Jag är sån! Eller inte…

Akademiens förfall och tragedin kring chefen för Stockholms stadsteater är liksom skenande sjukskrivningar, utanförskap, kulturkrockar och #metoo exempel på ett av vår tids stora problem. Vår oförmåga att hantera relationer på ett bra sätt. Och det rullar bara på! Var finns insikterna, nytänkandet och framförallt det personliga modet? Särskilt bland dem som söker vårt förtroende i höstens val?

Har du en relation? När frågan ställs har vi lärt oss att den handlar om kärleksrelationen – gift, sambo eller singel – och det skapar en idé om att vi bara har en relation. Och visst är just den relationen viktig i vår tillvaro, det kan nog alla hålla med om – en relation med stor förmåga att påverka. Till exempel, se bara vad otrohet och svartsjuka orsakat genom historien. 
Men vi har ju många fler relationer, och är det så även i dem? Att de kan påverka oss på liknande sätt? Och att vår bristande kunskap om relationer får oss att acceptera, abdikera och konstatera: Jag är sån. Och så rullar eländet på. 

Vi träffar massor av människor – på jobbet, hemma, vänner, grannar och släktingar. Vi relaterar till ALLT och ALLA. Det är genom relationerna vi navigerar i världen och tillvaron, och viktigast, vi har en relation till oss själva. Där finns våra föreställningar och vår personliga historia, sådant vi ständigt bär med oss. Viktigast, därför att det är därifrån som vi relaterar med vår omvärld. Och det är där som relationerna kan gå snett – utan att vi förstår.   

"Och det är där som relationerna kan gå snett – utan att vi förstår."   

Så våra relationer är många och de väcker olika intresse. Finns det energi i relationen så är den intressant därför att den väcker en känsla/drivkraft – som kärlek, rädsla, skam, hat, lust, hunger, äckel, ilska, passion, ömhet, stolthet, samhörighet, irritation eller panik. Energin i en relation kan förändras både i styrka och i kvalité. Exempelvis i relationen till en nära vän som du upplever har svikit dig, eller till en livspartner som funnits med under en längre tid – relationer som innehåller många känslor. Om de tappar energi, blir de ointressanta och vi går vidare. Jag brukar tänka mig de olika känslorna utmed en axel som beskriver kvalitén på känslan eller drivkraften bakom ett beteende. I ena änden finns kärlek, som präglas av nyfikenhet, i den andra finns rädsla som präglas av kontrollbehov – sen finns allt däremellan. Men utan energi – blir det ointressant.

Det jag upplevt genom mina relationer är alltså en utgångspunkt för det beteende jag lär och utvecklar. Viktigast är barndomens relationer, då vi suger åt oss, är lättlärda och där perspektivet är barnets med allt vad det innebär. Där läggs grunden till den där viktiga inre, personliga platsen – ur vilken vi relaterar och utvecklar beteenden och som vi senare, som vuxna, tar med in i olika sammanhang, t ex till jobbet, krogen och in i familjen. Vi förminskar oss och kan bli destruktiva. Och eftersom vi inte har rätt kunskap så tänker vi: Jag är sån!
 

I den dåliga relationshantering finns förklaringar till de problem som berör oss människor – för det är ju det vi gör hela tiden – relaterar. Allt fler mår psykiskt dåligt, blir stressade, utbrända och sjukskrivs. Det kostar gigantiska summor år efter år i form av sjukpeng, rehab, produktionsbortfall och mänskligt lidande. Här finns en förklaring till varför vi fått uppleva fenomenet #metoo. Därför vi skapat en kultur där det är ”ok” att relatera till kvinnor på ett visst sätt, i kombination med att vi har svårt för att relatera till sådant som rör sexualiteten. Det bidrar till kulturkrockar, utanförskap och segregation. För självklart uppstår det relationsproblem när människor uppvuxna i mellanöstern kommer hit och möter vårt samhälle och människor uppvuxna här. Och i dagarna har vi i massmedia kunnat följa hur relationsproblemen förvandlar vår tyngsta kulturinstitution till en sandlåda. 

"Och i dagarna har vi i massmedia kunnat följa hur relationsproblemen förvandlar vår tyngsta kulturinstitution till en sandlåda." 

Relationsproblemen skapar problem på alla nivåer, och i ALLA sammanhang där vi relaterar till varandra. På Rinkeby torg, på jobbet, runt Akademiens sammanträdesbord och hemma i TV-soffan. Men istället för att våga gå till orsaken – relationsproblemen – så siktar vi på symptomen. I politikens fall blir det åtgärdspaket, som utgår från rädsla och kontrollbehov. Fler poliser skapar inte långsiktiga lösningar på problem som bottnar i utanförskap. Lagstiftning om samtycke kommer inte få bort sexuella övergrepp. Strängare krav på Försäkringskassan får oss inte att bättre. Möjligen sker marginella och kortsiktiga förbättringar – the show can go on – men grundproblemen finns kvar.

