Alexander Rudenstam

I work with people, expansion and changes - as a coach, therapist, manager, artist, enabler... Read more: http://www.alexanderrudenstam.se • Jobbar med förändringar och utveckling av människor och verksamheter. Coach, terapeut, konstnär, kreatör, möjliggörare och entreprenör. Här skriver jag tankar, funderingar och åsikter om sånt jag tycker är viktigt. Ofta om relationer, lust, sexualitet - men kan även handla om politik, livet, religion, filosofi... Läs mer: http://www.alexanderrudenstam.se

lördag 11 juni 2016

Om ensamhet (1/3)

Detta är den första av tre blogginlägg som kommer att handla om att vara på egen hand, att vara ensam - och något av det jag lärt mig under de senaste 12 månaderna. Detta är en översättning och utveckling av den ursprungliga och engelska texten.

Wow! Livet tar mig verkligen på en åktur ...

Det är mer än ett år sedan jag lämnade idén med att ha ett hem. Och snart exakt ett år sedan jag lämnade Sverige. Att inte riktigt veta vad som skulle hända. Att vara ensam – eller själv. Att åka på en joyride...

Ibland har resan tagit mig ner, djupt ner i mitt inre... Till en plats där jag verkligen inte tycker om att vara. Där jag inte vill vara... Till en plats där det känns som att vara ett ensamt och övergivet barn, som har ett stort behov av någon annan. Den andre. Att känna sig sedd, att känna sig älskad och önskad. Och djupt där någonstans, finns en rädsla som lurar. Rädsla för att inte bli accepterad, att vara helt ensam - i resten av mitt liv. Och naturligtvis, har jag fått möta den rädslan...

Jag ska kanske lyfta fram, att jag under större delen av mitt liv valt att göra som de allra flesta människor. Att inte känna den där känslan. Inte acceptera. Och haft en rad intränade och antagligen omedvetna strategier för att undvika känslan. I regel strategier där jag valde att rikta mig utåt. Att blir rebell, ledare, ordförande, projektledare… Att vara ironisk och ibland lite sarkastisk. Andra människor, beroende på vem de är, deras historia och unika egenskaper – kanske väljer helt andra strategier.

Och ibland, någonstans i kroppen, finns förståelsen att känslan och rädslan kommer från min egen barndom. Något jag fortfarande kan känna, även om själva upplevelsen hände för länge sedan. Det är ett minne, en erfarenhet som väcks. Något som triggas, som rör vid ett sår och jag kan känna ekot från min barndom. Som att komma nära ett avgrundshål. Jag kan känna det i kroppen – en stark olustkänsla - rädslan för att trilla ner i avgrunden. För när vi är barn behöver vi verkligen den andre. Någon annan - troligen en vuxen, till exempel föräldrar, lärare, äldre syskon... Då kan det vara en fråga om liv och död - ur barnets perspektiv. Och många gånger tappar vi själva orsaken - kvar finns rädslan och de strategier och beteenden som utvecklades - för att slippa känna.

Känslan av att verkligen ha den där kontakten skapar någon sorts grundtrygghet. En kontakt som finns där och går att lita på. En kontakt som skapar tillhörighet och möjlighet att slappna av och släppa taget. Att vara lugn. Att från den positionen leva livet. Inte i skuggan av rädsla och kontroll, utan i skenet av kärlek och nyfikenhet.

Och upplever man att kontakten inte finns, ja då behöver man bygga något eget som skyddar, något som förmodligen gäller oss alla. Något som jag behövde, när jag var 6-13 år… "Hålet" som jag upplevde fanns där började övertäckas av en det ena och en det andra. Så där fanns säkert en orsak till att rebellen inom mig växte sig stark. Rebellen och den som ska klara sig själv. Ingen djäkel skulle komma och säga åt mig.

Rädslan för att inte bli accepterad och att bli ensam skapade strategin att vara kaxig, ironisk, utmanande och ledande. Det är inte utan orsak jag var ordförande i elevråd från högstadiet ända tills jag slutade gymnasiet. Att jag engagerade mig elevfackligt, politiskt, värnpliktrörelse, opinionsbildning och arrangerat festivaler.

"Så där fanns säkert en orsak till att rebellen inom mig växte sig stark. Rebellen och den som ska klara sig själv. Ingen djäkel skulle komma och säga åt mig."

Ett barn har väldigt svårt att överleva på egen hand, speciellt på i nya sammanhang och okända miljöer. Och just det, var något jag tvingades göra. Flera gånger behövde jag starta om i min tidiga barndom. Att komma ”utifrån” till nya platser, till ett nytt land, en ny stam, en ny kultur, ett nytt språk, en ny familj, en ny klass, en ny berättelse, en ny sanning... Och att göra det under den tid som gruppen och jämnåriga fick en allt större betydelse, blir extra känsligt. Och med känslan av att inte ha den där kontakten och eftersom jag var liten och i behov av andras acceptans så blev just den rädslan extra viktig. Rädslan för att inte bli accepterad - och att bli ensam - skulle bli bekräftad, och starkt påverka min tillvaro.

