Den goda arbetsplatsen? Del 1

En viktig fråga när vi vanliga människor och alla viktigpettrar funderar över framtiden är den om hur våra arbetsplatser kan utvecklas till att bli något de människor som jobbar där, tänker på med positiva känslor? Att vi kan få fler personer att rent av längta tills det blir måndag igen? Hur kan vi skapa den goda arbetsplatsen? En plats där vi känner oss sedda och där vår kreativitet tillåts blomstra.
Och en väldigt viktig fråga för att dessa miljöer ska skapas tycker jag är kunskapen om: Vad är det som hindrar oss från att nå dit? För något är det - så mycket är helt klart. Ett väldigt konkret bevis för det är att kostnaderna för sjukskrivningar rusar i höjden. Vi mår mentalt kass.

Så jag googlar lite för att se vad dom som vet, dvs forskare och beslutsfattare tycker: "Det gäller att
skapa en öppen atmosfär där människor kan känna sig trygga och våga ta risker." Så säger Lundaforskaren Farida Rasulzada i en artikel i DN nyligen. Farida har ägnat många år åt att studera kreativitet på arbetsplatser.
Jag får inte svar på frågan om vad som står i vägen, men jag har med mig orden mod och trygghet.

Jag googlar vidare och hittar Farida igen. Denna gång i en artikel hos Arbetsmiljöforskning.se. Rubriken är Kreativa arbetsplatser är hälsosamma. Det vill säga att det finns ett samband mellan kreativitet och sjukskrivningar. Farida målar upp hur arbetsplatser ska vara - för att människor ska trivas och vi ska kunna dra nytta av kreativiteten. Men hur kommer vi dit? Frågan är fortfarande obesvarad - men stärks i känslan av sambandet mellan kreativitet och god hälsa.

En annan Lundaforskare, Stephan Schaefer, menar att här krävs tålamod och organisering för att kunna dra nytta av kreativiteten. Och visst - så kan det säkert vara. Men då finns den där och det handlar om att dra nytta av den. Men hur kan vi komma åt den?
Och så hittar jag en artikel på forskning.se som ska besvara frågan kring vilka myter som finns om kreativitet.  Men inte heller där hittar jag något vettig ledtråd.

Varför är det så svårt att få till den där tillåtande och uppmuntrande miljön? Är det så att vi inte riktigt vågar eller vill se?
Så finner jag till slut en artikel där Farida börjar närma sig något viktigt, det står: "krävs mod från arbetsgivaren och de anställda känner att de får misslyckas för att kreativiteten ska blomstra"
Mod, trygghet, tålamod, organisering, tillåtas att misslyckas har jag har med mig nu.

Att leka?

Samuel West, även han forskare i Lund konstaterar att leken är ett sätt att komma åt kreativiteten. Och där börjar vi kanske närma oss något. För vad är det som krävs för att vi ska bli lekfulla? På riktigt alltså, inte spela monopol eller schack - utan att bli lekfulla. Att våga släppa fram barnet i oss! Ta fram vår inre clown! Ja - där har vi kanske något. För clownen gör ju ofta något vi vanliga människor sällan vågar. T ex har modet att göra bort sig (i regel att misslyckas), och för att ta fram det modet - då krävs tryggheten.

Bakvägen?

Så om man tar det bakvägen - dvs undersöker vad det är som gör att vi har svårt att känns trygghet, att misslyckas, att leka? Varför har vi inte tillgång till det mod som kan krävas av oss för att göra detta?

Jo, antagligen för att de allra flesta av oss måste släppa på en mängd av de försvar som vi lärt oss att gömma oss bakom - särskilt på jobbet. Möjligen kan vi släppa lite på garden med vår kärlekspartner - om vi har en sådan. I en situation där vi känner oss trygga och inte är rädda för att bli utsatta för backhåll, ironi och sarkasmer. Då vågar vi kanske - när vi hittar modet...
Då räcker det förmodlingen inte med att chefen säger: Och nu ska vi leka... Att skapa den miljön på en arbetsplats kräver tålamod och organisering. Dvs det måste få ta tid och det behöver finnas en medveten idé.
En annan sån där viktig sak som vi behöver ha tillgång till är sårbarhet. Forskaren Brené Brown, som forskar kring hur människor relaterar till varandra, har ett helt underbart föredrag på TED-talks där hon lyfter fram betydelsen av att kunna ha tillgång till sin sårbarhet. I föredraget berättar hon hur upptäckten av detta förändrade hennes liv. Och att kunna ha tillgång till sin sårbarhet - kräver mod.

