Fan - hur gör vi nu?

Hur ska vi människor hantera livet och tillvaron när verkligheten inte längre är anpassad till dem vi är? När vi har skapat en värld som är problemfylld och dessutom oekonomisk?

Vad kan vi som enskilda individer, som grupp och som samhälle göra?

Hur kan vi skapa ett samhälle som vi verkligen vill ha och som fungerar långsiktigt.

Jag har en del tankar om det. Jag tror att det är kulturen, eller rättare sagt det som är grunden för det vi kallar för kultur, är en nyckel till en ljus framtid för människan.

Har du tänkt på vilken resa människan har gjort och hur snabbt den har gått? Tillåt dig att, för en liten stund, kliva ur ditt vardagliga perspektiv, ställa dig lite vid sidan av, så att du har möjlighet till överblick.

För 20 år sedan visste få vad internet var. I dag har internet totalt förändrat människor sätt att kommunicera. Nätet har skapat möjligheter som några få visionärer skrev om i böcker för tio år sedan.

Ta sedan ett kliv bakåt. Hur var det att leva för hundra år sedan?

Hur tror du det såg ut där du är för tusen år sedan? Eller ännu tidigare? Vad hade du sett om du suttit vid en sprakande brasa och sett dig omkring? Hur mycket av det som är självklart i dag, fanns då? Antagligen väldigt lite, förutom själva naturen.

Den här snabba resan bakåt i tiden visar vilken svindlande snabb resa människan har gjort på bara några tusen år. Ur ett evolutionärt perspektiv är den tiden som ett andetag, knappt mätbart. Det sammanhang vi lever i har totalt förändrats. Och samtidigt är vi människor de samma. Med samma kroppar och hjärnor som när vi sprang och jagade med pinnar och stenar. Och det är vi som har lyckats göra den här resan, så här blixtsnabbt. Jag tror drivkrafterna till människans snabba

utveckling är:

Njutning

nyfikenhet

kreativitet.

Hur förhåller vi oss då till dessa tre ord eller kvaliteter?

Det kan ha varit nyfikenhet, behov av njutning eller ökad bekvämlighet som gjorde oss kreativitet och där startade något. Det enda gav det andra. En långsam rörelse som sedan gått allt snabbare. Människans liv förändrades i grunden.

På bara några tusen år har människan gått från att bestå av små isolerade nomadgrupper som jagade och samlade. Varje grupp hade sin samling idéer livet som var gemensamma för just dem. Andra grupper skapade egna idéer, sina sanningar om livet – det fanns en självklar mångfald. Gemensamt för dem var att de levde i samklang med naturen, som de vilda djuren ännu gör. Förmågan att vara närvarande och medvetna var nyckeln till överlevnad. Och det är dessa två förmågor – närvaro och medvetenhet – som är lite speciella. Jag återkommer till det.

Vi blev fler och fler

Idag är människan bofast, grupperna har blivit få och otroligt mycket större, och vi organiserar oss på olika sätt. Vi lever mer eller mindre ovanpå varandra, vi lever länge, kommunicerar obehindrat även

till andra sidan jordklotet, vi har ständigt tillgång till information – en googling bort – men människan har idag bara enstaka gemensamma sanningar och vi har slutat leva i samklang med naturen. Vi lever i ett samhälle där vissa maktstrukturer säger att de äger sanningen. Jag talar i första hand om de stora monoteistiska religionerna, som kristendom, judendom och islam. Gemensamt för dem är att de menar att deras sanning är allmängiltig och att hela världen bör följa just deras idéer.

Ur dessa ”sanningar” har till exempel många rättssystem byggts.

Men en av konsekvenserna av dessa tankar, idéer och regelverk, är att människan förbrukar resurser på ett ohållbart sätt. Vi har köpt idéer om vad som är bra och dåligt. Och människor jagar lycka genom att försöka leva upp till dessa idéer. Det innebär även att när en grupps sanning stöts mot en annan grupps sanning och så uppstår konflikter. Mycket av det här skapar rädsla som resulterar i rädsla, konflikter, hat, skam, stress, depressioner och misstänksamhet.

