Jag är sån! Eller inte…

Akademiens förfall och tragedin kring chefen för Stockholms stadsteater är liksom skenande sjukskrivningar, utanförskap, kulturkrockar och #metoo exempel på ett av vår tids stora problem. Vår oförmåga att hantera relationer på ett bra sätt. Och det rullar bara på! Var finns insikterna, nytänkandet och framförallt det personliga modet? Särskilt bland dem som söker vårt förtroende i höstens val?

Har du en relation? När frågan ställs har vi lärt oss att den handlar om kärleksrelationen – gift, sambo eller singel – och det skapar en idé om att vi bara har en relation. Och visst är just den relationen viktig i vår tillvaro, det kan nog alla hålla med om – en relation med stor förmåga att påverka. Till exempel, se bara vad otrohet och svartsjuka orsakat genom historien. 
Men vi har ju många fler relationer, och är det så även i dem? Att de kan påverka oss på liknande sätt? Och att vår bristande kunskap om relationer får oss att acceptera, abdikera och konstatera: Jag är sån. Och så rullar eländet på. 

Vi träffar massor av människor – på jobbet, hemma, vänner, grannar och släktingar. Vi relaterar till ALLT och ALLA. Det är genom relationerna vi navigerar i världen och tillvaron, och viktigast, vi har en relation till oss själva. Där finns våra föreställningar och vår personliga historia, sådant vi ständigt bär med oss. Viktigast, därför att det är därifrån som vi relaterar med vår omvärld. Och det är där som relationerna kan gå snett – utan att vi förstår.   

"Och det är där som relationerna kan gå snett – utan att vi förstår."   

Så våra relationer är många och de väcker olika intresse. Finns det energi i relationen så är den intressant därför att den väcker en känsla/drivkraft – som kärlek, rädsla, skam, hat, lust, hunger, äckel, ilska, passion, ömhet, stolthet, samhörighet, irritation eller panik. Energin i en relation kan förändras både i styrka och i kvalité. Exempelvis i relationen till en nära vän som du upplever har svikit dig, eller till en livspartner som funnits med under en längre tid – relationer som innehåller många känslor. Om de tappar energi, blir de ointressanta och vi går vidare. Jag brukar tänka mig de olika känslorna utmed en axel som beskriver kvalitén på känslan eller drivkraften bakom ett beteende. I ena änden finns kärlek, som präglas av nyfikenhet, i den andra finns rädsla som präglas av kontrollbehov – sen finns allt däremellan. Men utan energi – blir det ointressant.

Det jag upplevt genom mina relationer är alltså en utgångspunkt för det beteende jag lär och utvecklar. Viktigast är barndomens relationer, då vi suger åt oss, är lättlärda och där perspektivet är barnets med allt vad det innebär. Där läggs grunden till den där viktiga inre, personliga platsen – ur vilken vi relaterar och utvecklar beteenden och som vi senare, som vuxna, tar med in i olika sammanhang, t ex till jobbet, krogen och in i familjen. Vi förminskar oss och kan bli destruktiva. Och eftersom vi inte har rätt kunskap så tänker vi: Jag är sån!
 

I den dåliga relationshantering finns förklaringar till de problem som berör oss människor – för det är ju det vi gör hela tiden – relaterar. Allt fler mår psykiskt dåligt, blir stressade, utbrända och sjukskrivs. Det kostar gigantiska summor år efter år i form av sjukpeng, rehab, produktionsbortfall och mänskligt lidande. Här finns en förklaring till varför vi fått uppleva fenomenet #metoo. Därför vi skapat en kultur där det är ”ok” att relatera till kvinnor på ett visst sätt, i kombination med att vi har svårt för att relatera till sådant som rör sexualiteten. Det bidrar till kulturkrockar, utanförskap och segregation. För självklart uppstår det relationsproblem när människor uppvuxna i mellanöstern kommer hit och möter vårt samhälle och människor uppvuxna här. Och i dagarna har vi i massmedia kunnat följa hur relationsproblemen förvandlar vår tyngsta kulturinstitution till en sandlåda. 

"Och i dagarna har vi i massmedia kunnat följa hur relationsproblemen förvandlar vår tyngsta kulturinstitution till en sandlåda." 

Relationsproblemen skapar problem på alla nivåer, och i ALLA sammanhang där vi relaterar till varandra. På Rinkeby torg, på jobbet, runt Akademiens sammanträdesbord och hemma i TV-soffan. Men istället för att våga gå till orsaken – relationsproblemen – så siktar vi på symptomen. I politikens fall blir det åtgärdspaket, som utgår från rädsla och kontrollbehov. Fler poliser skapar inte långsiktiga lösningar på problem som bottnar i utanförskap. Lagstiftning om samtycke kommer inte få bort sexuella övergrepp. Strängare krav på Försäkringskassan får oss inte att bättre. Möjligen sker marginella och kortsiktiga förbättringar – the show can go on – men grundproblemen finns kvar.

Nu kanske du anar att det här är stort. Vi alla har många relationer och de har förmågan att påverka vårt beteende och våra val. I stort och i smått – ofta negativt. Problem som kan minskas om många fler får kunskap. För ”jag är sån” är inte sant! 

"För ”jag är sån” är inte sant!"