Massmord och miljardkostnader

Estradpoeten och vännen Bob Hansson skrev nyligen i sin blogg om att det för närvarande pågår ett massmord av idéer. Han gör ett rimligt antagande att alla genererar minst en egen idé som rör arbetsplatsen i veckan och att denna idé leder till ytterligare minst en ide till. Vi är ungefär 4 miljoner anställda och vi har 5 veckors semester och jobbar 48 veckor. 4 000 000 personer x 48 veckor x 2 idéer = 384 000 000. Det blir väldigt många idéer. Så vi kan runda av det till 300 000 000 idéer som rör arbetsplatserna. Sedan brukar man i entreprenörssammanhang säga att av hundra idéer så brukar en idé vara bra. Så om vi tillämpar samma synsätthär så betyder att det tänks tre miljoner någorlunda bra idéer som rör det som händer på jobbet.

Men,  nu är väldigt många arbetsplatser är sådana att det är större att tänka rätt, än att tänka fritt. Det har vi får intränat redan i skolan. Det är bara "rätt svar" som premieras. Uppsala universitets devis är ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.” Och så är det ju i skolan. Jag kan minnas när jag blev
skrattad åt av mina klasskompisar, då jag svarade fel. Och jag är fullkomligt övertygad att även jag gjorde likadant om någon av mina klasskamrater svarade fel. Och det har inte blivit mycket bättre idag. Så vi lär oss att vara tysta - om vi inte är helt säkra. Helst med svångrem, hängslen och silvertejp. Vi får inte misslyckas! Vi får inte svara fel - för då kan de skratta åt oss. Kanske mobba också.

Enligt arbetsmiljöforskning  blir ca 10 % av de anställda mobbade på jobbet. Vilket rimligen betyder att samma sätt att förhålla sig till den som gör fel, finns kvar - även när vi är vuxna. Det vill säga - om vi inte är säkra på att det vi säger och gör landar bra - så är vi hellre tysta. Vem vill ta risken att bli en av de 10 procenten? Det borde betyda att en mycket stor andel av de 3 miljoner bra idéer som tänkts ut - förblir outtalade idéer.

För att citera Bob - de "skrapas ut på vår mentala abortklinik". Så tänk dig hur många Ericsson, Alfa-Laval, Tetra Pack, Volvo, Scania eller Skype, som vi går miste om där? Eller så kanske det bara är små idéer som gör tillvaron lite bättre och enklare på en avdelning på ett dagis, eller på en skola.

Så, att Försäkringskassan i en prognos i höstas säger att kostnaderna för 2015 beräknas öka med 3 miljarder, och fram till 2018, med 7 miljarder. Orsaken till ökningarna är, enligt Försäkringskassan - att vi mår mentalt dåligt. Och notera att det enbart gäller ökningen.

Ingen av viktigpettrarna har något bra svar. Försäkringskassan vet inte varför.  Den gamla aliansregeringen fattade inte frågan, mer än att köra arbetslinjen och att be Försäkringskassan, Arbetsförmedling och rehabiliteringsapparaten att göra mer av det man redan gör och snabbare. Inte heller den nya regeringen har fattat frågan. Under pompa och ståt tillsattes en framtidsminister. Och till min stora sorg kan jag konstatera att i de förklaringar hon gjort om sitt uppdrag, finns inte ens en liten idé som pekar på insikten av detta.

Stolta, och allt mer sjukskrivna, fortsätter vi att göra som vi gjort tidigare. Köra huvudet i stenmuren. För vem kan ha modet att vara lite kreativ, att ta risken att våga misslyckas och föreslå att vi ska börja leka lite mer istället?

Är det verkligen du som bestämmer? och om Primalcoachning.

Ibland reagerar vi på ett sätt som känns märkligt, och ofta inte alls är till vår fördel. Efteråt kan vi ställa oss frågan: Varför gjorde jag så? Och du har säkert varit i situationer där känslan varit att dom du betraktat uppfört sig som småungar i en sandlåda, inte som de vuxna du ser. Förklaringen är antagligen att det är våra "inre barn" som är i farten. Det "inre barnet" kidnappar oss,  vi reagerar för att undvika känna rädslan för något -och så styr "barnet" våra liv. Fast vi är vuxna. Vi förminskar oss själva. Vågar inte. Håller tillbaka. 

Om du vill - så kan du ändra på det!

Vårt inre barn

Det som ibland kallas för "vårt inre barn" är prägling från barndomen. Barndomen, den del av våra liv där vi skapar den grundläggande bilden av oss själva, och som vi har med oss sedan i livet. Där bestäms  även hur vår relation till omvärlden ska utvecklas - det vill säga, hur vi ser på oss själva i relation till andra (partners, föräldrar, kollegor, chefer, grannar, auktoriteter, etc).
Man skulle kunna säga att det är några av de viktigaste byggstenarna i det fundament som vi står på under resten av livet - även när vi är vuxna. Inom psykologin och inom personlig utveckling kallas det ibland för primala frågor.  Alltså sådant som var av betydelse under vår tidiga barndom. För många av oss skapar det här "inre barnet" en hel del problem, och vi begränsar, förminskar oss och våra liv.

