Jihad, Marit Paulsen och Carolina Klüft

Det finns ett samband mellan jihad, Marit Paulsen, 11 september, barndom, Carolina Klüft, trauma och träning. Min tes är att vi kommer aldrig vinna över terroristerna genom att föra en intellektuell diskussion med egot - vi måste gå djupare än så. Läs så förstår du.

Hur ska man stoppa terrornätverkens rekrytering av unga män i väst? Frågan har blivit högaktuell efter att vi sen 11 september 2002 blivit matade med terrorister som bakom religiösa dimmor kommer
allt närmare och närmare vår ombonade vardag. Nu senast genom attentaten i Paris och Köpenhamn. President Obama trummar ihop viktigpettrar från hela världen för att diskutera terroristhotet. Och till skillnad från sin företrädare G W Bush så har Obama och hans medarbetare tänkt till och menar att man måste stoppa rekryteringen av unga män runt om i världen.  För om det är något världens ledare bör ha fattat efter katastroferna i Afganistan och Irak, så heter lösningen inte mera våld och bomber - utan kunskap, utbildning och träning.
Men kanske inte på det sätt du tror...

Religionen skurk?

Efter att ha sett SVT's intervju i Uppdrag granskning, av den unge jihadisten från Göteborg som redan varit nere i Syrien och krigat med IS, inser jag för miljonte gången att religionen är en av orsakerna till problemen. Eller rättare sagt, problemet är hanteringen av det tomrum /hål/behov som skapas genom upplevelser under barndomen. Och där något som paketerats som religion/livsåskådning blir ett svar, ett sätt att hantera tomrummet, som är förödande. Ett svar som ännu en gång sprider terror och död. Ett fenomen som gång på gång under mänsklighetens historia mer eller mindre effektivt utnyttjats av makthungriga gubbar som kallat sig presidenter, partiledare, präster, påvar, shejker, kungar, imamer... En paketering som påstår sig ha det enda och det sanna svaret (på behoven som uppstått i barndomen).

Barndomen skurken?

Jag ska göra det väldigt enkelt och förklara det där med "hålet" eller behovet så här:
Under våra tidiga år kommer de allra flesta av oss vara med om upplevelser som ur det lilla barnets perspektiv är omskakande i någon mening kanske till och med livshotande. För att förenkla det så kallar vi det ett trauma. Det är viktigt att understryka att det är ur det barnets perspektiv, eftersom en vuxen kanske inte ens skulle noterat händelsen.  Under alla förhållanden skapas någon form av mentalt eller känslomässigt "hål" - ett sug efter att känna mera trygghet - som är barnets sätt att i framtiden försöka undvika det som påminner om traumat. Och bland annat färgat av den erfarenheten, skapar barnet en bild av sig själv och sitt förhållande till omgivningen. Och med det som utgångspunkt skapas olika former av drivkrafter och beteenden.

Marit och Carro

Så när man frågar sig; vad är det som gör att någon väljer att göra något som många av oss inte skulle välja? så vill jag börja med att visa att upplevelser under barndomen styr mycket mer än vi anar. Vi börjar med två välkända kvinnor i Sverige. Marit Paulsen och Carolina Klüft. Utan att överdriva kan man konstatera att båda verkligen lagt ner ett stort engagemang inom sina områden. Marits område är mat och Carros område friidrott.

Nyligen berättade Marit i TV-programmet Min sanning om sina upplevelser som barn före och under 2a världskrigets Norge, där bristen på mat var en central fråga. En erfarenhet som senare skulle komma att påverka henne under resten av livet, både som privatperson och som opinionsbildare. Hennes livslånga engagemang som opinionsbildare har varit direkt eller indirekt kopplade till mat. I programmet berättade hon bl a att vid någon period fanns det 7 (sju) fyllda frysboxar hemma.

Och så har vi Carolina, som verkligen har haft en motivation att göra något som är utöver det vanliga. I bland annat TV-programmet Renees Brygga nyligen, berättade Carolina om vad som varit hennes drivkraft. Att idrotten blev hennes sätt att kunna ge igen, mot dom som mobbade henne. För på idrottbanan upptäckte hon ett område där hon verkligen kunde vara bättre och vinna över dom som mobbade henne.

