Jag är sån! Eller inte…

Akademiens förfall och tragedin kring chefen för Stockholms stadsteater är liksom skenande sjukskrivningar, utanförskap, kulturkrockar och #metoo exempel på ett av vår tids stora problem. Vår oförmåga att hantera relationer på ett bra sätt. Och det rullar bara på! Var finns insikterna, nytänkandet och framförallt det personliga modet? Särskilt bland dem som söker vårt förtroende i höstens val?

Har du en relation? När frågan ställs har vi lärt oss att den handlar om kärleksrelationen – gift, sambo eller singel – och det skapar en idé om att vi bara har en relation. Och visst är just den relationen viktig i vår tillvaro, det kan nog alla hålla med om – en relation med stor förmåga att påverka. Till exempel, se bara vad otrohet och svartsjuka orsakat genom historien. 
Men vi har ju många fler relationer, och är det så även i dem? Att de kan påverka oss på liknande sätt? Och att vår bristande kunskap om relationer får oss att acceptera, abdikera och konstatera: Jag är sån. Och så rullar eländet på. 

Vi träffar massor av människor – på jobbet, hemma, vänner, grannar och släktingar. Vi relaterar till ALLT och ALLA. Det är genom relationerna vi navigerar i världen och tillvaron, och viktigast, vi har en relation till oss själva. Där finns våra föreställningar och vår personliga historia, sådant vi ständigt bär med oss. Viktigast, därför att det är därifrån som vi relaterar med vår omvärld. Och det är där som relationerna kan gå snett – utan att vi förstår.   

"Och det är där som relationerna kan gå snett – utan att vi förstår."   

Så våra relationer är många och de väcker olika intresse. Finns det energi i relationen så är den intressant därför att den väcker en känsla/drivkraft – som kärlek, rädsla, skam, hat, lust, hunger, äckel, ilska, passion, ömhet, stolthet, samhörighet, irritation eller panik. Energin i en relation kan förändras både i styrka och i kvalité. Exempelvis i relationen till en nära vän som du upplever har svikit dig, eller till en livspartner som funnits med under en längre tid – relationer som innehåller många känslor. Om de tappar energi, blir de ointressanta och vi går vidare. Jag brukar tänka mig de olika känslorna utmed en axel som beskriver kvalitén på känslan eller drivkraften bakom ett beteende. I ena änden finns kärlek, som präglas av nyfikenhet, i den andra finns rädsla som präglas av kontrollbehov – sen finns allt däremellan. Men utan energi – blir det ointressant.

Det jag upplevt genom mina relationer är alltså en utgångspunkt för det beteende jag lär och utvecklar. Viktigast är barndomens relationer, då vi suger åt oss, är lättlärda och där perspektivet är barnets med allt vad det innebär. Där läggs grunden till den där viktiga inre, personliga platsen – ur vilken vi relaterar och utvecklar beteenden och som vi senare, som vuxna, tar med in i olika sammanhang, t ex till jobbet, krogen och in i familjen. Vi förminskar oss och kan bli destruktiva. Och eftersom vi inte har rätt kunskap så tänker vi: Jag är sån!
 

I den dåliga relationshantering finns förklaringar till de problem som berör oss människor – för det är ju det vi gör hela tiden – relaterar. Allt fler mår psykiskt dåligt, blir stressade, utbrända och sjukskrivs. Det kostar gigantiska summor år efter år i form av sjukpeng, rehab, produktionsbortfall och mänskligt lidande. Här finns en förklaring till varför vi fått uppleva fenomenet #metoo. Därför vi skapat en kultur där det är ”ok” att relatera till kvinnor på ett visst sätt, i kombination med att vi har svårt för att relatera till sådant som rör sexualiteten. Det bidrar till kulturkrockar, utanförskap och segregation. För självklart uppstår det relationsproblem när människor uppvuxna i mellanöstern kommer hit och möter vårt samhälle och människor uppvuxna här. Och i dagarna har vi i massmedia kunnat följa hur relationsproblemen förvandlar vår tyngsta kulturinstitution till en sandlåda. 

"Och i dagarna har vi i massmedia kunnat följa hur relationsproblemen förvandlar vår tyngsta kulturinstitution till en sandlåda." 

Relationsproblemen skapar problem på alla nivåer, och i ALLA sammanhang där vi relaterar till varandra. På Rinkeby torg, på jobbet, runt Akademiens sammanträdesbord och hemma i TV-soffan. Men istället för att våga gå till orsaken – relationsproblemen – så siktar vi på symptomen. I politikens fall blir det åtgärdspaket, som utgår från rädsla och kontrollbehov. Fler poliser skapar inte långsiktiga lösningar på problem som bottnar i utanförskap. Lagstiftning om samtycke kommer inte få bort sexuella övergrepp. Strängare krav på Försäkringskassan får oss inte att bättre. Möjligen sker marginella och kortsiktiga förbättringar – the show can go on – men grundproblemen finns kvar.

Nu kanske du anar att det här är stort. Vi alla har många relationer och de har förmågan att påverka vårt beteende och våra val. I stort och i smått – ofta negativt. Problem som kan minskas om många fler får kunskap. För ”jag är sån” är inte sant! 

