Tack alla kvinnor för att ni vågar #metoo

Wow! Jag blir förbannad, glad, ledsen och stolt!
På en och samma gång!

Plötsligt så händer det. Lite som Heinz ketchup. Vi är många som har varit med och skakat, skakat, skakat och skakat. Och så plötsligt kommer ni ut – ni bara väller ut ur skamdimman.
För vi alla har nog vetat och förstått, men alltför många har vänt bort blicken. Känt sig obekväma. För man pratar ju inte om ”sånt”. 



Tack alla ni modiga kvinnor! Det var inte en sekund försent! Vi är många som har väntat! Tack för att ni vågar trotsa rädslan för skammen! Rädslan för vad andra ska säga eller tänka! Tack för att ni vågar berätta att ni drabbats av så kallade sexuella övergrepp och sextrakaserier.

För det är bara så vi kan åstadkomma den förändring som behövs! Att ni gör såhär visar
omvärlden att ”problemet” inte är något som bara händer någon annan – därborta. På en annan plats. I en annan kultur. I ett annat land.  

Det händer även här! På landet, i förorten och på fina gatan. På midsommarafton, på tisdag, på fyllan, på festen eller på jobbet. I idyllen såväl som i gettot. Det händer här, mitt ibland oss! Varje dag. De som drabbas är våra systrar, våra partners våra döttrar, våra mödrar, våra grannar, våra kollegor eller våra ministrar. Ingen kvinna går säker. Och det är bara därför att hon är – kvinna. 

Hur djävla pucko är inte det?!

Genom att göra det ni gör. Genom att bryta tystnaden som skambeläggning och stigmatisering skapar, så tar ni ett avgörande steg mot att en förändring kan börja hända på riktigt. Ni lägger skammen där den hör hemma. Hos förövarna. Och även hos dom som vänder bort blicken och inte säger något. Vi alla måste våga börja prata – även om det kan kännas obekvämt! Förändringen börjar inte hos någon annan, den börjar hos var och en av oss.

Via sociala medier kan jag se kvinnor runt om i världen som kommer ut med sina upplevelser av sexuella trakasserier och övergrepp. #metoo 
Det är allt från grova fysiska övergrepp till ”lättare” kränkningar som kanske bara några rader på Facebook. Och så kan jag höra den vrålande tystnaden från alla dom kvinnor som inte överlevde …

Sexuella kränkningar är dessutom inte bara ”det” som hände vid en viss tidpunkt. För händelsen hänger kvar och ”stinker” långt efteråt. Och på olika sätt. Kanske blir det som tydligast här i den svenska kulturen, i en rättegång långt efteråt, där kvinnan som utsatts även ska behöva förklara sin klädsel eller beteende, som om det skulle ha någon betydelse. Hon möter ovidkommande frågor, skambeläggning, stigmatisering och omgivningens tystnad … Och stanken från händelsen hänger kvar genom våra tysta tankar.

För – hon borde ju vetat bättre. Eller?
 
I andra kulturer – där så kallad hederskultur är stark, där machokulturen dominerar, är det inte ovanligt att kvinnan dessutom blir utfryst från familjen, gemenskapen, klanen, byn och i värsta fall dödas …  

Hon borde ju vetat bättre!

Och i alla dom där fallen så är drivkraften rädslan. Rädslan för att känna skam. Rädslan för vad man tror att andra ska tycka. Hennes rädsla - och omgivningens rädsla. Rädslan för att någon annan ska känna stanken … 

Dessa övergrepp påverkar oss alla – även mig. En vit man i 55-års åldern. Därför jag är uppväxt i en liten medelsvensk kommun där vi trodde det var OK att tafsa på tjejerna i skolan. Därför jag lever i en värld där många män under hundratals år ansett sig ha rätten att kränka kvinnor - även då de sagt nej. Därför att jag lever i en värld där alltför få har ställt sig upp och sagt ifrån - utan istället hukat tyst i bänkarna. Därför att jag lever i en värld där vi låter rädslan för skammen, rädslan för att känna sig obekväm, rädslan för vad andra kanske ska tycka tystar den stora majoriteten. 

Därför jag lever i en värld där alltför många kvinnor inte vågar gå ensamma hem på kvällen. Därför jag lever i en värld där vi inte vågar prata om sådant som kan bli kopplat till nakenhet, sårbarhet, skam och sexualitet. Därför jag lever i en värld där sårbarhet är något vi inte ska visa.

Det här handlar inte bara om dom kvinnor som drabbas - det handlar om oss alla. Därför att vi alla tjänar på en förändring!

Och jag ska avslöja en sak för den som inte redan vet. Det vi kallar för sexuell kränkning och sexuellt våld handlar inte på något sätt om sexualitet. Det är och förblir inget annat än ett tragiskt uttryck för problem hos den som är förövare. Men genom historien har förövarna lyckats lägga över skulden på kvinnan - och då kallas hon hora.
Så, genom att kliva fram, genom att ta risken att kallas för hora. Genom det som #metoo innebär i praktiken så lägger ni en grund för den förändring som måste komma!

Med djup respekt bugar jag mig inför er kvinnor som samlat mod och klivit ut ur skamdimman. 

Jag hoppas att ni inspirerar era systrar som fortfarande gömmer sig, att kliva fram. Genom att börja prata om de övergrepp ni utsätts för, så skingras dimman och stanken kommer sakta att försvinna. Genom att börja prata blir det svårare för förövarna att gömma sig bakom tystnaden. Och det är ni som måste börja prata - för annars tassar majoriteten runt problemet - i förhoppningen om att slippa känna sig obekväma, eller kanske rent av komma i kontakt med något jobbigt hos sig själv. Jag vet av egen erfarenhet.