Relationer kan förändras, beteenden är inlärda och vi kan lära om. Jag har sett det själv och vi alla har den erfarenheten. Men eftersom vi sen blöjåldern har fått lära att det är någon annan som har ansvar för hur vi mår och känner, så har vi – både som individer och kollektiv – tappat kontakten med den egna förmågan och ansvaret. I grunden är det inte så konstigt. Men, det behövs kunskap, stora förändringar, tid och stöd, eftersom det inte fungerar med en burk lyckopiller och en broschyr. Mycket av den kunskap som behövs finns redan och den används, men bara marginellt. Den är dessutom fragmentiserad och ger inte en helhetsbild. Och som vanligt finns även ett motstånd till förändring (rädsla och kontrollbehov), särskilt från dom som får sitt levebröd och sin status från nuvarande problembild. Så förändringar kräver insikt, engagemang och mod.

Det konstiga är att så få av oss förstår vad det betyder. Betyder för att kunna hantera vår tillvaro och de utmaningar vi står inför – att här finns stora vinster att göra på samma sätt som vi tidigare gjort med till exempel ”Håll Sverige Rent” och energisparandet. Vinster på individnivå, organisationsnivå och nationellt. Det handlar om vår vardag, de olika sammanhang vi befinner oss i och nationellt. En folkbildningskampanj behövs för att fler ska se sitt eget ansvar och förstå ”Jag kan ändra”.

I år har vi val. Vi ska välja väg inför framtiden. De etablerade partierna söker förnya sig, men misslyckas. Vi erbjuds gammal skåpmat – även om det är i nya skålar. Ingen verkar på allvar ha fattat den dolda potential som finns i det här med relationer, man pratar mest om symptomen. Men, kanske är det inte så konstigt eftersom det krävs ödmjukhet, sårbarhet och personligt mod. Mod att ställa sig upp och ifrågasätta, visa ledarskap, ändra perspektivet och inleda färden åt andra hållet – för mera kärlek och nyfikenhet. Ett mod som ni politiker inte verkar ha. Eller?

Några intressanta länkar för den som vill veta mer

Samhällsekonomiskakostnader för sjukskrivningar

#metoo 1

#metoo 2

Om relationer

Mänskliga beslut

Uppväxtvillkor ochhälsa i vuxen ålder

REGERINGENSSTRATEGI INOM OMRÅDET PSYKISK HÄLSA 2016–2020

Nationella samordnareinom psykisk ohälsa

"Relationerär grundbulten i psykisk hälsa" 

EmotionalIntelligence Consortium

Samhällsekonomiskakostnader för arbetsmiljöproblem

Har sanningen någon betydelse - egentligen?

Intressant...
Har just läst DN-artikeln som handlar om bråket mellan Ulf Lundell och hans dotter Sanna. Denna gång är det pappa Ulf som reagerar. 
Sanna har skrivit en bok och någon har bloggat, om upplevelser från sin barndom. Pappa Ulf känner sig orättvist påhoppad och djävulsdansen är igång (som för övrigt Sannas bok heter). Och jag kan se något jag känner igen - från mitt eget liv och från det jag ser runt omkring oss. Något som är en viktig del av förklaringen till många av de problem vi upplever idag.

Utan att veta detaljer så känns det som att här finns några - kanske framförallt någon - som skulle behöva titta lite närmare på sig själv.
Det jag hakar upp mig på är viljan att försöka hitta någon sorts objektiv sanning, vilket egentligen inte har någon större betydelse så här långt efteråt. Det handlar om barnets upplevelse av en situation. Med barnets ögon, perspektiv, referensramar och position. Och vilken betydelse den upplevelsen får för barnets sätt att se på sig själv, sitt sammanhang och sin omgivning.

Jag minns en gång för många år sedan då jag fanns i en relation där hon hade med sig en son, som vid just detta tillfälle var 8-9 år. Denne son kom hem en dag från skolan och var helt uppriven. Han hade sett en person bli mördad i en skogsdunge på väg hem. Min första reaktion var så klart, att det måste varit något annat han sett. Men, han var så övertygad om det så jag bestämde mig till slut för att ta hans ord på allvar och jag ringde polisen. Polisen kom, vi åkte iväg till platsen för brottet - och där hittade vi ingenting.
Några dagar senare fick jag, av en händelse, veta att några äldre barn hade spelat in en film just där han sett "mordet" - och allt fick sin förklaring. Men fram tills dess så var hans sanning att han sett någon bli dödad - och att mördarna sopat igen spåren. Så klart att hans referensramar bland annat var sånt han sett på TV, och det vet vi alla, att mord till höger och vänster är vardagsmat. Om jag sett samma händelse så hade antagligen jag, med den erfarenhet och kunskap jag har, kunnat se att det var en filminspelning...
Med den kunskapen kunde jag bidra till att förändra hans minne av upplevelsen -  ur hans perspektiv så var det det enda som faktiskt hade en betydelse.

Så tillbaka till den Lundellska historien. Den upplevelse av en situation som Sanna beskriver är förmodligen inte den objektiva sanningen - hon beskriver sin egen upplevelse av det som hände. Och det är den upplevelsen som har betydelse och minnet av den som sätter sina spår i Sanna - så länge som den får verka och leva utan att förändras. Och ju längre finns kvar - desto djupare sätter den sig. Bokskrivandet är antagligen ett av många sätt som hon använder för att bearbeta det där minnet och framförallt de slutsatser som den lilla tjejen drog utifrån upplevelsen. Slutsatser som påverkar världsbilden på många olika sätt - än idag som vuxen.

