Jag är sån! Eller inte…

Akademiens förfall och tragedin kring chefen för Stockholms stadsteater är liksom skenande sjukskrivningar, utanförskap, kulturkrockar och #metoo exempel på ett av vår tids stora problem. Vår oförmåga att hantera relationer på ett bra sätt. Och det rullar bara på! Var finns insikterna, nytänkandet och framförallt det personliga modet? Särskilt bland dem som söker vårt förtroende i höstens val?

Har du en relation? När frågan ställs har vi lärt oss att den handlar om kärleksrelationen – gift, sambo eller singel – och det skapar en idé om att vi bara har en relation. Och visst är just den relationen viktig i vår tillvaro, det kan nog alla hålla med om – en relation med stor förmåga att påverka. Till exempel, se bara vad otrohet och svartsjuka orsakat genom historien. 
Men vi har ju många fler relationer, och är det så även i dem? Att de kan påverka oss på liknande sätt? Och att vår bristande kunskap om relationer får oss att acceptera, abdikera och konstatera: Jag är sån. Och så rullar eländet på. 

Vi träffar massor av människor – på jobbet, hemma, vänner, grannar och släktingar. Vi relaterar till ALLT och ALLA. Det är genom relationerna vi navigerar i världen och tillvaron, och viktigast, vi har en relation till oss själva. Där finns våra föreställningar och vår personliga historia, sådant vi ständigt bär med oss. Viktigast, därför att det är därifrån som vi relaterar med vår omvärld. Och det är där som relationerna kan gå snett – utan att vi förstår.   

"Och det är där som relationerna kan gå snett – utan att vi förstår."   

Så våra relationer är många och de väcker olika intresse. Finns det energi i relationen så är den intressant därför att den väcker en känsla/drivkraft – som kärlek, rädsla, skam, hat, lust, hunger, äckel, ilska, passion, ömhet, stolthet, samhörighet, irritation eller panik. Energin i en relation kan förändras både i styrka och i kvalité. Exempelvis i relationen till en nära vän som du upplever har svikit dig, eller till en livspartner som funnits med under en längre tid – relationer som innehåller många känslor. Om de tappar energi, blir de ointressanta och vi går vidare. Jag brukar tänka mig de olika känslorna utmed en axel som beskriver kvalitén på känslan eller drivkraften bakom ett beteende. I ena änden finns kärlek, som präglas av nyfikenhet, i den andra finns rädsla som präglas av kontrollbehov – sen finns allt däremellan. Men utan energi – blir det ointressant.

Det jag upplevt genom mina relationer är alltså en utgångspunkt för det beteende jag lär och utvecklar. Viktigast är barndomens relationer, då vi suger åt oss, är lättlärda och där perspektivet är barnets med allt vad det innebär. Där läggs grunden till den där viktiga inre, personliga platsen – ur vilken vi relaterar och utvecklar beteenden och som vi senare, som vuxna, tar med in i olika sammanhang, t ex till jobbet, krogen och in i familjen. Vi förminskar oss och kan bli destruktiva. Och eftersom vi inte har rätt kunskap så tänker vi: Jag är sån!
 

I den dåliga relationshantering finns förklaringar till de problem som berör oss människor – för det är ju det vi gör hela tiden – relaterar. Allt fler mår psykiskt dåligt, blir stressade, utbrända och sjukskrivs. Det kostar gigantiska summor år efter år i form av sjukpeng, rehab, produktionsbortfall och mänskligt lidande. Här finns en förklaring till varför vi fått uppleva fenomenet #metoo. Därför vi skapat en kultur där det är ”ok” att relatera till kvinnor på ett visst sätt, i kombination med att vi har svårt för att relatera till sådant som rör sexualiteten. Det bidrar till kulturkrockar, utanförskap och segregation. För självklart uppstår det relationsproblem när människor uppvuxna i mellanöstern kommer hit och möter vårt samhälle och människor uppvuxna här. Och i dagarna har vi i massmedia kunnat följa hur relationsproblemen förvandlar vår tyngsta kulturinstitution till en sandlåda. 

