Jag är sån! Eller inte…

Akademiens förfall och tragedin kring chefen för Stockholms stadsteater är liksom skenande sjukskrivningar, utanförskap, kulturkrockar och #metoo exempel på ett av vår tids stora problem. Vår oförmåga att hantera relationer på ett bra sätt. Och det rullar bara på! Var finns insikterna, nytänkandet och framförallt det personliga modet? Särskilt bland dem som söker vårt förtroende i höstens val?

Har du en relation? När frågan ställs har vi lärt oss att den handlar om kärleksrelationen – gift, sambo eller singel – och det skapar en idé om att vi bara har en relation. Och visst är just den relationen viktig i vår tillvaro, det kan nog alla hålla med om – en relation med stor förmåga att påverka. Till exempel, se bara vad otrohet och svartsjuka orsakat genom historien. 
Men vi har ju många fler relationer, och är det så även i dem? Att de kan påverka oss på liknande sätt? Och att vår bristande kunskap om relationer får oss att acceptera, abdikera och konstatera: Jag är sån. Och så rullar eländet på. 

Vi träffar massor av människor – på jobbet, hemma, vänner, grannar och släktingar. Vi relaterar till ALLT och ALLA. Det är genom relationerna vi navigerar i världen och tillvaron, och viktigast, vi har en relation till oss själva. Där finns våra föreställningar och vår personliga historia, sådant vi ständigt bär med oss. Viktigast, därför att det är därifrån som vi relaterar med vår omvärld. Och det är där som relationerna kan gå snett – utan att vi förstår.   

"Och det är där som relationerna kan gå snett – utan att vi förstår."   

Så våra relationer är många och de väcker olika intresse. Finns det energi i relationen så är den intressant därför att den väcker en känsla/drivkraft – som kärlek, rädsla, skam, hat, lust, hunger, äckel, ilska, passion, ömhet, stolthet, samhörighet, irritation eller panik. Energin i en relation kan förändras både i styrka och i kvalité. Exempelvis i relationen till en nära vän som du upplever har svikit dig, eller till en livspartner som funnits med under en längre tid – relationer som innehåller många känslor. Om de tappar energi, blir de ointressanta och vi går vidare. Jag brukar tänka mig de olika känslorna utmed en axel som beskriver kvalitén på känslan eller drivkraften bakom ett beteende. I ena änden finns kärlek, som präglas av nyfikenhet, i den andra finns rädsla som präglas av kontrollbehov – sen finns allt däremellan. Men utan energi – blir det ointressant.

Det jag upplevt genom mina relationer är alltså en utgångspunkt för det beteende jag lär och utvecklar. Viktigast är barndomens relationer, då vi suger åt oss, är lättlärda och där perspektivet är barnets med allt vad det innebär. Där läggs grunden till den där viktiga inre, personliga platsen – ur vilken vi relaterar och utvecklar beteenden och som vi senare, som vuxna, tar med in i olika sammanhang, t ex till jobbet, krogen och in i familjen. Vi förminskar oss och kan bli destruktiva. Och eftersom vi inte har rätt kunskap så tänker vi: Jag är sån!
 

I den dåliga relationshantering finns förklaringar till de problem som berör oss människor – för det är ju det vi gör hela tiden – relaterar. Allt fler mår psykiskt dåligt, blir stressade, utbrända och sjukskrivs. Det kostar gigantiska summor år efter år i form av sjukpeng, rehab, produktionsbortfall och mänskligt lidande. Här finns en förklaring till varför vi fått uppleva fenomenet #metoo. Därför vi skapat en kultur där det är ”ok” att relatera till kvinnor på ett visst sätt, i kombination med att vi har svårt för att relatera till sådant som rör sexualiteten. Det bidrar till kulturkrockar, utanförskap och segregation. För självklart uppstår det relationsproblem när människor uppvuxna i mellanöstern kommer hit och möter vårt samhälle och människor uppvuxna här. Och i dagarna har vi i massmedia kunnat följa hur relationsproblemen förvandlar vår tyngsta kulturinstitution till en sandlåda. 

"Och i dagarna har vi i massmedia kunnat följa hur relationsproblemen förvandlar vår tyngsta kulturinstitution till en sandlåda." 

Relationsproblemen skapar problem på alla nivåer, och i ALLA sammanhang där vi relaterar till varandra. På Rinkeby torg, på jobbet, runt Akademiens sammanträdesbord och hemma i TV-soffan. Men istället för att våga gå till orsaken – relationsproblemen – så siktar vi på symptomen. I politikens fall blir det åtgärdspaket, som utgår från rädsla och kontrollbehov. Fler poliser skapar inte långsiktiga lösningar på problem som bottnar i utanförskap. Lagstiftning om samtycke kommer inte få bort sexuella övergrepp. Strängare krav på Försäkringskassan får oss inte att bättre. Möjligen sker marginella och kortsiktiga förbättringar – the show can go on – men grundproblemen finns kvar.