Nu kanske du anar att det här är stort. Vi alla har många relationer och de har förmågan att påverka vårt beteende och våra val. I stort och i smått – ofta negativt. Problem som kan minskas om många fler får kunskap. För ”jag är sån” är inte sant! 

"För ”jag är sån” är inte sant!"

Relationer kan förändras, beteenden är inlärda och vi kan lära om. Jag har sett det själv och vi alla har den erfarenheten. Men eftersom vi sen blöjåldern har fått lära att det är någon annan som har ansvar för hur vi mår och känner, så har vi – både som individer och kollektiv – tappat kontakten med den egna förmågan och ansvaret. I grunden är det inte så konstigt. Men, det behövs kunskap, stora förändringar, tid och stöd, eftersom det inte fungerar med en burk lyckopiller och en broschyr. Mycket av den kunskap som behövs finns redan och den används, men bara marginellt. Den är dessutom fragmentiserad och ger inte en helhetsbild. Och som vanligt finns även ett motstånd till förändring (rädsla och kontrollbehov), särskilt från dom som får sitt levebröd och sin status från nuvarande problembild. Så förändringar kräver insikt, engagemang och mod.

Det konstiga är att så få av oss förstår vad det betyder. Betyder för att kunna hantera vår tillvaro och de utmaningar vi står inför – att här finns stora vinster att göra på samma sätt som vi tidigare gjort med till exempel ”Håll Sverige Rent” och energisparandet. Vinster på individnivå, organisationsnivå och nationellt. Det handlar om vår vardag, de olika sammanhang vi befinner oss i och nationellt. En folkbildningskampanj behövs för att fler ska se sitt eget ansvar och förstå ”Jag kan ändra”.

I år har vi val. Vi ska välja väg inför framtiden. De etablerade partierna söker förnya sig, men misslyckas. Vi erbjuds gammal skåpmat – även om det är i nya skålar. Ingen verkar på allvar ha fattat den dolda potential som finns i det här med relationer, man pratar mest om symptomen. Men, kanske är det inte så konstigt eftersom det krävs ödmjukhet, sårbarhet och personligt mod. Mod att ställa sig upp och ifrågasätta, visa ledarskap, ändra perspektivet och inleda färden åt andra hållet – för mera kärlek och nyfikenhet. Ett mod som ni politiker inte verkar ha. Eller?

Några intressanta länkar för den som vill veta mer

Samhällsekonomiskakostnader för sjukskrivningar

#metoo 1

#metoo 2

Om relationer

Mänskliga beslut

Uppväxtvillkor ochhälsa i vuxen ålder

REGERINGENSSTRATEGI INOM OMRÅDET PSYKISK HÄLSA 2016–2020

Nationella samordnareinom psykisk ohälsa

"Relationerär grundbulten i psykisk hälsa" 

EmotionalIntelligence Consortium

Samhällsekonomiskakostnader för arbetsmiljöproblem

Fattar du?! Hon kan vara din mamma, din syster, din dotter, din partner eller till och med du!   

Jag utmanar dig, mig och dom som bestämmer!

Den här texten handlar om en resa i skam i olika delar av världen och i oss själva samt om sexuellt våld mot kvinnor. Och om hur jag själv drabbats av skammens våta, kalla och kvävande filt. Fast jag har studerat den och tränat för att möta den, så pockar den på…  

Nu kliver jag ut och känner mig obekväm. 
Jag och utmanar mig själv och jag utmanar dig. Jag gör det för att jag är förbannad. 
Jag gör det för att jag måste. 
Jag gör det för att jag är övertygad att vi måste våga se vår egen skit och sopa rent hemma hos oss själva - innan vi har synpunkter på den skit andra inte vill se.

När jag lämnade Sverige i juni 2015 åkte jag till Grekland. Till ön Lesbos, nära Turkiets kust, som då höll på att utvecklas till porten in till Europa. En trygghets- och frihetsport för många av de människor som flydde från våldtäkter, slaveri, terror och död. Flydde från religiösa fanatiker som anser att deras sanning ger dem rätt att döda. En ”sanning” som t ex betraktar kvinnor som ägodelar, som kan behandlas som sexslavar - bara för att de är kvinnor. 