Jag lovar att göra det jag kan, för jag vill att vår värld ska präglas av nyfikenhet, kärlek och respekt för varandra. Jag vill möta kvinnor som vågar säga ja eller nej, som inte gömmer sig i skamdimman och som inte är rädda för att de råkar vara kvinnor. Jag lovar att ställa mig upp och säga ifrån när jag ser eller hör att någon inte blir respekterad. Jag lovar att försöka kliva fram, även i situationer där jag själv kan känna rädslan för skammen, rädslan för vad jag tror att andra ska säga och rädslan för att känna mig obekväm.

Jag inser även att dessa förändringar är något som inte kommer över en natt. Inte heller är något som rättas till med fler poliser - även om det kortsiktigt kan hjälpa till att förhindra kränkningar. Vi har skapat den här situationen genom idiotiska värderingar och beteenden som växt fram genom historien. Men det betyder inte att vi ska låta bli. Det handlar om ett långsiktigt arbete där vi alla lär oss att själva förstå att det i grunden handlar om respekten för oss själva som människor. Det är ett arbete som börjar redan med barnen i pottåldern och pågår resten av livet. 

Så jag blir förbannad över att vi människor som själva skapat den här situationen. Glad för att det här – #metoo – kan vara början till något konkret, istället för mummel, kosmetiska åtgärder och en undvikande blick. Ledsen för att så många kvinnor drabbats och slutligen stolt över alla som vågar möta rädslorna förknippade med att kliva ut ur skamdimman.

Tack!


PS. Jag har tidigt skrivit några ytterligare blogginlägg tidigare kring dom här frågorna.

Om hur vi väljer att se det enkla och struntar i den stora frågan. (hösten 2017)

Om hur vi kan göra något konkret. (hösten 2016)

Om moralpoliser i våra förorter (våren 2017)

Om den osynlige moralpolisen

Några frågor till Mohamed Nuur (s) och många andra!

Jag såg Kalla Faktas TV-program om moralpolisen i våra förorter. Och jag blev inte särskilt förvånad, tyvärr. Det var ytterligare en, bland en myriad av bekräftelser på det problem som påverkar en stor del av vår planet och våra relationer som människor. Jag har även mött det  i Japan, i Colombia, i Malmö... Förtrycket av kvinnorna - även om det kan ta sig lite olika uttryck. Vi påverkas alla, både män och kvinnor. Men de som drabbas absolut värst är kvinnor i områden där religiösa livsåskådningar dominerar. I Sverige har det blivit tydligt i områden där Islam dominerar, till exempel i Tensta. Så det är inte bara kvinnorna utan även männen som drabbas därför att det förväntas av dem att de ska uppträda på ett visst sätt. Så kallad "heder" är viktig och machoattityder är vanliga. Det gäller i Tensta och Rosengård men även i Tokyo, Bogota.... Kvinnor ska hållas i schack och det är framförallt männens roll att se till att så sker, i den mån som familjen och skolan inte lyckats. 

I TV-programmet kunde vi se hur präglingen börjar redan i tidig ålder. Tjejerna ska veta sin plats, till och med i skolbussen. Och den som inte gör det ska minsann tvingas till det. I andra delar av världen - där mänskliga rättigheter inte existerar - stenas, piskas eller dödas den kvinna som uppträder fel. Attityder och värderingar, som är "moralpolisen" rättesnöre, är knappast skrivna i några protokoll eller stadgar - i alla fall inte i väst. De finns i uppfostran, de finns i umgängesformer, de finns i det sociala samspelet i hemmet, i skolan. Den världsbild och livsåskådning - den sanning - som dominerar skapar rädslan för att vanära och skam ska drabba gruppen. Och föreställningarna om "vad andra ska tycka" blir en drivkraft.  Så grupptrycket räcker väldigt långt. De kvinnor gör "fel", som i t ex TV-programmet, ska korrigeras. Att bara vistas på vissa platser (hemma), att vara klädd på visst sätt, att uppträda på visst sätt, att förstå att mannen är överordnad kvinnan…. 

Så här kommer några frågor till Mohamed Nuur och alla andra som står på samma sida som du. 

Du som skriver med anledning av nämna TV-program;  "När jag går runt i Tensta ser jag inga moralpoliser"  Jag vänder mig till alla ni som påstår att ni förstår, men….  
(Nu begränsar jag mig till er som finns och verkar här i Sverige.)

Hur kan du/ni se det??? För att bara ta några vardagliga saker: 

- Hur kan du se den rädsla som till exempel gör att en kvinna väljer att låta bli att ta ett glas vin, iklädd bikini i sin egen trädgård?  

- Hur kan du/ni se det inlärda beteendet, som gör att en kvinna väljer att inte gå på kafféet? 

- Hur kan du/ni se den rädsla, som gör att en kvinna väljer ett klädesplagg framför det hon egentligen skulle velat bära? 

- Hur kan du/ni se de unga tjejer som tvingas, in i äktenskap som de inte valt? 

- Hur kan du/ni se den tjej som väljer, att inte gå ut för det börjar skymma? 

För i vardagen behövs i regel inte glåpord, tegelstenar eller våldtäkter och hedersmord. Det är inlärt. Det är blickar. Det är kommentarer. Det är uppfostran och hot.  För när det förtrycket fungerar som effektivast är när den den som förrycks tror att det ska vara så. Hur ser du/ni det? 

Hur tror du att du kan se de värderingar och normer som blir den osynliga moralpolisen? För här i Sverige är det bara undantagsvis som moralpolisen blir synlig i form av glåpord, stenkastning och trakasserier. Då omgivningen ger sitt godkännande genom att acceptera och tillåta förtrycket?

Jag vill understryka att det här inte är ett problem som handlar om Islam specifikt, utan det är mycket större än så.  Större än några stenkastande ungar i Tensta eller en caféägare i Tensta. För den osynliga moralpolisen finns även på Östermalm och i Vita huset. Men just nu och här i Sverige, så kan vi allt oftare skymta moralpolisens fula tryne i den islamiska skepnaden.  

- Kan du/ni förstå, att det vi ibland kan se tydligt, men oftast bara kan ana, som i TV-programmet, är bara toppen av isberget...