Vad jag kan också känna i dessa stunder - när jag känner mig ensam - är frånvaron av den vuxne och närvarande delen av mig. Den del av mig som faktiskt är en vuxen man och som ska berätta för den del av mig som känner sig liten och rädd, att:

Att jag kan ta det lugnt, att det är bara ett minne. Saker och ting är annorlunda nu. Jag är inte ett barn längre och jag inte måste förlita sig på andra...

De gamla känslor och det gamla beteendemönster som varit en del av mig under en lång tid, är svåra att släppa såklart – som med alla vanor. Även om vi inte tycker om dem, så är de bekanta och trygga. Man vet vad man har. Eventuella ifrågasättanden eller risktagningar skulle ju kunna leda till något värre. Och just här kunde jag – i backspegeln – känna igen mycket av det jag mötte i Japan, och fick mig att skriva en text om japanerna – världen äldsta barn. Eftersom den japanska kulturen, under århundradena, byggt in mängder av hinder för att kunna lita på sig själv.

Men jag har arbetat på det – och den vuxna delen, den närvarande delen i mig kliver fram och blir tydligare – även om det sker långsamt.

Ibland behöver vi förmodligen släppa taget och låt oss riskera att hamna i botten av brunnen från tid till annan. Riskera att möta vår rädsla. Som i just mitt fall, att inte vara accepterad och att känna mig ensam. Därför att vara ensam är ett sinnestillstånd, och har ingenting att göra med verkligheten. Jag kunde känna mig ensam i en stad som har 38 miljoner invånare. Jag kan känna mig ensam i en grupp av människor. Jag kan känna mig ensam i en kärleksrelation. Och då är det behovet av den där ”kontakten” som saknas. Den där kontakten som jag kan utveckla till mig själv, till den vuxna och närvarande Alexander.

"...att vara ensam är ett sinnestillstånd, och har ingenting att göra med verkligheten. Jag kunde känna mig ensam i en stad som har 38 miljoner invånare. Jag kan känna mig ensam i en stor grupp av människor. Jag kan känna mig ensam i en kärleksrelation."

Så ibland vågar jag släppa taget och riskera att hamna på botten. Jag vågar, därför jag lärt mig att jag kan resa mig igen. Därför att jag lärt mig att jag kan hitta den där kontakten, att komma hem – i mig själv. Men det är inte alltid jag kommer ihåg det - och det finns ett inlärt motstånd. Man VET ju aldrig vad som ska hända.

Att tillåta mig att känna känslan av att vara ensam är förmodligen en av de saker jag har utforskat främst det senaste året. Kanske inte i på ett medvetet sätt hela tiden. Och jag har varit fysiskt själv/ensam mycket de senaste 1-2 åren. I länder som Grekland, Japan och nu Österrike blir denna känsla ännu starkare. Avsaknaden av att förstå det lokala språket skapar lätt idén av att vara ensam, när gruppen jag är del av talar sitt eget språk - som jag inte förstår. Och jag antar att de flesta i gruppen skulle reagera med "ah sorry, inte tänka på det".

Så, även om det ibland varit jobbigt, så har det varit intressant att se vad som händer i mig - när jag finns i en grupp – och ändå känner mig ensam.

Känslan i kroppen finns någonstans i mitt bröst och mage. En känsla som suger energi, uppmärksamhet och det är något som vill kontroll och struktur. Det får mitt hjärta att slå snabbare och jag blir på min vakt, men är inte säker mot vad.

Och när jag behärskat språket så har mina strategier fungerat. Istället för att äga och tillåta känslan - och det är vad jag har gjort större delen av mitt liv – så har de strategier jag formulerade för länge, länge sedan fått dominera.

"Att våga släppa taget och riskera att hamna på botten. Därför jag lärt mig att jag kan resa mig igen. Därför att jag lärt mig att jag kan hitta den där kontakten, att komma hem – i mig själv."

Just den känslan är något som jag har arbetat med en stor del av mitt liv, på ett mycket omedvetet sätt. Dvs jag har ansträngt mig för att försöka undvika känna känslan av att vara en som inte tillhör. Och nu vet jag - mer eller mindre - var den känslan kommer ifrån. Men den kunskapen ändrar inte mycket om jag inte använder den. Att förstå och inse att JAG kan förändra. Att JAG kan lära om, är ett grundläggande steg. Att förstå att JAG har makten att göra något åt det. Ingen annan…

Kanske det var en av anledningarna till varför jag tog beslutet att lämna allt som var känt, som var bekant och alla jag kände. Att ta risken. Jag klev ut till världen för att se vad som händer - utan en plan - och på min egen. Livet erbjöd mig en möjlighet att uppleva och att träffa min egen ensamhet ...