Dessa två exempel, och jag skulle kunna redovisa många fler, visar hur upplevelser i barndomen har varit totalt avgörande för senare livsval och att vi i regel inte har en aning om det då det händer. De alla flesta kommer antagligen inte till den insikten. Vi tror att det ÄR så, eller att vi ÄR sådana.

Och när vi fattar dom besluten så kan de kännas relevanta ur barnets perspektiv - som handlar om att överleva. Och dessutom lär vi oss att undvika situationer som väcker den ursprungliga känslan (som ur barnets perspektiv kan vara en fråga om liv och död). För att  att möta de känslor, den rädsla och den smärta som den ursprungliga händelsen kan ha orsakat kan vara väldigt svårt och jobbigt. Då blir det enklare att placera utmaningen - eller svaret utanför sig själv. I till exempel idrotten, i engagemanget för mat - eller i det som uppfattas som den religiösa tron. Och den sistnämnda är lite extra raffinerad, eftersom den utlovar en fantastisk belöning - paradiset. Men det är en belöning som predikanterna inte behöver infria. Det är något som sker sedan - efter döden.

Inom psykologin finns det vetenskapliga teorier som beskriver detta på olika sätt. Själv har jag upptäckt det genom min egen resa och genom att möta andra på deras resor.  I exemplena med Marit och Carro så blir effekten av deras upplevelser i barndomen inte något som är särskilt jobbigt för oss andra att hantera, även om den där känslan de själva känt, den där drivkraften haft rädslan som ett stark inslag. För Marit rädslan för att gå hungrig och för Carro var det rädslan för att bli mobbad.

Killen från förorten

Tänk dig nu en kille uppväxt i någon av våra mer trista förorter. Föräldrarna kanske har kommit dit som flyktingar från t ex Afghanistan. Relationen mellan dom är kanske inte särskilt bra, kommunikationen i familjen är dålig och föräldrarna kanske inte kunnat få jobb. Killens växer upp i en situation där han inte känner sig älskad eller välkommen. Livet i förorten är inte särskilt utvecklande eller stimulerande, även om det går ok, för honom i skolan. Men inombords finns sen barndomen, en tomhet, ett sug efter att få tillhöra ett sammanhang. Att få tillhöra något större, att känna att livet har en mening - att känna sig behövd, att inte känna sig utanför.

Och så får han, i 15-16 års ålder höra en predikant... Han får höra svar som tilltalar honom och han får en beskrivning av världen som passar in i en tonårings sätt att se. En kanske ovanligt vilsen tonåring, eftersom hans känsla för Sverige eller Danmark eller Frankrike eller var nu förorten ligger, inte är särskilt djupt förankrad.
I den här unga killens fall är det lätt för predikanten att måla upp dom onda och dom goda. Vilket gör att det inte blir särskilt svårt att motivera den grymhet vi fått se prov på i olika filmer som cirkulerar på nätet. För det är ju de onda som får sona sina brott.

Predikanten uppmanar honom att agera, att göra något nu. Engagemanget väcks. Livet får en mening. Han hamnar i ett sammanhang. Och det där suget/behovet han känt hela livet får ett svar. Åtminstone så får han göra något där han slipper känna det där suget och den där tomheten. På samma sätt som Carros engagemang inom idrotten eller Marits engagemang kring maten. Att hans val är förenat med att riskera livet gör inget, eftersom predikanten utlovar en belöning om engagemanget skulle leda till döden. Ja, då är ju risken minimal. Det är rent av en möjlighet att komma till något ännu bättre.
Och ju längre vi får ägna oss åt att träna in den där beskrivningen av verkligheten - desto svårare blir den att förändra.

Träningsläger?

I den debatt som nu börjar ta fart nu, kring hur vi nu ska förhindra alla dom unga män som väljer att åka iväg och ansluta sig till t ex Islamiska Staten, så känns det som att politiker och byråkrater inte går så långt som behövs. Man riktar in sig på att skära av problemet vid marken men missar att

rötterna finns kvar. Och alla som har haft maskrosor i sin gräsmatta vet att om man inte tar hela roten så kommer det tillbaka, även om vi skulle ta i och lägga asfalt över. Men det kanske inte är så konstigt, eftersom vi tenderar att göra så inom många områden. Att undvika orsaken och göra det enklare - att försöka åtgärda symptomen.