"Och i dagarna har vi i massmedia kunnat följa hur relationsproblemen förvandlar vår tyngsta kulturinstitution till en sandlåda." 

Relationsproblemen skapar problem på alla nivåer, och i ALLA sammanhang där vi relaterar till varandra. På Rinkeby torg, på jobbet, runt Akademiens sammanträdesbord och hemma i TV-soffan. Men istället för att våga gå till orsaken – relationsproblemen – så siktar vi på symptomen. I politikens fall blir det åtgärdspaket, som utgår från rädsla och kontrollbehov. Fler poliser skapar inte långsiktiga lösningar på problem som bottnar i utanförskap. Lagstiftning om samtycke kommer inte få bort sexuella övergrepp. Strängare krav på Försäkringskassan får oss inte att bättre. Möjligen sker marginella och kortsiktiga förbättringar – the show can go on – men grundproblemen finns kvar.

Nu kanske du anar att det här är stort. Vi alla har många relationer och de har förmågan att påverka vårt beteende och våra val. I stort och i smått – ofta negativt. Problem som kan minskas om många fler får kunskap. För ”jag är sån” är inte sant! 

"För ”jag är sån” är inte sant!"

Relationer kan förändras, beteenden är inlärda och vi kan lära om. Jag har sett det själv och vi alla har den erfarenheten. Men eftersom vi sen blöjåldern har fått lära att det är någon annan som har ansvar för hur vi mår och känner, så har vi – både som individer och kollektiv – tappat kontakten med den egna förmågan och ansvaret. I grunden är det inte så konstigt. Men, det behövs kunskap, stora förändringar, tid och stöd, eftersom det inte fungerar med en burk lyckopiller och en broschyr. Mycket av den kunskap som behövs finns redan och den används, men bara marginellt. Den är dessutom fragmentiserad och ger inte en helhetsbild. Och som vanligt finns även ett motstånd till förändring (rädsla och kontrollbehov), särskilt från dom som får sitt levebröd och sin status från nuvarande problembild. Så förändringar kräver insikt, engagemang och mod.

Det konstiga är att så få av oss förstår vad det betyder. Betyder för att kunna hantera vår tillvaro och de utmaningar vi står inför – att här finns stora vinster att göra på samma sätt som vi tidigare gjort med till exempel ”Håll Sverige Rent” och energisparandet. Vinster på individnivå, organisationsnivå och nationellt. Det handlar om vår vardag, de olika sammanhang vi befinner oss i och nationellt. En folkbildningskampanj behövs för att fler ska se sitt eget ansvar och förstå ”Jag kan ändra”.

I år har vi val. Vi ska välja väg inför framtiden. De etablerade partierna söker förnya sig, men misslyckas. Vi erbjuds gammal skåpmat – även om det är i nya skålar. Ingen verkar på allvar ha fattat den dolda potential som finns i det här med relationer, man pratar mest om symptomen. Men, kanske är det inte så konstigt eftersom det krävs ödmjukhet, sårbarhet och personligt mod. Mod att ställa sig upp och ifrågasätta, visa ledarskap, ändra perspektivet och inleda färden åt andra hållet – för mera kärlek och nyfikenhet. Ett mod som ni politiker inte verkar ha. Eller?

Några intressanta länkar för den som vill veta mer

Samhällsekonomiskakostnader för sjukskrivningar

#metoo 1

#metoo 2

Om relationer

Mänskliga beslut

Uppväxtvillkor ochhälsa i vuxen ålder

REGERINGENSSTRATEGI INOM OMRÅDET PSYKISK HÄLSA 2016–2020

Nationella samordnareinom psykisk ohälsa

"Relationerär grundbulten i psykisk hälsa" 

EmotionalIntelligence Consortium

Samhällsekonomiskakostnader för arbetsmiljöproblem

Kramar, närvaro och ekonomi

Tänk vad vi skulle kunna göra med mer närvarande människor och några miljarder kronor!?