"Livet erbjöd mig en möjlighet att uppleva och att träffa min egen ensamhet ..."

Först blev ett VI ett JAG. Separation och skilsmässa. Och det var inte bara ett äktenskap och en mycket nära relation, det var även på professionell nivå. Vi hade arbetat och levt tillsammans under många år - så förändringen var enormt stor. Vi hade även blivit ett varumärke - och nu vi bröt upp. Vi kunde inte se någon annan lösning, men vi försäkrade varandra att vi fortfarande skulle vara bästa vänner. Att detta förhållande inte var slut, det det bytte ”bara” karaktär. Vi fick fantastisk vacker feedback från vänner och bekanta, om hur moget och kärleksfullt vi gick igenom förändringen. Jag kommer att återkomma till detta senare - men nu när jag tittar i backspegeln så kan jag se att det inte riktigt blev så... Såklart att ensamheten har fick energi från den erfarenheten.

Sedan kom mitt beslut en natt mycket nära min födelsedag förra året:

Att inte ha ett hem och att resa och se vad som händer ...

Att inte ha någon vid min sida.

Inte har någon trygghet utanför mig.

Att inte ha ett mål.

Ja, det var min födelsedag. Eller återfödelsedag i en mening. Jag hade hittat någon form av vila i tanken att inte ha ett hem, inte ha något mer än jag kan bära... Jag kan fortfarande känna hur en enorm tyngd på mina axlar försvann med det beslutet. Men jag visste inte riktigt vad jag hade bestämt, och vad det egentligen betydde.

"Jag visste inte riktigt vad jag hade bestämt, och vad det egentligen betydde."

Kanske var jag ute efter äventyr, nya möten, nya erfarenheter och nya öppningar. Också ute

efter friheten att gå vart min näsa pekade, utan att behöva vara någonstans. Utan att behöva göra. Jag gjorde aldrig det när jag var ung. Jag besökte min far i USA flera somrar medans mina vänner reste runt i Europa och hade kul. Och jag kan komma ihåg att en av anledningarna till att jag gjorde det var också därför att det lät coolt att komma tillbaka till skolan att säga att jag tillbringade sommaren i USA, när de andra kanske hade varit i sommarstugan i Halmstad, eller två veckor i Spanien eller Grekland. Och jag minns de somrar, i USA, där jag var hos min pappa och hans familj. Det var ensamma somrar. Eftersom jag inte hade det naturliga nätverk ett barn har med sig från att leva och gå i skolan där. Jag var en besökare utifrån. Från Sverige. Eller var det Schweiz?

Så den natten, i vårt hus i Malmö förra året kände jag plötsligt att: Jag behöver inte "leva" på en speciell plats. Jag ska att kliva ut i livet, och se vad som händer. Jag ska släppa taget ...

Jag bestämde mig för att träna på leva varhelst jag befinner mig - just nu. Det spelar ingen roll om jag är på en varm grekisk ö, eller Tokyo en myllrande världsstad, eller i ett osäkert område i Medellin Colombia, eller i det högkulturella Wien. Fast allt det där visste jag ju inte då. Så i mitten av juni, efter två månader i källaren (mitt tonårsrum 2.0?) hos en god vän, så klev jag ut.

Jag åkte - till Grekland närmare bestämt Lesbos. Ett land i politisk och valutakaos och en ö som invaderades av människor som tvingades fly från extremistpuckon i Mellanöstern.

Och jag tänkte: Okej livet! Visa mig!

(Detta inlägg är 1: a tre om att vara ensam, är själv ...)

söndag 5 juni 2016

Life is a JoyRide - on my own... (1/3)

This is the first of three blogposts that will be about being on my own, being alone - and teachings from that, during the past 12 months.

Wow! Life really takes me for a ride...

It´s been more then a year since I left the idea of having a home. And soon its a year since I left Sweden. Not really knowing what was going to happen. Being on my own. On a joyride...

Sometimes that ride has taken me down, deep down... 

To places where I really don´t enjoy to be, where I don´t want to be... To a place where it feels like being a child that has a huge need of someone else. The other. To feel seen, to feel loved and wanted. And deep down there somewhere, there is a fear lurking. Fear of being totally alone - for the rest of my life.  And of course, it happened...

Also, sometimes and somewhere in my body, understanding that the feeling and fear comes from my childhood. I can still feel it, even if the actual experience happened long time ago. A memory. A trigger, something touches it, and I can feel the echo of my childhood. I can feel it in the body - the fear. As children we really needs the other. Someone else - an adult,  for example parents, teachers, older siblings... 