Som barn är vi med om olika saker, som från barnets perspektiv ibland upplevas handla om liv och död. Det kan vara fysiska eller mera mentala upplevelser. Det kan vara enstaka händelser eller det kan vara något som sker över längre tid. Erfarenheter som ur barnets horisont blir en anledning att "bestämma något". Att något är "farligt" och att just detta farliga måste undvikas. Så föds olika beteenden hos oss.

Ett beteende som i regel går ut på att undvika olika situationer.

Ett beteende där att slippa känna rädslan blir en  starkt drivkraft. Ett beteende som sakta blir en del av oss själva. Jag är sån!

Betraktat ur en vuxens perspektiv så kanske händelsen inte ens skulle noterats och än mindre vara farlig. Men då är det ett perspektiv där vi har hunnit skaffa erfarenheter, kunskap och inte minst styrka.
Barnets perspektiv är ett helt annat.

Som barn är vi helt beroende av vuxna, dvs framförallt våra föräldrar, och att då blir relationen till dem central. Som lite äldre barn är man även mer beroende av att tillhöra ett sammanhang (t ex en familj, en grupp, en skoklass, en klubb, etc), och då blir sammanhangets värderingar, reaktioner, känslor, etc - väldigt viktiga. Och det som riskar att inte få vara med blir väldigt farlig.

Allt detta sammantaget skapar något inom oss - som vi kan kalla för vårt inre barn. Vars starka drivkrafter är bland annat att se till så vi överlever, får bekräftelse och inte utesluts ur vårt sammanhang. Det styr våra liv - om vi inte gör något åt det.

Begränsande idéer

Vårt "system" - dvs allt som är jag, är så fantastiskt så ibland kan vi glömma eller förtränga den ursprungliga orsaken som orsakat ett visst beteende, och efterhand tror att "vi är såna". Och vi utvecklar beteenden som bygger på idéer som:

• Jag är inte accepterad • Jag har inget värde • Jag retar mig på sånt som andra gör. • Jag vågar inte hävda mig. • Jag är tyst. • Jag tillåter att mina gränser kränks. • Jag är gränslösa. • Jag åsidosätter mig själv. • Jag litar inte på andra. •  Jag går snabbt i försvar. • Jag ska vara alla till lags. • Jag ska inte gråta. • Jag skäms för allt. • Jag får inte göra andra arga på mig. • Jag måste ha andras bekräftelse. • Jag får inte göra fel. • Det är andras fel • Jag får inte misslyckas • Jag måste ta ansvaret • Jag ska inte lyda • Jag måste klara mig själv • • • •

Rationellt? Tja, det beror vilket perspektivet är. Men, det är inte särskilt rationellt att vara vuxen och agera som ett barn som inte vill bli rädd. Och om vi inte förstår och lär om - så kommer vi fortsätta agera helt idiotiskt ibland.

Om vi skrapar lite på vår yta och vår historia så kan vi alla säkert hitta vilka idéer som styrt våra liv. Kanske du känner igen någon eller några av dessa - eller så hade du andra. För somliga har dessa idéer haft en mindre betydelse och för andra så har det dominerat hela livet.

Min egen erfarenhet

För mig blev idéen jag är inte accepterad en av de idéer som dominerat mitt liv. Första gången jag mötte det var när jag var runt 20 år fick höra av en vän: En sak som är bra med dig är att man alltid vet att du tycker att alla andra är idioter. Och visst låg det något i det han sa. Alltså att min attityd och mitt beteende var sådant. Det var mitt sätt att skydda mig. Genom ironi och att vara tuff, så kunde jag hålla en distans till alla andra. Inte låta någon komma nära och undvika situationer där jag skulle kunna riskera hamna en sits där någon skulle kunna välja att inte acceptera mig. Att det sedan innebar att jag samtidigt sa nej till alla som skulle acceptera mig tänkte jag aldrig. Rädslan var drivkraften. Såhär i backspegeln kan jag se många beslut jag fattat under mitt liv, där drivkraften varit den där rädslan. Där jag valt bort nyfikenhet och kärlek. Fast det fattade jag ju inte då - jag var ju sån. Men idag vet jag bättre, jag har lärt om och mitt inre barn är betydligt lugnare och tryggare idag än för 10-15 år sedan. 

Primalcoachning

Primalcoachning är en process där du får undersöka din barndom och möta ditt inre barn. Du lär dig förstå vad det är som driver det där inre barnet och du får verktyg att kunna förändra de beteenden som inte gynnar dig. Du får möta ditt inre barn, lära känna det samt de idéer och rädslor som barnet bär på. Det ger dig en möjlighet att reflektera över varför du agerar som du gör nu när du är vuxen. Antagligen kommer du upptäcka att ditt inre barn har en rätt stor makt i ditt liv. 

Primalprocessens mål är att du som vuxen ska ta tillbaka den makten och att skicka iväg barnet att leka, istället för att försöka hantera konflikter, möten med andra vuxna eller hantera andra situationer som kan kännas farliga.  Hör av dig så berättar jag mer!

Läs mer om primalcoachningen här.