I dom här fallen handlar det inte om en intellektuell diskussion där man ska lägga fram så bra argument som möjligt för det ena, och mot det andra. Därför att den där ursprungliga känslan, den som skapades under barndomen kommer aldrig att kunna argumenteras iväg eller övertygas bort. Den finnas kvar och kommer liksom maskrosen förr eller senare hitta tillbaka till ytan. Känslan måste mötas, tas hand om och förändras. Det är i grunden inte krångligare än all annan kompetensutveckling och färdighetsträning. Det behövs kunskap, utbildning och sedan träning.
Och ju äldre vi är, dvs desto längre vi tränat in den där bilden vi skapat och som kanske utnyttjats av en predikant av något slag, desto svårare är den att träna om. Det viktiga är att förstå att bilden är skapad av oss själva och sedan har vi tränat in en världsåskådning och tränat in beteenden baserade på den bilden. Det betyder att om vi skapar en annan bild, så kan vi förändra.

Det här är inget vi gör över en natt, utan det är ett långsiktigt arbete som har två fokus. Det ena är att hantera dom som idag är i riskzonen och satsa på en strategi som minskar skadorna. Det andra är att se till så vi får in den här kunskapen i vårt skolväsen, i hela vårt utbildningssystem. Kunskapen om att vi inte ÄR si eller så, utan det som inte har att göra med min fysik är i väldigt hög grad något som jag lärt och tränat in. Och om det jag lärt och tränat in inte gynnar mig - så kan jag förändra genom att lära om och träna nytt. Förutom att vi minskar risken att bli en exportör av jihadister eller något annat elände i framtiden, så kommer den kunskapen få en lång rad andra och för hela samhället VÄLDIGT positiva bieffekter.

Ditt fel att jag blir ledsen och besviken?

Jag blev kontaktad på Facebook. En kvinna, som vet vad jag jobbar med, hade funderingar och kände ett behov att dela, att få någon annans reflektioner. Det handlade om relationen mellan henne och tonårsdotter (tidiga tonår).
Hon berättade: Jag anstränger mig jättemycket, och igår hade jag verkligen ansträngt mig för att vi skulle få en fin dag. Vi gjorde det ena och det andra, men hon (dottern) var sur hela tiden. Så gick mitt halsband sönder - och en massa bitar "rann ut" på golvet. När jag bad henne hjälpa mig leta och plocka upp, var svaret nej. Hon var bara sur - och jag blev så ledsen och besviken. Men hon bryr sig inte. Jag försöker verkligen, men ibland orkar jag bara inte....

Det här inlägget handlar inte om alla de problem som kan uppstå i fältet mellan förälder och tonåringar. Utan om den där besvikelsen, det där nejet och det som väcks. Den där besvikelsen jag kan känna när något jag riktigt spetsat in mig på, något jag sett fram mot - inte blir. Och inte blir, därför att någon annan - vars medverkan är avgörande - inte vill. Jobbigt...

Den här känslan av besvikelse är något som vi kan vara med om i massa olika sammanhang. Inom familjen, på jobbet, i föreningen, etc... Det är något som kan ställa till mängder av problem, både för mig själv och andra. Och det kanske kan vara bra att försöka förstå det som sker. Annars riskerar jag att stöka till det ytterligare för mig själv - helt i onödan.

Kallt bad...

I det här specifika fallet var det dottern, som trots mammans alla ansträngningar, fortsatte att vara sur - och pricken över i:et när mammans halsband går sönder, att dottern väljer att inte hjälpa till att plocka upp delarna.

Jag känner igen känslan - tror jag - den där känslan som mamman beskrev. Att ha ansträngt sig, att vilja så väl och så händer något där den där ansträngningen inte blir bekräftad och erkänd - och personen som varit föremål för den här ansträngningen väljer att säga Nej. Hon borde ju sagt ja och visat lite tacksamhet. Eller?