A feeling of having and being able to rely on The connection. A connection that creates belonging and possibility to relax and let go.
To be at ease.

A child can not survive on his/her own, specially in new territories. And that is something I needed to conquer, several times in my early childhood. New territory, and coming from the outside, to a new land, a new tribe, a new culture, a new language, a new family, a new class, a new story, a new truth...  And with the feeling of not having the connection. That´s where the echo I can feel, comes from.

What I also can feel in those moments - when I feel all alone -  is the absence of the adult and present part of me. The part of me that should be telling me now, that:

 it´s just a memory. Things are different now. I´m not a child any longer and I don´t have to rely on others... 

The old feelings and the old pattern in me have been there for a long time, and are hard to put aside. But I have been working on it - and it´s getting better.

"Maybe we need let go and let us touch that bottom of the well from time to time? To face the fear of not having anyone else beside me. Because: Being alone is a state of mind, and has nothing to do with reality. And from that bottom, I can start my journey again. My journey to find home - in me."

Allowing me to feel the feeling of being alone is probably one of the things I have been exploring mostly the last year. Maybe not in a consious way all the time. And I have been physically by myself very much the past 1-2 years. In countries like Greece, Japan and now Austria this feeling becomes even stronger. The lack of knowing the local language creates this bubble of being alone, when the group I´m in talks their own language. I guess that most of the time it was just a matter of "ah sorry, did not think about that". But it has been interesting to see what happens in me - when being in a crowd - and the feeling of being alone has been there.

The feeling is located somewhere in my chest and stomach. And it´s a feeling that is sucking energy, attention and there is something about control and structure. It makes my heart beat faster and it puts me on guard. I´m not sure against what.  

And when I´m with others I have the option of not owning it - and that´s what I been doing most of my life, using all kinds of strategies to keep it away. 

So that feeling is something I have been dealing with most of my life, in a very unconscious way. I have always had the feeling of being the one who does not belong. And now I know where that feeling is coming from. That knowledge does not change much, but it´s been a major step in understanding.

Maybe that was one of the reasons why I made the decision to leave everything that was known, that was familiar and everyone I knew. I stepped out in to the world to see what happens - without a plan - and on my own. Existence offered me a possibility to experience and to meet my loneliness...

"Existence offered me a possibility to experience and to meet my loneliness..."

First a WE became an I. Separation and divorce, and it was not only a marriage and a very close relationship, it was also on the professional level. We had been working and living together for many years - so the change was huge. The two of us also had become a brand name - and now we broke up. We could not see any other solution, but we reassured each other that we would still be best friends. That this relation did not end, it was just changing. We where getting beautiful feedback from friends, about how mature and loving we went through the change. I will come back to this blogpost - but things did not go that way...
And then came my decision one night very close to my birthday last year: 
Not to have a home and to travel and see what happens...  

Not having anyone by my side. 
Not having any safe heavens.
Not having a goal.

Yes, it was my birthday. It was my re-birthday in one sense. I had found some kind of rest in the idea of not having a home, not having anything more then I can carry... I can still feel how a huge load on my shoulders vanished with that decision. But, I did not really know what I had decided, and what it really ment.

"I did not really know what I had decided, and what it really ment."
Maybe I was looking for adventure, new encounters, new experiences and new openings. Also looking for the freedom to go wherever my nose was pointing, without having to be anywhere. Without having to do. I never did that when I was young. I visited my father in USA several summers while my friends travelled around Europe, partying. And I remember that one of the reasons why I did it was also because it sounded cool coming back to school saying that I spent the summer in The US, when the others maybe had been two weeks in Spain or Greece. And I remember those summers, in The US, visiting my dad and his family. Those where summer I spent a lot of time on my own. Since I did not have the network a kid usually has from school. I was a visitor, from the outside - from Sweden. Or was it Switzerland? 

So that night, in our house in Malmö, last year I suddenly felt that:

I do not have to "live" in a special place. I will step out, in to life, and see what happens. I will let go...

I decided to practice living wherever I am - right now. It does not matter if I am on a hot Greek island, or Tokyo, the worlds biggest city, or in one of the less safe districts of Medellin Colombia or in the cultural Vienna.  So in the middle of June, after living two months, in an other city, in a friends house - in the basement, in what I would call a teenage room. I took of - to Greece.

OK life! Show me! 

(this blogpost is 1st of three about being alone, being self...)

söndag 22 november 2015

Alone or connected?

About being connected or not, and taking things for granted.

It´s sunday morning in Bogota, I just got back after a +30 hour "trip".

To be without electricity, without knowing it beforehand.