Och det har lett till att många människor tappar bort sig själva, förmågan att vara närvarande och bristande medvetenhet. Istället strävar människor efter att leva upp till andras idéer. Effekterna av det är globala.

En möjlig lösning?

Det är viktigt att hitta tillbaka till de tre grundkvaliteterna som satte fart på människans utveckling. Kreativitet, nyfikenhet och njutning. Dessa tre kvaliteter förutsätter närvaro och medvetenhet. De tar också vara på människans inneboende förmåga och resurser.Vi stöter på de här kvaliteterna i det vi kallar kultur, fritidsaktiviteter och naturupplevelser. Upplevelser som är omedelbara. Upplevelser som är här och nu och som väcker något i oss. Upplevelser som kräver närvaro. Försök att se på konst, äta en god måltid eller vandra i naturen utan att vara närvarande. Då är det bortkastat, då skulle vi lika gärna kunna titta på en vit vägg, äta något smaklöst eller vandra runt i mörkret.

Eller om det rör sig om mera fysiska upplevelser som judo, innebandy, sex eller yoga, där vi använder

kroppen. Kroppen är den del av oss som alltid är här och nu, alltså närvarande. Är vi inte närvarande i aktiviteten så fungerar det inte. Eller att uppleva en teaterföreställning, konsert eller en manifestation. Upplevelser som vi även delar med andra, där vi kan känna en gemenskap. Alla dessa aktiviteter drar in oss i nuet, i det som är sant och sker just nu. När vi gör det möter vi någon annans kreativitet, nyfikenhet och närvaro.

Det kan ske genom att vi möter något som sker precis i ögonblicket, som en föreställning, en måltid eller en tävling. Eller när vi möter något som har skapats för att förmedla en idé, en berättelse eller en känsla. Det sker ofta genom tavlor, skulpturer, litteratur eller i det fysiska rummet.

För att vi ska kunna ta emot detta och vara delaktiga behöver vi vara närvarande.

Närvaro, när vi upplever något i ögonblicket, förs vi bort från det som inte är på riktigt. Då släpper vi minnen rädslor, tankar, idéer och föreställningar – som för många tar väldigt stor plats i livet och och som väldigt ofta är destruktiva.

Jag, gruppen och samhället

Jag tror att det behövs många förändringar. En början är att vi som individer anstränger oss för att bli bättre på att vara närvarande och medvetna. För tusentals år sedan lärde vi det automatiskt redan som små barn, eftersom det var en förutsättning för överlevnad. Nu får vi hitta andra sätt att återerövra dom kompetenserna, som till exempel att söka upplevelser - som hjälper oss att bli närvarande.

Då kommer vi tillbaka till njutning, nyfikenhet och kreativitet. Att vi som grupp möts i sammanhang där dessa tre kvaliteter uppmuntras - oavsett om gruppen är arbetsgruppen eller om det är på den lediga tiden i till exempel en förening eller ett löst sammansatt nätverk. Och att samhället i form av offentlig sektor, föreningar, företag och enskilda anstränger sig för att uppmuntra, inspirera och underlätta att det sker. Vi kommer alla att tjäna på det.

Du och jag som enskilda individer får rikare och mera meningsfulla liv - det är den största vinsten.

Sedan kommer en rad följdeffekter - om vi blir mera närvarande och medvetna.

Din arbetsplats kommer ha anställda som mår bättre och trivs på jobbet. Samhället får minskade kostnader för att vi mår bättre och dessutom kommer den ökade närvaron skapa mera medvetna medborgare: Människor som förstår att de val vi gör har betydelse för det som finns runt oss, till exempel för de människor vi möter, den lilla del av världen där du bor och verkar, eller för de människor som producerar det du vill köpa. Och inte minst förstår vi att våra val har betydelse för våra gemensamma resurser, det vi kallar för naturen och vår miljö. Och nu när vi börjar förstå att resurserna både kan förstöras och ta slut - så kommer det finnas med i våra beslutsunderlag. Min kanske viktigaste insikt är att detta arbete behöver börja hos individen. För vi kan inte fortsätta göra som vi fått lära oss, att luta oss tillbaka och tro att någon annan ska fixa det. Det måste börja hos dig och mig - inte hos någon annan.