Läs även om vår oförmåga att hantera skam...

Fattar du?! Hon kan vara din mamma, din syster, din dotter, din partner eller till och med du!   

Jag utmanar dig, mig och dom som bestämmer!

Den här texten handlar om en resa i skam i olika delar av världen och i oss själva samt om sexuellt våld mot kvinnor. Och om hur jag själv drabbats av skammens våta, kalla och kvävande filt. Fast jag har studerat den och tränat för att möta den, så pockar den på…  

Nu kliver jag ut och känner mig obekväm. 
Jag och utmanar mig själv och jag utmanar dig. Jag gör det för att jag är förbannad. 
Jag gör det för att jag måste. 
Jag gör det för att jag är övertygad att vi måste våga se vår egen skit och sopa rent hemma hos oss själva - innan vi har synpunkter på den skit andra inte vill se.

När jag lämnade Sverige i juni 2015 åkte jag till Grekland. Till ön Lesbos, nära Turkiets kust, som då höll på att utvecklas till porten in till Europa. En trygghets- och frihetsport för många av de människor som flydde från våldtäkter, slaveri, terror och död. Flydde från religiösa fanatiker som anser att deras sanning ger dem rätt att döda. En ”sanning” som t ex betraktar kvinnor som ägodelar, som kan behandlas som sexslavar - bara för att de är kvinnor. 

Dessa människors flykt till Europa har på olika sätt visat vår egen oförmåga att hantera relationen till oss själva. De idéer som de haft med sig, har krockat med de idéer vi har - särskilt när det gäller hur vi relaterar till varandra - mellan könen. Och extra besvärligt blir det då de idéer som krockar är sådana som både dom som kommer hit och vi, helst gömmer i vår skugga. Så istället angriper vi, fördömer, vänder blicken eller blundar. 

"Skammen är ett mänskligt fenomen, som liksom ett gift sprider sig där människor lever tillsammans. "

Skammen är ett mänskligt fenomen, som liksom ett gift sprider sig där människor lever tillsammans. Skammen, eller kanske oftare, rädslan för att känna skam är i stora delar av världen kopplad till idéer om sexualitet och därmed även idéer om våra relationer, kroppar och nakenhet. Genom vår historia har vi människor skapat värderingar och normer som gör det svårt för oss att förhålla oss till oss själva på ett naturligt sätt. Vi är sexuella varelser - men förnekar det, vilket skapar stora problem, särskilt för kvinnorna. Bara för att de är kvinnor, med allt vad det innebär. Och eftersom kvinnorna utgör halva befolkningen så påverkar det oss alla, direkt eller indirekt - även stora starka vita män - en sån som jag.

Just nu håller jag på att förbereda ett projekt. Ett projekt som jag hoppas kommer betraktas som kontroversiellt. ”Sådär kan man väl inte göra”. För jag vill verkligen att den som möter projektet ska reagera. Det handlar om mina värderingar, dina värderingar, våra värderingar, allas värderingar och i förlängningen vårt beteende. Vad vi gör mot varandra. Eller inte gör. Projektet handlar i grund och botten om att vara människa och hur vi relaterar till varandra när vi inte förmår hantera det som finns i vår skugga.  

Och jag lyfter ett område genom att utmana, genom att använda konsten, min konst. Det jag lyfter fram är det sexuella våld som kvinnor råkar ut för och känslor, tankar och beteenden som är relaterade till det. Och det spelar inte någon större roll var du befinner dig eller i vilken kultur du är uppväxt i, vi drabbas alla. Vår förmåga att hantera skam spelar en avgörande roll i våra relationer. Där vi är del av ett sammanhang - en relation, en grupp, t ex familjen, klassen, arbetsgruppen, eller dom som är i min fysiska omgivning, vännerna, dom som vet vem jag är… 

"Skammen ställer frågan: vad ska dom andra tänka…?" 

Skammen ställer frågan: "vad ska dom andra tänka…?" Och det är där, i mitt eget svar, ur min egen skugga som den inlärda reaktionen - svaret kommer. Det är där som ”cirkusen” drar igång inom oss. Där klampar rädslan (för vad jag tror att andra ska tänka) in och påverkar mina känslor och beteenden. Ibland kanske jag är medveten, men oftast sker det helt omedvetet. Det är intränat sedan barnsben och via olika händelser i vår gemensamma och via vår personliga historia. Vi vet ofta inte ens varför, när det händer. Det bara känns obekvämt. Vi gör. Vi re-agerar… I regel reagerar vi utifrån hur vi tror att ”de andra” ska tänka - utan att veta hur det verkligen förhåller sig. Reaktionen kommer på bråkdelen av en sekund, det är verkligen imponerande effektivt. Skammen är inbyggd i vår natur, och det vi skäms för finns i vår kultur, i vårt beteende, i våra traditioner… Skammen får oss att känna oss fel. Att vilja försvinna. Och i det här fallet handlar det om skambeläggningen av vår sexualitet och därmed även vår kropp, nakenheten och relationer som har en teoretisk sexuell potential. 

Med den konst jag skapat sedan slutet av 90-talet, under rubriken Vaginarts, har jag fått möta den skammen. Min egen och andras. För, "inte ska man göra sån konst". Fittkonstnär eller fittograf har jag blivit kallad, ibland med någon sorts märkligt flin från den som säger det. För man ska ju som sagt inte göra som jag. ”Vad ska andra säga..?” 

Det som långt tidigare började som en konstnärlig ”hobby" - där jag kunde ge utlopp för min kreativitet och nyfikenhet på kvinnor - blev rätt snart mycket mer. När mina alster fanns på nätet så började jag få frågor från kvinnor som ville vara modeller. Men det handlade inte om något sexuellt - utan om något annat. Sakta insåg jag att här fanns en portal till mycket mer. Till sådant som framförallt handlade om självkänsla och acceptans, men även filosofi, religion, makt, genus, kärlek, konst, kvinnofrågor, historia, politik, intimitet, jämställdhet, andlighet, förtryck, pornografi…  Vaginarts blev för mig en dörr in till så mycket mer än sexualitet, än den kvinnliga kroppen eller skammen. Men en av de viktigaste saker jag lärt mig var att de allra flest kvinnor som funnits med i min konst har, när de gått därifrån, haft en ökad självkänsla och respekt för sig själva.