It rained very heavy the day before yesterday, not for very long but enough to create problems. In this block we lost the electricity.

And its one thing to be without electricity if you can prepare, but when it happens surprise style - it´s something else.

Well my devices with recharging batteries where very surprised, not prepared at all, so my mobile died first. And without electricity, is also without internet... And my computer battery was down to 9 %.

An interesting experience. About being alone and loneliness, and how I spend time. Because having this little technological device and to be able to communicate is important to me - even if I don't do it all the time - the possibility is there. Now it was not there during +30 hours, and I got to feel how the lack of this feels. Seeing how me and many others take things for granted.

This reminded me of being here 1987 - and what I feel is that there has been a huge change. The change is not local. The change is internet and communication.

And as I´m writing - right now - the electricity goes away again. The connection I just had with hole world is gone - again. The change I noticed is gone. The possibility I just had, to talk to my daughter in Stockholm or son in Tokyo is gone. The possibility to write this and share with you - is not here at the moment. So I will have to save this and wait for the technology to get repaired.

The computer got a small regarche, to 32 %…

Good thing that most stoves here are energized with gas, so cooking will not be affected and I will get my café con leche and morning arepas :-)

(40 min later the electricity is back...)

lördag 14 november 2015

Privilegiet som försvann i Paris?

Läser Charlottes blogginlägg kring en tågresa och mötet med dom som flyr. Flyr från krig, terror och förtryck. Och jag har läst en del som andra skriver och ställer mig frågan: Är det verkligen ett privilegium att leva i frihet? 

Att se det som självklart att kunna besöka andra delar av världen? Att leva i frihet från hot, våld, terror och död? Är det ett privilegium? Att ha någonstans att bo och någon sorts skyddsnät när jag inte kan själv? Är det ett privilegium att få uttrycka sig? 

Flyktingar på Lesbos, aug 2015.
Nä jag tror inte det! Det är ju förfan normalläget! Det är det minsta varje människa ska kunna förvänta sig - utan att behöva ha en tjock plånbok eller rätt medlemsskap.

Så inledde jag en text för några dagar sedan. Och så sket det sig i Paris. 

En del av privilegiet försvann? Tryggheten...  Eller? Kanske är det så att tryggheten i regel bara är en illusion. Födseln till detta jordeliv garanterar bara en enda sak - att vi ska dö - men så bygger vi människor illusioner och föreställningar - kanske för att göra livet hanterligt. För nog tror jag att de människor som klev av i Paris nu, som fick lämna sin resa på Jorden, kände sig hyggligt trygga när de gav sig ut i Paris vimmel. Och så hände det oväntade, det ohyggliga, det omänskliga...

Det är så sorgligt, tragiskt och så djävla onödigt. Den här gången kom det nära oss, på vår bakgård. Nu var det inte bara personer som kallas för flyktingar som väcker känslor, tankar och funderingar, nu kom deras vardag hem till oss i väst. För bilbomber, andra bomber, död, avrättningar - är det dom flyr från. Och det väcker något...

Och dom som dör - som nu i Paris - det är bröder, systrar, mammor, morföräldrar, grannar, älskande, söner, döttrar... Även förövarna, enligt vittnen unga och helt vanliga killar. Unga killar som vilseletts och kom med döden den här gången.

Det är ett misslyckande för oss som mänsklighet när sånt här händer. När någon anser sig ha mer rätt än andra, och den rätten rättfärdigar dödandet av oskyldiga. Nu i på vår egen bakgård. 
Tänk då på att dödandet av oskyldiga händer varje dag - fast då är det på någon annans bakgård. Men det är fortfarande systrar, vänner, bröder, söner, döttrar, mödrar... som terroriseras, förtrycks och dör. 

Och i grunden dör de därför att någon anser sina idéer vara mer rätt/värda än andras... Att det är dom som "hittat" sanningen... Allas sanning. Och den som inte accepterar det blir dödad eller omvänd till den rätta tron.
Ett tanke- och handlingssätt som återkommer gång på gång i människans historia och somliga verkar ha svårt för att lära sig läxan.

"En av de tankar som hänger kvar är:

- Hur möter vi det här?"