Dessa människors flykt till Europa har på olika sätt visat vår egen oförmåga att hantera relationen till oss själva. De idéer som de haft med sig, har krockat med de idéer vi har - särskilt när det gäller hur vi relaterar till varandra - mellan könen. Och extra besvärligt blir det då de idéer som krockar är sådana som både dom som kommer hit och vi, helst gömmer i vår skugga. Så istället angriper vi, fördömer, vänder blicken eller blundar. 

"Skammen är ett mänskligt fenomen, som liksom ett gift sprider sig där människor lever tillsammans. "

Skammen är ett mänskligt fenomen, som liksom ett gift sprider sig där människor lever tillsammans. Skammen, eller kanske oftare, rädslan för att känna skam är i stora delar av världen kopplad till idéer om sexualitet och därmed även idéer om våra relationer, kroppar och nakenhet. Genom vår historia har vi människor skapat värderingar och normer som gör det svårt för oss att förhålla oss till oss själva på ett naturligt sätt. Vi är sexuella varelser - men förnekar det, vilket skapar stora problem, särskilt för kvinnorna. Bara för att de är kvinnor, med allt vad det innebär. Och eftersom kvinnorna utgör halva befolkningen så påverkar det oss alla, direkt eller indirekt - även stora starka vita män - en sån som jag.

Just nu håller jag på att förbereda ett projekt. Ett projekt som jag hoppas kommer betraktas som kontroversiellt. ”Sådär kan man väl inte göra”. För jag vill verkligen att den som möter projektet ska reagera. Det handlar om mina värderingar, dina värderingar, våra värderingar, allas värderingar och i förlängningen vårt beteende. Vad vi gör mot varandra. Eller inte gör. Projektet handlar i grund och botten om att vara människa och hur vi relaterar till varandra när vi inte förmår hantera det som finns i vår skugga.  

Och jag lyfter ett område genom att utmana, genom att använda konsten, min konst. Det jag lyfter fram är det sexuella våld som kvinnor råkar ut för och känslor, tankar och beteenden som är relaterade till det. Och det spelar inte någon större roll var du befinner dig eller i vilken kultur du är uppväxt i, vi drabbas alla. Vår förmåga att hantera skam spelar en avgörande roll i våra relationer. Där vi är del av ett sammanhang - en relation, en grupp, t ex familjen, klassen, arbetsgruppen, eller dom som är i min fysiska omgivning, vännerna, dom som vet vem jag är… 

"Skammen ställer frågan: vad ska dom andra tänka…?" 

Skammen ställer frågan: "vad ska dom andra tänka…?" Och det är där, i mitt eget svar, ur min egen skugga som den inlärda reaktionen - svaret kommer. Det är där som ”cirkusen” drar igång inom oss. Där klampar rädslan (för vad jag tror att andra ska tänka) in och påverkar mina känslor och beteenden. Ibland kanske jag är medveten, men oftast sker det helt omedvetet. Det är intränat sedan barnsben och via olika händelser i vår gemensamma och via vår personliga historia. Vi vet ofta inte ens varför, när det händer. Det bara känns obekvämt. Vi gör. Vi re-agerar… I regel reagerar vi utifrån hur vi tror att ”de andra” ska tänka - utan att veta hur det verkligen förhåller sig. Reaktionen kommer på bråkdelen av en sekund, det är verkligen imponerande effektivt. Skammen är inbyggd i vår natur, och det vi skäms för finns i vår kultur, i vårt beteende, i våra traditioner… Skammen får oss att känna oss fel. Att vilja försvinna. Och i det här fallet handlar det om skambeläggningen av vår sexualitet och därmed även vår kropp, nakenheten och relationer som har en teoretisk sexuell potential. 

Med den konst jag skapat sedan slutet av 90-talet, under rubriken Vaginarts, har jag fått möta den skammen. Min egen och andras. För, "inte ska man göra sån konst". Fittkonstnär eller fittograf har jag blivit kallad, ibland med någon sorts märkligt flin från den som säger det. För man ska ju som sagt inte göra som jag. ”Vad ska andra säga..?” 

Det som långt tidigare började som en konstnärlig ”hobby" - där jag kunde ge utlopp för min kreativitet och nyfikenhet på kvinnor - blev rätt snart mycket mer. När mina alster fanns på nätet så började jag få frågor från kvinnor som ville vara modeller. Men det handlade inte om något sexuellt - utan om något annat. Sakta insåg jag att här fanns en portal till mycket mer. Till sådant som framförallt handlade om självkänsla och acceptans, men även filosofi, religion, makt, genus, kärlek, konst, kvinnofrågor, historia, politik, intimitet, jämställdhet, andlighet, förtryck, pornografi…  Vaginarts blev för mig en dörr in till så mycket mer än sexualitet, än den kvinnliga kroppen eller skammen. Men en av de viktigaste saker jag lärt mig var att de allra flest kvinnor som funnits med i min konst har, när de gått därifrån, haft en ökad självkänsla och respekt för sig själva.