Nu kanske du anar att det här är stort. Vi alla har många relationer och de har förmågan att påverka vårt beteende och våra val. I stort och i smått – ofta negativt. Problem som kan minskas om många fler får kunskap. För ”jag är sån” är inte sant! 

"För ”jag är sån” är inte sant!"

Relationer kan förändras, beteenden är inlärda och vi kan lära om. Jag har sett det själv och vi alla har den erfarenheten. Men eftersom vi sen blöjåldern har fått lära att det är någon annan som har ansvar för hur vi mår och känner, så har vi – både som individer och kollektiv – tappat kontakten med den egna förmågan och ansvaret. I grunden är det inte så konstigt. Men, det behövs kunskap, stora förändringar, tid och stöd, eftersom det inte fungerar med en burk lyckopiller och en broschyr. Mycket av den kunskap som behövs finns redan och den används, men bara marginellt. Den är dessutom fragmentiserad och ger inte en helhetsbild. Och som vanligt finns även ett motstånd till förändring (rädsla och kontrollbehov), särskilt från dom som får sitt levebröd och sin status från nuvarande problembild. Så förändringar kräver insikt, engagemang och mod.

Det konstiga är att så få av oss förstår vad det betyder. Betyder för att kunna hantera vår tillvaro och de utmaningar vi står inför – att här finns stora vinster att göra på samma sätt som vi tidigare gjort med till exempel ”Håll Sverige Rent” och energisparandet. Vinster på individnivå, organisationsnivå och nationellt. Det handlar om vår vardag, de olika sammanhang vi befinner oss i och nationellt. En folkbildningskampanj behövs för att fler ska se sitt eget ansvar och förstå ”Jag kan ändra”.

I år har vi val. Vi ska välja väg inför framtiden. De etablerade partierna söker förnya sig, men misslyckas. Vi erbjuds gammal skåpmat – även om det är i nya skålar. Ingen verkar på allvar ha fattat den dolda potential som finns i det här med relationer, man pratar mest om symptomen. Men, kanske är det inte så konstigt eftersom det krävs ödmjukhet, sårbarhet och personligt mod. Mod att ställa sig upp och ifrågasätta, visa ledarskap, ändra perspektivet och inleda färden åt andra hållet – för mera kärlek och nyfikenhet. Ett mod som ni politiker inte verkar ha. Eller?

Några intressanta länkar för den som vill veta mer

Samhällsekonomiskakostnader för sjukskrivningar

#metoo 1

#metoo 2

Om relationer

Mänskliga beslut

Uppväxtvillkor ochhälsa i vuxen ålder

REGERINGENSSTRATEGI INOM OMRÅDET PSYKISK HÄLSA 2016–2020

Nationella samordnareinom psykisk ohälsa

"Relationerär grundbulten i psykisk hälsa" 

EmotionalIntelligence Consortium

Samhällsekonomiskakostnader för arbetsmiljöproblem

Fattar du?! Hon kan vara din mamma, din syster, din dotter, din partner eller till och med du!   

Jag utmanar dig, mig och dom som bestämmer!

Den här texten handlar om en resa i skam i olika delar av världen och i oss själva samt om sexuellt våld mot kvinnor. Och om hur jag själv drabbats av skammens våta, kalla och kvävande filt. Fast jag har studerat den och tränat för att möta den, så pockar den på…  

Nu kliver jag ut och känner mig obekväm. 
Jag och utmanar mig själv och jag utmanar dig. Jag gör det för att jag är förbannad. 
Jag gör det för att jag måste. 
Jag gör det för att jag är övertygad att vi måste våga se vår egen skit och sopa rent hemma hos oss själva - innan vi har synpunkter på den skit andra inte vill se.

När jag lämnade Sverige i juni 2015 åkte jag till Grekland. Till ön Lesbos, nära Turkiets kust, som då höll på att utvecklas till porten in till Europa. En trygghets- och frihetsport för många av de människor som flydde från våldtäkter, slaveri, terror och död. Flydde från religiösa fanatiker som anser att deras sanning ger dem rätt att döda. En ”sanning” som t ex betraktar kvinnor som ägodelar, som kan behandlas som sexslavar - bara för att de är kvinnor. 

Dessa människors flykt till Europa har på olika sätt visat vår egen oförmåga att hantera relationen till oss själva. De idéer som de haft med sig, har krockat med de idéer vi har - särskilt när det gäller hur vi relaterar till varandra - mellan könen. Och extra besvärligt blir det då de idéer som krockar är sådana som både dom som kommer hit och vi, helst gömmer i vår skugga. Så istället angriper vi, fördömer, vänder blicken eller blundar. 

"Skammen är ett mänskligt fenomen, som liksom ett gift sprider sig där människor lever tillsammans. "

Skammen är ett mänskligt fenomen, som liksom ett gift sprider sig där människor lever tillsammans. Skammen, eller kanske oftare, rädslan för att känna skam är i stora delar av världen kopplad till idéer om sexualitet och därmed även idéer om våra relationer, kroppar och nakenhet. Genom vår historia har vi människor skapat värderingar och normer som gör det svårt för oss att förhålla oss till oss själva på ett naturligt sätt. Vi är sexuella varelser - men förnekar det, vilket skapar stora problem, särskilt för kvinnorna. Bara för att de är kvinnor, med allt vad det innebär. Och eftersom kvinnorna utgör halva befolkningen så påverkar det oss alla, direkt eller indirekt - även stora starka vita män - en sån som jag.

Just nu håller jag på att förbereda ett projekt. Ett projekt som jag hoppas kommer betraktas som kontroversiellt. ”Sådär kan man väl inte göra”. För jag vill verkligen att den som möter projektet ska reagera. Det handlar om mina värderingar, dina värderingar, våra värderingar, allas värderingar och i förlängningen vårt beteende. Vad vi gör mot varandra. Eller inte gör. Projektet handlar i grund och botten om att vara människa och hur vi relaterar till varandra när vi inte förmår hantera det som finns i vår skugga.  

Och jag lyfter ett område genom att utmana, genom att använda konsten, min konst. Det jag lyfter fram är det sexuella våld som kvinnor råkar ut för och känslor, tankar och beteenden som är relaterade till det. Och det spelar inte någon större roll var du befinner dig eller i vilken kultur du är uppväxt i, vi drabbas alla. Vår förmåga att hantera skam spelar en avgörande roll i våra relationer. Där vi är del av ett sammanhang - en relation, en grupp, t ex familjen, klassen, arbetsgruppen, eller dom som är i min fysiska omgivning, vännerna, dom som vet vem jag är… 

"Skammen ställer frågan: vad ska dom andra tänka…?" 

Skammen ställer frågan: "vad ska dom andra tänka…?" Och det är där, i mitt eget svar, ur min egen skugga som den inlärda reaktionen - svaret kommer. Det är där som ”cirkusen” drar igång inom oss. Där klampar rädslan (för vad jag tror att andra ska tänka) in och påverkar mina känslor och beteenden. Ibland kanske jag är medveten, men oftast sker det helt omedvetet. Det är intränat sedan barnsben och via olika händelser i vår gemensamma och via vår personliga historia. Vi vet ofta inte ens varför, när det händer. Det bara känns obekvämt. Vi gör. Vi re-agerar… I regel reagerar vi utifrån hur vi tror att ”de andra” ska tänka - utan att veta hur det verkligen förhåller sig. Reaktionen kommer på bråkdelen av en sekund, det är verkligen imponerande effektivt. Skammen är inbyggd i vår natur, och det vi skäms för finns i vår kultur, i vårt beteende, i våra traditioner… Skammen får oss att känna oss fel. Att vilja försvinna. Och i det här fallet handlar det om skambeläggningen av vår sexualitet och därmed även vår kropp, nakenheten och relationer som har en teoretisk sexuell potential. 

Med den konst jag skapat sedan slutet av 90-talet, under rubriken Vaginarts, har jag fått möta den skammen. Min egen och andras. För, "inte ska man göra sån konst". Fittkonstnär eller fittograf har jag blivit kallad, ibland med någon sorts märkligt flin från den som säger det. För man ska ju som sagt inte göra som jag. ”Vad ska andra säga..?” 

Det som långt tidigare började som en konstnärlig ”hobby" - där jag kunde ge utlopp för min kreativitet och nyfikenhet på kvinnor - blev rätt snart mycket mer. När mina alster fanns på nätet så började jag få frågor från kvinnor som ville vara modeller. Men det handlade inte om något sexuellt - utan om något annat. Sakta insåg jag att här fanns en portal till mycket mer. Till sådant som framförallt handlade om självkänsla och acceptans, men även filosofi, religion, makt, genus, kärlek, konst, kvinnofrågor, historia, politik, intimitet, jämställdhet, andlighet, förtryck, pornografi…  Vaginarts blev för mig en dörr in till så mycket mer än sexualitet, än den kvinnliga kroppen eller skammen. Men en av de viktigaste saker jag lärt mig var att de allra flest kvinnor som funnits med i min konst har, när de gått därifrån, haft en ökad självkänsla och respekt för sig själva.

"Har du till exempel tänkt på att det där kring kvinnors kön och skam även finns inbyggt i språket?"

Den skam jag mött har uttryckts som att det är fel att fascineras av den kvinnliga kroppen på mitt sätt. Skam för att erkänna och visa att jag (liksom de allra flesta män och många kvinnor) är fascinerad av den magiska, gudomliga fittan - symbolen för livet självt. Och jag har även fått möta den skam som är förknippad med att vara sexuell, att ha en kropp och att vara kvinna och ha en fitta. 
Har du till exempel tänkt på att det där kring kvinnors kön och skam även finns inbyggt i språket? Blygdläppar på svenska, danskans skamlæber och tyskans Schamlippen är knappast benämning på något man ska vara stolt över! Eller? 

Sakta började jag göra markeringar, till exempel att medvetet använda ordet fitta, även i sammanhang där det har känts obekvämt. Därför att det blev ett väldigt medvetet och konkret sätt att återerövra och stå för en positiv associering, istället för tillåta det vara något konstruerat, nedvärderande, smutsigt och skamligt. Sakta lärde jag mig att om jag kunde komma förbi obehaget - mina egna skamkänslor - och istället komma i kontakt en min nyfikenhet ur en respektfull och kärleksfull plats i mig, så hände det något. 

"Jag började komma skammen på spåren och lära mig hur skammen fungerar i oss."

I takt med att jag började utbilda mig till terapeut - och senare vara verksam som sådan - så började jag också förstå vad det var som hände i mig och i andra. Jag började komma skammen på spåren och lära mig hur skammen fungerar i oss.  Under ett 10-tal år har jag jag mött klienter, lett workshops, kurser och utbildningar där skammen varit en central del. Oftast har det handlat om förhållandet till kroppen, men inte alltid.  Där vi tillåtit oss att känna obehaget. Där den ”normala” och inlärda reaktionen varit att fördöma, välja bort eller blunda, så valde vi istället medvetet att stanna kvar i känslan. Och kliva in i skammens skugga. Utmaningen har varit att stanna kvar i vår sårbarhet, utan att försöka fly. Och sakta uppleva hur rädslan och skammen tappar sin kraft. Uppleva hur vi istället får tillgång till mer av oss själva, till vår självkänsla, till vår livsenergi, vår kreativitet, vår sexualitet och vår empati. Det finns en amerikansk forskare vid namn Brene Brown som förklarar detta på ett underbart sätt.

Men trots denna ”träning” under många år, kan jag inte påstå att jag själv är skamfri, men jag har kommit en bit på väg. För det handlar om träning, träning och träning - eftersom den värld jag ständigt möter därute har lärt sig att hela tiden ställa frågan: Vad ska andra tänka...? Och så är eländet igång - igen.

Så nu utmanar jag igen. Jag utmanar dig och den här gången även människor inom politiken, inom opinionsbildningen - jag utmanar beslutsfattarna. Det samhällsområde där jag var engagerad när jag var yngre. Jag utmanar mig själv, dom i slips och dom som sitter i sammanträden. För det är en utmaning, eftersom jag inom mig känner frågan: Vad ska dom andra tänka?

"En kultur där rädslan för skammen är en dominerande drivkraft. "

Hösten 2015 befann jag mig i Japan för att studera, lära och även ställa ut min konst. En kultur där rädslan för skammen är en dominerande drivkraft. Med värderingar och normer som under 1000 år byggts upp kring idéer som att veta sin plats i gruppen, att följa regler och att hela tiden tänka på det man tror är gruppens bästa.  Idag har Japan stora problem på alla nivåer (nationella och individuella), där just detta tänkande är en del av förklaringen och där en stark skamkultur håller tillbaka alla som vill vara annorlunda. Jag ville bara nämna något om detta, för att peka på den makt skammen kan ha på alla nivåer. Det finns mer - tyvärr..

Ett dramatiskt exempel är den så kallade hederskultur som finns i olika delar av världen och som blivit mera tydlig här i Sverige på senare år. En kultur som bygger på idéen att hedern är starkt kopplad till hur kvinnorna i familjen uppträder. Där kvinnan antingen är en hora eller madonna. I Sverige har vi haft flera tragiska och uppmärksammade konsekvenser av denna kultur, där yngre kvinnor dödats därför att deras sätt att vara ansetts dra skam över familjen. För att inte tala om det som är svårare att se. Det där vardagliga som är del av strukturer och traditioner, vars syfte är att kontrollera. För att skapa ett beteende som passar in i en världsbild där rädslan dominerar.  

Efter Japan hamnade jag på andra sidan planeten. Jag hamnade i Colombia, i det land där jag föddes och flyttade från som sexåring, då min mamma fått nog och flyttade tillbaka till ett tryggt Sverige med mig och min bror. Jag var tillbaka i Colombia, ett starkt katolskt land som präglas av en machokultur, där en intern konflikt pågått i ca 50 år och där det sexuella våldet mot kvinnorna varit ett vapen. När jag kom till Medellin, en stad som för 10-15 år sedan betraktades som en av världens farligaste städer, bestämde jag mig för att göra ett ”event” och visa min konst. 

"Så det blev ett samtal om skam."

Upplägget var att visa min konst genom ett bildspel och ha ett scensamtal där jag talade om min egen resa och mina erfarenheter relaterade till min konst. Så det blev ett samtal om skam. Och eftersom många av åhörarna var kvinnor så blev det även ett samtal om att vara kvinna i Colombia, där det sexuella våldet mot kvinnorna snarare är en regel än ett undantag. Ett sexuellt våld som ofta var direkt, men som även kunde vara indirekt. En tillvaro där gränser trampades på, där respekten för varandra hade satts på undantag och där rädslan dominerade. Rädslan för det som skulle kunna hända, rädslan för vad andra skulle tänka och rädslan för att inte bli trodd. Där friheten att vara sig själv hölls tillbaka, dels genom olika mer eller mindre synliga strukturer och dels genom rädslan att känna skam.

Jag blev förbannad. Frustrerad och ledsen. Och jag kunde känna igen det de berättade. Från Sverige, från Grekland, från Japan, från USA där man till nu valt en sexist till president och där dubbelmoralen frodas… Machokultur, hederskultur, skamkultur, dubbelmoral, sexism - alla hämtar de sin kraft och energi i vår skugga - vår rädsla för vad andra ska tycka, rädsla att komma i kontakt med vår egen skam. Den kvällen väcktes idéen att använda min konst, det konstnärliga uttrycket för att utmana och få människor att reagera. Inte bara i Colombia, utan just där betraktaren är. Till exempel i Stockholm, Damaskus, Berlin eller Gislaved. Min tanke är att genom konsten ge röst åt  kvinnors egna berättelser av det sexuella våld de utsatts för. Ett uttryck som fungerar över kulturella skillnader. 

"Jag vill väcka uppmärksamhet, skapa en reaktion, en känsla hos betraktaren som kan leda vidare och bidra till att fler förstår." 

Jag vill väcka uppmärksamhet, skapa en reaktion, en känsla hos betraktaren som kan leda vidare och bidra till att fler förstår. Förstår vad som händer när en kvinna utsätts för ett sexuellt övergrepp. För det är inte bara en handling som sker vid ett tillfälle, och det är inte nödvändigtvis fysiskt. Det är så mycket mer och har konsekvenser långt efteråt. Och det påverkar så mycket mer än bara den enskilda kvinnan. Då spelar det inte någon större roll om övergreppet skett i Sverige, Colombia, Tyskland eller Syrien. Dessa attityder, kulturer, skambeläggning och stigmatisering sker i de samhällen där vi människor har svårt att hantera sexualiteten. 

Giftet som skammen sprider smittar oss, därför att det kommer i kontakt med vår egen personliga skam.

Där någon t ex kan insinuera eller rent av påstå att det var hennes fel, därför att hon var klädd på visst sätt eller därför att hon följde med. Och så länge som skammen kring sexualiteten finns där i skuggan, så länge kommer problemen finnas kvar. Det påverkar våra relationer och det sprider rädsla. Ta bara en så simpel sak som att gå hem när det har blivit mörkt. Betydligt fler kvinnor än män känner rädsla för en det.

Kränkningar som även finns i strukturer, i normer och värderingar, framförallt i kulturer som vilar på patriarkala idéer. Övergreppet sker därför att hon är en kvinna och övergreppet hämtar sin energi ur skuggan där vi gömmer vår egen skam. Och det kommer fortsätta kvar så länge som vi inte vågar känna oss obekväma. När vi dömer, försöker hitta kulturella eller sociala förklaringar, då vi tittar bort eller blundar. 

Nu när vi i Sverige tagit emot människor som kommer från andra kulturer, som flytt från död, våldtäkter och förtryck så blir det än viktigare att stå upp för det vi anser vara självklart - respekten för varandra. Ett övergrepp är ett övergrepp - även om den som utsatts är en kvinna och även om det stämplats som sexuellt. Här behöver politiker, andra ledare och opinionsbildare i samhället vara tydliga - oavsett om de finns i Colombia eller Sverige. 

"Vi behöver lära oss att våga stå upp, sätta gränser och inte minst att försvara dem. "

Vi behöver lära oss att våga stå upp, sätta gränser och inte minst att försvara dem. Även i dom vardagliga småsakerna. Och det är här som det projekt jag vill göra har sin mer offentliga och utåtriktade roll. Att väcka frågan, att göra något som kan kännas obekvämt och att peka på vår oförmåga. För den här oförmågan har mycket större konsekvenser än att kvinnor råkar illa ut. Den sprider rädsla och tron att kontroll kan skapa frihet och trygghet, när det i praktiken är tvärtom. Det börjar hos var och en av oss. Den insikten och den förmågan är viktig för oss alla. Vi alla, även du som är en stor och stark karl, kan bli vinnare - om vi kan ta tag i det här.

Vi behöver förstå att så länge som vi själva undviker obehaget som vi känner när vi kommer i närhet av vår egen skugga, i närhet av våra egna skamkänslor och rädslan för vad andra ska tänka, så kommer det fortsätta. För det är där i vår mörka sida som övergreppet har sina rötter. Det är där vår oförmåga att markera gränser har sina rötter. Det är där kränkningen hämtar sin kraft. Och hon som kränks genom övergrepp och sen genom våra undfallande blickar kan vara din mamma, din syster, din dotter eller rent av du.

Så när jag kliver ut på banan, när jag utmanar så känner jag mig obekväm. Jag känner skammens våta och kvävande filt vaja tungt ovanför mig. Men jag står kvar och låter den inte få något fäste även om det känns lite kletigt. Och jag utmanar dig att kliva in din egen skugga för att och dra ut skammen i ljuset. 

Är du med?

Nära relationer...1.

Om olika slags relationer, om hur vi kan ta större makt över våra liv, om vad som gör oss till människor och andra funderingar med enkla svar - not...
Nära relationer myntades av min exhustru Charlotte och mig för några år sedan - som handlade just om nära relationer. Det handlar om nära relationer och att nära relationer på ett medvetet sätt.
Det här är det första inlägget i en serie inlägg om relationer.

Sitter i halvskuggan på Zorba the Buddha, en bar i ena ändan av restaurang- och barstråket i den lilla byn Skala-Eressos på den grekiska ön Lesbos - precis utanför Turkiets kust. I den här trakten påstås poeten Sappho ha levt och verkat på antiken. Det mest påtagliga spåret av det är några statyer och ovanligt många kvinnor. 

Jag kan höra vågorna slå. Från högtalarna hörs soft lounge-musik. Samtal på grekiska, engelska, turkiska runt mig.  Större delen av dagarna är jag på ett retreatcenter, Osho-Afroz, där vi just nu är ca 100 personer varav knappt hälften deltar i en tantra-kurs. De som är här kommer från Grekland, Turkiet, Rumänien, Marocko,

Norge, Australien, USA, Tyskland, Kina, Sverige, Spanien, Malta, Israel, Mexiko, Holland, Venezuela, Sydafrika - världens alla hörn. Många är bekanta eller känner varandra sedan tidigare - och det blir många fina återseendekramar. En del är här för att göra en specifik grupp/kurs och andra är här bara för att koppla av, meditera, umgås, älska, bada, leva...

Jag jobbar i köket några timmar varje dag, med den självutnämnda titeln DJ - förkortning av Dish-Jokey. Jag befinner mig mitt i livet, bland människor som också vill hitta och leva sin sanning och

rätt ofta kan jag trots det känna ensamheten, och på så olika sätt vilket är intressant. Ensamheten - en del av tillvaron som många av oss anstränger sig för att inte känna. Men om man tillåter den så är det en känsla som ibland är jobbig och ibland känns det bara bra. Och det får vara så. Jag bevittnar och noterar det som händer i mig. Jag stiger inte undan.

12 månader

Det har hänt otroligt mycket det senaste året. Min tillvaro har förändrats i grunden och inte minst har jag haft en hel del lärorika erfarenheter. Genomgående har det handlat om relationer av olika slag.

Relationen till mig själv, till min livspartner, till människor jag träffar under korta eller längre möten, till mina barn, familj och släktingar. Affärsmänssiga relationer i form av avtal. Alla är relationer - men är ändå så olika.

Jag kommer skriva några inlägg som handlar om relationer. Reflektioner över vår förmåga eller oförmåga att göra något bra av dessa relationer, hur rädslan ofta är en drivkraft och om möjligheten att påverka och förbättra just den förmågan genom att och låta kärlek och nyfikenhet få större utrymme. Kärlek och nyfikenhet kanske låter lite "corny" i somligas ögon. Och visst, kalla det något annat. Det handlar om den grundläggande känslan vi har inför vår egen tillvaro.

Relationer i vårt liv

Någonstans inser jag att relationer är en av våra viktigaste områden. Kanske det som gör oss till människor. Vissa relationer är helt och hållet formella och hålls uppe av regler som vi människor hittat på. Andra relationer är helt baserade på känslor som skapades i min historia och så finns det sådant som handlar helt och hållet om nuet och om närvaron. Vissa relationer är kopplade till blodet - dvs släktskap, eller etnicitet och kultur.

Intressant att var i ett land som Grekland just nu. Där det å ena sidan handlar om skulder, lån, återbetalning, ekonomi, genomförande, etc . Å andra sidan löften, attityder, samarbeten, stolhet, tillit, identitet, självkänsla, närvaro, historia, skuld, vilja - allt det där som påverkar relationerna....

När jag studerade filosofi för många år sedan så dök en fråga upp i ett samtal. En fråga som snart tog upp hela samtalet: Vad gör mig till människa? Och kanske det närmaste ett svar vi kom då var - att vara bland andra människor gör oss till människor. 

Så vårt sätt att hantera dom olika relationer vi har i livet säger även något om hur vi förmår ta tag i de möjligheter som livet erbjuder. 

Fundera gärna vad som är drivkraften bakom dina viktiga relationer. Vad är det som kryddar och styr dina relationer? Kärlek och nyfikenhet eller är det rädsla och kontroll? Du kanske inte vet att du kan förändra väldigt mycket själv. För innehållet i dina viktiga relationer är i väldigt hög utsträckning till vad Du gör dem till. Så - gör du det?

Vad ska andra tycka?

För några dagar sedan såg jag lite på ett TV-program som visade hur det vilda livet flyttar tillbaka in i städerna. Hur björnar, leoparder, rävar, tvättbjörnar, kängurus ser möjligheter i den miljö människan skapat. Och det är ju inte svårt att förstå - människorna har ju tagit över det som varit "deras".  Så vart ska de ta vägen? Och dessutom fixar vi ju mat (sopor, planteringar, etc), vatten och varma

Fotograferad på en gräsmatta i centrala Stockholm.

ställen att bo på...  
Vissa vilda djur, som småfåglar, ekorrar, kaniner, råttor är redan våra grannar, och det är vi vana vid.  Här uppmärksammades djur som är lite större, farligare... Så klart att när de flyttar in uppstår problem.  

Mötet mellan människan och det vilda - det som inte är del av våra idéer - väcker en del intressanta funderingar över hur vår egen tillvaro bygger på inlärda idéer.

Vi lever i en tillvaro där väldigt mycket av det vi förhåller oss till, ser som "sanningar", bara är idéer som vi människor konstruerat. Idéer "fungerar" om alla förstår och accepterar samma uppsättning idéer. Det är något som inte "är" - utan det är något som vi upprätthåller genom att manifestera det hela tiden. Värderingar, myter, lagar, ritualer, tradition, moral... Vi lär oss. Vi präglas. Ta bara en så enkel sak som högertrafiken. Något vi bestämt och så lär vi in. Tränar tills det sitter i kroppen - utan att vi behöver tänka. Det sitter automatiskt - vi håller till höger.

Så här ÄR det

Över tiden eller om vi förflyttar oss geografiskt eller mellan olika sammanhang och grupper kan vi se att dessa idéer förändras, men vid varje givet tillfälle så "är det såhär".
Om man är i ett visst sammanhang under en längre period - så blir ofta idéen en del av mig själv. Eller jag blir en del av den.  Så här är det! Jag är sån! Det är onormalt! Och visst, om man inte vet att det kan vara på ett annat sätt, så är det en rimlig slutsats - även om den inte är sann.
Jag åkte till Thailand för några år sedan och hyrde en scooter. Där har de vänstertrafik - och det vet jag mycket väl... Men det var tur att jag hade en levande röst i örat då och då - som skrek Håll vänster!!! För det inlärda (håll till höger) smög sig in, hela tiden...

Vissa av idéerna upphöjs till lag, till exempel den om högertrafiken. Medans andra idéer styrs av något annat - mera diffust och svårhanterat.  I Thailand kunde jag t ex inte hitta något ställe att sola och bada naken, något som jag med enkelhet

hittar i Malmö. I Thailand är nakenbad förbjudet - även i lag - däremot mindre reglerat i Sverige. Här i Malmö har man avgränsat en liten plätt där den idéen att bada naken är ok. Men om jag förflyttar mig 50 meter på samma strand, så blir jag antagligen betraktad som konstig, fel och onormal - om jag fortfarande är naken. Men det är inte säkert att jag begått något brott. I det här fallet hänger det helt på hur omgivningen reagerar. Så samhället har gett våra rädslor och värderingar makten - vilket kan kallas för "den allmänna uppfattningen" - eller kanske ännu bättre beskrivas som; rädslan för vad andra ska tycka.

Lär mig i barndomen

Fundamentet för hur jag tar emot och tolkar det som sker mig och runt mig, skapas framförallt under min barndom. Det är då jag även får stora delar av det jag kallar för den inre regelboken. Den uppsättning idéer som jag fått med mig från mina föräldrar, min familj, sagor, upplevelser, media, etc... Den som jag bär med mig i livet och den jag använder för att avgöra hur det jag möter är. Bra/dåligt. Gott/ont. Rätt/fel. Fint/fult. Normalt/onormalt. Pålitligt/opålitligt.
Dels använder vi den för att "döma" det som händer runt mig i min omvärld. Och dels använder jag den för att döma mig själv och mina handlingar. Och här spelar rädslan för vad andra ska tycka en central roll. Men det är väldigt sällan jag verkligen vet, utan istället är det vad jag tror att andra ska tycka. Och då är det nog bäst att dessutom ha en marginal. Så vi förminskar oss, och så lite extra, för säkerhets skull...

Med utgångspunkt från den där inre regelboken skapar jag beteenden som väldigt ofta går ut på att jag ska göra på ett bestämt sätt i en viss situation. Och det "rätta" beteendet har i regel ett barns perspektiv - fast jag är vuxen. Det vill säga; vi är beroende av andra, vi är svaga, vi måste anpassa oss - annars finns risken att vi blir uteslutna ur den livsviktiga gemenskapen. Med andra ord - vad ska andra tycka? Och det gör vi, fast vi är vuxna, och kanske betraktar oss som självständiga och starka.
Om vi nu kommer tillbaka till nakenhet, där vi av olika anledningar lärt oss ha många regler, så är det väldigt sällan som någon knallar omkring naken på en vanlig badstrand. Inte ens den som är på väg till nakenbadet. De regler som finns inbyggda i oss - dvs vår inre regelbok - får oss att uppträda på ett visst sätt, även om det inte finns några lagar. Vissa har t ex svårt att gå nakna hemma ensamma inomhus.

Vi får mindre plats i livet

I vissa fall, kan de allra flesta av oss tycka att det vi lärt in är bra. Vi kan se praktiska fördelar. Som till exempel med att alla kör bil eller scooter på samma sida. Men sedan finns det annat - som exemplet med nakenbadet - där det inte finns någon praktiskt orsak. Där handlar det mer om en uppsättning värderingar kring nakenhet som styr oss genom rädsla och skam, och som förminskar våra möjligheter. Anta att jag inte har några badkläder med mig - då kan jag inte bada, även om jag är varm och svettig. För att alla andra på badstranden har valt att ha badkläder på sig och därför andra skulle kunna tycka något.
Det exemplet kan överföras på en mängd områden som inte styrs av lagar. Där vi istället styrs av både vår regelbok och vad vi tror att andra ska tycka. Framförallt i situationer där vi relaterar till andra på något sätt. I familjen, i kärleksrelationer, på jobbet, ute på stan, på dansstället... Vi reagerar utifrån ett barns perspektiv - och för säkerhets skull, med marginal - för man vet ju aldrig vad andra ska tycka.
Vi förminskar oss, håller tillbaka, är tysta och står ut. Somliga mer - andra mindre. Och vissa mår väldigt dåligt...

De vilda djuren

För att nu knyta säcken och komma tillbaka till de vilda djuren, så är ett av problemen med dom att de inte har fattat våra idéer. Inte ens några av våra heligaste idéer. De struntar till exempel i äganderätten och de går längre än att bada nakna - de har sex när det passar och det finns en möjlighet.  Oavsett vad andra som finns i närheten kan tänkas tycka.

Medans vi människor som lever i en kultur som t ex den svenska, eller den thailändska eller den amerikanska eller den syriska. De flesta av oss gör vårt bästa för att följa vår inre regelbok, outtalade regler och rädslan för vad andra ska tänka. Och så mår vi dåligt...

Primalkurs

Ta en titt på vad du har med i din ryggsäck och vad du kan göra för att bli mer fri. Jag har en halvdagskurs 22/2 där deltagarna får en introduktion till Primalterapi och få en förståelse för det som händer när man reagerar på olika saker - ofta helt utan en faktisk anledning.