En av de tankar som hänger kvar är: - Hur möter vi det här? Genom mera av det som redan nu sker?  Ja så verkar det om man lyssnar till beslutsfattarna. Och den reaktionen kan jag förstå. Sorgen, förlusten, kränkningen, chocken, frågorna skapar ett tomrum där hat och idéer om hämnd lätt kan slå rot,  samtidigt som inget kan göra det som skett ogjort. Att hämnas känns inte särskilt konstruktivt - tvärtom. Men jag förstår och kan stödja ambitionen att fånga och bestraffa de ansvariga. Men det som har skett - det har skett. Peter Wolodarski på DN´s ledarsida varnar för att vi inte ska låta rädslan styra oss. Tyvärr måste jag säga; Sorry Peter, rädslan har styrt oss länge. Det är rädslan som skapat det här... Det där i Syrien, i Irak, i Afghanistan, i Egypten, i Sudan,

De bröder, systrar, vänner, föräldrar som oskyldigt dör på grund av olika gruppers oförmåga att umgås, de kommer aldrig tillbaka. Denna gång klev de av sin jordelivsresa i Paris,  i förrgår och veckan innan dess klev de av någonstans i Sudan, Egypten, Afghanistan eller Tunisien eller kanske Syrien - och alla har fortsatt vidare till en för mig okänd ort. 
Så mer av samma - dvs mer kulor och krut och större bomber och granater? Känns inte särskilt lyckat...
Och ingen kan ju direkt påstå att det som skett i länder som Irak och Afghanistan varit särskilt framgångsrikt. Där har ju rätt många varit med och petat - med sina bössor...

Förändring på riktigt? Själv inser jag mer och mer att det enda sättet att minska viljan till sådana här handlingar är utbildning, öppenhet och kärlek. Med utbildining menar jag inte att lära in texter från gamla skrifter som påstås ha en koppling till något gudomligt, och bli påhejad av en fanatisk lärare kring att utplåna eller förslava dom som har andra idéer. Den sortens undervisning har vi haft tillräckligt av under människans tillvaro. 

Jag menar utbildning som främjar individens eget tänkande. Utbildning fri från värderingar, ideal och dogmer. Utbildning som bidrar till att människor vågar lyssna och lita på sig själva.
Tänk om beslutsfattare och andra potentater kunde inse att kampen mellan gott och ont är något som sker i varje människa och valet som sker kan enbart göras av den enskilde? Och vill de vinna ett krig - hjälp då människor att älska och lita på sig själva - så kommer kriget vinnas det han bryta ut i död och förstörelse.

Ja, jag vet att det är önsketänkande. Men en dag som denna kan man ju ägna sig åt lite sådant. Vem vet vart det kan leda? Man vet ju som sagt aldrig vad som kan hända och alla överraskningar behöver ju inte vara negativa, även om det känns rätt mörkt idag...

torsdag 5 november 2015

Är du en smygpuritan?

Bröst anpassade för Facebook. Visserligen finns vårtor på
bilden men inte på brösten, så formellt inte bröstvårtor. Eller?

Får tips om en artikel i Sydsvenskan som handlar om amerikanarnas inställning till nakenhet och sexualitet. Så jag läser.
Ja, visst ligger det mycket i vad Martin Brusewitz skriver om amerikanarnas inställning till sex som präglas av rädsla, skam, skuld och förbud. Och det riktigt eländiga är att de exporterar sina sjuka värderingar till omvärlden. Det sker "i smyg" genom filmer, TV-serier och t ex regler som finns här på Facebook.

Resultatet i Sverige och andra länder är tydligt efter 20 år av amerikanska TV-terror. Den mera avslappade inställning som fanns t ex här, till nakenhet och sexualitet, är försvunnen. Istället har svensken blivit pryd (rädd?) och även om man skulle vilja, så vågar man inte. Allt som har med nakenhet och ännu värre sexualitet att göra blir farlig.
För känslan som dyker upp hos många är: Vad ska andra säga???

Och rädslan och puritanismen har smygit sig in i politiken. Därför att där handlar det väldigt mycket om "vad ska andra säga?"

Då blir det lätt att låta rädslan styra, istället för att låta ett modigt ledarskap kliva fram. Rädslan för att bli angripen.
Rädslan för att förlora röster.
Rädslan för att tvingas prata om känsliga saker.

Så man duckar. Låter bli att kommentera. Klipper band.

Den där rädslan kickar igång den interna cirkusen. Tankar, känslor, rädsla, fantasier - allt det där som vi redan varit med om så många gånger. Kanske enda sedan barnsben.

Och den som låter sig drabbas:
låter bli,
stoppar,
förbjuder
skambelägger
angriper
...
Det är lättare att göra så, än att tillåta de känslor som dyker upp att få finnas. Det blir nakenheten och sexualiteten som blir skurken. Så slipper man kolla på den egna oförmågan att hantera dom sakerna.

Ja, den som låter sig drabbas. För det är ett val man gör, medvetet eller omedvetet. Och de allra flesta av oss har lärt oss, tränat in "att låta oss drabbas".

Konsekvenser

Tyvärr finns det allför många exempel på hur annars kloka människor drabbas av moralpaniken, vilket i sin tur drabbar andra. Här är ett tragiskt exempel, som några av er som läser, känner till. Men exemplet förtjänar att lyftas fram, då rädslan och fantasierna blir så tydligt:

JoyRide Experience, antagligen den bästa festivalen någonsin,
som blev inställd på grund av rädsla hos politikerna.