"Har du till exempel tänkt på att det där kring kvinnors kön och skam även finns inbyggt i språket?"

Den skam jag mött har uttryckts som att det är fel att fascineras av den kvinnliga kroppen på mitt sätt. Skam för att erkänna och visa att jag (liksom de allra flesta män och många kvinnor) är fascinerad av den magiska, gudomliga fittan - symbolen för livet självt. Och jag har även fått möta den skam som är förknippad med att vara sexuell, att ha en kropp och att vara kvinna och ha en fitta. 
Har du till exempel tänkt på att det där kring kvinnors kön och skam även finns inbyggt i språket? Blygdläppar på svenska, danskans skamlæber och tyskans Schamlippen är knappast benämning på något man ska vara stolt över! Eller? 

Sakta började jag göra markeringar, till exempel att medvetet använda ordet fitta, även i sammanhang där det har känts obekvämt. Därför att det blev ett väldigt medvetet och konkret sätt att återerövra och stå för en positiv associering, istället för tillåta det vara något konstruerat, nedvärderande, smutsigt och skamligt. Sakta lärde jag mig att om jag kunde komma förbi obehaget - mina egna skamkänslor - och istället komma i kontakt en min nyfikenhet ur en respektfull och kärleksfull plats i mig, så hände det något. 

"Jag började komma skammen på spåren och lära mig hur skammen fungerar i oss."

I takt med att jag började utbilda mig till terapeut - och senare vara verksam som sådan - så började jag också förstå vad det var som hände i mig och i andra. Jag började komma skammen på spåren och lära mig hur skammen fungerar i oss.  Under ett 10-tal år har jag jag mött klienter, lett workshops, kurser och utbildningar där skammen varit en central del. Oftast har det handlat om förhållandet till kroppen, men inte alltid.  Där vi tillåtit oss att känna obehaget. Där den ”normala” och inlärda reaktionen varit att fördöma, välja bort eller blunda, så valde vi istället medvetet att stanna kvar i känslan. Och kliva in i skammens skugga. Utmaningen har varit att stanna kvar i vår sårbarhet, utan att försöka fly. Och sakta uppleva hur rädslan och skammen tappar sin kraft. Uppleva hur vi istället får tillgång till mer av oss själva, till vår självkänsla, till vår livsenergi, vår kreativitet, vår sexualitet och vår empati. Det finns en amerikansk forskare vid namn Brene Brown som förklarar detta på ett underbart sätt.

Men trots denna ”träning” under många år, kan jag inte påstå att jag själv är skamfri, men jag har kommit en bit på väg. För det handlar om träning, träning och träning - eftersom den värld jag ständigt möter därute har lärt sig att hela tiden ställa frågan: Vad ska andra tänka...? Och så är eländet igång - igen.

Så nu utmanar jag igen. Jag utmanar dig och den här gången även människor inom politiken, inom opinionsbildningen - jag utmanar beslutsfattarna. Det samhällsområde där jag var engagerad när jag var yngre. Jag utmanar mig själv, dom i slips och dom som sitter i sammanträden. För det är en utmaning, eftersom jag inom mig känner frågan: Vad ska dom andra tänka?

"En kultur där rädslan för skammen är en dominerande drivkraft. "

Hösten 2015 befann jag mig i Japan för att studera, lära och även ställa ut min konst. En kultur där rädslan för skammen är en dominerande drivkraft. Med värderingar och normer som under 1000 år byggts upp kring idéer som att veta sin plats i gruppen, att följa regler och att hela tiden tänka på det man tror är gruppens bästa.  Idag har Japan stora problem på alla nivåer (nationella och individuella), där just detta tänkande är en del av förklaringen och där en stark skamkultur håller tillbaka alla som vill vara annorlunda. Jag ville bara nämna något om detta, för att peka på den makt skammen kan ha på alla nivåer. Det finns mer - tyvärr..

Ett dramatiskt exempel är den så kallade hederskultur som finns i olika delar av världen och som blivit mera tydlig här i Sverige på senare år. En kultur som bygger på idéen att hedern är starkt kopplad till hur kvinnorna i familjen uppträder. Där kvinnan antingen är en hora eller madonna. I Sverige har vi haft flera tragiska och uppmärksammade konsekvenser av denna kultur, där yngre kvinnor dödats därför att deras sätt att vara ansetts dra skam över familjen. För att inte tala om det som är svårare att se. Det där vardagliga som är del av strukturer och traditioner, vars syfte är att kontrollera. För att skapa ett beteende som passar in i en världsbild där rädslan dominerar.  

Efter Japan hamnade jag på andra sidan planeten. Jag hamnade i Colombia, i det land där jag föddes och flyttade från som sexåring, då min mamma fått nog och flyttade tillbaka till ett tryggt Sverige med mig och min bror. Jag var tillbaka i Colombia, ett starkt katolskt land som präglas av en machokultur, där en intern konflikt pågått i ca 50 år och där det sexuella våldet mot kvinnorna varit ett vapen. När jag kom till Medellin, en stad som för 10-15 år sedan betraktades som en av världens farligaste städer, bestämde jag mig för att göra ett ”event” och visa min konst. 

"Så det blev ett samtal om skam."

Upplägget var att visa min konst genom ett bildspel och ha ett scensamtal där jag talade om min egen resa och mina erfarenheter relaterade till min konst. Så det blev ett samtal om skam. Och eftersom många av åhörarna var kvinnor så blev det även ett samtal om att vara kvinna i Colombia, där det sexuella våldet mot kvinnorna snarare är en regel än ett undantag. Ett sexuellt våld som ofta var direkt, men som även kunde vara indirekt. En tillvaro där gränser trampades på, där respekten för varandra hade satts på undantag och där rädslan dominerade. Rädslan för det som skulle kunna hända, rädslan för vad andra skulle tänka och rädslan för att inte bli trodd. Där friheten att vara sig själv hölls tillbaka, dels genom olika mer eller mindre synliga strukturer och dels genom rädslan att känna skam.