"Har du till exempel tänkt på att det där kring kvinnors kön och skam även finns inbyggt i språket?"

Den skam jag mött har uttryckts som att det är fel att fascineras av den kvinnliga kroppen på mitt sätt. Skam för att erkänna och visa att jag (liksom de allra flesta män och många kvinnor) är fascinerad av den magiska, gudomliga fittan - symbolen för livet självt. Och jag har även fått möta den skam som är förknippad med att vara sexuell, att ha en kropp och att vara kvinna och ha en fitta. 
Har du till exempel tänkt på att det där kring kvinnors kön och skam även finns inbyggt i språket? Blygdläppar på svenska, danskans skamlæber och tyskans Schamlippen är knappast benämning på något man ska vara stolt över! Eller? 

Sakta började jag göra markeringar, till exempel att medvetet använda ordet fitta, även i sammanhang där det har känts obekvämt. Därför att det blev ett väldigt medvetet och konkret sätt att återerövra och stå för en positiv associering, istället för tillåta det vara något konstruerat, nedvärderande, smutsigt och skamligt. Sakta lärde jag mig att om jag kunde komma förbi obehaget - mina egna skamkänslor - och istället komma i kontakt en min nyfikenhet ur en respektfull och kärleksfull plats i mig, så hände det något. 

"Jag började komma skammen på spåren och lära mig hur skammen fungerar i oss."

I takt med att jag började utbilda mig till terapeut - och senare vara verksam som sådan - så började jag också förstå vad det var som hände i mig och i andra. Jag började komma skammen på spåren och lära mig hur skammen fungerar i oss.  Under ett 10-tal år har jag jag mött klienter, lett workshops, kurser och utbildningar där skammen varit en central del. Oftast har det handlat om förhållandet till kroppen, men inte alltid.  Där vi tillåtit oss att känna obehaget. Där den ”normala” och inlärda reaktionen varit att fördöma, välja bort eller blunda, så valde vi istället medvetet att stanna kvar i känslan. Och kliva in i skammens skugga. Utmaningen har varit att stanna kvar i vår sårbarhet, utan att försöka fly. Och sakta uppleva hur rädslan och skammen tappar sin kraft. Uppleva hur vi istället får tillgång till mer av oss själva, till vår självkänsla, till vår livsenergi, vår kreativitet, vår sexualitet och vår empati. Det finns en amerikansk forskare vid namn Brene Brown som förklarar detta på ett underbart sätt.

Men trots denna ”träning” under många år, kan jag inte påstå att jag själv är skamfri, men jag har kommit en bit på väg. För det handlar om träning, träning och träning - eftersom den värld jag ständigt möter därute har lärt sig att hela tiden ställa frågan: Vad ska andra tänka...? Och så är eländet igång - igen.

Så nu utmanar jag igen. Jag utmanar dig och den här gången även människor inom politiken, inom opinionsbildningen - jag utmanar beslutsfattarna. Det samhällsområde där jag var engagerad när jag var yngre. Jag utmanar mig själv, dom i slips och dom som sitter i sammanträden. För det är en utmaning, eftersom jag inom mig känner frågan: Vad ska dom andra tänka?

"En kultur där rädslan för skammen är en dominerande drivkraft. "

Hösten 2015 befann jag mig i Japan för att studera, lära och även ställa ut min konst. En kultur där rädslan för skammen är en dominerande drivkraft. Med värderingar och normer som under 1000 år byggts upp kring idéer som att veta sin plats i gruppen, att följa regler och att hela tiden tänka på det man tror är gruppens bästa.  Idag har Japan stora problem på alla nivåer (nationella och individuella), där just detta tänkande är en del av förklaringen och där en stark skamkultur håller tillbaka alla som vill vara annorlunda. Jag ville bara nämna något om detta, för att peka på den makt skammen kan ha på alla nivåer. Det finns mer - tyvärr..

Ett dramatiskt exempel är den så kallade hederskultur som finns i olika delar av världen och som blivit mera tydlig här i Sverige på senare år. En kultur som bygger på idéen att hedern är starkt kopplad till hur kvinnorna i familjen uppträder. Där kvinnan antingen är en hora eller madonna. I Sverige har vi haft flera tragiska och uppmärksammade konsekvenser av denna kultur, där yngre kvinnor dödats därför att deras sätt att vara ansetts dra skam över familjen. För att inte tala om det som är svårare att se. Det där vardagliga som är del av strukturer och traditioner, vars syfte är att kontrollera. För att skapa ett beteende som passar in i en världsbild där rädslan dominerar.  