För drygt ett år sedan då sossepolitikerna i Malmö, blev rädda för vad föräldrar (väljarna) i Rosengård skulle tycka om sommarverksamheten Barnens by (som i huvudsak vänder sig till barn boendes i Rosengård, och ofta med rötter i en annan, ännu mera nakenrädd kultur).
Vi hade skrivit ett avtal med stiftelsen som äger stället (och styrs av Malmö stad) och skulle ha en festival om livet där. The JoyRide Experience, en festival om livet.

Tro det eller ej, sexualitet och nakenhet är centrala ocn naturliga delar av livet! Och därmed även självklara inslag i festivalen, vilket ansvariga tjänstemän på stiftelsen visste. Tjänstemannen visste mycket väl vad min dåvarande hustru och jag jobbade med. Relationer, lust och sexualitet - och hon följde oss på Facebook.
Barnens bys reguljära verksamhet skulle vara över för året och vi skulle använda deras lokaler där ute i skogen. Bland annat just för att just kunna vara insynsskyddade och i fred. 250 personer skulle komma + workshopsledare från olika delar av världen + volontärer...

Så när massmedia började skriva om en festival där sådant som nakenhet skulle kunna finnas och ämnen som sexualitet och intimitet beröras,

då fick politikerna krupp. Avtalet sades ensidigt upp en första gång i juni, vi anpassade oss enligt deras önskemål och var sedan överens om att fortsätta. Media skrev mer och moralpaniken gick ännu en gång på högvarv, inför något som ännu inte inträffat. Och avtalet sades upp igen den 17 juli. Det enda som skett var ju att människors fantasier kickat igång rädslor. Vi som arrangör hade verkligen inte gjort något alls, utöver att förbereda själva arrangemanget.

Avtalet sades alltså upp igen - och de konsekvenser det fick - struntade politikerna totalt i. Det viktiga var att de inte skulle "smittas" av det farliga med nakenhet och sexualitet. Sällan har jag blivit så besviken på svenska politiker - som jag tidigare upplevt som relativt hederliga och rakryggade, men rädslan kring nakenhet och sexualitet är mäktig. Och ännu värre "soppa" för dessa rädda politiker blev det då soppan riskerarade att kryddas med integrationspolitik och barnverksamhet - genom Barnens by. För kopplingen till barnen och föräldrarna i Rosengård handlar om Malmö stads integrationspolitik där Barnens by har en viktig roll. Vilket gör exemplet än mer intressant.

Det är med andra ord viktigt att vi är medvetna över denna smygpuritanism som pyser in överallt och som hittar stöd från olika håll, särskilt från dom med mycket relger - dvs olika slags kyrkor.
Ur just det här avseende blir det inte direkt lättare när det kommer hit människor som flyr från krig och elände, vars värderingar och normer oftast är sexual- och kroppsfientliga. Vi har tyvärr flera tragiska exempel på hur den importerade tolkningen av skamkulturen resultert i och resulterar i repression, våld, förtryck och till och med död - och i regel är det kvinnan, dottern, hustrun - som är offret. Ja, importerade tolkningen. För vi har vår egen tappning av skamkulturen här. Men nu gällde det människor från andra kulturer.

Flyktingar från Syrien släpps i land på Lesbos för vidare
transport till bland annat Sverige.

Jag är den förste att öppna dörren och säga välkommen till den som vill flytta till Sverige eller till den som behöver en plats att fly till, men samtidigt göra klart att de kommit till en kultur och ett folk med en annan syn på en massa saker, som t ex demokrati, jämställdhet, jobb, och så det där med nakenhet, kroppen och sexualitet. Och jag skulle tro att kring det där sista så haltar det rätt så ordentligt. Dessutom kan jag ha en bunt synpunkter på hur dessa människor tas emot och hur vårt system fungerar, men det är en annan fråga. Det jag misstänker starkt är i alla fall att vi (dvs de myndigheter och organisationer som finns med i intetrationsprocessen) är skitdåliga på att förmedla budskapet att de som kommer hit måste förstå att de kommit till en plats där vi tänker annorlunda än vad de gör. Och om något är rätt - så är det vår bild.

Och jag anser att det är den som kommer hit, som måste förhålla sig till det som gäller här - inte tvärtom. På den punkten är jag benhård. Inte för att jag tycker att den iställning vi har i Sverige är så fantastiskt, men det är bra mycket mindre dålig jämfört med värderingar som många av våra nya grannar har med sig.

