Några insikter såhär i början

Några reflektioner såhär när jag lämnat min Helsingborgstillvaro, mitt tonårsrum - eller väntrummet - som tiden från april fram tills nu känts som. Reflektioner kring att fråga om hjälp och om olika utmaningar och annat jag ställs inför. Att vårt sätt att se det vi står inför nästan alltid går att se på fler sätt.

   

Det känns skönt att ha kommit iväg. Att inte längre stå och trampa, liksom hästarna i en tävling innan dörrarna öppnas. Visst finns det saker som krånglat men nu har dörrarna öppnats!

Först jag vill även passa på att tacka Lars Hjulström - min ”hyresvärd” sen början av april. En kille som jag lärt känna de senaste åren och som jag är väldigt glad över att ha fått lära känna.

Det hus Charlotte och jag, hade i Malmö skulle säljas och mäklaren trodde att om allt gick bra, så skulle överlämnandet ske i juni… Nu gick allt väldigt bra (?). Huset såldes redan innan första visningen och överlämnandet skulle ske sista mars istället vilket satte mig lite på pottkanten, eftersom jag tänkt åka till Grekland först i Juni. Vad skulle jag bo nu???

Så kom jag att tänka på Lars som jag visste bodde själv i en villa i Helsingborg. Varför inte fråga om han har något ledigt rum? Det kändes lite jobbigt att fråga, men jag ställde frågan - och efter några sekunders betänketid var svaret, ja!

Samma Lars, dök upp igen, då Charlotte och jag skulle köra hennes flyttlass till Stockholm i början av mars. En uniformerad och motorburen konstapel vinkade in oss från motorvägan och visade vad en ”kontrollplats” utmed motorvägen användes till (något som jag för övrigt funderat över många gånger). Vår lastbil var för tungt lastad, så det blev böter och en kommendering att lasta av om vi ville fortsätta… Eftersom vi var utanför Helsingborg och den enda person vi kände bra där var Lars, så chansade jag och ringde. Återigen kunde jag känna det där motståndet - till att fråga någon annan om hjälp. Kan du komma och hjälpa oss att hyra en lastbil till, var tanken… 

Och hur stor är chansen att någon som jobbar är hemma, en torsdag, mitt på dagen? 

Jodå, Lars råkade vara hemma - och innan jag hann fråga om hyra lastbil så erbjöd Lars oss sin bil och tillhörande släp - eftersom han ändå inte skulle använda dom på några dagar.

Så, tack Lars för din gästfrihet och ditt sätt att ställa upp för mig! Och dessutom är jag tacksam över de återkommande små samtal kring livet och dess olika utvecklingar och utmaningar vi haft under sen början av april.

Så jag kom hit till Lesbos igår morse, en jobbig resa som tog sin tid. Väntan på

flygplatser som främst är designade för att man ska gå omkring, äta och köpa prylar - inte för att vila och slappna av. Planet landade 0620 och efter en kort bussfärd var jag vid 7-tiden inne i Mytilini, den regionala huvudstaden. Jag var svettig, varm, trött och hungrig.  Klockan var tidigt på morgonen, och dom som känner mig vet att det inte är min tid på dygnet. Sovit 2-3 timmar de senaste 2 dygnen och på ryggen hade jag en stor ryggsäck och på framsidan en mindre. Jag hade precis blivit avsläppt av en grinig busschaufför som inte blivit gladare över att jag inte hade jämna pengar till bussbiljetten. Och jag visste inte vart jag skulle ta vägen för att hitta något café som kunde servera mig en frukost. Det var nästan så jag tyckte synd om mig.

När jag går genom en stor parkering, hör jag en babys gnällande. Och så ser jag ett litet ”läger” där på trottoaren, vid parkeringen. Det slår mig att Lesbos är en av de öar som ligger ”bra” till för dom som flyr från fasorna i Syrien. Och jag minns även att jag sett uppmaningar på Facebook från människor som lever och verkar på Lesbos, om att olika slags hjälp behövs för att kunna ta hand om den flyktingström som drabbar den här delen, som är en av EU:s gränsposter åt Syrienhållet. 

Plötsligt fick jag även en förklaring till de människor jag från bussen sett komma gåendes på vägen mot Mytilini. Människor som kommit i land och nästan alla hade en liten ryggsäck med sina enda ägodelar. När jag plötsligt insåg det så förändrades min inställning. Jag insåg att även om jag gick omkring med en ryggsäck, kände mig ensam, svettig, trött - så var det ändå ett val jag själv gjort.

Jag befinner mig på en resa på väg TILL något - till skillnad från dom människor jag sett nu - som befann sig på väg BORT från något som inte bara är en känsla, utan en fråga om död och terror. Från att nästan ha tyckt synd om mig själv förvandlades känslan i mig till någon sorts tacksamhet över att min utmaning bara var att hitta ett café som kunde servera mig något att äta och en latte. Jag visste ju att jag var påväg till ett ställe där jag skulle bli mottagen, även om förutsättningarna är helt andra än dom jag blivit van vid.