Att kommunikationen mellan far och dotter kan förbättras är tydligt, och så är det tyvärr i regel. Vi är dåliga på att kommunicera, vilket i sin tur leder till konflikter som vi dessutom är otränade på att hantera och den inlärda prestigen gör att vi istället för att försöka förstå varandra gräver ner oss i skyttegravarna... Trist, vanligt och en förklaring till många av de problem vi upplever, både i stort och i smått, när det gäller människors relationer.
Och eftersom vi befinner oss i midsommartider så har vi en förklaring till många av de bråk som uppstår just denna helg. Familjen samlas, mycket alkohol och scenen är upplagd för att eländiga minnen från historien ska få kliva fram och spela huvudrollen.

Visst går allt detta att förändra, men det kräver vilja, mod, kunskap och inte minst - träning.

Glad midsommar! Typ...

PS. Jag skulle kunna illustrera detta fenomen även med det som just nu utspelas mellan t ex Grekland å ena sidan och EU, framförallt Tyskland å andra sidan. Men mera på ett makro-plan...

Jihad, Marit Paulsen och Carolina Klüft

Det finns ett samband mellan jihad, Marit Paulsen, 11 september, barndom, Carolina Klüft, trauma och träning. Min tes är att vi kommer aldrig vinna över terroristerna genom att föra en intellektuell diskussion med egot - vi måste gå djupare än så. Läs så förstår du.

Hur ska man stoppa terrornätverkens rekrytering av unga män i väst? Frågan har blivit högaktuell efter att vi sen 11 september 2002 blivit matade med terrorister som bakom religiösa dimmor kommer
allt närmare och närmare vår ombonade vardag. Nu senast genom attentaten i Paris och Köpenhamn. President Obama trummar ihop viktigpettrar från hela världen för att diskutera terroristhotet. Och till skillnad från sin företrädare G W Bush så har Obama och hans medarbetare tänkt till och menar att man måste stoppa rekryteringen av unga män runt om i världen.  För om det är något världens ledare bör ha fattat efter katastroferna i Afganistan och Irak, så heter lösningen inte mera våld och bomber - utan kunskap, utbildning och träning.
Men kanske inte på det sätt du tror...

Religionen skurk?

Efter att ha sett SVT's intervju i Uppdrag granskning, av den unge jihadisten från Göteborg som redan varit nere i Syrien och krigat med IS, inser jag för miljonte gången att religionen är en av orsakerna till problemen. Eller rättare sagt, problemet är hanteringen av det tomrum /hål/behov som skapas genom upplevelser under barndomen. Och där något som paketerats som religion/livsåskådning blir ett svar, ett sätt att hantera tomrummet, som är förödande. Ett svar som ännu en gång sprider terror och död. Ett fenomen som gång på gång under mänsklighetens historia mer eller mindre effektivt utnyttjats av makthungriga gubbar som kallat sig presidenter, partiledare, präster, påvar, shejker, kungar, imamer... En paketering som påstår sig ha det enda och det sanna svaret (på behoven som uppstått i barndomen).

Barndomen skurken?

Jag ska göra det väldigt enkelt och förklara det där med "hålet" eller behovet så här:
Under våra tidiga år kommer de allra flesta av oss vara med om upplevelser som ur det lilla barnets perspektiv är omskakande i någon mening kanske till och med livshotande. För att förenkla det så kallar vi det ett trauma. Det är viktigt att understryka att det är ur det barnets perspektiv, eftersom en vuxen kanske inte ens skulle noterat händelsen.  Under alla förhållanden skapas någon form av mentalt eller känslomässigt "hål" - ett sug efter att känna mera trygghet - som är barnets sätt att i framtiden försöka undvika det som påminner om traumat. Och bland annat färgat av den erfarenheten, skapar barnet en bild av sig själv och sitt förhållande till omgivningen. Och med det som utgångspunkt skapas olika former av drivkrafter och beteenden.

Marit och Carro

Så när man frågar sig; vad är det som gör att någon väljer att göra något som många av oss inte skulle välja? så vill jag börja med att visa att upplevelser under barndomen styr mycket mer än vi anar. Vi börjar med två välkända kvinnor i Sverige. Marit Paulsen och Carolina Klüft. Utan att överdriva kan man konstatera att båda verkligen lagt ner ett stort engagemang inom sina områden. Marits område är mat och Carros område friidrott.

Nyligen berättade Marit i TV-programmet Min sanning om sina upplevelser som barn före och under 2a världskrigets Norge, där bristen på mat var en central fråga. En erfarenhet som senare skulle komma att påverka henne under resten av livet, både som privatperson och som opinionsbildare. Hennes livslånga engagemang som opinionsbildare har varit direkt eller indirekt kopplade till mat. I programmet berättade hon bl a att vid någon period fanns det 7 (sju) fyllda frysboxar hemma.

Och så har vi Carolina, som verkligen har haft en motivation att göra något som är utöver det vanliga. I bland annat TV-programmet Renees Brygga nyligen, berättade Carolina om vad som varit hennes drivkraft. Att idrotten blev hennes sätt att kunna ge igen, mot dom som mobbade henne. För på idrottbanan upptäckte hon ett område där hon verkligen kunde vara bättre och vinna över dom som mobbade henne.

Dessa två exempel, och jag skulle kunna redovisa många fler, visar hur upplevelser i barndomen har varit totalt avgörande för senare livsval och att vi i regel inte har en aning om det då det händer. De alla flesta kommer antagligen inte till den insikten. Vi tror att det ÄR så, eller att vi ÄR sådana.