Efter Japan hamnade jag på andra sidan planeten. Jag hamnade i Colombia, i det land där jag föddes och flyttade från som sexåring, då min mamma fått nog och flyttade tillbaka till ett tryggt Sverige med mig och min bror. Jag var tillbaka i Colombia, ett starkt katolskt land som präglas av en machokultur, där en intern konflikt pågått i ca 50 år och där det sexuella våldet mot kvinnorna varit ett vapen. När jag kom till Medellin, en stad som för 10-15 år sedan betraktades som en av världens farligaste städer, bestämde jag mig för att göra ett ”event” och visa min konst. 

"Så det blev ett samtal om skam."

Upplägget var att visa min konst genom ett bildspel och ha ett scensamtal där jag talade om min egen resa och mina erfarenheter relaterade till min konst. Så det blev ett samtal om skam. Och eftersom många av åhörarna var kvinnor så blev det även ett samtal om att vara kvinna i Colombia, där det sexuella våldet mot kvinnorna snarare är en regel än ett undantag. Ett sexuellt våld som ofta var direkt, men som även kunde vara indirekt. En tillvaro där gränser trampades på, där respekten för varandra hade satts på undantag och där rädslan dominerade. Rädslan för det som skulle kunna hända, rädslan för vad andra skulle tänka och rädslan för att inte bli trodd. Där friheten att vara sig själv hölls tillbaka, dels genom olika mer eller mindre synliga strukturer och dels genom rädslan att känna skam.

Jag blev förbannad. Frustrerad och ledsen. Och jag kunde känna igen det de berättade. Från Sverige, från Grekland, från Japan, från USA där man till nu valt en sexist till president och där dubbelmoralen frodas… Machokultur, hederskultur, skamkultur, dubbelmoral, sexism - alla hämtar de sin kraft och energi i vår skugga - vår rädsla för vad andra ska tycka, rädsla att komma i kontakt med vår egen skam. Den kvällen väcktes idéen att använda min konst, det konstnärliga uttrycket för att utmana och få människor att reagera. Inte bara i Colombia, utan just där betraktaren är. Till exempel i Stockholm, Damaskus, Berlin eller Gislaved. Min tanke är att genom konsten ge röst åt  kvinnors egna berättelser av det sexuella våld de utsatts för. Ett uttryck som fungerar över kulturella skillnader. 

"Jag vill väcka uppmärksamhet, skapa en reaktion, en känsla hos betraktaren som kan leda vidare och bidra till att fler förstår." 

Jag vill väcka uppmärksamhet, skapa en reaktion, en känsla hos betraktaren som kan leda vidare och bidra till att fler förstår. Förstår vad som händer när en kvinna utsätts för ett sexuellt övergrepp. För det är inte bara en handling som sker vid ett tillfälle, och det är inte nödvändigtvis fysiskt. Det är så mycket mer och har konsekvenser långt efteråt. Och det påverkar så mycket mer än bara den enskilda kvinnan. Då spelar det inte någon större roll om övergreppet skett i Sverige, Colombia, Tyskland eller Syrien. Dessa attityder, kulturer, skambeläggning och stigmatisering sker i de samhällen där vi människor har svårt att hantera sexualiteten. 

Giftet som skammen sprider smittar oss, därför att det kommer i kontakt med vår egen personliga skam.

Där någon t ex kan insinuera eller rent av påstå att det var hennes fel, därför att hon var klädd på visst sätt eller därför att hon följde med. Och så länge som skammen kring sexualiteten finns där i skuggan, så länge kommer problemen finnas kvar. Det påverkar våra relationer och det sprider rädsla. Ta bara en så simpel sak som att gå hem när det har blivit mörkt. Betydligt fler kvinnor än män känner rädsla för en det.

Kränkningar som även finns i strukturer, i normer och värderingar, framförallt i kulturer som vilar på patriarkala idéer. Övergreppet sker därför att hon är en kvinna och övergreppet hämtar sin energi ur skuggan där vi gömmer vår egen skam. Och det kommer fortsätta kvar så länge som vi inte vågar känna oss obekväma. När vi dömer, försöker hitta kulturella eller sociala förklaringar, då vi tittar bort eller blundar. 

Nu när vi i Sverige tagit emot människor som kommer från andra kulturer, som flytt från död, våldtäkter och förtryck så blir det än viktigare att stå upp för det vi anser vara självklart - respekten för varandra. Ett övergrepp är ett övergrepp - även om den som utsatts är en kvinna och även om det stämplats som sexuellt. Här behöver politiker, andra ledare och opinionsbildare i samhället vara tydliga - oavsett om de finns i Colombia eller Sverige. 

