mycket kreativ, bra med människor, enagerad, samhällsintresserad, kan "digitalisering", projektledning, verksamhetsutveckling, driva processer, stå framför grupper, ta fram förslag, bygga nätverk, arrangera något stort, hantera relationer, identifiera möjligheter, internationellt erfaren... Jag finns här!  Hör av dig!