Så Lars, ännu en gång: Tack för din vänlighet och villighet att hjälpa mig - och att det även skedde utan att ge goda råd om hur jag borde göra. Och jag fick tillfälle att träna - ännu en gång - att jag faktiskt kan fråga människor om hjälp när jag behöver. Något som jag och många med mig har svårt för. Den enda risken jag tar är ju att få ett nej - och det kan jag faktiskt leva med - till skillnad från de personer jag såg under min morgon igår. Och att behöva, inte alltid måste vara stort, dramatiskt och livsavgörande.

Jag vet att det är något som jag kommer behöva träna mera på eftersom vissa saker tar lite längre tid att lära sig, att verkligen få in i kroppen. Annars vet jag hur lätt jag undviker att be någon annan om hjälp och att jag ibland kan uppleva det som att tillvaron är sååå jobbig, när saker inte blir som jag tänkt.

Och jag har ännu en gång blivit påmind, att vi kan nästan alltid kan lyfta oss lite i nacken, se den lite större bilden och att inse att vi kan välja vårt perspektiv. Man måste inte vara flykting från ett krigshärjat område för att det ska kännas ok om

att be om hjälp. Det är ok, även om det jag behöver är betydligt mindre dramatiskt än att fly från död och terror. I grunden är vi alla likadana som ibland kan behöva en hjälpande hand, och i de situationer jag än så länge befunnit mig i - så skulle ett nej inte betyda att jag t ex riskerar att dö.  Och när jag ser och förstår vilka utmaningar som andra mera avlägsna - men fortfarande - bröder och systrar har, så kan jag känna tacksamhet över att de alternativ jag väljer mellan ändå handlar om hur bra jag ska ha det.

Ops! Plötsligt kom jag på - det är midsommarafton - vilket inte märks av här.
Kanske för vi har ett annat perspektiv?
I vilket fall som helst: Grattis på midsommarafton!

Prins Carl-Philip och jag...

Foto Erika Gerdemark, Copyright Kungahuset.se

Om förändringar i relationen till en annan person... 
Carl-Philip och jag, lika och så olika. 
Och slutligen några ord på vägen, från en man med viss erfarenhet, kunskap och träning - till en någorlunda nybörjare.


Idag den 13 juni kommer vara en väldigt speciell dag i Carl-Philips och även i mitt liv. En dag vi kommer att minnas. En dag som handlar om stor en förändring i relation till någon annan.
Där satt jag och körde tillbaka till Helsingborg från Malmö. I radion kunde jag höra referatet från prinsens bröllop. Han hade precis kommit in i Storkyrkan och radioreportrarna sa flera gånger: Han ser så lycklig ut. Så klart, annars vore något väldigt fel. Han är en man som ska gifta sig med den person han älskar. Tyvärr råkar han ha hamnat i en taskig sits, så allt sker inför en jättestor publik som bevakar varje sekund och han har säkert inte kunna bestämma särskilt mycket själv.

Själv satt jag i efterdyningarna av att lämnat Charlotte vid stationen i Malmö. Nästa gång vi ses är antagligen först om 3 månader, på en liten ö i Grekland. Så länge har vi inte varit utan att träffas sen 2003. Nu har vi skilt oss på alla formella sätt och i praktiken - hon bor i Stockholm och på onsdag sätter jag mig på ett flyg ut i världen - utan att vara riktigt säker på vad som kommer hända.

När jag satt där i bilen, med tårarna rinnande nedför mina kinder, så kom jag att tänka på den gång för nästan 12 år sedan. Då Charlotte och jag gifte oss. Bara något 10-tal mil längre norrut än där jag var idag. Så olika jämfört med Carl-Philip. Ingen visste att vi skulle gifta oss, det blev en överraskning för alla, även för våra barn som var med. Ceremonin skedde vid en ruin, på en halvö i en liten skogssjö och vi var omgivna av näckrosor. Jag minns vi hade rosa flipflop på oss... Tänk så olika, men ändå så lika, prinsen och jag. Två män som skulle manifestera sin kärlek, träda in i äktenskapet - och även jag var väldigt lycklig - fast våra arrangemang och omgivande förutsättningar lite olika.

Så där satt jag alltså i bilen, och kunde höra om tillfället då de skulle träda in i sin gemenskap och visa världen sin kärlek. Jag satt där i bilen - både bildligt och bokstavligt på väg bort från den gemenskap som jag befunnit mig i. Visserligen har nedmonteringen av densamma pågått sedan sent i höstas - och idag var kanske det i praktiken största steget. Fram tills nu har vi ändå setts varje månad. Och oavsett vår formella status och geografiska distans, så kommer Charlotte alltid ha ett speciellt rum i mitt hjärta.

Men, då jag satt där så det var verkligen märkligt att dels känna allt det där som är kopplat till vår förändrade relation. Sorgen, saknaden, förlusten och samtidigt höra att just nu var en annan man på väg in i det jag har lämnat nu. Men jag kan tänka mig att det han kände var sånt som gemenskap, vi-et, glädjen, det gemensamma projektet och den obeskrivliga lyckan.... Känslor som jag kände för 12 år sedan. Så den 13 juni 2015 kommer vara en speciell dag i både prinsens och mitt liv. En dag som handlar om att ta ett stort steg i relation till en väldigt viktig person i våra olika liv.

Några ord till dig Carl-Philip...

Och jag vill passa på att ge Carl-Philip några råd på vägen. Från en man som har erfarenhet från 2 äktenskap och ett gäng relationer. Från en man som jobbat mycket med mig själv, min "inre ryggsäck" och mitt "inre barn" och jobbat tillsammans med många människor kring relationer av olika slag. Och kanske kan han behöva höra det mer än andra, eftersom han är i sin egenskap av prins, till stora delar ett resultat av pucko-världen - i kubik.

För dig som inte vet vad jag menar med pucko-världen så är det resultatet av alla de idéer och tankar som vi människor hittat på. Alla uttalade och outtalade regler, rädslor, traditioner, etikett, etc... Och i sammanhang där det finns kungligheter finns det dessutom massor av uppträdanderegler, som inte gäller i min närvaro.
För han, liksom vi andra har t ex rött blod, blir förkyld, ledsen, besviken, svartsjuk, glad, kåt och stolt. Han liksom vi andra känner skam och skuld. Och allt det här har han med i sin "inre ryggsäck" när han möter sin Sofia - på samma sätt som jag haft min ryggsäck då jag mötte Charlotte. Han liksom vi andra har fått en massa erfarenheter under sin uppväxt som gör att han ser sig själv på ett visst sätt - och det gäller oss alla.

För i grunden är Carl-Philip inte mer än en snubbe som fyller 40 om några år och idag har han manifesterat sin kärlek till Sofia - vilket inte märkvärdigare än det Charlotte och jag gjorde för snart 12 år sedan. Men till skillnad från dom allra flesta andra så har Carl-Philip växt upp i en miljö där det finns en mängd regler för hur tillvaron ska vara och betraktas, helt oberoende av vem Carl-Philip är och vill. Det vill säga - puckovärldens regler i kubik.

Så det jag vill ge dig - och här vänder jag mig direkt till dig Carl-Philip - är några ord i samband med en manifestation som denna. Ha dom med dig - jag tror att du kan ha nytta av dom - jag skulle ha haft det - om jag vetat och förstått dom då:
- Var sann mot dig själv och hör den där inre rösten, även när den säger något annat än vad omgivningen vill. Var sann redan från början av relationen - tro inte att det blir lättare sen.
- Du har 100 procents ansvar för relationen.
- Lär dig om dig själv, det som är just ditt "elände" i din inre ryggsäck - och ta ett eget ansvar för det.
- Du kan inte förändra din partner - däremot kan du påverka dig själv.
- Kommunicera! Det betyder att verkligen lyssna och att säga det som är viktigt för dig - även om du tror att Sofia kommer reagera negativt. Ta risken!
- Träna på att vara närvarande, att inte kastas in i reaktioner och beteenden som har sina rötter i historien och som hämtar sin energi och riktning från vårt "inre sårade barn".
- Var kvar i relationen, bara så länge som du kan höra och känna ditt JA till Sofia.
- Undanhåll inget - var hellre överdrivet ärlig mot Sofia.
- Sexualiteten ÄR viktig. Både din och hennes - så låtsas inte! Den som kommer förlora på det är du själv, Sofia och er relation.
Carl-Philip, om och när du några frågor eller funderingar så är du välkommen att kontakta mig. Kanske jag kan ge dig något ord på vägen och ge dig någon bra träningsövning att göra. Eller så kanske du inser att det nog skulle vara bra att få träna lite på att ta bort en del av det som pucko-världen prackat på dig under ditt liv.

Nu ska jag fortsätta packa mina saker - på onsdag ska allt vara borta och rensat. Några kartonger kommer jag förvara här i Sverige, resten hamnar i den packning jag tar med mig.

Ett fyrfaldigt leve för kärleken!
Den leve:
Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!


Charlotte skriver på sitt fina sätt om vårt avsked här.

Why Lesbos?

June 17 I will take off. Leave Sweden and the life I have lived here. I will step in to a dance with life - to see what it has to offer. Until September I will be surrounded by warm weather, the Mediterranean - or more precise - I will stay on the island named Lesbos. My idea right now is that I will stay there to the middle of September - when I leave for the ISTA core gathering on an other greek island. After that I will go to Japan, to visit my son, and to explore the japaneese culture and life. So one major reason for Japan is obvious, but why Lesbos? Several people has asked me - so here I will lay it out.



This will be my 4th visit to that island, and to the same place. To the small village Eressos, on the south west part of the island. It's an island that probably is most famous for a woman who is supposed to have lived there around 600 B.C. Her name was Sappho and was a great poet in her own time, and it is said that she, just like me, liked women. If you don't know how the word lesbian came to be - it comes from the name of an old ancient Greek dialect - Lesbian - that Sappho, amongst many others, used in that time.
So in that there are a few important factors on answering the question: Why Lesbos? Women, art, the weather - and also the policy of not turning the island in to a tourist-spot, like other greek islands (Rhodes and Mykonos).

But the major reason is that there is a retreat called Osho Afroz, and thats a place where I spent 3 summers together with my ex-wife Charlotte, working as assistants to two wonderful and very skillfull Osho therapists, Premartha & Swarup. So this retreat, situated among olive trees and surrounded by volcanic mountains and low hills will be my home during this summer.
It's a very special place. Simple, a bit chaotic, very loving, in many ways very greek, and in end it all comes together in a very beautiful way.  They offer many different groups and processes, and the visitors come from all over the world.

So, after a lot of un-rewarded work during 2014, going through a divorce, selling our house and dealing with the question: Where am I going to live and work?
 The answer came to me one night: Dance with life, and start it all in Afroz and on the island Lesbos.

I will do some work there as a volunteer and also give sessions - just like I have done here in Sweden.
And I'm also exploring the possibility to do some kind of events in the nearby village, Skala-Eressos. A small village located next to the sea and with one of the best beaches in the Mediterranean. And I know that I will meet a lot of interesting and life-embracing people, and in those meetings magic might happen, new doors and opportunities will open up. And I will not have any strings attached - holding me back - but my own imaginary ones...

So - if you still are making up your plans for this summer - check it out - it will be a great experience, probably a major event in your life. A friend, whom we recommended to go there, later said: Why didn't you tell me this before?!!! At the moment I know a couple of persons coming down from Sweden - and there is space for more. And when you get there we will have a chance to hang out, have fun, have a good laugh, enjoy and explore what life has to offer.

Now, any questions on: Why Lesbos?

Kan du vara dig själv?

Nu får vi väl för helvete ta ett steg fram!

Jag blir så besviken och trött på att vår svenska kultur har så svårt för i att stå upp för individens frihet. Det som vi kallar för mänskliga rättigheter. Att vi är så djäkla fega, eller svaga, eller vad det nu är - så vi inte klarar av att stå upp för självklarheter - även då det innebär att olika grupper eventuellt känner sig upprörda. Jag är verkligen trött på vår oförmåga att som kultur och nation förstå det som händer och att stå upp mot fundamentalismens kvävande skugga som sakta och breder sig ut sig, över oss som vill leva våra liv utan massa pekpinnar och outtalade regler. Även här på hemmaplan - i vardagen. 

I vår kulturs iver att undvika konflikter och meningsmotsättningar och i vårt samhälles oförmåga att vara tydlig - så tillåter vi gång på gång att den där skuggan nafsar på vårt lillfinger, utan att förstå att dess mål är att ta hela handen, och om vi motsätter oss det, även ta vårt liv.  Idag ser vi det tydligt i t ex islamiska statens kölvatten, och vi har gång på gång sett det i mänsklighetens historia. För fundamentalismen - i olika skepnader - växer sig starkare också i vår lilla del av världen. Även om det inte är lika tydligt och dramatisk som i t ex Syrien, Irak eller under de medeltida korstågen.  Det finns mängder av exempel - och den välmenande och/eller fega attityden leder till att vi står där med något obehagligt som har vårt lillfinger i munnen - och vi vågar inte säga ifrån. För då skulle vi ju kunna bli beskyllda för att tänka på oss själva - och det vill vi inte!

På samma sätt som demokratin är något som vi varje dag behöver försvara, så gäller detsamma för vår individuella frihet. Vi som samhälle och som kultur behöver förstå hotet och hur det smyger sig på oss. Och vi behöver tydligt sätta ner foten!

Mot fundamentalisters idéer - oavsett om de hämtar sina argument ur bibeln eller koranen eller ur en diffus rädsla.

Mot dom som påstår sig ta ansvar för andra - för de kan bli upprörda.

Mot dom som anser att deras idéer ger dom rätt att bestämma över mig, dig eller till exempel Zeliha Dagli i Husby.


Det handlar om markera och manifestera rätten att få vara dom vi är. Och rätten att få leva ut dom vi är - så länge som vi håller oss inom de mänskliga rättigheterna. Även om t ex grannen, byråkraten, politikern, prästen eller imamen blir upprörda. Även om det bryter mot någons eller någras idéer om vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt beteende. Och tydligast blir dessa pekpinnar och kvävande skugga kring könsroller,  relationer, sexualitet, våra kroppar - om det de säger ”inte passar sig” - även om det inte är olagligt.

Det finns mängder av exempel på hur dess förminskande effekter smyger sig på oss.

Senast igår hörde jag en kvinna som sa: När jag växte upp så var det ok att gå utan bikinitopp på stranden. Idag har unga tjejer handduken med sig in i bastun - för att skyla sig. Vad är det som hänt? 
Jag har hört liknande funderingar från många andra och jag ser unga killar stå med badbyxor i simhallens dusch.
Ett annat väldigt bra/sorgligt exempel utspelade sig för nästan ett år sedan, då Stiftelsen Malmö Sommargårdar bröt ett avtal - som fick väldigt stora konsekvenser för deltagarna och för oss som arrangerade. De var rädda för vad andra skulle kunna tycka om en kärleksfestival som Charlotte och jag jobbat ett drygt halvår med.

Och det som idag gav mig impulsen att skriva detta inlägg, var  Zeliha Daglis debattartikel om hur fundamentalismens mörka skugga sprider sig i Husby. Men tyvärr är min upplevelse att dess utbredning är betydligt större än så - även om det inte alltid är uppenbart och än så länge mera urvattnat. Det här är bara några exempel...

Vårt samhälle har en oförmåga att klart och tydligt stå upp för friheten i praktiken och i vardagen. Vilket även skapar ett utrymme för olika grupper och politiska rörelser att kanalisera  människors frustration in i idéer som är rasistiska, nationalistiska och som i sin förlängning lika fundamentalistiska och pucko - som de idéer och värderingar som de kritiserar. Men eftersom det sker i en "ansvarstagande" blå-gul klädsel så blir det svårare att se.

Jag kan rent tekniskt förstå att vi har svårt att göra så mycket åt de rädslobaserade värderingar och normer som sexualitet och den nakna kroppen skapar i USA. Vilket i sin tur får genomslag i mötesforum som till exempel Facebook. Värderingar som via olika slags medier påverkar oss i en fundamentalistisk riktning.  Jag kan förstå det, även om det är totalpucko.
Men när det gäller sådant som sker i Sverige så kan vi försöka göra något mera medvetet och långsiktigt för att påverka och minska effekterna.

Jag tycker att betydligt fler borde markera och säga ifrån. Särskilt politiker, opinionsbildare och andra viktigpettrar - som säger sig vilja försvara den individuella friheten - skulle ta ett större ansvar och även våga göra så i praktiska handlingar. Att ta ett kliv fram - på det sätt som så många av oss på gräsrotsnivån gör varje dag. Vi försvarar och försöker manifestera den här friheten även om det kan innebära att någon med mer eller mindre tydlig religiös paketering blir upprörd, eller om det är en kommunal stiftelse som tar på sig uppgiften att ta ansvar för andras oro, eller det är ett politiskt parti som säger något diffust om nationalism, tradition och gemenskap. För värderingar och normer bekräftas i alla våra vardagshandlingar, i det lilla. Och inte minst så är det där de får ett genomslag om skuggan tillåts breda ut sig.

Det jag kan uppleva är hotat - och som Zeliha tar upp - är friheten och rätten att kunna vara dom vi är i verkligheten - inte dom som andra tycker att vi ska vara. Med verklighet menar jag det som beskrivs i humanism och mänskliga rättigheter och vars yttersta mål är att låta miljarder olika slags blommor få finnas på ängen - även dom som några kanske ogillar. Det är grunden för ett samhälle och en kultur som försvarar och främjar mångfald, nyfikenhet, öppenhet, förändring och utveckling.

Så fundera på; Nästa gång du känner att någon börjar nafsa på ditt lillfinger - vad tänker du göra då? Alltså rent konkret?!

Sakta och i smyg påverkas vi...

Jag brukar ibland peka på att det är de små sakerna vi ska titta på när det gäller förändringar vi vill göra - ofta med oss själva. 

Den här handlar det om hur våra värderingar påverkas - i smyg, utan att vi tänker på det. 

Och så handlar det även om att en kändiskvinna vill att en känd man tafsar på hennes stora bröst. I TV! 
Eller?

Vad tror du?

Här är ett intressant exempel på hur vi med små - nästan osynliga steg - blir påverkade i viss riktning när det gäller våra värderingar kring kropp, sexualitet, beröring, närhet.Det är från AB's web-TV och handlar om något som skett i TV-programmet Lets dance där programledaren har på något sätt råkat beröra en av de deltagande kvinnornas bröst. Själva klippet är drygt 1 minut.

Inslaget är väldigt litet och passerar säkert obemärkt förbi för många. Men eftersom samma värderingar kommer förpackade i olika skepnader, så träffas vi alla - förr eller senare. Tänk dig att vi blir fullständigt överösta av den här sortens information - och det påverkar oss... Och tyvärr ser jag mer och mer problemet med media som inte fattar vad som sker.

Jag påstår att; i det här fallet är det tyvärr "rädslan" som stärks - och några till förminskar sig själva.  Just one baby-step... 

Om detta inslag vore ett enda "sandkorn" så skulle det inte ha någon betydelse, men om vi samtidigt inser att den stora Saharaöknen i Afrika består av såna små betydelselösa sandkorn, så inser vi snabbt att många såna här små sandkorn verkligen kan påverka ordentligt...

Titta och fundera gärna på: 

• Hur påverkar detta våra värderingar kring kropp, beröring, sexualitet, närhet?• Vilken är den värderingsmässiga utgångspunkten för själva inslaget? (rätt/fel? bra/dåligt? gott/ont? etc..)

1. • Om du tänker dig att alla producerade kombinationer av text, ljud och bild är ett budskap från någon annan. Vilket är det budskap som detta klipp ger dig?
2. • Varför är det ett av de mest sedda inslagen? Det har delats på Fb minst 450 gånger...
3. • Varför väljer AB denna utgångspunk för klippet? (Med tanke på Books reaktion så skulle AB kunnat välja en helt annan utgångspunkt.) 
4. • Ingen av de som faktiskt var inblandade i själva händelsen verkar vara särskilt berörda, så AB spenderar resurser på att gräva vidare...
5. • Du kanske har fler intressanta frågeställningar som du ser?
6. • Så; Hur påverkar detta våra värderingar kring kropp, beröring, sexualitet, närhet?Och i det här fallet är det tyvärr "rädslan" som stärks. 

PS. I ingressen och i valet av bild i det här inlägget använder jag mig precis av samma teknik som media - eller?

Grattis till min pånyfödelse!

3 april var min födelsedag - alltså en sån där dag som de flesta av oss firar en gång om året. Jag vill tacka alla som uppmärksammade mig på bland annat Facebook. Tack! Om det är en sak som Facebook är bra för, så är det just detta. Så tack alla ni - det kändes bra!

Jämfört med andra födelsedagar, var denna en annorlunda födelsedag. För det är verkligen en födelse som pågår. Min födelse. En födelse av något som redan är jag, men ändå inte. Det vill säga att det jag som tidigare kunnat säga: jag är gift med henne, jag bor där, jag har dom sakerna, jag har det där jobbet, jag som har den där rollen, jag som... Så är det inte längre. Allt det där är inte längre en
del av det som är jag - Alexander. Jag är inte Charlottes make, jag bor inte längre i Malmö, jag har inte kvar den damm jag byggt, jag har inte något vardagsrum med två soffor, inte längre ett kök där jag kan dansa runt och laga mat, jag har inte längre en massa andra saker och åtaganden eller bindningar som håller mig kvar. Bindningar som ibland varit med mjuka sidenband och andra med tunga och rostiga kedjor. Och där jag bor just nu, några månader, är jag en bara en gäst.

Just nu vet jag inte så mycket om framtiden. Den är - liksom för ett nyfött barn - ett oskrivet blad. Och som alla födslar har den varit förknippad med ord och känslor som till exempel smärta, kamp, förundran, liv, glädje, kärlek, tårar, förlust och förändring. I den bemärkelsen finns det en likhet med min ursprungliga födelsedag - när jag för första gången såg solens ljus. Man kanske skulle kunna kalla det här en pånyttfödelse?

För en en dryg vecka sedan fanns jag tillsammans med Charlotte i det som varit vårt hem i Malmö, i vårt hus sedan flera år tillbaka. Charlotte som den 25/4 2003 inledde något som utvecklades till en gemensam resa med mig. En resa där hon blev min hustru, livskamrat, älskarinna, bästa vän, partner...
På vissa sätt var det som "vanligt" då vi en kväll satt och drack vin i köket och pratade, eller när jag några timmar senare gick och la mig i en uppvärmd säng. Men nu fanns där något nytt i tillvaron - en förändring som klivit fram. Jag var fortfarande kvar i det gamla, men jag höll på att lämna.

Ungefär som det färdiga men ofödda barnet antagligen känner på sig, att något inletts - att det är dags att lämna livmodern - utan att veta vad förändringen kommer innebära. För jag vet faktiskt inte. Det var å ena sidan fortfarande det kända, trygga och gamla - men å andra sidan annorlunda, för jag vet inte längre vart jag är på väg. En förändring som pågått ett tag och som bitvis varit jobbig och tung, både fysiskt och mentalt. En förändring som väckt en massa frågor.

Det tog ett tag innan jag kunde känna en riktning - och under en period var jag mest förvirrad och ledsen över att det jag kände till tagit slut. Det var å ena sidan overkligt och å andra sidan något vi båda insett var nödvändigt. Frågorna hopade sig - mest från andra: Var ska du bo? Stockholm? Stanna i Malmö? Kanske utomlands? Vad ska du göra? Hur...? Vem...? När...? Det blev jobbigt att inte kunna svara - för det där var ju frågor som krävde svar. Och det skulle vara bra och genomtänkta svar. Trodde och tänkte jag...

Egentligen skulle jag redan för flera veckor sedan inlett sortering och nedpackningen inför flytten ut ur det som varit hemma. En flytt som närmade sig obönhörligt - men som var svår att fatta. Så jag väntade... Antagligen var jag fortfarande fast i det gamla. Fast i det jag har levt i och med tidigare. Jag var fast i hur man ska/bör göra - utan att riktigt tro på det - så veckorna gick och jag liksom stampade kvar på samma plats. Veckorna gick - flytten ur huset kom allt närmare. Frågorna växte sig större och blev allt mer högljudda och jag visste inte vad jag skulle svara.

"Frågorna växte sig större, blev alltmer högljudda och jag visste inte vad jag skulle svara."

Det var en natt det hände. Insikten överföll mig helt oväntat och befriade mig från mycket av det som tyngde. En tung börda försvann från mina axlar. Det kändes fysiskt i kroppen. Jag insåg att jag skulle släppa allt och utsätta mig för livet. Det vill säga att inte skaffa en ny bostad, att inte organisera och fixa allt som behövs för att flytta över till en ny bostad - och för att kunna fortsätta i ekorrhjulet, för att räta in mig i arbetlinjen. Jag bestämde mig för att göra mig av med allt. nåja nästan allt. Att verkligen göra det där som jag hört mig själv och många andra säga: Tänk att sälja allt, ge sig ut i världen, i livet - se vad som händer? Sånt där som vi är så många som säger - men som bara sker på film eller i böcker.
Att äga känslan att jag inte behöver ha svar på alla dom där frågorna som omgivningen ställer. Att förstå och känna att oron och frågorna är inte mina.    
                   

  "oron och frågorna är inte mina"

Det svar jag har är: Vi får se hur livet utvecklar sig... Visst har det sen Charlotte och jag tog beslutet i höstas, funnits spår som kanske kunna utvecklats på spännande och intressanta sätt - med andra förutsättningar. Men så blev det inte... Allt har mynnat ut i ett stort frågetecken - och det är helt ok att inte veta.

Separationen från Charlotte har varit en resa i sig. Vi har mer eller mindre gjort allt tillsammans sen jag flyttade ner till Malmö försommaren 2004. Tillsammans har vi drömt, älskat, pratat, lyssnat, mött, riskerat, älskat, skrattat, gråtit, gjort galna saker, satsat, bråkat, undersökt, lärt, riskerat, utvecklat, sårat, stöttat, vaknat, planerat, njutit, skrikit, hoppats, somnat...  Allt som livet består av - och det har skett tillsammans. Så den separationen har nog egentligen bara kommit en liten bit på väg - det finns många band kvar mellan oss. Det är ok - vissa band ha lossat och dom som finns håller mig inte tillbaka - deras betydelse har förändrats.

Nu har jag lämnat det gamla, det invanda, det trygga och så klart en massa materiella saker som betytt mycket för mig - någon gång - tidigare. Sakta insåg jag att jag burit på en massa kanske och sen. Jag upptäckte t ex en sak som jag burit med i en kartong sedan början av 90-talet någon gång. Något jag skulle ta tag i sen. Ett sen som 25 år senare ännu inte kommit. Där många fanns andra liknande saker - sådant som idag är bortskänkt, sålda eller slängda. Att släppa en del av det där kändes svårt - men efter den där natten så var riktningen klar och min styrka tillbaka - även om det inte är lätt. För jag har inga svar.

Så på något sätt var det lite märkligt att min traditionella födelsedag skulle komma att ske mitt i den här pånyttfödelsen. Symboliskt kanske... Jag är återfödd till att vara fri från en massa saker som varit trösklar, kanske murar samtidigt som de ofta varit trygghet och stöd. Jag är fri från ett hus, fri från en massa prylar som brukar återfinnas i ett hem. Jag är dessutom fri från allt det där många av oss brukar spara, som representerar min egen eller mina näras historia. Och inte minst är jag fri från alla "bra-att-ha" saker.  Ja, allt vi trott oss kunnat, velat, behövt samla på oss efter ett drygt 50-årigt liv.

Idag huserar jag i ett rum som är  ca 4x4 m hemma hos en vän i Helsingborg. De ägodelar jag har
kvar finns i några kartonger och allt skulle kunna få plats här i rummet. Just nu pustar jag ut efter den födsloprocess jag gått genom.  Det känns för det mesta bra, spännande och - intressant. Men visst, jag ska vara ärlig och erkänna att jag ibland överaskas av sorgen och ensamheten, men det går över. Just nu finns en idé om att jag ska åka iväg till Grekland, där jag ska tillbringa sommaren. Sedan fortsätta vidare till Japan där jag får träffa min son. Därefter kanske det blir Australien och Nya Zealand. Eller så dyker det upp något annat innan dess och livet tar en helt annan riktning. Jag ska försöka vara öppen och se de möjligheter som tillvaron och livet presenterar.

Jag harklar mig lite, tar en klunk vin och kliver ut på min egen scen...

Här kan du läsa hur Charlotte skriver - från sitt perspektiv...

My rebirthday...

April 3rd was my birthday - that is one of those days which most of us celebrate once a year. I want to thank everyone who noticed that, specially on Facebook. Thank You! If there is one thing that Facebook is good for, it is just that. So, thanks to all of you - it felt good!

Compared to other birthdays, this was a different birthday. For it is indeed a birth in progress. My birth. A birth of something that already is me, but not really. Previously I have been able to say: I'm married to her, I live there, I have those things, I have that job, I who have that role, I like... That is not part of me - Alexander -anymore.

I'm not Charlotte's husband, I no longer live in Malmö, I don't have the pond I built, I do not have a living room with two sofas, no longer a kitchen where I can dance around cooking, I no longer have a lot of other things and obligations or bonds that hold me back. Bindings that sometimes have been with soft silk ribbons and others with heavy and rusty chains. And where I live right now, a few months, I'm a just a guest.

Right now I do not know much about the future. It is - like being a newborn - a blank paper. And like all births, this birth has been associated with words and feelings such as pain, struggle, wonder, life, joy, love, tears, loss and change. In that sense, there is a similarity with my original birthday - when I first saw the light of the sun. Maybe you could call this a rebirth?

Just over a week ago there was I, along with Charlotte in what has been our home in Malmö, in our house for several years. Charlotte, who since 25/4 2003, has been on a journey with me. A journey where she became my wife, companion, lover, best friend, partner ...

In some ways, it was as "normal" as we sat one evening and drank wine in the kitchen, talking, or when, a few hours later went to bed in a heated bed. But now there was something new in life - a change that stepped forward. I was still in the old, but I was about to leave.

Much like the ready but unborn child probably has the feeling that something has started - it's time to leave the womb - without knowing what the change will lead to. Because I really do not know. At that moment I was  on one hand. still in the known, secure and old - but on the other hand it was different, because I no longer know where I am heading. A change that has been going for a while and that at times been hard and heavy, both physically and mentally. A change that has raised a lot of questions.

It took a while before I could feel a direction - and for a period I was most confused and sad, because what I had known was over. It was on one hand surreal and on the other hand, something we both realized was necessary. The questions were piling up - most from others: Where will you live? Stockholm? Stay in Malmo? Perhaps abroad? What are you going to do? How...? Who ...? When ...? It was hard not to answer - because the questions demanded answers. And not any answers would do. At least that's what I thought and felt...

I should have started several weeks ago, to sort, pack and prepare to move out of what had been my home. A move that was approaching inexorably - but that was difficult to understand. So I waited ... Probably I was still stuck in the old. Though there I have lived in the past. I was stuck in how I should do - without really believing in it - as the weeks went by and I kind of stomped in the same place. Weeks went by - te move out of the house came closer and closer. The questions grew larger and became increasingly loud and I did not know what to say.

"The questions grew larger and became increasingly loud and I did not know what to say."

It was a night it happened. The realization assaulted me totally unexpected and freed me from a heavy burden. A big load disappeared from my shoulders. It felt it physically in the body. I realized that I would drop everything, let go and expose me for life. That is not to obtain a new mortgage, not to organize and fix everything needed to move to a new home - and to continue in the rat race, to straighten me into the working line. I decided to get rid of everything. well almost everything. To really do what I heard myself and many others say: Imagine to sell everything, explore the world, life - and see what happens?
Things that so many of us have said - but that only happens in movies or in books.
Owning the feeling that I do not need to have answers to all those questions that are surrounding me. Understanding and knowing that the unrest and the questions are not mine.
                 
  "unrest and the questions are not mine"

The answer I have is: We'll see how life unfolds ... Sure, it has since Charlotte and I made the decision last fall, been options that might have developed in exciting and interesting ways - in other circumstances. But that did not happen ...
Everything has resulted in a big question mark - and that's ok not to know.

The separation of Charlotte has been a journey in itself. We have more or less done everything together since I moved to Malmö early summer 2004. Together we have dreamed, loved, talked, listened, met, risked, loved, laughed, cried, done crazy things, invested, feuding, examined, learned, risked, developed, wounded, supported, awakened, planned, enjoyed, screamed, hoped, slept ... All that life consists of - and we have been together. So the separation has only started and will never be total. There are many ties remain between us. It's ok - some bands have loosened and those who are still there are not holding me back - their role has changed.

Now I have left the old, the familiar, the safe and of course a lot of material things that meant a lot to me - at some point - before. Slowly I realized that I carried a lot of might and later. I discovered, for example, one thing that I brought in a box since the early 90s sometime. Something I thought I learn and take care of. And still, 25 years later that moment has still not appeared. There were many other similar things - things that I have donated, sold or thrown away. To release some of that stuff was difficult - but after that night,  the direction was clear and my strength was back - but I'm not saying it's easy. And I still have no answers.


So somehow it was a bit strange that my traditional birthday would occur in the middle of this rebirth. Symbolically, perhaps ... I'm re-born to be free from a lot of things that have been thresholds, perhaps walls and at the same time been my security and support. I am free from a house, free of a lot of stuff that is usually found in a home. Furthermore, I am free from all that many of us usually save that represents my own or my nourished history. And not least, I am free from all the "nice-to-have" items. Yes, everything we thought we could, wanted, needed to collect us after a more than 50-year life.

Rignt now I'm in a room which is about 4x4 m in the home of a friend in Helsingborg. The possessions I have are in a few cartons and everything could fit in this room. Right now I take a breather after the birth process I have gone through. It's mostly good, exciting and - interesting. But yes, I'll be honest and admit that I sometimes get surprised by grief and loneliness, but it will pass.

Right now there is an idea that I should go away to Greece, where I'll spend the summer. Then continue on to Japan where I get to meet my son. Then maybe it will be Australia and New Zealand. Or it might pop up something else before that, and life takes a completely different direction. I'll try to be open and see the opportunities that existence  and life presents.

I clear my throat, take a sip of wine and step out on my own stage...


PS. Let me hear from you if you live in Greece, Japan, New Zealand or Australia - who knows, we might be able to rock the world. At least a little bit!