Den goda arbetsplatsen? Del 1

En viktig fråga när vi vanliga människor och alla viktigpettrar funderar över framtiden är den om hur våra arbetsplatser kan utvecklas till att bli något de människor som jobbar där, tänker på med positiva känslor? Att vi kan få fler personer att rent av längta tills det blir måndag igen? Hur kan vi skapa den goda arbetsplatsen? En plats där vi känner oss sedda och där vår kreativitet tillåts blomstra.
Och en väldigt viktig fråga för att dessa miljöer ska skapas tycker jag är kunskapen om: Vad är det som hindrar oss från att nå dit? För något är det - så mycket är helt klart. Ett väldigt konkret bevis för det är att kostnaderna för sjukskrivningar rusar i höjden. Vi mår mentalt kass.

Så jag googlar lite för att se vad dom som vet, dvs forskare och beslutsfattare tycker: "Det gäller att
skapa en öppen atmosfär där människor kan känna sig trygga och våga ta risker." Så säger Lundaforskaren Farida Rasulzada i en artikel i DN nyligen. Farida har ägnat många år åt att studera kreativitet på arbetsplatser.
Jag får inte svar på frågan om vad som står i vägen, men jag har med mig orden mod och trygghet.

Jag googlar vidare och hittar Farida igen. Denna gång i en artikel hos Arbetsmiljöforskning.se. Rubriken är Kreativa arbetsplatser är hälsosamma. Det vill säga att det finns ett samband mellan kreativitet och sjukskrivningar. Farida målar upp hur arbetsplatser ska vara - för att människor ska trivas och vi ska kunna dra nytta av kreativiteten. Men hur kommer vi dit? Frågan är fortfarande obesvarad - men stärks i känslan av sambandet mellan kreativitet och god hälsa.

En annan Lundaforskare, Stephan Schaefer, menar att här krävs tålamod och organisering för att kunna dra nytta av kreativiteten. Och visst - så kan det säkert vara. Men då finns den där och det handlar om att dra nytta av den. Men hur kan vi komma åt den?
Och så hittar jag en artikel på forskning.se som ska besvara frågan kring vilka myter som finns om kreativitet.  Men inte heller där hittar jag något vettig ledtråd.

Varför är det så svårt att få till den där tillåtande och uppmuntrande miljön? Är det så att vi inte riktigt vågar eller vill se?
Så finner jag till slut en artikel där Farida börjar närma sig något viktigt, det står: "krävs mod från arbetsgivaren och de anställda känner att de får misslyckas för att kreativiteten ska blomstra"
Mod, trygghet, tålamod, organisering, tillåtas att misslyckas har jag har med mig nu.

Att leka?

Samuel West, även han forskare i Lund konstaterar att leken är ett sätt att komma åt kreativiteten. Och där börjar vi kanske närma oss något. För vad är det som krävs för att vi ska bli lekfulla? På riktigt alltså, inte spela monopol eller schack - utan att bli lekfulla. Att våga släppa fram barnet i oss! Ta fram vår inre clown! Ja - där har vi kanske något. För clownen gör ju ofta något vi vanliga människor sällan vågar. T ex har modet att göra bort sig (i regel att misslyckas), och för att ta fram det modet - då krävs tryggheten.

Bakvägen?

Så om man tar det bakvägen - dvs undersöker vad det är som gör att vi har svårt att känns trygghet, att misslyckas, att leka? Varför har vi inte tillgång till det mod som kan krävas av oss för att göra detta?

Jo, antagligen för att de allra flesta av oss måste släppa på en mängd av de försvar som vi lärt oss att gömma oss bakom - särskilt på jobbet. Möjligen kan vi släppa lite på garden med vår kärlekspartner - om vi har en sådan. I en situation där vi känner oss trygga och inte är rädda för att bli utsatta för backhåll, ironi och sarkasmer. Då vågar vi kanske - när vi hittar modet...
Då räcker det förmodlingen inte med att chefen säger: Och nu ska vi leka... Att skapa den miljön på en arbetsplats kräver tålamod och organisering. Dvs det måste få ta tid och det behöver finnas en medveten idé.
En annan sån där viktig sak som vi behöver ha tillgång till är sårbarhet. Forskaren Brené Brown, som forskar kring hur människor relaterar till varandra, har ett helt underbart föredrag på TED-talks där hon lyfter fram betydelsen av att kunna ha tillgång till sin sårbarhet. I föredraget berättar hon hur upptäckten av detta förändrade hennes liv. Och att kunna ha tillgång till sin sårbarhet - kräver mod.