Jag blev förbannad. Frustrerad och ledsen. Och jag kunde känna igen det de berättade. Från Sverige, från Grekland, från Japan, från USA där man till nu valt en sexist till president och där dubbelmoralen frodas… Machokultur, hederskultur, skamkultur, dubbelmoral, sexism - alla hämtar de sin kraft och energi i vår skugga - vår rädsla för vad andra ska tycka, rädsla att komma i kontakt med vår egen skam. Den kvällen väcktes idéen att använda min konst, det konstnärliga uttrycket för att utmana och få människor att reagera. Inte bara i Colombia, utan just där betraktaren är. Till exempel i Stockholm, Damaskus, Berlin eller Gislaved. Min tanke är att genom konsten ge röst åt  kvinnors egna berättelser av det sexuella våld de utsatts för. Ett uttryck som fungerar över kulturella skillnader. 

"Jag vill väcka uppmärksamhet, skapa en reaktion, en känsla hos betraktaren som kan leda vidare och bidra till att fler förstår." 

Jag vill väcka uppmärksamhet, skapa en reaktion, en känsla hos betraktaren som kan leda vidare och bidra till att fler förstår. Förstår vad som händer när en kvinna utsätts för ett sexuellt övergrepp. För det är inte bara en handling som sker vid ett tillfälle, och det är inte nödvändigtvis fysiskt. Det är så mycket mer och har konsekvenser långt efteråt. Och det påverkar så mycket mer än bara den enskilda kvinnan. Då spelar det inte någon större roll om övergreppet skett i Sverige, Colombia, Tyskland eller Syrien. Dessa attityder, kulturer, skambeläggning och stigmatisering sker i de samhällen där vi människor har svårt att hantera sexualiteten. 

Giftet som skammen sprider smittar oss, därför att det kommer i kontakt med vår egen personliga skam.

Där någon t ex kan insinuera eller rent av påstå att det var hennes fel, därför att hon var klädd på visst sätt eller därför att hon följde med. Och så länge som skammen kring sexualiteten finns där i skuggan, så länge kommer problemen finnas kvar. Det påverkar våra relationer och det sprider rädsla. Ta bara en så simpel sak som att gå hem när det har blivit mörkt. Betydligt fler kvinnor än män känner rädsla för en det.

Kränkningar som även finns i strukturer, i normer och värderingar, framförallt i kulturer som vilar på patriarkala idéer. Övergreppet sker därför att hon är en kvinna och övergreppet hämtar sin energi ur skuggan där vi gömmer vår egen skam. Och det kommer fortsätta kvar så länge som vi inte vågar känna oss obekväma. När vi dömer, försöker hitta kulturella eller sociala förklaringar, då vi tittar bort eller blundar. 

Nu när vi i Sverige tagit emot människor som kommer från andra kulturer, som flytt från död, våldtäkter och förtryck så blir det än viktigare att stå upp för det vi anser vara självklart - respekten för varandra. Ett övergrepp är ett övergrepp - även om den som utsatts är en kvinna och även om det stämplats som sexuellt. Här behöver politiker, andra ledare och opinionsbildare i samhället vara tydliga - oavsett om de finns i Colombia eller Sverige. 

"Vi behöver lära oss att våga stå upp, sätta gränser och inte minst att försvara dem. "

Vi behöver lära oss att våga stå upp, sätta gränser och inte minst att försvara dem. Även i dom vardagliga småsakerna. Och det är här som det projekt jag vill göra har sin mer offentliga och utåtriktade roll. Att väcka frågan, att göra något som kan kännas obekvämt och att peka på vår oförmåga. För den här oförmågan har mycket större konsekvenser än att kvinnor råkar illa ut. Den sprider rädsla och tron att kontroll kan skapa frihet och trygghet, när det i praktiken är tvärtom. Det börjar hos var och en av oss. Den insikten och den förmågan är viktig för oss alla. Vi alla, även du som är en stor och stark karl, kan bli vinnare - om vi kan ta tag i det här.

Vi behöver förstå att så länge som vi själva undviker obehaget som vi känner när vi kommer i närhet av vår egen skugga, i närhet av våra egna skamkänslor och rädslan för vad andra ska tänka, så kommer det fortsätta. För det är där i vår mörka sida som övergreppet har sina rötter. Det är där vår oförmåga att markera gränser har sina rötter. Det är där kränkningen hämtar sin kraft. Och hon som kränks genom övergrepp och sen genom våra undfallande blickar kan vara din mamma, din syster, din dotter eller rent av du.

Så när jag kliver ut på banan, när jag utmanar så känner jag mig obekväm. Jag känner skammens våta och kvävande filt vaja tungt ovanför mig. Men jag står kvar och låter den inte få något fäste även om det känns lite kletigt. Och jag utmanar dig att kliva in din egen skugga för att och dra ut skammen i ljuset. 

Är du med?

Är det verkligen du som bestämmer? och om Primalcoachning.

Ibland reagerar vi på ett sätt som känns märkligt, och ofta inte alls är till vår fördel. Efteråt kan vi ställa oss frågan: Varför gjorde jag så? Och du har säkert varit i situationer där känslan varit att dom du betraktat uppfört sig som småungar i en sandlåda, inte som de vuxna du ser. Förklaringen är antagligen att det är våra "inre barn" som är i farten. Det "inre barnet" kidnappar oss,  vi reagerar för att undvika känna rädslan för något -och så styr "barnet" våra liv. Fast vi är vuxna. Vi förminskar oss själva. Vågar inte. Håller tillbaka. 

Om du vill - så kan du ändra på det!