Vårt samhälle är alltför lite inriktat på att åtgärda problemen där de uppstår - dvs göra något åt orsakerna. Istället har vi skapat ett beteende där den som ser/äger problemet - dvs symptomen - tillsammans med dom som tjänar på att problemet inte åtgärdas, bara fokuserar symptomen. En strategi som är dömd att misslyckas - om målet är att minska problemet. Ungefär som att tro att den som säljer regnkläder skulle vara intresserad av att det slutar regna. Sedan börja av 90-talet har olika slags "lyckopiller" blivit en av storsäljarna i västvärlden - eftersom allt fler mår mentalt dåligt. En quick-fix som snabbt skapar en gråare och mentalt jämnare vardag. Där vår känslomässiga berg-och-dalbana plattas ut och blir rätt trist.

I höstas begärde Försäkringskassan om ett extraanslag för 2015. De behöver ytterligare ca 3 000 000 000 kronor, dvs 4 miljarder för att kunna möta en ökning av sjukskrivningarna. Deras prognos är att de behöver ytterligare 7 miljarder till år 2017. Då talar vi enbart om ökningen. Och ökningen beror huvudsakligen på psykosocialt relaterade sjukskrivningar. Dvs att människor inte mår mental bra.
Deras analyschef Laura Harman citeras i pressmeddelandet: "Än så länge saknar samhället tydliga förklaringar till varför sjukskrivningar med psykiska diagnoser ökar." 

Jag vill inte påstå att jag har förklaringen till allt detta. Alltså inte förklaringen med stort F. Men jag är fullt övertygad över att jag har en del av förklaringen - till varför de (psykiska diagnoserna) finns och varför de ökar. Det skulle kortfattat kunna beskrivas: bristande närvaro.

Bristande närvaro?

Nu kan vän av ordning fråga: Va, är de inte närvarande? Jo, men det handlar om mental närvaro i det som är "här och nu". Vi människor har en utomordentlig förmåga att inte vara närvarande i det som händer just nu. Istället har vi tränat på att släppa in information i vårt mentala tillstånd som egentligen inte har med nuet att göra. Många gånger kan det vara minnen från vår historia som t ex skapar rädsla och stressen triggas. Det är där som problemet uppstår - som så småningom leder att Försäkringskassan måste be regeringen om mera pengar. Och bakom den begäran finns tusentals och åter tusentals personer som mår dåligt. Och beslutsfattarna vet inte vad de ska göra.

Hallåååå...

Hur stor del av förklaringen som den bristande närvaro är, vet jag inte. Men om vi vet att depressioner kostar samhället runt 60-70 miljarder varje år. Och om vi vet att de ökningar i utgifter som Försäkringskassan fått de senaste åren huvudsakligen förklaras av att människor inte mår bra. Så är även en liten andel av förklaringen värt mycket i kronor räknat - och för att inte tala om vad det skulle kunna betyda för alla de enskilda människor vars livskvalitet skulle kunna förbättras.

Manifestation

Det vi vill göra den 21 januari, i Malmö och i Göteborg, handlar egentligen inte om att kramas - även om det är det vi kommer göra. Och när jag skriver "kramas" då handlar inte om den chica  snabbkramen som mest sker för att alla andra gör så, utan om en riktigt nära kram som är minst 20 sekunder lång. En kram som sker då vi är fullt närvarande i mötet med den vi kramar.
Jag är med och genomför detta för att lyfta fram "närvaron" som ett sätt att skapa en bättre värld. En ökad närvaro bidrar till mera kärlek, mindre rädsla och en ökad nyfikenhet. En ökad närvaro bidrar även till lägre kostnader för Försäkringskassan, vilket är ett uttryck för att människor mår bättre. Det betyder att energi och resurser kommer frigöras för att kunna användas på ett bättre sätt. En värld där vi vågar komma närmare oss själva och varandra.

Man skulle kunna säga att det finns en dold potential.