"Vi behöver lära oss att våga stå upp, sätta gränser och inte minst att försvara dem. "

Vi behöver lära oss att våga stå upp, sätta gränser och inte minst att försvara dem. Även i dom vardagliga småsakerna. Och det är här som det projekt jag vill göra har sin mer offentliga och utåtriktade roll. Att väcka frågan, att göra något som kan kännas obekvämt och att peka på vår oförmåga. För den här oförmågan har mycket större konsekvenser än att kvinnor råkar illa ut. Den sprider rädsla och tron att kontroll kan skapa frihet och trygghet, när det i praktiken är tvärtom. Det börjar hos var och en av oss. Den insikten och den förmågan är viktig för oss alla. Vi alla, även du som är en stor och stark karl, kan bli vinnare - om vi kan ta tag i det här.

Vi behöver förstå att så länge som vi själva undviker obehaget som vi känner när vi kommer i närhet av vår egen skugga, i närhet av våra egna skamkänslor och rädslan för vad andra ska tänka, så kommer det fortsätta. För det är där i vår mörka sida som övergreppet har sina rötter. Det är där vår oförmåga att markera gränser har sina rötter. Det är där kränkningen hämtar sin kraft. Och hon som kränks genom övergrepp och sen genom våra undfallande blickar kan vara din mamma, din syster, din dotter eller rent av du.

Så när jag kliver ut på banan, när jag utmanar så känner jag mig obekväm. Jag känner skammens våta och kvävande filt vaja tungt ovanför mig. Men jag står kvar och låter den inte få något fäste även om det känns lite kletigt. Och jag utmanar dig att kliva in din egen skugga för att och dra ut skammen i ljuset. 

Är du med?

Prins Carl-Philip och jag...

Foto Erika Gerdemark, Copyright Kungahuset.se

Om förändringar i relationen till en annan person... 
Carl-Philip och jag, lika och så olika. 
Och slutligen några ord på vägen, från en man med viss erfarenhet, kunskap och träning - till en någorlunda nybörjare.


Idag den 13 juni kommer vara en väldigt speciell dag i Carl-Philips och även i mitt liv. En dag vi kommer att minnas. En dag som handlar om stor en förändring i relation till någon annan.
Där satt jag och körde tillbaka till Helsingborg från Malmö. I radion kunde jag höra referatet från prinsens bröllop. Han hade precis kommit in i Storkyrkan och radioreportrarna sa flera gånger: Han ser så lycklig ut. Så klart, annars vore något väldigt fel. Han är en man som ska gifta sig med den person han älskar. Tyvärr råkar han ha hamnat i en taskig sits, så allt sker inför en jättestor publik som bevakar varje sekund och han har säkert inte kunna bestämma särskilt mycket själv.

Själv satt jag i efterdyningarna av att lämnat Charlotte vid stationen i Malmö. Nästa gång vi ses är antagligen först om 3 månader, på en liten ö i Grekland. Så länge har vi inte varit utan att träffas sen 2003. Nu har vi skilt oss på alla formella sätt och i praktiken - hon bor i Stockholm och på onsdag sätter jag mig på ett flyg ut i världen - utan att vara riktigt säker på vad som kommer hända.

När jag satt där i bilen, med tårarna rinnande nedför mina kinder, så kom jag att tänka på den gång för nästan 12 år sedan. Då Charlotte och jag gifte oss. Bara något 10-tal mil längre norrut än där jag var idag. Så olika jämfört med Carl-Philip. Ingen visste att vi skulle gifta oss, det blev en överraskning för alla, även för våra barn som var med. Ceremonin skedde vid en ruin, på en halvö i en liten skogssjö och vi var omgivna av näckrosor. Jag minns vi hade rosa flipflop på oss... Tänk så olika, men ändå så lika, prinsen och jag. Två män som skulle manifestera sin kärlek, träda in i äktenskapet - och även jag var väldigt lycklig - fast våra arrangemang och omgivande förutsättningar lite olika.

Så där satt jag alltså i bilen, och kunde höra om tillfället då de skulle träda in i sin gemenskap och visa världen sin kärlek. Jag satt där i bilen - både bildligt och bokstavligt på väg bort från den gemenskap som jag befunnit mig i. Visserligen har nedmonteringen av densamma pågått sedan sent i höstas - och idag var kanske det i praktiken största steget. Fram tills nu har vi ändå setts varje månad. Och oavsett vår formella status och geografiska distans, så kommer Charlotte alltid ha ett speciellt rum i mitt hjärta.