I dom där situationerna är det så lätt att mentalt snubbla ner i minnet av barndomens kalla vatten - och känna det som att den andre puttat i mig. Och nu tror jag att jag ska drunkna och jag får inte hjälp att komma upp. För det är under barndomen vi lärt oss att det är någon annan som är skyldig till att jag känner det jobbigt. Där det är hennes fel. Ja, jag skriver hennes - eftersom det oftast var mamma som förnekade oss något, och det är i barndomen som vår förmåga att hantera såna här situationer grundläggs. Inte så konstigt att det är mamma, eftersom i de tidiga åren är många gånger hon som är den viktigaste vuxna personen i vår omgivning. Och när det inte gick att tvinga "mamma", så låg manipulationen nära till hands - och så kommer offret fram. Hur många har inte sett cocker spaniel-blicken? Eller tänkt tanken riktad mot den som är "skyldig" - jag ska aldrig mer... För att återgå till det inledande exemplet - där mamman genom att vara ledsen försöker få hjälp av dottern att samla ihop halsbandet.
Det jag vill säga är att, en hög grad av det vi känner och reagerar på en sån där situation är i stor utsträckning inlärt, och kopplat till vår barndom och uppväxt. Visst, det är jobbigt att hamna i det kalla vattnet. Men det var inte någon som puttade i mig, vattnet kanske inte är så där jättekallt och om jag skulle ställa mig upp så skulle jag märka att jag faktiskt bottnar nu när jag är vuxen.

Vad väcker det?

En sak som väcks är så klart besvikelsen, att jag går miste om något jag sett fram mot. Och det är ju alltid trist - särskilt om det är något som känns speciellt som jag går miste om. Som barn kunde nästan vad som helst bli speciellt. Väldigt speciellt... Så somliga av oss har fått mycket träning - särskilt om min omgivning har lätt att känna skuldkänslor. Det lär vi oss snabbt att använda till vår fördel. Krokodiltårar känner du säkert till...

Vissa aktiviteter förutsätter medverkan från en annan person - annars skulle jag ju kunna göra det själv. Jag kan t ex inte spela badminton själv - däremot kan jag gå på bio. Dvs ett nej skapar ibland mera praktiska problem.
Sedan kan det som väcks bli jobbigare om det är en specifik person som säger Nej. Som i exemplet med mamman som ansträngt sig,  och att det var just dottern som sa nej. Eller kanske en av de jobbigare varianterna, att min kärlekspartner inte längre vill fortsätta tillsammans med mig. Den insikten ställer många saker på sin spets - även om jag är med på beslutet. Några känslor jag personligen fått känna av i varierande grad den senaste tiden - eftersom jag själv precis går genom en skilsmässa. Rädslan för att bli ensam är stark. Känslor kring egenvärdet - ingen vill ha mig. Tillit - inte ens henne gick det att lita på. Behovet av att få bekräftelse spökar nog även här - Det finns säkert fler känslor som triggas. Och så klart - man har inte längre tillgång till allt det som var positivt - så det är ju helt klart en förlust.

Så besvikelsen över att det inte blev som vi ville och hoppades finns där. Den kan vara tung att hantera, och känslan blir inte lättare av att alla min barndoms besvikelser, stora och små, väcks till liv i förhoppning om att bli sedda och bekräftade. Så, istället för att se och hantera det - så är det lättare att peka finger på någon annan. Den här gången var det "hennes" fel - t ex den otacksamma dottern som inte hjälpte till - nästa gång är det någon annans.

Ansvarsfördelning

Visst om nu någon ändrat sig, eller någon som jag har förhoppningar på ger mig ett nej. Så är det jobbigt. Och visst - det var faktiskt hon som sa nej eller ändrade sig. Men att beskriva det som en hennes fel - är ändå inte rätt.
Ja, hennes nej - triggade en viss reaktion hos mig eller hos mamman med halsbandet. Men själva reaktionen och mitt beteendet är mitt ansvar. Och jag kan lära mig rensa bort det skräp som följt med från barndomen. Vattnet är inte så kallt, det var jag som snubblade, jag kan simma och jag bottnar dessutom.

För lika väl som att jag ska ha den självklara rätten att kunna ändra mig, att kunna säga nej och känna mig respekterad i det, så ska alla andra ha samma rätt. I min historia fanns en en gång en kvinna som var mästare på att inte respektera sådana beslut - utan istället drog igång stora skuldbeläggarkampanjen i syfte att manipulera fram ett nytt och annat beslut. Och det var ju mycket enklare, än att rensa bort skräpet som hon hade med från sin egen historia. För det är såååå lätt att göra på det sättet - att luta sig tillbaka och peka finger - det är hans/hennes fel att jag mår dåligt.

Besvikelsekänslan, den finns där och den kan vara mer eller mindre relevant. Om jag nu ger mig ut att vittja kräftburar inför den stora kräftfesten och det visar sig att burarna är tomma - så klart jag kommer bli besviken och jag får ett praktiskt problem. Om sen den där kvinnan jag spanat in och flirtat med ett tag plötsligt skulle ändra sig, och inte komma på festen - så kommer jag bli besviken och ledsen.  Eller att den relation som jag under 11 år haft med Charlotte tog slut - så kan jag känna en besvikelse och en sorg. Och det tycker jag är helt ok att jag känner i alla dom där fallen.
Men att det skulle vara någons fel? Eller att det skulle ha med mitt värde att göra? Eller att inte acceptera och skuldbelägga?
Nej! Men det är inte så lätt alla gånger, skräpet från barndomen har en förmåga att hänga sig fast...



Vill du lära mer om hur barndomen stökar till just din tillvaro som vuxen?

Gör en primalcoachning! Läs mer här!

Är det verkligen du som bestämmer? och om Primalcoachning.

Ibland reagerar vi på ett sätt som känns märkligt, och ofta inte alls är till vår fördel. Efteråt kan vi ställa oss frågan: Varför gjorde jag så? Och du har säkert varit i situationer där känslan varit att dom du betraktat uppfört sig som småungar i en sandlåda, inte som de vuxna du ser. Förklaringen är antagligen att det är våra "inre barn" som är i farten. Det "inre barnet" kidnappar oss,  vi reagerar för att undvika känna rädslan för något -och så styr "barnet" våra liv. Fast vi är vuxna. Vi förminskar oss själva. Vågar inte. Håller tillbaka. 

Om du vill - så kan du ändra på det!

Vårt inre barn

Det som ibland kallas för "vårt inre barn" är prägling från barndomen. Barndomen, den del av våra liv där vi skapar den grundläggande bilden av oss själva, och som vi har med oss sedan i livet. Där bestäms  även hur vår relation till omvärlden ska utvecklas - det vill säga, hur vi ser på oss själva i relation till andra (partners, föräldrar, kollegor, chefer, grannar, auktoriteter, etc).
Man skulle kunna säga att det är några av de viktigaste byggstenarna i det fundament som vi står på under resten av livet - även när vi är vuxna. Inom psykologin och inom personlig utveckling kallas det ibland för primala frågor.  Alltså sådant som var av betydelse under vår tidiga barndom. För många av oss skapar det här "inre barnet" en hel del problem, och vi begränsar, förminskar oss och våra liv.

Som barn är vi med om olika saker, som från barnets perspektiv ibland upplevas handla om liv och död. Det kan vara fysiska eller mera mentala upplevelser. Det kan vara enstaka händelser eller det kan vara något som sker över längre tid. Erfarenheter som ur barnets horisont blir en anledning att "bestämma något". Att något är "farligt" och att just detta farliga måste undvikas. Så föds olika beteenden hos oss.

Ett beteende som i regel går ut på att undvika olika situationer.

Ett beteende där att slippa känna rädslan blir en  starkt drivkraft. Ett beteende som sakta blir en del av oss själva. Jag är sån!

Betraktat ur en vuxens perspektiv så kanske händelsen inte ens skulle noterats och än mindre vara farlig. Men då är det ett perspektiv där vi har hunnit skaffa erfarenheter, kunskap och inte minst styrka.
Barnets perspektiv är ett helt annat.