Vårt inre barn

Det som ibland kallas för "vårt inre barn" är prägling från barndomen. Barndomen, den del av våra liv där vi skapar den grundläggande bilden av oss själva, och som vi har med oss sedan i livet. Där bestäms  även hur vår relation till omvärlden ska utvecklas - det vill säga, hur vi ser på oss själva i relation till andra (partners, föräldrar, kollegor, chefer, grannar, auktoriteter, etc).
Man skulle kunna säga att det är några av de viktigaste byggstenarna i det fundament som vi står på under resten av livet - även när vi är vuxna. Inom psykologin och inom personlig utveckling kallas det ibland för primala frågor.  Alltså sådant som var av betydelse under vår tidiga barndom. För många av oss skapar det här "inre barnet" en hel del problem, och vi begränsar, förminskar oss och våra liv.

Som barn är vi med om olika saker, som från barnets perspektiv ibland upplevas handla om liv och död. Det kan vara fysiska eller mera mentala upplevelser. Det kan vara enstaka händelser eller det kan vara något som sker över längre tid. Erfarenheter som ur barnets horisont blir en anledning att "bestämma något". Att något är "farligt" och att just detta farliga måste undvikas. Så föds olika beteenden hos oss.

Ett beteende som i regel går ut på att undvika olika situationer.

Ett beteende där att slippa känna rädslan blir en  starkt drivkraft. Ett beteende som sakta blir en del av oss själva. Jag är sån!

Betraktat ur en vuxens perspektiv så kanske händelsen inte ens skulle noterats och än mindre vara farlig. Men då är det ett perspektiv där vi har hunnit skaffa erfarenheter, kunskap och inte minst styrka.
Barnets perspektiv är ett helt annat.

Som barn är vi helt beroende av vuxna, dvs framförallt våra föräldrar, och att då blir relationen till dem central. Som lite äldre barn är man även mer beroende av att tillhöra ett sammanhang (t ex en familj, en grupp, en skoklass, en klubb, etc), och då blir sammanhangets värderingar, reaktioner, känslor, etc - väldigt viktiga. Och det som riskar att inte få vara med blir väldigt farlig.

Allt detta sammantaget skapar något inom oss - som vi kan kalla för vårt inre barn. Vars starka drivkrafter är bland annat att se till så vi överlever, får bekräftelse och inte utesluts ur vårt sammanhang. Det styr våra liv - om vi inte gör något åt det.

Begränsande idéer

Vårt "system" - dvs allt som är jag, är så fantastiskt så ibland kan vi glömma eller förtränga den ursprungliga orsaken som orsakat ett visst beteende, och efterhand tror att "vi är såna". Och vi utvecklar beteenden som bygger på idéer som:

• Jag är inte accepterad • Jag har inget värde • Jag retar mig på sånt som andra gör. • Jag vågar inte hävda mig. • Jag är tyst. • Jag tillåter att mina gränser kränks. • Jag är gränslösa. • Jag åsidosätter mig själv. • Jag litar inte på andra. •  Jag går snabbt i försvar. • Jag ska vara alla till lags. • Jag ska inte gråta. • Jag skäms för allt. • Jag får inte göra andra arga på mig. • Jag måste ha andras bekräftelse. • Jag får inte göra fel. • Det är andras fel • Jag får inte misslyckas • Jag måste ta ansvaret • Jag ska inte lyda • Jag måste klara mig själv • • • •

Rationellt? Tja, det beror vilket perspektivet är. Men, det är inte särskilt rationellt att vara vuxen och agera som ett barn som inte vill bli rädd. Och om vi inte förstår och lär om - så kommer vi fortsätta agera helt idiotiskt ibland.

Om vi skrapar lite på vår yta och vår historia så kan vi alla säkert hitta vilka idéer som styrt våra liv. Kanske du känner igen någon eller några av dessa - eller så hade du andra. För somliga har dessa idéer haft en mindre betydelse och för andra så har det dominerat hela livet.

Min egen erfarenhet

För mig blev idéen jag är inte accepterad en av de idéer som dominerat mitt liv. Första gången jag mötte det var när jag var runt 20 år fick höra av en vän: En sak som är bra med dig är att man alltid vet att du tycker att alla andra är idioter. Och visst låg det något i det han sa. Alltså att min attityd och mitt beteende var sådant. Det var mitt sätt att skydda mig. Genom ironi och att vara tuff, så kunde jag hålla en distans till alla andra. Inte låta någon komma nära och undvika situationer där jag skulle kunna riskera hamna en sits där någon skulle kunna välja att inte acceptera mig. Att det sedan innebar att jag samtidigt sa nej till alla som skulle acceptera mig tänkte jag aldrig. Rädslan var drivkraften. Såhär i backspegeln kan jag se många beslut jag fattat under mitt liv, där drivkraften varit den där rädslan. Där jag valt bort nyfikenhet och kärlek. Fast det fattade jag ju inte då - jag var ju sån. Men idag vet jag bättre, jag har lärt om och mitt inre barn är betydligt lugnare och tryggare idag än för 10-15 år sedan. 

Primalcoachning

Primalcoachning är en process där du får undersöka din barndom och möta ditt inre barn. Du lär dig förstå vad det är som driver det där inre barnet och du får verktyg att kunna förändra de beteenden som inte gynnar dig. Du får möta ditt inre barn, lära känna det samt de idéer och rädslor som barnet bär på. Det ger dig en möjlighet att reflektera över varför du agerar som du gör nu när du är vuxen. Antagligen kommer du upptäcka att ditt inre barn har en rätt stor makt i ditt liv. 

Primalprocessens mål är att du som vuxen ska ta tillbaka den makten och att skicka iväg barnet att leka, istället för att försöka hantera konflikter, möten med andra vuxna eller hantera andra situationer som kan kännas farliga.  Hör av dig så berättar jag mer!

Läs mer om primalcoachningen här.

Du kan få det bättre!

Du kan faktiskt ha ett bättre liv! För somliga så finns det jättestora förändringar/förbättringar att göra. Problemet är att många inte vet att det går att förändra. Många människor tror att de måste stå ut, att  hålla tillbaka, att känna att man inte vågar, inte kan - och att det "bara" blir fel. Min kommentar är - det går att förändra! Du kan ha ett bättre liv - mycket bättre! Det gäller bara att börja.

Det allra mesta vi gör, känner, hur vi uppfattar världen runt oss och de beteenden vi har är inlärda under vårt liv, som vi till exempel lärt engelska, matte, biologi... Fast oftast är det inte i en skolbänk, medvetet och strukturerat - utan genom olika livserfarenheter, i stort och i smått.

Det vi lärt oss blir sedan utgångspunkten för hur vi möter livet. Skuld och skam är säkert något du känner till - och dessa två känslor i kombination med rädslan är ofta väldigt effektiva på att lära oss att hålla tillbaka och att förminska oss själva. Så gör de allra flesta - somliga mer och andra mindre. Dom jag möter är dom som insett att de vill förändra. Att deras liv kan bli mera, roligare, bättre - att de kan få mera liv i sitt liv.

Det jag jobbar med tillsammans med mina klienter är i grunden inte konstigare än att lära sig en ny sport eller ett nytt språk. Det som behövs är tillgången till kunskap, träning och kanske det viktigaste, viljan och modet att förändra. Sen behöver man så klart förstå att vissa saker tar lite tid att förändra - särskilt om vi ägnat 20, 30, 40 år åt träna in dom. 

Bara eländigt minne...

Föreställ dig att det är du som vill ha en förändring.... Min uppgift är att hjälpa dig i den processen. Att du inte längre är ett offer för sådant som faktiskt "bara" är eländiga minnen från upplevelser i din egna historia. För det är i regel bara minnen - även om det kan ha varit fruktansvärda upplevelser när de väl skedde. Här kan du följa en klients resa - då hon fick i läxa att skapa/rita en bild mellan våra sessioner. Hon är ett fantastiskt inspirerande exempel på utveckling från skam till lust.

En av min klients teckningar.
Publicerad med hennes tillstånd.
Klicka för att se fler bilder.

Våra minnen av sånt som skett tidigare i vårt liv gör en del av oss - kanske du - till en del av personligheten - eller egot. Några typiska tankar som växer fram ur det är:

• Jag är sån... 
• Så kan jag inte göra... 
• Jag måste... 
• Det är onormalt...  
• Jag är onormal... 
• Vad ska andra tänka...

Jag brukar säga att klienten går omkring med en tjock "regelbok", och det har förmodligen du också. En personlig regelbok som talar om hur just ditt liv ska levas, vad som är ok eller fel.  För att slippa den rädsla som finns förknippad med minnet undviker du vissa situationer och/eller ämnen - medvetet eller omedvetet. Efter en viss tid så kanske du glömmer bort själva händelsen, men rädslan finns kvar och styr och påverkar.
Och med "rgelboken" blir även kontroll ett viktigt inslag. Ju mer/bättre kontroll du har - desto mindre är risken att du kommer i närheten av något "farligt". Nåja, det är i alla fall en av idéerna som många har med sig till mig. Och det påverkar beteendet. Vissa saker, situationer och ämnen blir förbjudna eller väldigt omgivna av "regler". Det kanske blir tydligast på jobbet eller så är det i den nära relationen som du har - eller önskar att du hade.

Min roll

Vi börjar med ett förutsättningslöst möte där vi undersöker just din utmaning, och om vi kan jobba tillsammans. Tryggheten är viktig eftersom det många gånger handlar om känsliga och sårbara ämnen. Dessutom är det viktigt att förstå att det som behöver ske är en process som i regel kräver engagemang och energi. Jag finns med under den processen.  Jag hjälper dig att identifiera det som behöver förändras,  hur det påverkar ditt beteende och därmed ditt liv. Ofta är påverkan betydligt större än du anar.

Jag har med mig kunskap, jag har distansen, jag är envis, kreativ, oväntad och hjälper dig hålla kursen då det behövs. Ibland är jag utmanande, ibland är jag ett stöd och inspiration - beroende på situationen. Jag ser till att det finns en rörelse, att du inte stannar upp - baby-steps eller stora kliv. Vi gör det du behöver i en trygg, och ibland utmanande resa. Kroppen är ett viktigt verktyg och utgångspunkt. Kroppen ljuger inte och kroppen är alltid närvarande i nuet.
Somliga vill ha en intensiv process, där vi arbetar koncentrerat. Andra jobbar långsammare.

Kolla in min hemsida, så får du kanske en bättre bild av mig. Önskar du personliga referenser så finns även den möjligheten.

Hör av dig!

Rädsla eller att lära nytt? Våga komma närmare....

Vi är offer för vår egen historia. Och det kommer vi antagligen fortsätta vara även i framtiden. Men vi kan göra något åt det. Vi kan förändras, lära om och minska de problem som uppstår. Det som händer 21 januari, på den internationella kramdagen,  är i någon mening en uppmaning till det. En uppmaning att stanna upp, se det vi gör och inse att vi har ett val vi kan göra. 

Vi kan välja att våga komma närmare oss själva och bli medvetet närvarande. 
Vi kan våga komma närmare andra och drivas av nyfikenhet och kärlek . 
Istället för att låta minnen, föreställningar och rädsla dominera.

Är du rädd som en liten mus?

För mig är det vi gör den 21e en manifestation för en sådan förändring. En förändring som börjar hos var och en av oss.  31/1 erbjuder jag en endagskurs som ger deltagaren en start i en sådan förändring.

Rädslan dominerar

Rädslan har blivit den dominerande drivkraften hos människan. I alla fall i den värld vi skapat. Se dig om, så kan du se det. Känn efter, så kan du känna det. Rädslan för "den andre".  Rädslan för...
...att min sanning inte gäller.  ...att inte bli accepterad. ...att inte bli lyckad. ...att bli förlöjligad. ...att inte tillhöra. ...att bli avslöjad och bestraffad.  ... att inte kunna.  ...att bli ensam. ...att inte räcka till.