"För ”jag är sån” är inte sant!"

Relationer kan förändras, beteenden är inlärda och vi kan lära om. Jag har sett det själv och vi alla har den erfarenheten. Men eftersom vi sen blöjåldern har fått lära att det är någon annan som har ansvar för hur vi mår och känner, så har vi – både som individer och kollektiv – tappat kontakten med den egna förmågan och ansvaret. I grunden är det inte så konstigt. Men, det behövs kunskap, stora förändringar, tid och stöd, eftersom det inte fungerar med en burk lyckopiller och en broschyr. Mycket av den kunskap som behövs finns redan och den används, men bara marginellt. Den är dessutom fragmentiserad och ger inte en helhetsbild. Och som vanligt finns även ett motstånd till förändring (rädsla och kontrollbehov), särskilt från dom som får sitt levebröd och sin status från nuvarande problembild. Så förändringar kräver insikt, engagemang och mod.

Det konstiga är att så få av oss förstår vad det betyder. Betyder för att kunna hantera vår tillvaro och de utmaningar vi står inför – att här finns stora vinster att göra på samma sätt som vi tidigare gjort med till exempel ”Håll Sverige Rent” och energisparandet. Vinster på individnivå, organisationsnivå och nationellt. Det handlar om vår vardag, de olika sammanhang vi befinner oss i och nationellt. En folkbildningskampanj behövs för att fler ska se sitt eget ansvar och förstå ”Jag kan ändra”.

I år har vi val. Vi ska välja väg inför framtiden. De etablerade partierna söker förnya sig, men misslyckas. Vi erbjuds gammal skåpmat – även om det är i nya skålar. Ingen verkar på allvar ha fattat den dolda potential som finns i det här med relationer, man pratar mest om symptomen. Men, kanske är det inte så konstigt eftersom det krävs ödmjukhet, sårbarhet och personligt mod. Mod att ställa sig upp och ifrågasätta, visa ledarskap, ändra perspektivet och inleda färden åt andra hållet – för mera kärlek och nyfikenhet. Ett mod som ni politiker inte verkar ha. Eller?

Några intressanta länkar för den som vill veta mer

Samhällsekonomiskakostnader för sjukskrivningar

#metoo 1

#metoo 2

Om relationer

Mänskliga beslut

Uppväxtvillkor ochhälsa i vuxen ålder

REGERINGENSSTRATEGI INOM OMRÅDET PSYKISK HÄLSA 2016–2020

Nationella samordnareinom psykisk ohälsa

"Relationerär grundbulten i psykisk hälsa" 

EmotionalIntelligence Consortium

Samhällsekonomiskakostnader för arbetsmiljöproblem

Tack alla kvinnor för att ni vågar #metoo

Wow! Jag blir förbannad, glad, ledsen och stolt!
På en och samma gång!

Plötsligt så händer det. Lite som Heinz ketchup. Vi är många som har varit med och skakat, skakat, skakat och skakat. Och så plötsligt kommer ni ut – ni bara väller ut ur skamdimman.
För vi alla har nog vetat och förstått, men alltför många har vänt bort blicken. Känt sig obekväma. För man pratar ju inte om ”sånt”. 



Tack alla ni modiga kvinnor! Det var inte en sekund försent! Vi är många som har väntat! Tack för att ni vågar trotsa rädslan för skammen! Rädslan för vad andra ska säga eller tänka! Tack för att ni vågar berätta att ni drabbats av så kallade sexuella övergrepp och sextrakaserier.

För det är bara så vi kan åstadkomma den förändring som behövs! Att ni gör såhär visar
omvärlden att ”problemet” inte är något som bara händer någon annan – därborta. På en annan plats. I en annan kultur. I ett annat land.  

Det händer även här! På landet, i förorten och på fina gatan. På midsommarafton, på tisdag, på fyllan, på festen eller på jobbet. I idyllen såväl som i gettot. Det händer här, mitt ibland oss! Varje dag. De som drabbas är våra systrar, våra partners våra döttrar, våra mödrar, våra grannar, våra kollegor eller våra ministrar. Ingen kvinna går säker. Och det är bara därför att hon är – kvinna. 

Hur djävla pucko är inte det?!

Genom att göra det ni gör. Genom att bryta tystnaden som skambeläggning och stigmatisering skapar, så tar ni ett avgörande steg mot att en förändring kan börja hända på riktigt. Ni lägger skammen där den hör hemma. Hos förövarna. Och även hos dom som vänder bort blicken och inte säger något. Vi alla måste våga börja prata – även om det kan kännas obekvämt! Förändringen börjar inte hos någon annan, den börjar hos var och en av oss.