Som barn är vi helt beroende av vuxna, dvs framförallt våra föräldrar, och att då blir relationen till dem central. Som lite äldre barn är man även mer beroende av att tillhöra ett sammanhang (t ex en familj, en grupp, en skoklass, en klubb, etc), och då blir sammanhangets värderingar, reaktioner, känslor, etc - väldigt viktiga. Och det som riskar att inte få vara med blir väldigt farlig.

Allt detta sammantaget skapar något inom oss - som vi kan kalla för vårt inre barn. Vars starka drivkrafter är bland annat att se till så vi överlever, får bekräftelse och inte utesluts ur vårt sammanhang. Det styr våra liv - om vi inte gör något åt det.

Begränsande idéer

Vårt "system" - dvs allt som är jag, är så fantastiskt så ibland kan vi glömma eller förtränga den ursprungliga orsaken som orsakat ett visst beteende, och efterhand tror att "vi är såna". Och vi utvecklar beteenden som bygger på idéer som:

• Jag är inte accepterad • Jag har inget värde • Jag retar mig på sånt som andra gör. • Jag vågar inte hävda mig. • Jag är tyst. • Jag tillåter att mina gränser kränks. • Jag är gränslösa. • Jag åsidosätter mig själv. • Jag litar inte på andra. •  Jag går snabbt i försvar. • Jag ska vara alla till lags. • Jag ska inte gråta. • Jag skäms för allt. • Jag får inte göra andra arga på mig. • Jag måste ha andras bekräftelse. • Jag får inte göra fel. • Det är andras fel • Jag får inte misslyckas • Jag måste ta ansvaret • Jag ska inte lyda • Jag måste klara mig själv • • • •

Rationellt? Tja, det beror vilket perspektivet är. Men, det är inte särskilt rationellt att vara vuxen och agera som ett barn som inte vill bli rädd. Och om vi inte förstår och lär om - så kommer vi fortsätta agera helt idiotiskt ibland.

Om vi skrapar lite på vår yta och vår historia så kan vi alla säkert hitta vilka idéer som styrt våra liv. Kanske du känner igen någon eller några av dessa - eller så hade du andra. För somliga har dessa idéer haft en mindre betydelse och för andra så har det dominerat hela livet.

Min egen erfarenhet

För mig blev idéen jag är inte accepterad en av de idéer som dominerat mitt liv. Första gången jag mötte det var när jag var runt 20 år fick höra av en vän: En sak som är bra med dig är att man alltid vet att du tycker att alla andra är idioter. Och visst låg det något i det han sa. Alltså att min attityd och mitt beteende var sådant. Det var mitt sätt att skydda mig. Genom ironi och att vara tuff, så kunde jag hålla en distans till alla andra. Inte låta någon komma nära och undvika situationer där jag skulle kunna riskera hamna en sits där någon skulle kunna välja att inte acceptera mig. Att det sedan innebar att jag samtidigt sa nej till alla som skulle acceptera mig tänkte jag aldrig. Rädslan var drivkraften. Såhär i backspegeln kan jag se många beslut jag fattat under mitt liv, där drivkraften varit den där rädslan. Där jag valt bort nyfikenhet och kärlek. Fast det fattade jag ju inte då - jag var ju sån. Men idag vet jag bättre, jag har lärt om och mitt inre barn är betydligt lugnare och tryggare idag än för 10-15 år sedan. 

Primalcoachning

Primalcoachning är en process där du får undersöka din barndom och möta ditt inre barn. Du lär dig förstå vad det är som driver det där inre barnet och du får verktyg att kunna förändra de beteenden som inte gynnar dig. Du får möta ditt inre barn, lära känna det samt de idéer och rädslor som barnet bär på. Det ger dig en möjlighet att reflektera över varför du agerar som du gör nu när du är vuxen. Antagligen kommer du upptäcka att ditt inre barn har en rätt stor makt i ditt liv. 

Primalprocessens mål är att du som vuxen ska ta tillbaka den makten och att skicka iväg barnet att leka, istället för att försöka hantera konflikter, möten med andra vuxna eller hantera andra situationer som kan kännas farliga.  Hör av dig så berättar jag mer!

Läs mer om primalcoachningen här.