Men, då jag satt där så det var verkligen märkligt att dels känna allt det där som är kopplat till vår förändrade relation. Sorgen, saknaden, förlusten och samtidigt höra att just nu var en annan man på väg in i det jag har lämnat nu. Men jag kan tänka mig att det han kände var sånt som gemenskap, vi-et, glädjen, det gemensamma projektet och den obeskrivliga lyckan.... Känslor som jag kände för 12 år sedan. Så den 13 juni 2015 kommer vara en speciell dag i både prinsens och mitt liv. En dag som handlar om att ta ett stort steg i relation till en väldigt viktig person i våra olika liv.

Några ord till dig Carl-Philip...

Och jag vill passa på att ge Carl-Philip några råd på vägen. Från en man som har erfarenhet från 2 äktenskap och ett gäng relationer. Från en man som jobbat mycket med mig själv, min "inre ryggsäck" och mitt "inre barn" och jobbat tillsammans med många människor kring relationer av olika slag. Och kanske kan han behöva höra det mer än andra, eftersom han är i sin egenskap av prins, till stora delar ett resultat av pucko-världen - i kubik.

För dig som inte vet vad jag menar med pucko-världen så är det resultatet av alla de idéer och tankar som vi människor hittat på. Alla uttalade och outtalade regler, rädslor, traditioner, etikett, etc... Och i sammanhang där det finns kungligheter finns det dessutom massor av uppträdanderegler, som inte gäller i min närvaro.
För han, liksom vi andra har t ex rött blod, blir förkyld, ledsen, besviken, svartsjuk, glad, kåt och stolt. Han liksom vi andra känner skam och skuld. Och allt det här har han med i sin "inre ryggsäck" när han möter sin Sofia - på samma sätt som jag haft min ryggsäck då jag mötte Charlotte. Han liksom vi andra har fått en massa erfarenheter under sin uppväxt som gör att han ser sig själv på ett visst sätt - och det gäller oss alla.

För i grunden är Carl-Philip inte mer än en snubbe som fyller 40 om några år och idag har han manifesterat sin kärlek till Sofia - vilket inte märkvärdigare än det Charlotte och jag gjorde för snart 12 år sedan. Men till skillnad från dom allra flesta andra så har Carl-Philip växt upp i en miljö där det finns en mängd regler för hur tillvaron ska vara och betraktas, helt oberoende av vem Carl-Philip är och vill. Det vill säga - puckovärldens regler i kubik.

Så det jag vill ge dig - och här vänder jag mig direkt till dig Carl-Philip - är några ord i samband med en manifestation som denna. Ha dom med dig - jag tror att du kan ha nytta av dom - jag skulle ha haft det - om jag vetat och förstått dom då:
- Var sann mot dig själv och hör den där inre rösten, även när den säger något annat än vad omgivningen vill. Var sann redan från början av relationen - tro inte att det blir lättare sen.
- Du har 100 procents ansvar för relationen.
- Lär dig om dig själv, det som är just ditt "elände" i din inre ryggsäck - och ta ett eget ansvar för det.
- Du kan inte förändra din partner - däremot kan du påverka dig själv.
- Kommunicera! Det betyder att verkligen lyssna och att säga det som är viktigt för dig - även om du tror att Sofia kommer reagera negativt. Ta risken!
- Träna på att vara närvarande, att inte kastas in i reaktioner och beteenden som har sina rötter i historien och som hämtar sin energi och riktning från vårt "inre sårade barn".
- Var kvar i relationen, bara så länge som du kan höra och känna ditt JA till Sofia.
- Undanhåll inget - var hellre överdrivet ärlig mot Sofia.
- Sexualiteten ÄR viktig. Både din och hennes - så låtsas inte! Den som kommer förlora på det är du själv, Sofia och er relation.
Carl-Philip, om och när du några frågor eller funderingar så är du välkommen att kontakta mig. Kanske jag kan ge dig något ord på vägen och ge dig någon bra träningsövning att göra. Eller så kanske du inser att det nog skulle vara bra att få träna lite på att ta bort en del av det som pucko-världen prackat på dig under ditt liv.

Nu ska jag fortsätta packa mina saker - på onsdag ska allt vara borta och rensat. Några kartonger kommer jag förvara här i Sverige, resten hamnar i den packning jag tar med mig.

Ett fyrfaldigt leve för kärleken!
Den leve:
Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!


Charlotte skriver på sitt fina sätt om vårt avsked här.

Om att välja livet och våga riskera

Idag har fotografen och mäklaren varit här. Vårt hem, sen 2007 har fotograferats och är snart ute på nätet - till försäljning. Charlotte har varit hemma några dagar, vi har putsat och fejat och tagit ytterligare några steg mot att inte längre vara ett "äkta par". 
Den medvetna delen av förändringen sker med  små steg. Baby-steps... I november ett medvetet beslut. Sedan fanns det en möjlighet för Charlotte att bo i Stockholm ett tag så nästa steg blev att hon tillfälligt blev Stockholmare.  Nu hitta mäklare och komma igång med att börja avveckla vårt gemensamma hem och sälja det till några andra. En både konkret och väldigt symbolisk handling. Väcker tankar kring att bryta upp, förändra och ta risker... Får även ögonbryn att höjas, eftersom vi är ju "experter" på relationer.

Unik - men ändå inte

Egentligen är ju det vi går genom något som många andra gått genom, går genom och kommer gå genom. Ur den aspekten är Charlotte och jag "bara" några sandkorn bland alla andra i skilsmässoöknen. Dessutom är det inte första gången vi gör en sån här förändring. Men ändå så är det bitvis jobbigt när jag väl är mitt i händelserna. När jag ser hemmet få en make-up, för att se snyggt ut i prospektet.
Och jag inser att alla och allas såna här processer är unika. I vårt fall med just de speciella egenskaper och förutsättningar som fanns hos oss. Vi har varit genom mycket tillsammans, i stort och i smått, och mycket av det som finns här i vårt hem speglar dom uppelvelserna. Förändringen triggar gamla och bekanta sår såklart, men sen finns det även sådant som är nytt som rör just den här förändringen.  Och jag får tillfälle att känna, att lära och att träna på att vara närvarande i nuet. Det blev inte som tänkt - men vad brukar bli det?

Ta risken

Ja, det är smärtsamt att lämna, att släppa och att avsluta - utan att veta vad som finns bakom hörnet. Det är spännande och utmanande också. Och ja, jag är  nyfiken. Att lämna plats och utrymme för något nytt, att undersöka hur min energi vill ta form imorgon - och hur tillvaron tar emot mig… För trots det jobbiga finns det en insikt hos oss båda som gör att vi bestämde oss för den här förändringen.
Att vi tror att det finns något större och att vi inte nöjer oss med något som vi tror kan bli bättre. Vi tar risken…  Och så inser jag att oavsett vad vi gör - så tar vi risken. Livet har aldrig några garantier - även om vi för det mesta lever som om det var så. Vi vet inget om hur en relation kommer utvecklas och vi vet inget om vad som kommer hända imorgon. Inte ens om det finns skriftliga avtal - det har vi fått lära oss den hårda vägen.

Men ni är ju experter?

Flera gånger har jag fått frågan kring vår skilsmässa. Va, ska ni två skiljas? Allt verkade ju så bra och ni är ju relationsexperterna!  

Ja, vi är duktiga på relationer. Att jobba med relationer - som Charlotte och jag gjort de senaste åren - innebär inte att det bästa är, att man i alla lägen måste hitta tillbaka till det som varit. Relationen i sig har inget egenvärde om inte den är ett resultat av ett frivilligt och medvetet val från dom som relaterar. Men de allra flesta verkar tro det. Det gäller de klienter vi haft och har - och inte minst oss själva. Och det är inte så konstigt, vi får ju lära oss redan i blöjåldern kring tvåsamheten. Så levde de lyckliga i hundra år, och när vi blir lite äldre och kliver in i instutionen äktenskapet - tills döden skiljer oss åt. Att göra den här förändringen som vi gör, är ett sätt att bryta med den idéen. Att se tillvaron som den är. Ibland går det inte att fortsätta som tänkt, och då är utmaningen att acceptera det. Konsten blir att hitta till ett nytt läge där relationen fortfarande känns bra.

Såklart har jag även ställt mig själv frågan: Är detta beslut det bästa? Tja, det är som livet i stort - dvs inga garantier. Jag måste våga lyssna inåt och våga lita på magen eller min inre röst. Även om det alternativ jag väljer inte (heller) har några garantier. Och dom garantier vi tror oss ha kan snabbt visa sig vara en illusioner. Vi har båda lyssnat inåt och vågat se det som ÄR, inte dölja det med den illusion som så många försöker att hänga kvar vid. En illusion som göder lögner, frustration, otrohet, vanmakt...

Nej tack! 

Jag tar ett djupt andetag och hoppar ut i det vi kallar för livet - så får jag se vad som händer!


----------------------------------

Häng med på en endagskurs i Malmö 31/1!

Kursen Våga komma närmare ger dig detta:
Den här dagen kommer ge dig en introduktion till hur du vågar komma närmare dig själv och andra samt hur du

förbättrar din egen självkänsla. I samband med kursen bokar vi tid för en enskild uppföljande coachning, där vi under en timme där vi går genom de insikter du gjort under kursen och de utmaningar du står inför.
Kursen innehåller olika slags övningar, rörelse, dans och samtal/föredrag.