Och när vi fattar dom besluten så kan de kännas relevanta ur barnets perspektiv - som handlar om att överleva. Och dessutom lär vi oss att undvika situationer som väcker den ursprungliga känslan (som ur barnets perspektiv kan vara en fråga om liv och död). För att  att möta de känslor, den rädsla och den smärta som den ursprungliga händelsen kan ha orsakat kan vara väldigt svårt och jobbigt. Då blir det enklare att placera utmaningen - eller svaret utanför sig själv. I till exempel idrotten, i engagemanget för mat - eller i det som uppfattas som den religiösa tron. Och den sistnämnda är lite extra raffinerad, eftersom den utlovar en fantastisk belöning - paradiset. Men det är en belöning som predikanterna inte behöver infria. Det är något som sker sedan - efter döden.

Inom psykologin finns det vetenskapliga teorier som beskriver detta på olika sätt. Själv har jag upptäckt det genom min egen resa och genom att möta andra på deras resor.  I exemplena med Marit och Carro så blir effekten av deras upplevelser i barndomen inte något som är särskilt jobbigt för oss andra att hantera, även om den där känslan de själva känt, den där drivkraften haft rädslan som ett stark inslag. För Marit rädslan för att gå hungrig och för Carro var det rädslan för att bli mobbad.

Killen från förorten

Tänk dig nu en kille uppväxt i någon av våra mer trista förorter. Föräldrarna kanske har kommit dit som flyktingar från t ex Afghanistan. Relationen mellan dom är kanske inte särskilt bra, kommunikationen i familjen är dålig och föräldrarna kanske inte kunnat få jobb. Killens växer upp i en situation där han inte känner sig älskad eller välkommen. Livet i förorten är inte särskilt utvecklande eller stimulerande, även om det går ok, för honom i skolan. Men inombords finns sen barndomen, en tomhet, ett sug efter att få tillhöra ett sammanhang. Att få tillhöra något större, att känna att livet har en mening - att känna sig behövd, att inte känna sig utanför.

Och så får han, i 15-16 års ålder höra en predikant... Han får höra svar som tilltalar honom och han får en beskrivning av världen som passar in i en tonårings sätt att se. En kanske ovanligt vilsen tonåring, eftersom hans känsla för Sverige eller Danmark eller Frankrike eller var nu förorten ligger, inte är särskilt djupt förankrad.
I den här unga killens fall är det lätt för predikanten att måla upp dom onda och dom goda. Vilket gör att det inte blir särskilt svårt att motivera den grymhet vi fått se prov på i olika filmer som cirkulerar på nätet. För det är ju de onda som får sona sina brott.

Predikanten uppmanar honom att agera, att göra något nu. Engagemanget väcks. Livet får en mening. Han hamnar i ett sammanhang. Och det där suget/behovet han känt hela livet får ett svar. Åtminstone så får han göra något där han slipper känna det där suget och den där tomheten. På samma sätt som Carros engagemang inom idrotten eller Marits engagemang kring maten. Att hans val är förenat med att riskera livet gör inget, eftersom predikanten utlovar en belöning om engagemanget skulle leda till döden. Ja, då är ju risken minimal. Det är rent av en möjlighet att komma till något ännu bättre.
Och ju längre vi får ägna oss åt att träna in den där beskrivningen av verkligheten - desto svårare blir den att förändra.

Träningsläger?

I den debatt som nu börjar ta fart nu, kring hur vi nu ska förhindra alla dom unga män som väljer att åka iväg och ansluta sig till t ex Islamiska Staten, så känns det som att politiker och byråkrater inte går så långt som behövs. Man riktar in sig på att skära av problemet vid marken men missar att

rötterna finns kvar. Och alla som har haft maskrosor i sin gräsmatta vet att om man inte tar hela roten så kommer det tillbaka, även om vi skulle ta i och lägga asfalt över. Men det kanske inte är så konstigt, eftersom vi tenderar att göra så inom många områden. Att undvika orsaken och göra det enklare - att försöka åtgärda symptomen.

I dom här fallen handlar det inte om en intellektuell diskussion där man ska lägga fram så bra argument som möjligt för det ena, och mot det andra. Därför att den där ursprungliga känslan, den som skapades under barndomen kommer aldrig att kunna argumenteras iväg eller övertygas bort. Den finnas kvar och kommer liksom maskrosen förr eller senare hitta tillbaka till ytan. Känslan måste mötas, tas hand om och förändras. Det är i grunden inte krångligare än all annan kompetensutveckling och färdighetsträning. Det behövs kunskap, utbildning och sedan träning.
Och ju äldre vi är, dvs desto längre vi tränat in den där bilden vi skapat och som kanske utnyttjats av en predikant av något slag, desto svårare är den att träna om. Det viktiga är att förstå att bilden är skapad av oss själva och sedan har vi tränat in en världsåskådning och tränat in beteenden baserade på den bilden. Det betyder att om vi skapar en annan bild, så kan vi förändra.

Det här är inget vi gör över en natt, utan det är ett långsiktigt arbete som har två fokus. Det ena är att hantera dom som idag är i riskzonen och satsa på en strategi som minskar skadorna. Det andra är att se till så vi får in den här kunskapen i vårt skolväsen, i hela vårt utbildningssystem. Kunskapen om att vi inte ÄR si eller så, utan det som inte har att göra med min fysik är i väldigt hög grad något som jag lärt och tränat in. Och om det jag lärt och tränat in inte gynnar mig - så kan jag förändra genom att lära om och träna nytt. Förutom att vi minskar risken att bli en exportör av jihadister eller något annat elände i framtiden, så kommer den kunskapen få en lång rad andra och för hela samhället VÄLDIGT positiva bieffekter.

