Vi kan välja att våga komma närmare oss själva och bli medvetet närvarande.
Vi kan våga komma närmare andra och drivas av nyfikenhet och kärlek .
Istället för att låta minnen, föreställningar och rädsla dominera.
 |
| Är du rädd som en liten mus? |
Rädslan dominerar
Rädslan har blivit den dominerande drivkraften hos människan. I alla fall i den värld vi skapat. Se dig om, så kan du se det. Känn efter, så kan du känna det. Rädslan för "den andre". Rädslan för......att min sanning inte gäller. ...att inte bli accepterad. ...att inte bli lyckad. ...att bli förlöjligad. ...att inte tillhöra. ...att bli avslöjad och bestraffad. ... att inte kunna. ...att bli ensam. ...att inte räcka till.
Jag skulle kunna fortsätta och rabbla upp hur många rädslor som helst. Var och en har en unik uppsättning rädslor, och där "rädslan för vad andra ska säga/tänka" - kanske är en av de starkaste, eftersom behovet att få tillhöra en grupp är starkt. Historiskt sett skulle vi som art på jorden inte överlevt utan rädslan. Rädslan är i grunden ett viktigt verktyg för vår överlevnad. Och det finns rädslor som är rimliga, t ex rädslan för att personen som kommer springandes mot mig med en yxa i högsta hugg ska slå ihjäl mig, att bli dödad av lejonet jag ser framför mig eller att flygplanet som störtar mot marken ska krascha. Det är inte dom rädslorna jag menar - utan de rädslor jag menar handlar om de rädslor som uppstår i oss själva i relationen med andra.
Vissa rädslor handlar om skam, - att vara "fel". Andra rädslor handlar om skuld, - att göra "fel". Gemensamt för nästan alla rädslor är att de skapats i vår egen historia, särskilt under barndomen. Och rädslorna skapar och påverkar våra beteenden, så vi gör val som går ut på att undvika rädslan. För "bakom" rädslan finns ju något som vi "tror" är farligt. Det är i alla fall så som våra system fungerar och så vi tränar in beteenden med en övergripande idé om att undvika det farliga - för att överleva.
För gamla program
Problemet är att den värld och det sammanhang människan har skapat och lever i har förändrats så otroligt mycket mer än vad vi som art har utvecklats. På bara 2000-3000 år har människans sammanhang, förutsättningar och liv förändrats totalt. Och ur en evolutionsaspekt är den tiden inte mer än en fjärt i rymden. Det innebär så klart att det blir problem. Försök bara att köra ett några år gammalt datorprogram i en ny dator så fattar du.Det vi som art behöver göra är att ta till oss kunskap om att det faktiskt går att förändra. Att vi inte är "sådana". Bara den insikten är svår eller nästan omöjlig för somliga, eftersom det innebär att de måste börja titta på och släppa den mask vi kallar vårt ego.
I människans fall går det inte att byta program. Istället får vi ta det program (det vi lärt och tränat in) vi har och programmera om det. Vi behöver alltså kunskap, insikt och träna in något nytt. Ju tidigare vi börjar - desto bättre och enklare. Och det finns aldrig någon ursäkt för att inte börja. För alla inser att det blir problem där majoriteten av beslutsfattandet sker med för gamla program. Just så är det nu. Och det skapar problem i stort och i smått. Problem för enskilda individer och problem för grupper, organisationer, samhällen, kulturer, nationer och hela planeten.
Lära om
Många av oss som deltar 21 januari har dom här insikterna och jobbat/jobbar en med "omprogrammeringen". Att kunna vara medvetet närvarande är viktigt - att vara i nuet. Att inte låta oss bli styrda av gamla program. Vi lär oss, vi tränar, vi går kurser, utbildningar, i terapi, vi coachas - vi vågar och vi mår bättre. Ibland kan det ta ett tag innan vi finner den metod som passar, men vi försöker. Vi har insikten att det går, och vi har viljan att göra den nödvändiga ansträngningen. Många av oss har förstått att ju längre vi tränat in ett visst beteende - desto äldre vi är - desto längre tid tar det och desto svårare är förändringen. Barn har det däremot betydligt lättare, både att i att förändra och i att lära och ta till sig något nytt.
Tyvärr är vi än så länge för få som gör den här ansträngningen. De allra flesta reagerar fortfarande med att försöka fly från rädslan - att istället låta sig drivas av rädslan. "Jag är sån".
Ett klassiskt exempel är föräldern som blir arg på barnet som inte kom hem i tid. Istället för att våga känna rädslan över vad som kan ha hänt barnet, så blir vi arga på barnet och kanske bestraffar. Barnet i sin tur lär sig att komma hem i tid - med drivkraften rädslan - att inte utsätta sig för en arg förälder.
Eller för att ta något annat område - som handlar om våra kärleksrelationer. Rädslan för vad min partner ska tänka och tycka. Rädslan för att min partner ska lämna mig. Eller rädslan för att inte få någon partner över huvud taget. Istället för att våga möta dom rädslorna så låter vi dom styra oss. Vi spelar teater, vi låtsas, vi tillåter att våra gränser kränks, vi förminskar oss själva, vi gömmer oss, vi dövar oss... Och så länge som vi inte vågar möta rädslan så kommer den finnas där och spöka för oss. Så länge som vi inte tänder lampan för att se att det inte finns ett monster i garderoben (att bli medvetet närvarande) så kommer rädslan för monstret finnas kvar.
Kramen 21 januari
Kramen den 21 januari är en lååång kram. Minst 20 sekunder, för att må-bra-hormonet ska komma släppas loss i våra kroppar. Men en 20 sekunders nära kram blir "för mycket" och obehaglig för den som har rädslan som en stark drivkraft. Så, kramen blir en liten övning i att möta "rädslan" för den som vill våga. Och den som bara tycker att det är mysigt att kramas ordentligt så är den 21e ett ypperligt tillfälle att få många kramar. I Malmö kan man fortsätta med en workshop och i Stockholm har vi hittat två olika alternativ.Vill du sedan utveckla detta och utforska hur du kan våga komma närmare på olika sätt. Då ska du gå en workshop, en kurs eller på något annat sätt skaffa dig mera kunskap och börja träna. Bland dom du träffar den 21e kan du säkert få många olika bra tips på sådana tillfällen. Själv erbjuder jag ett sådant tillfälle den 31 januari.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar