Har sanningen någon betydelse - egentligen?

Intressant...
Har just läst DN-artikeln som handlar om bråket mellan Ulf Lundell och hans dotter Sanna. Denna gång är det pappa Ulf som reagerar. 
Sanna har skrivit en bok och någon har bloggat, om upplevelser från sin barndom. Pappa Ulf känner sig orättvist påhoppad och djävulsdansen är igång (som för övrigt Sannas bok heter). Och jag kan se något jag känner igen - från mitt eget liv och från det jag ser runt omkring oss. Något som är en viktig del av förklaringen till många av de problem vi upplever idag.

Utan att veta detaljer så känns det som att här finns några - kanske framförallt någon - som skulle behöva titta lite närmare på sig själv.
Det jag hakar upp mig på är viljan att försöka hitta någon sorts objektiv sanning, vilket egentligen inte har någon större betydelse så här långt efteråt. Det handlar om barnets upplevelse av en situation. Med barnets ögon, perspektiv, referensramar och position. Och vilken betydelse den upplevelsen får för barnets sätt att se på sig själv, sitt sammanhang och sin omgivning.

Jag minns en gång för många år sedan då jag fanns i en relation där hon hade med sig en son, som vid just detta tillfälle var 8-9 år. Denne son kom hem en dag från skolan och var helt uppriven. Han hade sett en person bli mördad i en skogsdunge på väg hem. Min första reaktion var så klart, att det måste varit något annat han sett. Men, han var så övertygad om det så jag bestämde mig till slut för att ta hans ord på allvar och jag ringde polisen. Polisen kom, vi åkte iväg till platsen för brottet - och där hittade vi ingenting.
Några dagar senare fick jag, av en händelse, veta att några äldre barn hade spelat in en film just där han sett "mordet" - och allt fick sin förklaring. Men fram tills dess så var hans sanning att han sett någon bli dödad - och att mördarna sopat igen spåren. Så klart att hans referensramar bland annat var sånt han sett på TV, och det vet vi alla, att mord till höger och vänster är vardagsmat. Om jag sett samma händelse så hade antagligen jag, med den erfarenhet och kunskap jag har, kunnat se att det var en filminspelning...
Med den kunskapen kunde jag bidra till att förändra hans minne av upplevelsen -  ur hans perspektiv så var det det enda som faktiskt hade en betydelse.

Så tillbaka till den Lundellska historien. Den upplevelse av en situation som Sanna beskriver är förmodligen inte den objektiva sanningen - hon beskriver sin egen upplevelse av det som hände. Och det är den upplevelsen som har betydelse och minnet av den som sätter sina spår i Sanna - så länge som den får verka och leva utan att förändras. Och ju längre finns kvar - desto djupare sätter den sig. Bokskrivandet är antagligen ett av många sätt som hon använder för att bearbeta det där minnet och framförallt de slutsatser som den lilla tjejen drog utifrån upplevelsen. Slutsatser som påverkar världsbilden på många olika sätt - än idag som vuxen.

Att kommunikationen mellan far och dotter kan förbättras är tydligt, och så är det tyvärr i regel. Vi är dåliga på att kommunicera, vilket i sin tur leder till konflikter som vi dessutom är otränade på att hantera och den inlärda prestigen gör att vi istället för att försöka förstå varandra gräver ner oss i skyttegravarna... Trist, vanligt och en förklaring till många av de problem vi upplever, både i stort och i smått, när det gäller människors relationer.
Och eftersom vi befinner oss i midsommartider så har vi en förklaring till många av de bråk som uppstår just denna helg. Familjen samlas, mycket alkohol och scenen är upplagd för att eländiga minnen från historien ska få kliva fram och spela huvudrollen.

Visst går allt detta att förändra, men det kräver vilja, mod, kunskap och inte minst - träning.

Glad midsommar! Typ...

PS. Jag skulle kunna illustrera detta fenomen även med det som just nu utspelas mellan t ex Grekland å ena sidan och EU, framförallt Tyskland å andra sidan. Men mera på ett makro-plan...

Fan - hur gör vi nu?

Hur ska vi människor hantera livet och tillvaron när verkligheten inte längre är anpassad till dem vi är? När vi har skapat en värld som är problemfylld och dessutom oekonomisk?

Vad kan vi som enskilda individer, som grupp och som samhälle göra?

Hur kan vi skapa ett samhälle som vi verkligen vill ha och som fungerar långsiktigt.

Jag har en del tankar om det. Jag tror att det är kulturen, eller rättare sagt det som är grunden för det vi kallar för kultur, är en nyckel till en ljus framtid för människan.

Har du tänkt på vilken resa människan har gjort och hur snabbt den har gått? Tillåt dig att, för en liten stund, kliva ur ditt vardagliga perspektiv, ställa dig lite vid sidan av, så att du har möjlighet till överblick.

För 20 år sedan visste få vad internet var. I dag har internet totalt förändrat människor sätt att kommunicera. Nätet har skapat möjligheter som några få visionärer skrev om i böcker för tio år sedan.

Ta sedan ett kliv bakåt. Hur var det att leva för hundra år sedan?

Hur tror du det såg ut där du är för tusen år sedan? Eller ännu tidigare? Vad hade du sett om du suttit vid en sprakande brasa och sett dig omkring? Hur mycket av det som är självklart i dag, fanns då? Antagligen väldigt lite, förutom själva naturen.

Den här snabba resan bakåt i tiden visar vilken svindlande snabb resa människan har gjort på bara några tusen år. Ur ett evolutionärt perspektiv är den tiden som ett andetag, knappt mätbart. Det sammanhang vi lever i har totalt förändrats. Och samtidigt är vi människor de samma. Med samma kroppar och hjärnor som när vi sprang och jagade med pinnar och stenar. Och det är vi som har lyckats göra den här resan, så här blixtsnabbt. Jag tror drivkrafterna till människans snabba

utveckling är:

Njutning

nyfikenhet

kreativitet.

Hur förhåller vi oss då till dessa tre ord eller kvaliteter?

Det kan ha varit nyfikenhet, behov av njutning eller ökad bekvämlighet som gjorde oss kreativitet och där startade något. Det enda gav det andra. En långsam rörelse som sedan gått allt snabbare. Människans liv förändrades i grunden.

På bara några tusen år har människan gått från att bestå av små isolerade nomadgrupper som jagade och samlade. Varje grupp hade sin samling idéer livet som var gemensamma för just dem. Andra grupper skapade egna idéer, sina sanningar om livet – det fanns en självklar mångfald. Gemensamt för dem var att de levde i samklang med naturen, som de vilda djuren ännu gör. Förmågan att vara närvarande och medvetna var nyckeln till överlevnad. Och det är dessa två förmågor – närvaro och medvetenhet – som är lite speciella. Jag återkommer till det.

Vi blev fler och fler

Idag är människan bofast, grupperna har blivit få och otroligt mycket större, och vi organiserar oss på olika sätt. Vi lever mer eller mindre ovanpå varandra, vi lever länge, kommunicerar obehindrat även

till andra sidan jordklotet, vi har ständigt tillgång till information – en googling bort – men människan har idag bara enstaka gemensamma sanningar och vi har slutat leva i samklang med naturen. Vi lever i ett samhälle där vissa maktstrukturer säger att de äger sanningen. Jag talar i första hand om de stora monoteistiska religionerna, som kristendom, judendom och islam. Gemensamt för dem är att de menar att deras sanning är allmängiltig och att hela världen bör följa just deras idéer.

Ur dessa ”sanningar” har till exempel många rättssystem byggts.

Men en av konsekvenserna av dessa tankar, idéer och regelverk, är att människan förbrukar resurser på ett ohållbart sätt. Vi har köpt idéer om vad som är bra och dåligt. Och människor jagar lycka genom att försöka leva upp till dessa idéer. Det innebär även att när en grupps sanning stöts mot en annan grupps sanning och så uppstår konflikter. Mycket av det här skapar rädsla som resulterar i rädsla, konflikter, hat, skam, stress, depressioner och misstänksamhet.

Och det har lett till att många människor tappar bort sig själva, förmågan att vara närvarande och bristande medvetenhet. Istället strävar människor efter att leva upp till andras idéer. Effekterna av det är globala.

En möjlig lösning?

Det är viktigt att hitta tillbaka till de tre grundkvaliteterna som satte fart på människans utveckling. Kreativitet, nyfikenhet och njutning. Dessa tre kvaliteter förutsätter närvaro och medvetenhet. De tar också vara på människans inneboende förmåga och resurser.Vi stöter på de här kvaliteterna i det vi kallar kultur, fritidsaktiviteter och naturupplevelser. Upplevelser som är omedelbara. Upplevelser som är här och nu och som väcker något i oss. Upplevelser som kräver närvaro. Försök att se på konst, äta en god måltid eller vandra i naturen utan att vara närvarande. Då är det bortkastat, då skulle vi lika gärna kunna titta på en vit vägg, äta något smaklöst eller vandra runt i mörkret.

Eller om det rör sig om mera fysiska upplevelser som judo, innebandy, sex eller yoga, där vi använder

kroppen. Kroppen är den del av oss som alltid är här och nu, alltså närvarande. Är vi inte närvarande i aktiviteten så fungerar det inte. Eller att uppleva en teaterföreställning, konsert eller en manifestation. Upplevelser som vi även delar med andra, där vi kan känna en gemenskap. Alla dessa aktiviteter drar in oss i nuet, i det som är sant och sker just nu. När vi gör det möter vi någon annans kreativitet, nyfikenhet och närvaro.

Det kan ske genom att vi möter något som sker precis i ögonblicket, som en föreställning, en måltid eller en tävling. Eller när vi möter något som har skapats för att förmedla en idé, en berättelse eller en känsla. Det sker ofta genom tavlor, skulpturer, litteratur eller i det fysiska rummet.

För att vi ska kunna ta emot detta och vara delaktiga behöver vi vara närvarande.

Närvaro, när vi upplever något i ögonblicket, förs vi bort från det som inte är på riktigt. Då släpper vi minnen rädslor, tankar, idéer och föreställningar – som för många tar väldigt stor plats i livet och och som väldigt ofta är destruktiva.

Jag, gruppen och samhället

Jag tror att det behövs många förändringar. En början är att vi som individer anstränger oss för att bli bättre på att vara närvarande och medvetna. För tusentals år sedan lärde vi det automatiskt redan som små barn, eftersom det var en förutsättning för överlevnad. Nu får vi hitta andra sätt att återerövra dom kompetenserna, som till exempel att söka upplevelser - som hjälper oss att bli närvarande.

Då kommer vi tillbaka till njutning, nyfikenhet och kreativitet. Att vi som grupp möts i sammanhang där dessa tre kvaliteter uppmuntras - oavsett om gruppen är arbetsgruppen eller om det är på den lediga tiden i till exempel en förening eller ett löst sammansatt nätverk. Och att samhället i form av offentlig sektor, föreningar, företag och enskilda anstränger sig för att uppmuntra, inspirera och underlätta att det sker. Vi kommer alla att tjäna på det.

Du och jag som enskilda individer får rikare och mera meningsfulla liv - det är den största vinsten.

Sedan kommer en rad följdeffekter - om vi blir mera närvarande och medvetna.

Din arbetsplats kommer ha anställda som mår bättre och trivs på jobbet. Samhället får minskade kostnader för att vi mår bättre och dessutom kommer den ökade närvaron skapa mera medvetna medborgare: Människor som förstår att de val vi gör har betydelse för det som finns runt oss, till exempel för de människor vi möter, den lilla del av världen där du bor och verkar, eller för de människor som producerar det du vill köpa. Och inte minst förstår vi att våra val har betydelse för våra gemensamma resurser, det vi kallar för naturen och vår miljö. Och nu när vi börjar förstå att resurserna både kan förstöras och ta slut - så kommer det finnas med i våra beslutsunderlag. Min kanske viktigaste insikt är att detta arbete behöver börja hos individen. För vi kan inte fortsätta göra som vi fått lära oss, att luta oss tillbaka och tro att någon annan ska fixa det. Det måste börja hos dig och mig - inte hos någon annan.