Ditt fel att jag blir ledsen och besviken?

Jag blev kontaktad på Facebook. En kvinna, som vet vad jag jobbar med, hade funderingar och kände ett behov att dela, att få någon annans reflektioner. Det handlade om relationen mellan henne och tonårsdotter (tidiga tonår).
Hon berättade: Jag anstränger mig jättemycket, och igår hade jag verkligen ansträngt mig för att vi skulle få en fin dag. Vi gjorde det ena och det andra, men hon (dottern) var sur hela tiden. Så gick mitt halsband sönder - och en massa bitar "rann ut" på golvet. När jag bad henne hjälpa mig leta och plocka upp, var svaret nej. Hon var bara sur - och jag blev så ledsen och besviken. Men hon bryr sig inte. Jag försöker verkligen, men ibland orkar jag bara inte....

Det här inlägget handlar inte om alla de problem som kan uppstå i fältet mellan förälder och tonåringar. Utan om den där besvikelsen, det där nejet och det som väcks. Den där besvikelsen jag kan känna när något jag riktigt spetsat in mig på, något jag sett fram mot - inte blir. Och inte blir, därför att någon annan - vars medverkan är avgörande - inte vill. Jobbigt...

Den här känslan av besvikelse är något som vi kan vara med om i massa olika sammanhang. Inom familjen, på jobbet, i föreningen, etc... Det är något som kan ställa till mängder av problem, både för mig själv och andra. Och det kanske kan vara bra att försöka förstå det som sker. Annars riskerar jag att stöka till det ytterligare för mig själv - helt i onödan.

Kallt bad...

I det här specifika fallet var det dottern, som trots mammans alla ansträngningar, fortsatte att vara sur - och pricken över i:et när mammans halsband går sönder, att dottern väljer att inte hjälpa till att plocka upp delarna.

Jag känner igen känslan - tror jag - den där känslan som mamman beskrev. Att ha ansträngt sig, att vilja så väl och så händer något där den där ansträngningen inte blir bekräftad och erkänd - och personen som varit föremål för den här ansträngningen väljer att säga Nej. Hon borde ju sagt ja och visat lite tacksamhet. Eller?

I dom där situationerna är det så lätt att mentalt snubbla ner i minnet av barndomens kalla vatten - och känna det som att den andre puttat i mig. Och nu tror jag att jag ska drunkna och jag får inte hjälp att komma upp. För det är under barndomen vi lärt oss att det är någon annan som är skyldig till att jag känner det jobbigt. Där det är hennes fel. Ja, jag skriver hennes - eftersom det oftast var mamma som förnekade oss något, och det är i barndomen som vår förmåga att hantera såna här situationer grundläggs. Inte så konstigt att det är mamma, eftersom i de tidiga åren är många gånger hon som är den viktigaste vuxna personen i vår omgivning. Och när det inte gick att tvinga "mamma", så låg manipulationen nära till hands - och så kommer offret fram. Hur många har inte sett cocker spaniel-blicken? Eller tänkt tanken riktad mot den som är "skyldig" - jag ska aldrig mer... För att återgå till det inledande exemplet - där mamman genom att vara ledsen försöker få hjälp av dottern att samla ihop halsbandet.
Det jag vill säga är att, en hög grad av det vi känner och reagerar på en sån där situation är i stor utsträckning inlärt, och kopplat till vår barndom och uppväxt. Visst, det är jobbigt att hamna i det kalla vattnet. Men det var inte någon som puttade i mig, vattnet kanske inte är så där jättekallt och om jag skulle ställa mig upp så skulle jag märka att jag faktiskt bottnar nu när jag är vuxen.

Vad väcker det?

En sak som väcks är så klart besvikelsen, att jag går miste om något jag sett fram mot. Och det är ju alltid trist - särskilt om det är något som känns speciellt som jag går miste om. Som barn kunde nästan vad som helst bli speciellt. Väldigt speciellt... Så somliga av oss har fått mycket träning - särskilt om min omgivning har lätt att känna skuldkänslor. Det lär vi oss snabbt att använda till vår fördel. Krokodiltårar känner du säkert till...

Vissa aktiviteter förutsätter medverkan från en annan person - annars skulle jag ju kunna göra det själv. Jag kan t ex inte spela badminton själv - däremot kan jag gå på bio. Dvs ett nej skapar ibland mera praktiska problem.
Sedan kan det som väcks bli jobbigare om det är en specifik person som säger Nej. Som i exemplet med mamman som ansträngt sig,  och att det var just dottern som sa nej. Eller kanske en av de jobbigare varianterna, att min kärlekspartner inte längre vill fortsätta tillsammans med mig. Den insikten ställer många saker på sin spets - även om jag är med på beslutet. Några känslor jag personligen fått känna av i varierande grad den senaste tiden - eftersom jag själv precis går genom en skilsmässa. Rädslan för att bli ensam är stark. Känslor kring egenvärdet - ingen vill ha mig. Tillit - inte ens henne gick det att lita på. Behovet av att få bekräftelse spökar nog även här - Det finns säkert fler känslor som triggas. Och så klart - man har inte längre tillgång till allt det som var positivt - så det är ju helt klart en förlust.

Så besvikelsen över att det inte blev som vi ville och hoppades finns där. Den kan vara tung att hantera, och känslan blir inte lättare av att alla min barndoms besvikelser, stora och små, väcks till liv i förhoppning om att bli sedda och bekräftade. Så, istället för att se och hantera det - så är det lättare att peka finger på någon annan. Den här gången var det "hennes" fel - t ex den otacksamma dottern som inte hjälpte till - nästa gång är det någon annans.

Ansvarsfördelning

Visst om nu någon ändrat sig, eller någon som jag har förhoppningar på ger mig ett nej. Så är det jobbigt. Och visst - det var faktiskt hon som sa nej eller ändrade sig. Men att beskriva det som en hennes fel - är ändå inte rätt.
Ja, hennes nej - triggade en viss reaktion hos mig eller hos mamman med halsbandet. Men själva reaktionen och mitt beteendet är mitt ansvar. Och jag kan lära mig rensa bort det skräp som följt med från barndomen. Vattnet är inte så kallt, det var jag som snubblade, jag kan simma och jag bottnar dessutom.

För lika väl som att jag ska ha den självklara rätten att kunna ändra mig, att kunna säga nej och känna mig respekterad i det, så ska alla andra ha samma rätt. I min historia fanns en en gång en kvinna som var mästare på att inte respektera sådana beslut - utan istället drog igång stora skuldbeläggarkampanjen i syfte att manipulera fram ett nytt och annat beslut. Och det var ju mycket enklare, än att rensa bort skräpet som hon hade med från sin egen historia. För det är såååå lätt att göra på det sättet - att luta sig tillbaka och peka finger - det är hans/hennes fel att jag mår dåligt.

Besvikelsekänslan, den finns där och den kan vara mer eller mindre relevant. Om jag nu ger mig ut att vittja kräftburar inför den stora kräftfesten och det visar sig att burarna är tomma - så klart jag kommer bli besviken och jag får ett praktiskt problem. Om sen den där kvinnan jag spanat in och flirtat med ett tag plötsligt skulle ändra sig, och inte komma på festen - så kommer jag bli besviken och ledsen.  Eller att den relation som jag under 11 år haft med Charlotte tog slut - så kan jag känna en besvikelse och en sorg. Och det tycker jag är helt ok att jag känner i alla dom där fallen.
Men att det skulle vara någons fel? Eller att det skulle ha med mitt värde att göra? Eller att inte acceptera och skuldbelägga?
Nej! Men det är inte så lätt alla gånger, skräpet från barndomen har en förmåga att hänga sig fast...



Vill du lära mer om hur barndomen stökar till just din tillvaro som vuxen?

Gör en primalcoachning! Läs mer här!

Vad ska andra tycka?

För några dagar sedan såg jag lite på ett TV-program som visade hur det vilda livet flyttar tillbaka in i städerna. Hur björnar, leoparder, rävar, tvättbjörnar, kängurus ser möjligheter i den miljö människan skapat. Och det är ju inte svårt att förstå - människorna har ju tagit över det som varit "deras".  Så vart ska de ta vägen? Och dessutom fixar vi ju mat (sopor, planteringar, etc), vatten och varma

Fotograferad på en gräsmatta i centrala Stockholm.

ställen att bo på...  
Vissa vilda djur, som småfåglar, ekorrar, kaniner, råttor är redan våra grannar, och det är vi vana vid.  Här uppmärksammades djur som är lite större, farligare... Så klart att när de flyttar in uppstår problem.  

Mötet mellan människan och det vilda - det som inte är del av våra idéer - väcker en del intressanta funderingar över hur vår egen tillvaro bygger på inlärda idéer.

Vi lever i en tillvaro där väldigt mycket av det vi förhåller oss till, ser som "sanningar", bara är idéer som vi människor konstruerat. Idéer "fungerar" om alla förstår och accepterar samma uppsättning idéer. Det är något som inte "är" - utan det är något som vi upprätthåller genom att manifestera det hela tiden. Värderingar, myter, lagar, ritualer, tradition, moral... Vi lär oss. Vi präglas. Ta bara en så enkel sak som högertrafiken. Något vi bestämt och så lär vi in. Tränar tills det sitter i kroppen - utan att vi behöver tänka. Det sitter automatiskt - vi håller till höger.

Så här ÄR det

Över tiden eller om vi förflyttar oss geografiskt eller mellan olika sammanhang och grupper kan vi se att dessa idéer förändras, men vid varje givet tillfälle så "är det såhär".
Om man är i ett visst sammanhang under en längre period - så blir ofta idéen en del av mig själv. Eller jag blir en del av den.  Så här är det! Jag är sån! Det är onormalt! Och visst, om man inte vet att det kan vara på ett annat sätt, så är det en rimlig slutsats - även om den inte är sann.
Jag åkte till Thailand för några år sedan och hyrde en scooter. Där har de vänstertrafik - och det vet jag mycket väl... Men det var tur att jag hade en levande röst i örat då och då - som skrek Håll vänster!!! För det inlärda (håll till höger) smög sig in, hela tiden...

Vissa av idéerna upphöjs till lag, till exempel den om högertrafiken. Medans andra idéer styrs av något annat - mera diffust och svårhanterat.  I Thailand kunde jag t ex inte hitta något ställe att sola och bada naken, något som jag med enkelhet

hittar i Malmö. I Thailand är nakenbad förbjudet - även i lag - däremot mindre reglerat i Sverige. Här i Malmö har man avgränsat en liten plätt där den idéen att bada naken är ok. Men om jag förflyttar mig 50 meter på samma strand, så blir jag antagligen betraktad som konstig, fel och onormal - om jag fortfarande är naken. Men det är inte säkert att jag begått något brott. I det här fallet hänger det helt på hur omgivningen reagerar. Så samhället har gett våra rädslor och värderingar makten - vilket kan kallas för "den allmänna uppfattningen" - eller kanske ännu bättre beskrivas som; rädslan för vad andra ska tycka.