Massmord och miljardkostnader

Estradpoeten och vännen Bob Hansson skrev nyligen i sin blogg om att det för närvarande pågår ett massmord av idéer. Han gör ett rimligt antagande att alla genererar minst en egen idé som rör arbetsplatsen i veckan och att denna idé leder till ytterligare minst en ide till. Vi är ungefär 4 miljoner anställda och vi har 5 veckors semester och jobbar 48 veckor. 4 000 000 personer x 48 veckor x 2 idéer = 384 000 000. Det blir väldigt många idéer. Så vi kan runda av det till 300 000 000 idéer som rör arbetsplatserna. Sedan brukar man i entreprenörssammanhang säga att av hundra idéer så brukar en idé vara bra. Så om vi tillämpar samma synsätthär så betyder att det tänks tre miljoner någorlunda bra idéer som rör det som händer på jobbet.

Men,  nu är väldigt många arbetsplatser är sådana att det är större att tänka rätt, än att tänka fritt. Det har vi får intränat redan i skolan. Det är bara "rätt svar" som premieras. Uppsala universitets devis är ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.” Och så är det ju i skolan. Jag kan minnas när jag blev
skrattad åt av mina klasskompisar, då jag svarade fel. Och jag är fullkomligt övertygad att även jag gjorde likadant om någon av mina klasskamrater svarade fel. Och det har inte blivit mycket bättre idag. Så vi lär oss att vara tysta - om vi inte är helt säkra. Helst med svångrem, hängslen och silvertejp. Vi får inte misslyckas! Vi får inte svara fel - för då kan de skratta åt oss. Kanske mobba också.

Enligt arbetsmiljöforskning  blir ca 10 % av de anställda mobbade på jobbet. Vilket rimligen betyder att samma sätt att förhålla sig till den som gör fel, finns kvar - även när vi är vuxna. Det vill säga - om vi inte är säkra på att det vi säger och gör landar bra - så är vi hellre tysta. Vem vill ta risken att bli en av de 10 procenten? Det borde betyda att en mycket stor andel av de 3 miljoner bra idéer som tänkts ut - förblir outtalade idéer.

För att citera Bob - de "skrapas ut på vår mentala abortklinik". Så tänk dig hur många Ericsson, Alfa-Laval, Tetra Pack, Volvo, Scania eller Skype, som vi går miste om där? Eller så kanske det bara är små idéer som gör tillvaron lite bättre och enklare på en avdelning på ett dagis, eller på en skola.

Så, att Försäkringskassan i en prognos i höstas säger att kostnaderna för 2015 beräknas öka med 3 miljarder, och fram till 2018, med 7 miljarder. Orsaken till ökningarna är, enligt Försäkringskassan - att vi mår mentalt dåligt. Och notera att det enbart gäller ökningen.

Ingen av viktigpettrarna har något bra svar. Försäkringskassan vet inte varför.  Den gamla aliansregeringen fattade inte frågan, mer än att köra arbetslinjen och att be Försäkringskassan, Arbetsförmedling och rehabiliteringsapparaten att göra mer av det man redan gör och snabbare. Inte heller den nya regeringen har fattat frågan. Under pompa och ståt tillsattes en framtidsminister. Och till min stora sorg kan jag konstatera att i de förklaringar hon gjort om sitt uppdrag, finns inte ens en liten idé som pekar på insikten av detta.

Stolta, och allt mer sjukskrivna, fortsätter vi att göra som vi gjort tidigare. Köra huvudet i stenmuren. För vem kan ha modet att vara lite kreativ, att ta risken att våga misslyckas och föreslå att vi ska börja leka lite mer istället?