Via sociala medier kan jag se kvinnor runt om i världen som kommer ut med sina upplevelser av sexuella trakasserier och övergrepp. #metoo 
Det är allt från grova fysiska övergrepp till ”lättare” kränkningar som kanske bara några rader på Facebook. Och så kan jag höra den vrålande tystnaden från alla dom kvinnor som inte överlevde …

Sexuella kränkningar är dessutom inte bara ”det” som hände vid en viss tidpunkt. För händelsen hänger kvar och ”stinker” långt efteråt. Och på olika sätt. Kanske blir det som tydligast här i den svenska kulturen, i en rättegång långt efteråt, där kvinnan som utsatts även ska behöva förklara sin klädsel eller beteende, som om det skulle ha någon betydelse. Hon möter ovidkommande frågor, skambeläggning, stigmatisering och omgivningens tystnad … Och stanken från händelsen hänger kvar genom våra tysta tankar.

För – hon borde ju vetat bättre. Eller?
 
I andra kulturer – där så kallad hederskultur är stark, där machokulturen dominerar, är det inte ovanligt att kvinnan dessutom blir utfryst från familjen, gemenskapen, klanen, byn och i värsta fall dödas …  

Hon borde ju vetat bättre!

Och i alla dom där fallen så är drivkraften rädslan. Rädslan för att känna skam. Rädslan för vad man tror att andra ska tycka. Hennes rädsla - och omgivningens rädsla. Rädslan för att någon annan ska känna stanken … 

Dessa övergrepp påverkar oss alla – även mig. En vit man i 55-års åldern. Därför jag är uppväxt i en liten medelsvensk kommun där vi trodde det var OK att tafsa på tjejerna i skolan. Därför jag lever i en värld där många män under hundratals år ansett sig ha rätten att kränka kvinnor - även då de sagt nej. Därför att jag lever i en värld där alltför få har ställt sig upp och sagt ifrån - utan istället hukat tyst i bänkarna. Därför att jag lever i en värld där vi låter rädslan för skammen, rädslan för att känna sig obekväm, rädslan för vad andra kanske ska tycka tystar den stora majoriteten. 

Därför jag lever i en värld där alltför många kvinnor inte vågar gå ensamma hem på kvällen. Därför jag lever i en värld där vi inte vågar prata om sådant som kan bli kopplat till nakenhet, sårbarhet, skam och sexualitet. Därför jag lever i en värld där sårbarhet är något vi inte ska visa.

Det här handlar inte bara om dom kvinnor som drabbas - det handlar om oss alla. Därför att vi alla tjänar på en förändring!

Och jag ska avslöja en sak för den som inte redan vet. Det vi kallar för sexuell kränkning och sexuellt våld handlar inte på något sätt om sexualitet. Det är och förblir inget annat än ett tragiskt uttryck för problem hos den som är förövare. Men genom historien har förövarna lyckats lägga över skulden på kvinnan - och då kallas hon hora.
Så, genom att kliva fram, genom att ta risken att kallas för hora. Genom det som #metoo innebär i praktiken så lägger ni en grund för den förändring som måste komma!

Med djup respekt bugar jag mig inför er kvinnor som samlat mod och klivit ut ur skamdimman. 

Jag hoppas att ni inspirerar era systrar som fortfarande gömmer sig, att kliva fram. Genom att börja prata om de övergrepp ni utsätts för, så skingras dimman och stanken kommer sakta att försvinna. Genom att börja prata blir det svårare för förövarna att gömma sig bakom tystnaden. Och det är ni som måste börja prata - för annars tassar majoriteten runt problemet - i förhoppningen om att slippa känna sig obekväma, eller kanske rent av komma i kontakt med något jobbigt hos sig själv. Jag vet av egen erfarenhet.

Jag lovar att göra det jag kan, för jag vill att vår värld ska präglas av nyfikenhet, kärlek och respekt för varandra. Jag vill möta kvinnor som vågar säga ja eller nej, som inte gömmer sig i skamdimman och som inte är rädda för att de råkar vara kvinnor. Jag lovar att ställa mig upp och säga ifrån när jag ser eller hör att någon inte blir respekterad. Jag lovar att försöka kliva fram, även i situationer där jag själv kan känna rädslan för skammen, rädslan för vad jag tror att andra ska säga och rädslan för att känna mig obekväm.

Jag inser även att dessa förändringar är något som inte kommer över en natt. Inte heller är något som rättas till med fler poliser - även om det kortsiktigt kan hjälpa till att förhindra kränkningar. Vi har skapat den här situationen genom idiotiska värderingar och beteenden som växt fram genom historien. Men det betyder inte att vi ska låta bli. Det handlar om ett långsiktigt arbete där vi alla lär oss att själva förstå att det i grunden handlar om respekten för oss själva som människor. Det är ett arbete som börjar redan med barnen i pottåldern och pågår resten av livet. 

Så jag blir förbannad över att vi människor som själva skapat den här situationen. Glad för att det här – #metoo – kan vara början till något konkret, istället för mummel, kosmetiska åtgärder och en undvikande blick. Ledsen för att så många kvinnor drabbats och slutligen stolt över alla som vågar möta rädslorna förknippade med att kliva ut ur skamdimman.

Tack!


PS. Jag har tidigt skrivit några ytterligare blogginlägg tidigare kring dom här frågorna.

Om hur vi väljer att se det enkla och struntar i den stora frågan. (hösten 2017)

Om hur vi kan göra något konkret. (hösten 2016)

Om moralpoliser i våra förorter (våren 2017)