Jag skulle kunna fortsätta och rabbla upp hur många rädslor som helst. Var och en har en unik uppsättning rädslor, och där "rädslan för vad andra ska säga/tänka" - kanske är en av de starkaste, eftersom behovet att få tillhöra en grupp är starkt. Historiskt sett skulle vi som art på jorden inte överlevt utan rädslan. Rädslan är i grunden ett viktigt verktyg för vår överlevnad. Och det finns rädslor som är rimliga, t ex rädslan för att personen som kommer springandes mot mig med en yxa i högsta hugg ska slå ihjäl mig, att bli dödad av lejonet jag ser framför mig eller att flygplanet som störtar mot marken ska krascha. Det är inte dom rädslorna jag menar - utan de rädslor jag menar handlar om de rädslor som uppstår i oss själva i relationen med andra.

Vissa rädslor handlar om skam, - att vara "fel". Andra rädslor handlar om skuld, - att göra "fel". Gemensamt för nästan alla rädslor är att de skapats i vår egen historia, särskilt under barndomen. Och rädslorna skapar och påverkar våra beteenden, så vi gör val som går ut på att undvika rädslan. För "bakom" rädslan finns ju något som vi "tror" är farligt. Det är i alla fall så som våra system fungerar och så vi tränar in beteenden med en övergripande idé om att undvika det farliga - för att överleva.

För gamla program

Problemet är att den värld och det sammanhang människan har skapat och lever i har förändrats så otroligt mycket mer än vad vi som art har utvecklats. På bara 2000-3000 år har människans sammanhang, förutsättningar och liv förändrats totalt. Och ur en evolutionsaspekt är den tiden inte mer än en fjärt i rymden. Det innebär så klart att det blir problem. Försök bara att köra ett några år gammalt datorprogram i en ny dator så fattar du.
Det vi som art behöver göra är att ta till oss kunskap om att det faktiskt går att förändra. Att vi inte är "sådana". Bara den insikten är svår eller nästan omöjlig för somliga, eftersom det innebär att de måste börja titta på och släppa den mask vi kallar vårt ego.

I människans fall går det inte att byta program. Istället får vi ta det program (det vi lärt och tränat in) vi har och programmera om det. Vi behöver alltså kunskap, insikt och träna in något nytt. Ju tidigare vi börjar - desto bättre och enklare. Och det finns aldrig någon ursäkt för att inte börja. För alla inser att det blir problem där majoriteten av beslutsfattandet sker med för gamla program. Just så är det nu. Och det skapar problem i stort och i smått. Problem för enskilda individer och problem för grupper, organisationer, samhällen, kulturer, nationer och hela planeten.

Lära om

Många av oss som deltar 21 januari har dom här insikterna och jobbat/jobbar en med "omprogrammeringen". Att kunna vara medvetet närvarande är viktigt - att vara i nuet. Att inte låta oss bli styrda av gamla program. Vi lär oss, vi tränar, vi går kurser, utbildningar, i terapi, vi coachas - vi vågar och vi mår bättre.  Ibland kan det ta ett tag innan vi finner den metod som passar, men vi försöker. Vi har insikten att det går, och vi har viljan att göra den nödvändiga ansträngningen.  Många av oss har förstått att ju längre vi tränat in ett visst beteende - desto äldre vi är - desto längre tid tar det och desto svårare är förändringen. Barn har det däremot betydligt lättare, både att i att förändra och i att lära och ta till sig något nytt.

Tyvärr är vi än så länge för få som gör den här ansträngningen. De allra flesta reagerar fortfarande med att försöka fly från rädslan - att istället låta sig drivas av rädslan. "Jag är sån".
Ett klassiskt exempel är föräldern som blir arg på barnet som inte kom hem i tid. Istället för att våga känna rädslan över vad som kan ha hänt barnet, så blir vi arga på barnet och kanske bestraffar. Barnet i sin tur lär sig att komma hem i tid - med drivkraften rädslan - att inte utsätta sig för en arg förälder.

Eller för att ta något annat område - som handlar om våra kärleksrelationer. Rädslan för vad min partner ska tänka och tycka. Rädslan för att min partner ska lämna mig. Eller rädslan för att inte få någon partner över huvud taget. Istället för att våga möta dom rädslorna så låter vi dom styra oss. Vi spelar teater, vi låtsas, vi tillåter att våra gränser kränks, vi förminskar oss själva, vi gömmer oss, vi dövar oss...  Och så länge som vi inte vågar möta rädslan så kommer den finnas där och spöka för oss. Så länge som vi inte tänder lampan för att se att det inte finns ett monster i garderoben (att bli medvetet närvarande) så kommer rädslan för monstret finnas kvar.

Kramen 21 januari

Kramen den 21 januari är en lååång kram. Minst 20 sekunder, för att må-bra-hormonet ska komma släppas loss i våra kroppar. Men en 20 sekunders nära kram blir "för mycket" och obehaglig för den som har rädslan som en stark drivkraft. Så, kramen blir en liten övning i att möta "rädslan" för den som vill våga. Och den som bara tycker att det är mysigt att kramas ordentligt så är den 21e ett ypperligt tillfälle att få många kramar. I Malmö kan man fortsätta med en workshop och i Stockholm har vi hittat två olika alternativ.

Vill du sedan utveckla detta och utforska hur du kan våga komma närmare på olika sätt. Då ska du gå en workshop, en kurs eller på något annat sätt skaffa dig mera kunskap och börja träna. Bland dom du träffar den 21e kan du säkert få många olika bra tips på sådana tillfällen. Själv erbjuder jag ett sådant tillfälle den 31 januari.

Här kan du kramas 21 januari

Malmö, Stockholm, Göteborg, Borås - och så klart kan du kramas var och när du vill.