I det sammanhanget är det viktigt att visa en tydlig riktning, ett ledarskap och civilkurage, även om man är rädd för vad andra ska tycka. INTE göra som sossepolitikerna i Malmö gjorde, dvs bli rädda för vad de tror att andra kanske ska tycka, tänka och säga - och låta rädslor, fördomar, fantasier och panik styra.

Så länge som vi accepterar; skambeläggning, censurerade bilder, retuscherar bröstvårtor, inställda festivaler, tvingar småflickor att ha bikinitop, att andras idéer styra vår egen sexualitet, bryter avtal - alltså handlingar som stoppar, förbjuder, förhindrar, skambelägger, etc. Och å andra sidan lever i ett samhälle där en stor del av medias utbud är sexualiserat och pornografi är något som accepteras men aldrig talas om, Med ett undantag - då det handlar förbud.
Så länge som det här fortsätter, så kommer vi aldrig få en bra relation till sexualitet, lust och nakenhet, vilket i sin tur faktiskt påverkar hela vår tillvaro.
Antagligen betydligt mer än vad de flesta vill tro - och veta.

Vilka tankar och reflektioner väcker detta hos dig?
Dela gärna detta i ditt nätverk, så fler får fundera...
PS. Om någon dag kommer nästa text som handlar om min Japanvistelse... Här tangeras även Japanernas förhållningssätt till sexualiteten som på 150 år resulterat i stora, stora problem. Både för enskilda och för hela Japan... DS

fredag 30 oktober 2015

The children of Japan are the oldest in the world

After a month in Tokyo I can really say Sayonara Nippon. It has been a very interesting time and I´m happy to have this experience. It has been a good learning. One thing is for sure - Tokyo, or Japan is not a place I would like to live in - even if there are a lot of interesting things there.

There are to many rules (spoken and unspoken) and shame covers the whole culture like a wet and heavy blanket.

My overall impression is, and I will use a metaphor:

Japanese people are like children, even if they get very old, who are scared of being kicked out of the family.

I can´t say that I know this country, but I can say that I have an impression and its probably not 100 % fair. But I´m sure that my impression is not very far from some kind of truth . Probably not very far from saying - in general. Of course there are other impressions and experiences. And yes, there are explanations going 1000 years back, to why things are the way they are in Japan. But my feeling after this month is still: It´s weird. I would even go so far as to say that the state of humans relating to each other in Japan is sick, at least from my perspective.

I stayed in Tokyo for a month, a city of 38 miljon people, and that should be some influences from abroad, meaning that it´s probably even worse outside.

In this series of blogposts about Japan I will state ”facts” and at the end of each blogpost there are links to the resources where I have found this facts, if you want to read more. Now that being said - over to Japan…

Connecting - not

I have spent almost all this time in Tokyo and I have not had the opportunity to meet as many Japanese persons as I would have wanted. I wanted to learn and try to understand by one-to-one conversations. And I have tried, yes I have really tried. Two explanations might be, the language and also the idea of HOW one should meet. In Japan, people, in general do not know English or are very bad at it. And when it comes to contacts with strangers they are careful (?), specially if the stranger is a gaijin (not Japanese) and they would have to expose their bad English. And there are probably rules that I was not aware of on how connections should be done.

This fear of exposing a bad English was one of the insights I had when meeting and listening to Shin Iwata, who works with foreign investments in Japan. One of his biggest challenges was to speak english in front of an international audience where his bad English would be exposed.

My sources are; talking to people (some Japanese persons and some westerners visiting or knowing Japan), reading a lot about others impressions and experiences (newspapers, blogs, scientific research, etc), walking around in Tokyo, watching, studying, taking a tourist tour, riding metro…

Learning

My learning is that we as westerners, and me as a therapist, coach, guide and inspirer - have a lot to learn about how shame works and how shame affects us as individuals, groups or a whole culture.
In that sense, it does not matter if you and I live in Japan, Sweden where I lived most my life or Colombia where I am right now.

Colombia is a country that has lived under the influence of organized religion (catholic church) for centuries and shame and guilt are tools that are still in use in order to try to get people to behave in a certain way. Specially when it comes to relationships and sexuality. And of course it has repressed people - but compared to the Japanese situation it´s not that bad.

In Sweden, guilt is more present and shame shows up in a different ways. Of course the religious influence is there, even if most people probably have lost the religious connection. What Sweden really has is the "law of Jante" that in many ways has similarities to the Japanese way. Jante, is a negative and condesending attitude towards individuality and success. And yes, there are similarities between the Swedish and Japanese ways of relating, for example in handling conflicts, where avoiding could be used to describe both cultures.

But, Japan is far more advanced when it comes to how shame affects the whole society, from the government, big companies to families, small groups and love relationships to the individual.

So, my experience and my learning after this month is, and I will use a metaphor: