The children of Japan are the oldest in the world

After a month in Tokyo I can really say Sayonara Nippon. It has been a very interesting time and I´m happy to have this experience. It has been a good learning. One thing is for sure - Tokyo, or Japan is not a place I would like to live in - even if there are a lot of interesting things there. 

There are to many rules (spoken and unspoken) and shame covers the whole culture like a wet and heavy blanket.

My overall impression is, and I will use a metaphor: 

Japanese people are like children, even if they get very old, who are scared of being kicked out of the family.

I can´t say that I know this country, but I can say that I have an impression and its probably not 100 % fair. But I´m sure that my impression is not very far from some kind of truth . Probably not very far from saying - in general. Of course there are other impressions and experiences. And yes, there are explanations going 1000 years back, to why things are the way they are in Japan. But my feeling after this month is still:  It´s weird.  I would even go so far as to say that the state of humans relating to each other in Japan is sick, at least from my perspective. 

I stayed in Tokyo for a month, a city of 38 miljon people, and that should be some influences from abroad, meaning that it´s probably even worse outside.

In this series of blogposts about Japan I will state ”facts” and at the end of each blogpost there are links to the resources where I have found this facts, if you want to read more. Now that being said - over to Japan…

Connecting - not

I have spent almost all this time in Tokyo and I have not had the opportunity to meet as many Japanese persons as I would have wanted. I wanted to learn and try to understand by one-to-one conversations. And I have tried, yes I have really tried. Two explanations might be, the language and also the idea of HOW one should meet. In Japan, people, in general do not know English or are very bad at it. And when it comes to contacts with strangers they are careful (?), specially if the stranger is a gaijin (not Japanese) and they would have to expose their bad English. And there are probably rules that I was not aware of on how connections should be done. 

This fear of exposing a bad English was one of the insights I had when meeting and listening to Shin Iwata, who works with foreign investments in Japan. One of his biggest challenges was to speak english in front of an international audience where his bad English would be exposed. 

My sources are; talking to people (some Japanese persons and some westerners visiting or knowing Japan), reading a lot about others impressions and experiences (newspapers, blogs, scientific research, etc), walking around in Tokyo, watching, studying, taking a tourist tour, riding metro… 

Learning

My learning is that we as westerners, and me as a therapist, coach, guide and inspirer - have a lot to learn about how shame works and how shame affects us as individuals, groups or a whole culture. 
In that sense, it does not matter if you and I live in Japan, Sweden where I lived most my life or Colombia where I am right now.

Colombia is a country that has lived under the influence of organized religion (catholic church) for centuries and shame and guilt are tools that are still in use in order to try to get people to behave in a certain way. Specially when it comes to relationships and sexuality. And of course it has repressed people - but compared to the Japanese situation it´s not that bad.

In Sweden, guilt is more present and shame shows up in a different ways. Of course the religious influence is there, even if most people probably have lost the religious connection. What Sweden really has is the "law of Jante" that in many ways has similarities to the Japanese way. Jante, is a  negative and condesending attitude towards individuality and success. And yes, there are similarities between the Swedish and Japanese ways of relating, for example in handling conflicts, where avoiding could be used to describe both cultures.

But, Japan is far more advanced when it comes to how shame affects the whole society, from the government, big companies to families, small groups and love relationships to the individual.

So, my experience  and my learning after this month is, and I will use a metaphor: 

Japanese people are, even if they get very old, children who are scared to be kicked out of the family.

----------------------------------

Read more about Japan:
http://www.wa-pedia.com/culture/sex_in_japan.shtml

http://www.bbc.com/news/world-33362387

http://awshamecultureinjapan.blogspot.com.co/

http://www.everydayhealth.com/columns/dr-laura-berman-on-love-and-sex/why-young-people-in-japan-arent-having-sex/

http://supacat.tumblr.com/post/33332873/sex-and-flirting-in-japan-originally-from-lj-user

https://backtojapan.wordpress.com/2011/08/07/japanese-dating-culture/

http://www.theguardian.com/world/2015/apr/15/japanese-artist-trial-vagina-selfies

http://blog.mcvmcv.net/2014/08/21/the-ryudai-takano-incident-and-takanos-response-to-it/

https://www.tuj.ac.jp/icas/event/japanese-popular-culture-in-the-news-exploring-debates-about-sexual-norms-and-politics/

http://www.economist.com/news/asia/21670079-collection-erotic-masterpieces-last-shown-japan-pillow-fight

https://www.washingtonpost.com/news/worldviews/wp/2013/10/22/japans-sexual-apathy-is-endangering-the-global-economy/

http://www.theguardian.com/world/2013/oct/20/young-people-japan-stopped-having-sex

http://theweek.com/articles/456233/what-orgasm-wars-reveals-about-japans-sexual-culture

http://www.tokyoreporter.com/2013/02/18/film-documents-the-troubled-lives-of-japans-male-porn-stars/

http://www.henrymakow.com/is_porn_killing_sex.html

http://www.timeout.com/tokyo/art/shunga-exhibition

http://www.yutaaoki.com/blog/nsfw-how-a-japanese-magazine-talks-about-sex

Du, jag i Grekland och det som är jobbigt...

Om hur Greklands sätt att hantera sommarens eurokris är en intressant illustration av hur vi människor - till exempel jag och kanske du - ofta möter det som känns jobbigt. 

Fan, så svårt det kan vara att skriva ibland. Bara tanken att försöka formulera mig väcker ett stort motstånd. Jag kan känna hur motståndet - i det här fallet mitt eget - vaknar till liv, blir stort som en blåval och det blir väldigt lätt att välja att göra något annat istället. Och jag hittar en, inför mig själv, fullt godtagbar anledning att göra som jag gör. Att välja den enklaste (och i regel kortsiktiga) lösningen/perspektivet och hittar en ursäkt att inte göra som tänkt, trots att därinne någonstans finns insikten att mitt val inte var så bra.

Känner du igen det?

När jag lämnade Sverige i mitten av juni hade jag en idé om att jag skulle skriva en mängd blogginlägg. Jag hade och har en massa tankar och insikter att dela med mig av - och så misstänkte jag att tiden i Grekland skulle leda till ännu mer. Och att blogga kändes viktigt, att hålla kontakten med Sverige och inte minst påminna dig som läser om min existens, även om jag inte finns på plats och erbjuder möten, workshoppar, föreläsningar, kurser eller festivaler. Så var min plan - och den kändes långsiktigt viktig för mig!

Kom till Grekland i mitten av juni och drabbades av den grekiska hettan. Värmen. En temperatur som under juli till slutet av augusti sällan var under 30 grader i skuggan, ofta närmare 35. Det gick liksom inte att få ihop några vettiga tankar, än mindre begripliga texter för alla tänkta blogginlägg. Det var verkligen svårt att sätta sig ner och skriva. Svårt att göra något överhuvudtaget - mer än att vara, att ta ett dopp i havet ibland och att prata och umgås med vänner. Det vill säga de saker som vi från nordliga breddgrader så gärna åker söderut för att göra. Själv hade jag dessutom tre timmars köksarbete varje dag, någon workshop att delta i eller hålla, några arrangemang jag höll i, en del praktiskt skapande + en och annan session som terapeut

Nu i backspegeln, när jag sitter i Tokyo i en behaglig sommartemperatur, så kan jag se likheter mellan hur vi som människor - jag själv till exempel - väldigt ofta förhåller oss till det som verkligen är (till exempel min egen plan att skriva eller ”verkligheten") särskilt om det känns jobbigt och det som hände i och med Grekland under sommaren. Då tänker jag inte på den katastrofala flyktingsituation som de drabbats av - utan på hanteringen av och förhållningssättet till skuld- och eurokrisen. 

Sakta har det hos mig växt en förståelse för att man i några av eurons medlemsländer mitt på dagen tar några timmars paus - och bara är. Den berömda siestan - fast på grekiska i det här fallet. Och det känns helt självklart. För det är jobbigt att göra något mer än att bara vara i den värmen.
Värmen erbjöd mig dels en ursäkt att slippa möta ”kravet” (eller min egen plan) och dels en upplevelse som så sakteliga gav insikter om den grekiska kris som utspelade sig under sommaren även var en illustration av ett väldigt mänskligt sätt att förhålla sig till något som känns jobbigt på ett individuellt plan. Alltså hur jag och många andra - kanske även du - gör när vi stöter på något jobbigt. Även om jag och tyvärr alltför få andra försöker förändra oss och komma vidare.

På det yttre planet, eller makroplanet - handlade dramat om eurons framtid och det grekiska medlemskapet i euroklubben. Ett spel vars värsta konsekvenser för mig personligen var mest en fråga om tillgången till kontanter - vilket är det enda som räknas i Grekland när man ska betala. Men för det grekiska folket handlade krisen om jobb, bostäder, försörjning - både på kort och lång sikt - även om de då inte ville se det. Inför sig själva och andra ville de mera beskriva det som en fråga om stolthet och andras respekt - vilket kanske kan kännas enklare att lyfta fram än de mer påtagliga sakerna som export, amorteringar, räntor, jobb, etc..

Krisen lyfte även fram grekernas förmåga att vara effektiva, noga och jobba på - som till exempel tyskarnas med kansler Angela Melker i spetsen - som var den andra nationen som hade en av huvudrollerna under själva dramat (visserligen har VW-skandalen skapat en lite mer mänsklig och mindre perfekt bild, men det lämnar jag tills en annan gång).

Men vem fan orkar vara effektiv i den där värmen?

Och vem orkar vara så noga? Så inställningen blir lätt att det räcker med att det fungerar - nåja, nästan fungerar i alla fall. Och vi möts av den där bekymmerslösa Zorba-tillvaron som vi greklandsbesökare tycker är så charmig, när vi är på semester i alla fall.  Just så kunde jag många gånger uppleva det jag mötte där i värmen i både sådant som redan fanns på plats eller i samarbete med greker. 

Från en av EU’s yttersta utposter gentemot ”de som inte är med i EU-klubben” kunde jag via främst den svenska nyhetsförmedlingen följa spelet - och samtidigt växte en viss förståelse för att det blivit som det blivit. Några av de saker jag insett under tiden i Grekland, utöver värmens inverkan på förmågan att vara en effektiv och strukturerad nordeuropé , är att Greklands möjligheter att ta sig ur den sits de sitter i är små - i alla fall på kort sikt. Det krävs inga djupare utredningar för att inse vissa saker. Och i den debatt som varit och fortfarande är känns det som att den enkla och fundamentala insikten saknas - det tar tid att förändra. Det finns inga snabba lösningar när det handlar om människors värderingar och beteenden - speciellt inte om det saknas en sjävlinsikt och vilja att förändra.

Någonstans i den grekiska folksjälen med rötter tusentals år tillbaka i tiden finns fortfarande bilden kvar från

antiken om Athen (läs Grekland) som världens metropol och atenarna, dvs de som styr och lever där är kulturens elit. Vilket världen borde förstå och inte minst respektera. Det vill säga - man är lite speciell.

Och vem av oss är inte ”lite speciell”?

Grekerna bor och är uppväxta i ett land med politiker och politiska partier som länge och till väldigt stor del ägnat sig åt olika former av korruption och svågerpolitik. De lättlånade pengar som den grekiska staten fick tillgång till genom medlemskapet i euron gick sällan till att bygga upp det gemensamma - utan blev istället ett sätt att sko sig själv och köpa röster och stöd från olika grupper, mer eller mindre förtäckt.

Där finns alltså en hel befolkning vars förtroende för politiker och den verksamhet de leder är obefintlig, näst intill fientlig. Grekerna har präglats ända in i benmärgen, från barndomen att inte lita på överheten i form av regeringen eller andra politiska instanser. Så klart att det får konsekvenser här på samma sätt som inom andra områden som t ex relationer och sexualitet. Det vi lär oss under vår uppväxt blir en viktig del av vår egen sanning. Så de krav som ställs från ”överheten” - i grekernas fall EU och omvärlden upplevs automatiskt som övermäktiga, orättvisa och inte minst fientliga - även om de i det här fallet var korrekta. 

Med en sådan bakgrund i kombination med att vi människor har det så lätt för att blunda, vara offer och försöka manipulera och/eller försvara och rättfärdiga våra egna val (särskilt de dåliga), så är det lätt att förstå att reaktionen hos väldigt många av de greker jag mötte och i den lilla del av det grekiska samhället som jag upplevde blev:

Dont worry! Dom ska inte tro att de kan göra vad de vill med oss - låt oss dansa och ha det bra istället. 

Och när en populistisk politiker som Alexis Tsipras utan bakgrund i de korrumperade partiapparaterna dyker upp och hötter med näven åt etablissemanget i form av banker, internationella låneinstetut, EU och de gamla politikerna - så skapar det även en möjlighet att göra som vi människor så ofta gör - nämligen att projicera.
Att projicera ut det egna eländet mot något utanför sig själv istället för att se, acceptera och basera besluten på det som faktiskt är, istället för föreställningar och önsketänkanden. Den vältalige Alexis som dessutom blivit premiärminister spetsade även till det hela med:  Det var faktiskt tyskarna som var elaka för 60-70 år sedan, så egentligen är det dom som ska sättas åt. Det vill säga peka fingret mot andra och säga att det är dom som borde...

Det är så mycket lättare att välja det minst jobbiga alternativet - i alla fall i 30 graders värme…  

Så jag kunde känna igen mig själv och så många andra i det som jag upplevde - och det jag samtidigt kunde se på ett nationellt och internationellt plan. Här var det en nation och ett folk som agerade. Att istället för att förhålla sig/mig till verkligheten som den faktiskt är - som i mitt fall var något så enkelt som att skriva - så valde jag något bekvämare. Visst hade jag kunnat skriva, om jag verkligen bestämt mig för det, även om det skulle varit jobbigare än vanligt i värmen. Men nu var det så enkelt att välja något annat. Och jag kan, om och om se samma sak i så många andra mänskliga sammanhang. Vi väljer oftast det kortsiktigt ”enklaste” alternativet. Vi försöker i det längsta undvika se vårt eget ansvar och sticker huvudet i sanden. Pekar på att andra och säger att det är deras fel… 

Hur gör du?

PS. Det jag skriver här är i viss mån generaliseringar, mina personliga erfarenheter och självklart finns det andra bilder av det grekiska. Och jag noterar att hela eller delar av detta resonemang skulle gå att applicera på andra sydliga euroländer.

Nära relationer...1.

Om olika slags relationer, om hur vi kan ta större makt över våra liv, om vad som gör oss till människor och andra funderingar med enkla svar - not...
Nära relationer myntades av min exhustru Charlotte och mig för några år sedan - som handlade just om nära relationer. Det handlar om nära relationer och att nära relationer på ett medvetet sätt.
Det här är det första inlägget i en serie inlägg om relationer.

Sitter i halvskuggan på Zorba the Buddha, en bar i ena ändan av restaurang- och barstråket i den lilla byn Skala-Eressos på den grekiska ön Lesbos - precis utanför Turkiets kust. I den här trakten påstås poeten Sappho ha levt och verkat på antiken. Det mest påtagliga spåret av det är några statyer och ovanligt många kvinnor. 

Jag kan höra vågorna slå. Från högtalarna hörs soft lounge-musik. Samtal på grekiska, engelska, turkiska runt mig.  Större delen av dagarna är jag på ett retreatcenter, Osho-Afroz, där vi just nu är ca 100 personer varav knappt hälften deltar i en tantra-kurs. De som är här kommer från Grekland, Turkiet, Rumänien, Marocko,

Norge, Australien, USA, Tyskland, Kina, Sverige, Spanien, Malta, Israel, Mexiko, Holland, Venezuela, Sydafrika - världens alla hörn. Många är bekanta eller känner varandra sedan tidigare - och det blir många fina återseendekramar. En del är här för att göra en specifik grupp/kurs och andra är här bara för att koppla av, meditera, umgås, älska, bada, leva...

Jag jobbar i köket några timmar varje dag, med den självutnämnda titeln DJ - förkortning av Dish-Jokey. Jag befinner mig mitt i livet, bland människor som också vill hitta och leva sin sanning och

rätt ofta kan jag trots det känna ensamheten, och på så olika sätt vilket är intressant. Ensamheten - en del av tillvaron som många av oss anstränger sig för att inte känna. Men om man tillåter den så är det en känsla som ibland är jobbig och ibland känns det bara bra. Och det får vara så. Jag bevittnar och noterar det som händer i mig. Jag stiger inte undan.

12 månader

Det har hänt otroligt mycket det senaste året. Min tillvaro har förändrats i grunden och inte minst har jag haft en hel del lärorika erfarenheter. Genomgående har det handlat om relationer av olika slag.

Relationen till mig själv, till min livspartner, till människor jag träffar under korta eller längre möten, till mina barn, familj och släktingar. Affärsmänssiga relationer i form av avtal. Alla är relationer - men är ändå så olika.

Jag kommer skriva några inlägg som handlar om relationer. Reflektioner över vår förmåga eller oförmåga att göra något bra av dessa relationer, hur rädslan ofta är en drivkraft och om möjligheten att påverka och förbättra just den förmågan genom att och låta kärlek och nyfikenhet få större utrymme. Kärlek och nyfikenhet kanske låter lite "corny" i somligas ögon. Och visst, kalla det något annat. Det handlar om den grundläggande känslan vi har inför vår egen tillvaro.

Relationer i vårt liv

Någonstans inser jag att relationer är en av våra viktigaste områden. Kanske det som gör oss till människor. Vissa relationer är helt och hållet formella och hålls uppe av regler som vi människor hittat på. Andra relationer är helt baserade på känslor som skapades i min historia och så finns det sådant som handlar helt och hållet om nuet och om närvaron. Vissa relationer är kopplade till blodet - dvs släktskap, eller etnicitet och kultur.

Intressant att var i ett land som Grekland just nu. Där det å ena sidan handlar om skulder, lån, återbetalning, ekonomi, genomförande, etc . Å andra sidan löften, attityder, samarbeten, stolhet, tillit, identitet, självkänsla, närvaro, historia, skuld, vilja - allt det där som påverkar relationerna....

När jag studerade filosofi för många år sedan så dök en fråga upp i ett samtal. En fråga som snart tog upp hela samtalet: Vad gör mig till människa? Och kanske det närmaste ett svar vi kom då var - att vara bland andra människor gör oss till människor. 

Så vårt sätt att hantera dom olika relationer vi har i livet säger även något om hur vi förmår ta tag i de möjligheter som livet erbjuder. 

Fundera gärna vad som är drivkraften bakom dina viktiga relationer. Vad är det som kryddar och styr dina relationer? Kärlek och nyfikenhet eller är det rädsla och kontroll? Du kanske inte vet att du kan förändra väldigt mycket själv. För innehållet i dina viktiga relationer är i väldigt hög utsträckning till vad Du gör dem till. Så - gör du det?

Zorba eller Per-Albin?

Om Grekland, Euro-krisen, den grekiska mentaliteten, vårt eget sätt att förhålla oss till det formella och att kunna få slappna av i en miljö där kärlek, livslust och nyfikenheten får blomma ut. Om att komma från ett välorganiserat och effektivt Sverige och möta den grekiska kulturen och mentaliteten. 

Så då är jag i Grekland igen. För den 6e gången och 4e gången på just Lesbos. Det känns bra och inte minst är det varmt. Jag vill ha en temperatur där jag inte behöver fundera på om jag har tillräckligt varma kläder på mig. Som t ex i Sverige där jag större delen av året behöver ta på mig något extra, t ex en jacka, när jag går ut. 

När jag landat tidigt på morgonen för ungefär en vecka sedan, tagit bussen in till Mytilini som är den regionala huvudstaden, så hamnade jag till slut på ett ställe jag kände igen. Jag behövde ett cafe som hade öppet, för att få frukost och en plats att slå ihjäl några timmar, innan bussen vidare till slutdestinationen på andra sidan ön. Av en händelse råkade jag hamna på nästan samma ställe som jag besökte tillsammans med Charlotte sista gången vi var här. Den gången åt vi middag kvällen innan vi skulle åka tillbaka till Sverige. Nu, var det morgon och jag fick bacon, chips, toast med skinka och ost och en latte.

Trots att klockan var tidigt på morgonen så var det varmt. Skönt för mig som är mera van vid att i alla fall ha på sig en jacka utomhus, särskilt i arla morgonstund. Men nu var den enda jackan jag hade med mig var nerpackad i min väska. 

Något bord bort satt det tre grekiska äldre herrar och drack sitt morgonkaffe. Och sakta under morgonen som hann bli förmiddag innan jag var klar, insåg jag att jag hamnat på läktarplats. Framför mig var mötesplatsen för ett av de tusentals gubbgäng som finns i Grekland. Under förmiddagen kom och gick 15-20 ”medlemmar” i gänget. Alla äldre herrar som verkade känna varandra. Det skulle

varit väldigt intressant att ha förstått den konversation som pågick. Att höra vad de sa var inget problem - men min grekiska är begränsad till några få ord så jag fattade inget. Jag fick nöja mig med att studera spelet som pågick och försöka känna in energierna.

Högljutt och gestikulerande intog de sitt morgonkaffet. Några satt stilla och andra rörde sig, från den ena stolen till den andra. Somliga hälsades välkomna av alla, och andra på sin höjd fick en blick när de kom. Jag satt där och studerade under ca 3 timmar och bara två kvinnor fanns med på något sätt. Servitrisen och en kvinna runt 40 år, vars uppenbarelse och klädsel lika gärna kunnat placera henne på en nattklubb. Hon satt mest tyst, rökte, nickade åt någon då och då och drack någon sorts kaffedrink. Utan att veta så misstänker jag att gubbgängets hustrur var hemma och tog hand om hushållet och förberedde lunchen. Förmodligen är det den grekiska demokratin i ett nötskal, och här fanns ingen Angela Merkel… Den grekiska demokratin som sedan antiken handlat om fria och grekiska mäns förmåga att göra sig hörda och att argumentera logiskt.

Något annat jag noterade var att här gjordes morgonens inköp av framförallt grönsaker. Under några tillfällen dök det upp ytterligare någon gubbe, på sin moped med en fullpackad plastback fastspänd på ”pakethållaren”. Påsar med grönsaker bytte ägare och Euro lämnades över. Mopedbonden visste vem som skulle ha vilken påse. Squash, tomater och mjölk i 1,5 liters gamla vattenflaskor kunde jag notera. Ett intressant sätt att sköta dagens inköp av färkvaror, direkt levererade från bonden.

Kan tänka mig att ett återkommande ämne i dessa tusentals samtal som pågår över hela Grekland är

den överhängande Euro-krisen. Hur ska det gå med Grekland och Euron? Den kris som Grekland har befunnit sig i sedan de gick med i Euron har blivit allt mer tydlig. Under några år i början av medlemskapet i Euron har den ruttna grund som den grekiska staten och offentliga verksamheten bygger på kunnat döljas, men inte längre. De grundläggande problem med ineffektivitet och korruption som Grekland haft har aldrig åtgärdats utan kunnat döljas genom nya fördelaktiga lån. EU och de olika institutioner som t ex IMF som lånat ut pengar har aldrig satt ner foten på riktigt, utan man har hela tiden skjutit på ett avgörande beslut. Lite som ett chicken race - och varje gång har illusionerna och ”puckovärlden” vunnit - eftersom alternativet hade varit att se sanningen som den är. Att Grekland (och kanske några andra Euro-länder) antagligen inte skulle släppts in i detta samarbete, utan att man först gjort ”omöjliga” förändringar.

Idag styrs landet av en osannolik koalition mellan höger- och vänsterkanten som bara kan enas om att vara mot de gamla makthavarna och mot idéer kring överstatlighet som EU ibland får klä skott för. Ingen som vågar säga att huset måste rivas och en ny grund måste till. Ur mitt perspektiv verkar det enda positiva med den nuvarande regeringen att de inte varit lika insyltade i den vänskaps- och partikorruption som präglat tidigare ledarskap. Och än så länge har det grekiska ledarskapet inte kunnat förklara för grekerna att det är dags att bita i det sura äpplet.  Istället har man har jobbat som offentlig verksamhet gjort och gör - även i Sverige. Ett tydligt exempel som jag minns var för kanske 15-20 år sedan, då en socialförvaltningen i Norrköping var tvungen att skära ner på sina kostnader.

Besparingskravet skickades ner i organisationen och resulterade till slut i att gamla på ett servicehus inte längre fick bullar till sitt kaffe. Så klart blev det rubriker i massmedia och till slut blev politikerna tvungna att backa från sitt besparingkrav…

Så när omvärlden (läs långivarna) kräver åtgärder och nedskärningar här i Grekland, så drabbas de som redan har det svårt. Den kortsiktiga strategin har - ur etablissemangets perspektiv - två fördelar:

Åtgärderna drabbar inte dem själva, dvs de beslutande och deras vänner, och sedan får den de krav som omvärlden ställer att framstå som omänskliga. Flera gånger under den senaste veckan har jag hört hur greker sagt att det är för djävligt att EU i allmänhet och tyskarna i synnerhet vill sätta åt de äldre och fattiga, dom som redan nu har en svår sits.

Det som går att se både på ett makro- och mikroperspektiv är ett klassiskt drag hos oss människor. Det är lättare att peka på dom andra och säga att det är dom som är dumma, det är deras fel - istället för att se och inte minst ta det egna ansvaret. Inte minst i ett land där idéen om samarbete i praktiken betyder att alla vill vara först och där ”man” i meningen det där måste man ta tag i aldrig får ett ansikte. Och i ett land där individualismen är en självklar utgångspunkt och ansvarstagande något som bara rör det som är "mitt".

Kanske är det just den här nästan omöjliga inställningen till tillvaron och livet i kombination med vädret, det historiska arvet, den dramatiska naturen och närheten till havet som gör att jag och många andra återkommer hit gång på gång. Här råder, bortsett från oron som den nuvarande krisen skapar, en grundläggande livsglädje och känsla av att ”det löser sig”. Det finns en frihet från effektiva myndigheter som lägger sig i och som ska styra och ställa i människors vardag som vi är vana vid i Sverige. Scootern jag får låna nu när jag är här är ett praktiskt och jordnära exempel. Antagligen är reglerna i Sverige och Grekland likartade när det gäller de formella krav som ställs på t ex ett sådant fordon. Scootern fungerar bra att köra med som jag gör, men skulle aldrig passera inspektion av en svenska poliskonstapel. 

Kanske finns det något här som vi som kommer tillbaka till Grekland gång på gång, kan slappna av i, även om religionen och historien skapat och skapar beteenden och värderingar här som är "pucko". 

Visst det går att skylla på värmen, men nog skulle det även i kallare delar av världen vara rätt skönt att ta en siesta på eftermiddagen? Att jobba lite mindre, att ha färre prylar, ha ett mera avslappnat förhållande till livet och alla regler hit och dit som välmenande intressen driver fram.

 Ta bara den inställningen som svenska journalister ofta har när det har hänt något: Vem är ansvarig? Vem borde ha sett till så att det inte inträffade? Vilka åtgärder ska den som borde vara ansvarig vidta? Det i kombination med politiker som tror att de alltid måste ha svar på allt.

Och i all välmening och med ett gott syfte bygger vi ett samhälle som handlar om trygghet, som genomsyras av Jante, på bekostnad av vår lust, nyfikenhet, livsglädje och skapande. Ett samhälle med ett stort kontrollbehov och där att vara stressad, vara deprimerad och krascha in i väggen snart är lika vanligt som att köra en trygg Volvo.

Kanske är det så att här inser man att allt inte går att fixa, förbereda, förhindra och undvika. Eller så tänker de: det där är något ”man” borde ta tag i. Någon gång. Sen. Livet är fyllt av överraskningar och utmaningar, vissa svårare än andra och det blir som det blir.

Problemet med nuvarande situation och Euron är att grekerna bjöds in till fel sällskap, fick hjälp av övriga i klubben att ha lika stora spenderbyxor som övriga medlemmar och trots att medlemmarna visste, så lät de situationen fortsätta att förvärras tills den blivit ohållbar. Nu står de där med utlånade pengar till någon som inte har en chans att betala tillbaka.

Och hur det nu än är. Om jag skulle ställas inför valet mellan t ex den levnadsglade Zorba the Greek och den trygge Per-Albin Hansson, så är mitt val trots allt Zorba - även om det blir mindre tryggt och ordnat. 

Så nu ska jag ta min scooter och åka ner till stranden för att ta ett svalkande dopp i Medelhavet! 

Yamas!

Har sanningen någon betydelse - egentligen?

Intressant...
Har just läst DN-artikeln som handlar om bråket mellan Ulf Lundell och hans dotter Sanna. Denna gång är det pappa Ulf som reagerar. 
Sanna har skrivit en bok och någon har bloggat, om upplevelser från sin barndom. Pappa Ulf känner sig orättvist påhoppad och djävulsdansen är igång (som för övrigt Sannas bok heter). Och jag kan se något jag känner igen - från mitt eget liv och från det jag ser runt omkring oss. Något som är en viktig del av förklaringen till många av de problem vi upplever idag.

Utan att veta detaljer så känns det som att här finns några - kanske framförallt någon - som skulle behöva titta lite närmare på sig själv.
Det jag hakar upp mig på är viljan att försöka hitta någon sorts objektiv sanning, vilket egentligen inte har någon större betydelse så här långt efteråt. Det handlar om barnets upplevelse av en situation. Med barnets ögon, perspektiv, referensramar och position. Och vilken betydelse den upplevelsen får för barnets sätt att se på sig själv, sitt sammanhang och sin omgivning.

Jag minns en gång för många år sedan då jag fanns i en relation där hon hade med sig en son, som vid just detta tillfälle var 8-9 år. Denne son kom hem en dag från skolan och var helt uppriven. Han hade sett en person bli mördad i en skogsdunge på väg hem. Min första reaktion var så klart, att det måste varit något annat han sett. Men, han var så övertygad om det så jag bestämde mig till slut för att ta hans ord på allvar och jag ringde polisen. Polisen kom, vi åkte iväg till platsen för brottet - och där hittade vi ingenting.
Några dagar senare fick jag, av en händelse, veta att några äldre barn hade spelat in en film just där han sett "mordet" - och allt fick sin förklaring. Men fram tills dess så var hans sanning att han sett någon bli dödad - och att mördarna sopat igen spåren. Så klart att hans referensramar bland annat var sånt han sett på TV, och det vet vi alla, att mord till höger och vänster är vardagsmat. Om jag sett samma händelse så hade antagligen jag, med den erfarenhet och kunskap jag har, kunnat se att det var en filminspelning...
Med den kunskapen kunde jag bidra till att förändra hans minne av upplevelsen -  ur hans perspektiv så var det det enda som faktiskt hade en betydelse.

Så tillbaka till den Lundellska historien. Den upplevelse av en situation som Sanna beskriver är förmodligen inte den objektiva sanningen - hon beskriver sin egen upplevelse av det som hände. Och det är den upplevelsen som har betydelse och minnet av den som sätter sina spår i Sanna - så länge som den får verka och leva utan att förändras. Och ju längre finns kvar - desto djupare sätter den sig. Bokskrivandet är antagligen ett av många sätt som hon använder för att bearbeta det där minnet och framförallt de slutsatser som den lilla tjejen drog utifrån upplevelsen. Slutsatser som påverkar världsbilden på många olika sätt - än idag som vuxen.

Att kommunikationen mellan far och dotter kan förbättras är tydligt, och så är det tyvärr i regel. Vi är dåliga på att kommunicera, vilket i sin tur leder till konflikter som vi dessutom är otränade på att hantera och den inlärda prestigen gör att vi istället för att försöka förstå varandra gräver ner oss i skyttegravarna... Trist, vanligt och en förklaring till många av de problem vi upplever, både i stort och i smått, när det gäller människors relationer.
Och eftersom vi befinner oss i midsommartider så har vi en förklaring till många av de bråk som uppstår just denna helg. Familjen samlas, mycket alkohol och scenen är upplagd för att eländiga minnen från historien ska få kliva fram och spela huvudrollen.

Visst går allt detta att förändra, men det kräver vilja, mod, kunskap och inte minst - träning.

Glad midsommar! Typ...

PS. Jag skulle kunna illustrera detta fenomen även med det som just nu utspelas mellan t ex Grekland å ena sidan och EU, framförallt Tyskland å andra sidan. Men mera på ett makro-plan...

Några insikter såhär i början

Några reflektioner såhär när jag lämnat min Helsingborgstillvaro, mitt tonårsrum - eller väntrummet - som tiden från april fram tills nu känts som. Reflektioner kring att fråga om hjälp och om olika utmaningar och annat jag ställs inför. Att vårt sätt att se det vi står inför nästan alltid går att se på fler sätt.

   

Det känns skönt att ha kommit iväg. Att inte längre stå och trampa, liksom hästarna i en tävling innan dörrarna öppnas. Visst finns det saker som krånglat men nu har dörrarna öppnats!

Först jag vill även passa på att tacka Lars Hjulström - min ”hyresvärd” sen början av april. En kille som jag lärt känna de senaste åren och som jag är väldigt glad över att ha fått lära känna.

Det hus Charlotte och jag, hade i Malmö skulle säljas och mäklaren trodde att om allt gick bra, så skulle överlämnandet ske i juni… Nu gick allt väldigt bra (?). Huset såldes redan innan första visningen och överlämnandet skulle ske sista mars istället vilket satte mig lite på pottkanten, eftersom jag tänkt åka till Grekland först i Juni. Vad skulle jag bo nu???

Så kom jag att tänka på Lars som jag visste bodde själv i en villa i Helsingborg. Varför inte fråga om han har något ledigt rum? Det kändes lite jobbigt att fråga, men jag ställde frågan - och efter några sekunders betänketid var svaret, ja!

Samma Lars, dök upp igen, då Charlotte och jag skulle köra hennes flyttlass till Stockholm i början av mars. En uniformerad och motorburen konstapel vinkade in oss från motorvägan och visade vad en ”kontrollplats” utmed motorvägen användes till (något som jag för övrigt funderat över många gånger). Vår lastbil var för tungt lastad, så det blev böter och en kommendering att lasta av om vi ville fortsätta… Eftersom vi var utanför Helsingborg och den enda person vi kände bra där var Lars, så chansade jag och ringde. Återigen kunde jag känna det där motståndet - till att fråga någon annan om hjälp. Kan du komma och hjälpa oss att hyra en lastbil till, var tanken… 

Och hur stor är chansen att någon som jobbar är hemma, en torsdag, mitt på dagen? 

Jodå, Lars råkade vara hemma - och innan jag hann fråga om hyra lastbil så erbjöd Lars oss sin bil och tillhörande släp - eftersom han ändå inte skulle använda dom på några dagar.

Så, tack Lars för din gästfrihet och ditt sätt att ställa upp för mig! Och dessutom är jag tacksam över de återkommande små samtal kring livet och dess olika utvecklingar och utmaningar vi haft under sen början av april.

Så jag kom hit till Lesbos igår morse, en jobbig resa som tog sin tid. Väntan på

flygplatser som främst är designade för att man ska gå omkring, äta och köpa prylar - inte för att vila och slappna av. Planet landade 0620 och efter en kort bussfärd var jag vid 7-tiden inne i Mytilini, den regionala huvudstaden. Jag var svettig, varm, trött och hungrig.  Klockan var tidigt på morgonen, och dom som känner mig vet att det inte är min tid på dygnet. Sovit 2-3 timmar de senaste 2 dygnen och på ryggen hade jag en stor ryggsäck och på framsidan en mindre. Jag hade precis blivit avsläppt av en grinig busschaufför som inte blivit gladare över att jag inte hade jämna pengar till bussbiljetten. Och jag visste inte vart jag skulle ta vägen för att hitta något café som kunde servera mig en frukost. Det var nästan så jag tyckte synd om mig.

När jag går genom en stor parkering, hör jag en babys gnällande. Och så ser jag ett litet ”läger” där på trottoaren, vid parkeringen. Det slår mig att Lesbos är en av de öar som ligger ”bra” till för dom som flyr från fasorna i Syrien. Och jag minns även att jag sett uppmaningar på Facebook från människor som lever och verkar på Lesbos, om att olika slags hjälp behövs för att kunna ta hand om den flyktingström som drabbar den här delen, som är en av EU:s gränsposter åt Syrienhållet. 

Plötsligt fick jag även en förklaring till de människor jag från bussen sett komma gåendes på vägen mot Mytilini. Människor som kommit i land och nästan alla hade en liten ryggsäck med sina enda ägodelar. När jag plötsligt insåg det så förändrades min inställning. Jag insåg att även om jag gick omkring med en ryggsäck, kände mig ensam, svettig, trött - så var det ändå ett val jag själv gjort.

Jag befinner mig på en resa på väg TILL något - till skillnad från dom människor jag sett nu - som befann sig på väg BORT från något som inte bara är en känsla, utan en fråga om död och terror. Från att nästan ha tyckt synd om mig själv förvandlades känslan i mig till någon sorts tacksamhet över att min utmaning bara var att hitta ett café som kunde servera mig något att äta och en latte. Jag visste ju att jag var påväg till ett ställe där jag skulle bli mottagen, även om förutsättningarna är helt andra än dom jag blivit van vid.

Så Lars, ännu en gång: Tack för din vänlighet och villighet att hjälpa mig - och att det även skedde utan att ge goda råd om hur jag borde göra. Och jag fick tillfälle att träna - ännu en gång - att jag faktiskt kan fråga människor om hjälp när jag behöver. Något som jag och många med mig har svårt för. Den enda risken jag tar är ju att få ett nej - och det kan jag faktiskt leva med - till skillnad från de personer jag såg under min morgon igår. Och att behöva, inte alltid måste vara stort, dramatiskt och livsavgörande.

Jag vet att det är något som jag kommer behöva träna mera på eftersom vissa saker tar lite längre tid att lära sig, att verkligen få in i kroppen. Annars vet jag hur lätt jag undviker att be någon annan om hjälp och att jag ibland kan uppleva det som att tillvaron är sååå jobbig, när saker inte blir som jag tänkt.

Och jag har ännu en gång blivit påmind, att vi kan nästan alltid kan lyfta oss lite i nacken, se den lite större bilden och att inse att vi kan välja vårt perspektiv. Man måste inte vara flykting från ett krigshärjat område för att det ska kännas ok om

att be om hjälp. Det är ok, även om det jag behöver är betydligt mindre dramatiskt än att fly från död och terror. I grunden är vi alla likadana som ibland kan behöva en hjälpande hand, och i de situationer jag än så länge befunnit mig i - så skulle ett nej inte betyda att jag t ex riskerar att dö.  Och när jag ser och förstår vilka utmaningar som andra mera avlägsna - men fortfarande - bröder och systrar har, så kan jag känna tacksamhet över att de alternativ jag väljer mellan ändå handlar om hur bra jag ska ha det.

Ops! Plötsligt kom jag på - det är midsommarafton - vilket inte märks av här.
Kanske för vi har ett annat perspektiv?
I vilket fall som helst: Grattis på midsommarafton!

Prins Carl-Philip och jag...

Foto Erika Gerdemark, Copyright Kungahuset.se

Om förändringar i relationen till en annan person... 
Carl-Philip och jag, lika och så olika. 
Och slutligen några ord på vägen, från en man med viss erfarenhet, kunskap och träning - till en någorlunda nybörjare.


Idag den 13 juni kommer vara en väldigt speciell dag i Carl-Philips och även i mitt liv. En dag vi kommer att minnas. En dag som handlar om stor en förändring i relation till någon annan.
Där satt jag och körde tillbaka till Helsingborg från Malmö. I radion kunde jag höra referatet från prinsens bröllop. Han hade precis kommit in i Storkyrkan och radioreportrarna sa flera gånger: Han ser så lycklig ut. Så klart, annars vore något väldigt fel. Han är en man som ska gifta sig med den person han älskar. Tyvärr råkar han ha hamnat i en taskig sits, så allt sker inför en jättestor publik som bevakar varje sekund och han har säkert inte kunna bestämma särskilt mycket själv.

Själv satt jag i efterdyningarna av att lämnat Charlotte vid stationen i Malmö. Nästa gång vi ses är antagligen först om 3 månader, på en liten ö i Grekland. Så länge har vi inte varit utan att träffas sen 2003. Nu har vi skilt oss på alla formella sätt och i praktiken - hon bor i Stockholm och på onsdag sätter jag mig på ett flyg ut i världen - utan att vara riktigt säker på vad som kommer hända.

När jag satt där i bilen, med tårarna rinnande nedför mina kinder, så kom jag att tänka på den gång för nästan 12 år sedan. Då Charlotte och jag gifte oss. Bara något 10-tal mil längre norrut än där jag var idag. Så olika jämfört med Carl-Philip. Ingen visste att vi skulle gifta oss, det blev en överraskning för alla, även för våra barn som var med. Ceremonin skedde vid en ruin, på en halvö i en liten skogssjö och vi var omgivna av näckrosor. Jag minns vi hade rosa flipflop på oss... Tänk så olika, men ändå så lika, prinsen och jag. Två män som skulle manifestera sin kärlek, träda in i äktenskapet - och även jag var väldigt lycklig - fast våra arrangemang och omgivande förutsättningar lite olika.

Så där satt jag alltså i bilen, och kunde höra om tillfället då de skulle träda in i sin gemenskap och visa världen sin kärlek. Jag satt där i bilen - både bildligt och bokstavligt på väg bort från den gemenskap som jag befunnit mig i. Visserligen har nedmonteringen av densamma pågått sedan sent i höstas - och idag var kanske det i praktiken största steget. Fram tills nu har vi ändå setts varje månad. Och oavsett vår formella status och geografiska distans, så kommer Charlotte alltid ha ett speciellt rum i mitt hjärta.

Men, då jag satt där så det var verkligen märkligt att dels känna allt det där som är kopplat till vår förändrade relation. Sorgen, saknaden, förlusten och samtidigt höra att just nu var en annan man på väg in i det jag har lämnat nu. Men jag kan tänka mig att det han kände var sånt som gemenskap, vi-et, glädjen, det gemensamma projektet och den obeskrivliga lyckan.... Känslor som jag kände för 12 år sedan. Så den 13 juni 2015 kommer vara en speciell dag i både prinsens och mitt liv. En dag som handlar om att ta ett stort steg i relation till en väldigt viktig person i våra olika liv.

Några ord till dig Carl-Philip...

Och jag vill passa på att ge Carl-Philip några råd på vägen. Från en man som har erfarenhet från 2 äktenskap och ett gäng relationer. Från en man som jobbat mycket med mig själv, min "inre ryggsäck" och mitt "inre barn" och jobbat tillsammans med många människor kring relationer av olika slag. Och kanske kan han behöva höra det mer än andra, eftersom han är i sin egenskap av prins, till stora delar ett resultat av pucko-världen - i kubik.

För dig som inte vet vad jag menar med pucko-världen så är det resultatet av alla de idéer och tankar som vi människor hittat på. Alla uttalade och outtalade regler, rädslor, traditioner, etikett, etc... Och i sammanhang där det finns kungligheter finns det dessutom massor av uppträdanderegler, som inte gäller i min närvaro.
För han, liksom vi andra har t ex rött blod, blir förkyld, ledsen, besviken, svartsjuk, glad, kåt och stolt. Han liksom vi andra känner skam och skuld. Och allt det här har han med i sin "inre ryggsäck" när han möter sin Sofia - på samma sätt som jag haft min ryggsäck då jag mötte Charlotte. Han liksom vi andra har fått en massa erfarenheter under sin uppväxt som gör att han ser sig själv på ett visst sätt - och det gäller oss alla.

För i grunden är Carl-Philip inte mer än en snubbe som fyller 40 om några år och idag har han manifesterat sin kärlek till Sofia - vilket inte märkvärdigare än det Charlotte och jag gjorde för snart 12 år sedan. Men till skillnad från dom allra flesta andra så har Carl-Philip växt upp i en miljö där det finns en mängd regler för hur tillvaron ska vara och betraktas, helt oberoende av vem Carl-Philip är och vill. Det vill säga - puckovärldens regler i kubik.

Så det jag vill ge dig - och här vänder jag mig direkt till dig Carl-Philip - är några ord i samband med en manifestation som denna. Ha dom med dig - jag tror att du kan ha nytta av dom - jag skulle ha haft det - om jag vetat och förstått dom då:
- Var sann mot dig själv och hör den där inre rösten, även när den säger något annat än vad omgivningen vill. Var sann redan från början av relationen - tro inte att det blir lättare sen.
- Du har 100 procents ansvar för relationen.
- Lär dig om dig själv, det som är just ditt "elände" i din inre ryggsäck - och ta ett eget ansvar för det.
- Du kan inte förändra din partner - däremot kan du påverka dig själv.
- Kommunicera! Det betyder att verkligen lyssna och att säga det som är viktigt för dig - även om du tror att Sofia kommer reagera negativt. Ta risken!
- Träna på att vara närvarande, att inte kastas in i reaktioner och beteenden som har sina rötter i historien och som hämtar sin energi och riktning från vårt "inre sårade barn".
- Var kvar i relationen, bara så länge som du kan höra och känna ditt JA till Sofia.
- Undanhåll inget - var hellre överdrivet ärlig mot Sofia.
- Sexualiteten ÄR viktig. Både din och hennes - så låtsas inte! Den som kommer förlora på det är du själv, Sofia och er relation.
Carl-Philip, om och när du några frågor eller funderingar så är du välkommen att kontakta mig. Kanske jag kan ge dig något ord på vägen och ge dig någon bra träningsövning att göra. Eller så kanske du inser att det nog skulle vara bra att få träna lite på att ta bort en del av det som pucko-världen prackat på dig under ditt liv.

Nu ska jag fortsätta packa mina saker - på onsdag ska allt vara borta och rensat. Några kartonger kommer jag förvara här i Sverige, resten hamnar i den packning jag tar med mig.

Ett fyrfaldigt leve för kärleken!
Den leve:
Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!


Charlotte skriver på sitt fina sätt om vårt avsked här.