Lär mig i barndomen

Fundamentet för hur jag tar emot och tolkar det som sker mig och runt mig, skapas framförallt under min barndom. Det är då jag även får stora delar av det jag kallar för den inre regelboken. Den uppsättning idéer som jag fått med mig från mina föräldrar, min familj, sagor, upplevelser, media, etc... Den som jag bär med mig i livet och den jag använder för att avgöra hur det jag möter är. Bra/dåligt. Gott/ont. Rätt/fel. Fint/fult. Normalt/onormalt. Pålitligt/opålitligt.
Dels använder vi den för att "döma" det som händer runt mig i min omvärld. Och dels använder jag den för att döma mig själv och mina handlingar. Och här spelar rädslan för vad andra ska tycka en central roll. Men det är väldigt sällan jag verkligen vet, utan istället är det vad jag tror att andra ska tycka. Och då är det nog bäst att dessutom ha en marginal. Så vi förminskar oss, och så lite extra, för säkerhets skull...

Med utgångspunkt från den där inre regelboken skapar jag beteenden som väldigt ofta går ut på att jag ska göra på ett bestämt sätt i en viss situation. Och det "rätta" beteendet har i regel ett barns perspektiv - fast jag är vuxen. Det vill säga; vi är beroende av andra, vi är svaga, vi måste anpassa oss - annars finns risken att vi blir uteslutna ur den livsviktiga gemenskapen. Med andra ord - vad ska andra tycka? Och det gör vi, fast vi är vuxna, och kanske betraktar oss som självständiga och starka.
Om vi nu kommer tillbaka till nakenhet, där vi av olika anledningar lärt oss ha många regler, så är det väldigt sällan som någon knallar omkring naken på en vanlig badstrand. Inte ens den som är på väg till nakenbadet. De regler som finns inbyggda i oss - dvs vår inre regelbok - får oss att uppträda på ett visst sätt, även om det inte finns några lagar. Vissa har t ex svårt att gå nakna hemma ensamma inomhus.

Vi får mindre plats i livet

I vissa fall, kan de allra flesta av oss tycka att det vi lärt in är bra. Vi kan se praktiska fördelar. Som till exempel med att alla kör bil eller scooter på samma sida. Men sedan finns det annat - som exemplet med nakenbadet - där det inte finns någon praktiskt orsak. Där handlar det mer om en uppsättning värderingar kring nakenhet som styr oss genom rädsla och skam, och som förminskar våra möjligheter. Anta att jag inte har några badkläder med mig - då kan jag inte bada, även om jag är varm och svettig. För att alla andra på badstranden har valt att ha badkläder på sig och därför andra skulle kunna tycka något.
Det exemplet kan överföras på en mängd områden som inte styrs av lagar. Där vi istället styrs av både vår regelbok och vad vi tror att andra ska tycka. Framförallt i situationer där vi relaterar till andra på något sätt. I familjen, i kärleksrelationer, på jobbet, ute på stan, på dansstället... Vi reagerar utifrån ett barns perspektiv - och för säkerhets skull, med marginal - för man vet ju aldrig vad andra ska tycka.
Vi förminskar oss, håller tillbaka, är tysta och står ut. Somliga mer - andra mindre. Och vissa mår väldigt dåligt...

De vilda djuren

För att nu knyta säcken och komma tillbaka till de vilda djuren, så är ett av problemen med dom att de inte har fattat våra idéer. Inte ens några av våra heligaste idéer. De struntar till exempel i äganderätten och de går längre än att bada nakna - de har sex när det passar och det finns en möjlighet.  Oavsett vad andra som finns i närheten kan tänkas tycka.

Medans vi människor som lever i en kultur som t ex den svenska, eller den thailändska eller den amerikanska eller den syriska. De flesta av oss gör vårt bästa för att följa vår inre regelbok, outtalade regler och rädslan för vad andra ska tänka. Och så mår vi dåligt...

Primalkurs

Ta en titt på vad du har med i din ryggsäck och vad du kan göra för att bli mer fri. Jag har en halvdagskurs 22/2 där deltagarna får en introduktion till Primalterapi och få en förståelse för det som händer när man reagerar på olika saker - ofta helt utan en faktisk anledning.

Är det verkligen du som bestämmer? och om Primalcoachning.

Ibland reagerar vi på ett sätt som känns märkligt, och ofta inte alls är till vår fördel. Efteråt kan vi ställa oss frågan: Varför gjorde jag så? Och du har säkert varit i situationer där känslan varit att dom du betraktat uppfört sig som småungar i en sandlåda, inte som de vuxna du ser. Förklaringen är antagligen att det är våra "inre barn" som är i farten. Det "inre barnet" kidnappar oss,  vi reagerar för att undvika känna rädslan för något -och så styr "barnet" våra liv. Fast vi är vuxna. Vi förminskar oss själva. Vågar inte. Håller tillbaka. 

Om du vill - så kan du ändra på det!

Vårt inre barn

Det som ibland kallas för "vårt inre barn" är prägling från barndomen. Barndomen, den del av våra liv där vi skapar den grundläggande bilden av oss själva, och som vi har med oss sedan i livet. Där bestäms  även hur vår relation till omvärlden ska utvecklas - det vill säga, hur vi ser på oss själva i relation till andra (partners, föräldrar, kollegor, chefer, grannar, auktoriteter, etc).
Man skulle kunna säga att det är några av de viktigaste byggstenarna i det fundament som vi står på under resten av livet - även när vi är vuxna. Inom psykologin och inom personlig utveckling kallas det ibland för primala frågor.  Alltså sådant som var av betydelse under vår tidiga barndom. För många av oss skapar det här "inre barnet" en hel del problem, och vi begränsar, förminskar oss och våra liv.

Som barn är vi med om olika saker, som från barnets perspektiv ibland upplevas handla om liv och död. Det kan vara fysiska eller mera mentala upplevelser. Det kan vara enstaka händelser eller det kan vara något som sker över längre tid. Erfarenheter som ur barnets horisont blir en anledning att "bestämma något". Att något är "farligt" och att just detta farliga måste undvikas. Så föds olika beteenden hos oss.

Ett beteende som i regel går ut på att undvika olika situationer.

Ett beteende där att slippa känna rädslan blir en  starkt drivkraft. Ett beteende som sakta blir en del av oss själva. Jag är sån!

Betraktat ur en vuxens perspektiv så kanske händelsen inte ens skulle noterats och än mindre vara farlig. Men då är det ett perspektiv där vi har hunnit skaffa erfarenheter, kunskap och inte minst styrka.
Barnets perspektiv är ett helt annat.

Som barn är vi helt beroende av vuxna, dvs framförallt våra föräldrar, och att då blir relationen till dem central. Som lite äldre barn är man även mer beroende av att tillhöra ett sammanhang (t ex en familj, en grupp, en skoklass, en klubb, etc), och då blir sammanhangets värderingar, reaktioner, känslor, etc - väldigt viktiga. Och det som riskar att inte få vara med blir väldigt farlig.

Allt detta sammantaget skapar något inom oss - som vi kan kalla för vårt inre barn. Vars starka drivkrafter är bland annat att se till så vi överlever, får bekräftelse och inte utesluts ur vårt sammanhang. Det styr våra liv - om vi inte gör något åt det.

Begränsande idéer

Vårt "system" - dvs allt som är jag, är så fantastiskt så ibland kan vi glömma eller förtränga den ursprungliga orsaken som orsakat ett visst beteende, och efterhand tror att "vi är såna". Och vi utvecklar beteenden som bygger på idéer som:

• Jag är inte accepterad • Jag har inget värde • Jag retar mig på sånt som andra gör. • Jag vågar inte hävda mig. • Jag är tyst. • Jag tillåter att mina gränser kränks. • Jag är gränslösa. • Jag åsidosätter mig själv. • Jag litar inte på andra. •  Jag går snabbt i försvar. • Jag ska vara alla till lags. • Jag ska inte gråta. • Jag skäms för allt. • Jag får inte göra andra arga på mig. • Jag måste ha andras bekräftelse. • Jag får inte göra fel. • Det är andras fel • Jag får inte misslyckas • Jag måste ta ansvaret • Jag ska inte lyda • Jag måste klara mig själv • • • •

Rationellt? Tja, det beror vilket perspektivet är. Men, det är inte särskilt rationellt att vara vuxen och agera som ett barn som inte vill bli rädd. Och om vi inte förstår och lär om - så kommer vi fortsätta agera helt idiotiskt ibland.

Om vi skrapar lite på vår yta och vår historia så kan vi alla säkert hitta vilka idéer som styrt våra liv. Kanske du känner igen någon eller några av dessa - eller så hade du andra. För somliga har dessa idéer haft en mindre betydelse och för andra så har det dominerat hela livet.

Min egen erfarenhet

För mig blev idéen jag är inte accepterad en av de idéer som dominerat mitt liv. Första gången jag mötte det var när jag var runt 20 år fick höra av en vän: En sak som är bra med dig är att man alltid vet att du tycker att alla andra är idioter. Och visst låg det något i det han sa. Alltså att min attityd och mitt beteende var sådant. Det var mitt sätt att skydda mig. Genom ironi och att vara tuff, så kunde jag hålla en distans till alla andra. Inte låta någon komma nära och undvika situationer där jag skulle kunna riskera hamna en sits där någon skulle kunna välja att inte acceptera mig. Att det sedan innebar att jag samtidigt sa nej till alla som skulle acceptera mig tänkte jag aldrig. Rädslan var drivkraften. Såhär i backspegeln kan jag se många beslut jag fattat under mitt liv, där drivkraften varit den där rädslan. Där jag valt bort nyfikenhet och kärlek. Fast det fattade jag ju inte då - jag var ju sån. Men idag vet jag bättre, jag har lärt om och mitt inre barn är betydligt lugnare och tryggare idag än för 10-15 år sedan. 

Primalcoachning

Primalcoachning är en process där du får undersöka din barndom och möta ditt inre barn. Du lär dig förstå vad det är som driver det där inre barnet och du får verktyg att kunna förändra de beteenden som inte gynnar dig. Du får möta ditt inre barn, lära känna det samt de idéer och rädslor som barnet bär på. Det ger dig en möjlighet att reflektera över varför du agerar som du gör nu när du är vuxen. Antagligen kommer du upptäcka att ditt inre barn har en rätt stor makt i ditt liv. 

Primalprocessens mål är att du som vuxen ska ta tillbaka den makten och att skicka iväg barnet att leka, istället för att försöka hantera konflikter, möten med andra vuxna eller hantera andra situationer som kan kännas farliga.  Hör av dig så berättar jag mer!

Läs mer om primalcoachningen här.