Jag är sån! Eller inte…

Akademiens förfall och tragedin kring chefen för Stockholms stadsteater är liksom skenande sjukskrivningar, utanförskap, kulturkrockar och #metoo exempel på ett av vår tids stora problem. Vår oförmåga att hantera relationer på ett bra sätt. Och det rullar bara på! Var finns insikterna, nytänkandet och framförallt det personliga modet? Särskilt bland dem som söker vårt förtroende i höstens val?

Har du en relation? När frågan ställs har vi lärt oss att den handlar om kärleksrelationen – gift, sambo eller singel – och det skapar en idé om att vi bara har en relation. Och visst är just den relationen viktig i vår tillvaro, det kan nog alla hålla med om – en relation med stor förmåga att påverka. Till exempel, se bara vad otrohet och svartsjuka orsakat genom historien. 
Men vi har ju många fler relationer, och är det så även i dem? Att de kan påverka oss på liknande sätt? Och att vår bristande kunskap om relationer får oss att acceptera, abdikera och konstatera: Jag är sån. Och så rullar eländet på. 

Vi träffar massor av människor – på jobbet, hemma, vänner, grannar och släktingar. Vi relaterar till ALLT och ALLA. Det är genom relationerna vi navigerar i världen och tillvaron, och viktigast, vi har en relation till oss själva. Där finns våra föreställningar och vår personliga historia, sådant vi ständigt bär med oss. Viktigast, därför att det är därifrån som vi relaterar med vår omvärld. Och det är där som relationerna kan gå snett – utan att vi förstår.   

"Och det är där som relationerna kan gå snett – utan att vi förstår."   

Så våra relationer är många och de väcker olika intresse. Finns det energi i relationen så är den intressant därför att den väcker en känsla/drivkraft – som kärlek, rädsla, skam, hat, lust, hunger, äckel, ilska, passion, ömhet, stolthet, samhörighet, irritation eller panik. Energin i en relation kan förändras både i styrka och i kvalité. Exempelvis i relationen till en nära vän som du upplever har svikit dig, eller till en livspartner som funnits med under en längre tid – relationer som innehåller många känslor. Om de tappar energi, blir de ointressanta och vi går vidare. Jag brukar tänka mig de olika känslorna utmed en axel som beskriver kvalitén på känslan eller drivkraften bakom ett beteende. I ena änden finns kärlek, som präglas av nyfikenhet, i den andra finns rädsla som präglas av kontrollbehov – sen finns allt däremellan. Men utan energi – blir det ointressant.

Det jag upplevt genom mina relationer är alltså en utgångspunkt för det beteende jag lär och utvecklar. Viktigast är barndomens relationer, då vi suger åt oss, är lättlärda och där perspektivet är barnets med allt vad det innebär. Där läggs grunden till den där viktiga inre, personliga platsen – ur vilken vi relaterar och utvecklar beteenden och som vi senare, som vuxna, tar med in i olika sammanhang, t ex till jobbet, krogen och in i familjen. Vi förminskar oss och kan bli destruktiva. Och eftersom vi inte har rätt kunskap så tänker vi: Jag är sån!
 

I den dåliga relationshantering finns förklaringar till de problem som berör oss människor – för det är ju det vi gör hela tiden – relaterar. Allt fler mår psykiskt dåligt, blir stressade, utbrända och sjukskrivs. Det kostar gigantiska summor år efter år i form av sjukpeng, rehab, produktionsbortfall och mänskligt lidande. Här finns en förklaring till varför vi fått uppleva fenomenet #metoo. Därför vi skapat en kultur där det är ”ok” att relatera till kvinnor på ett visst sätt, i kombination med att vi har svårt för att relatera till sådant som rör sexualiteten. Det bidrar till kulturkrockar, utanförskap och segregation. För självklart uppstår det relationsproblem när människor uppvuxna i mellanöstern kommer hit och möter vårt samhälle och människor uppvuxna här. Och i dagarna har vi i massmedia kunnat följa hur relationsproblemen förvandlar vår tyngsta kulturinstitution till en sandlåda. 

"Och i dagarna har vi i massmedia kunnat följa hur relationsproblemen förvandlar vår tyngsta kulturinstitution till en sandlåda." 

Relationsproblemen skapar problem på alla nivåer, och i ALLA sammanhang där vi relaterar till varandra. På Rinkeby torg, på jobbet, runt Akademiens sammanträdesbord och hemma i TV-soffan. Men istället för att våga gå till orsaken – relationsproblemen – så siktar vi på symptomen. I politikens fall blir det åtgärdspaket, som utgår från rädsla och kontrollbehov. Fler poliser skapar inte långsiktiga lösningar på problem som bottnar i utanförskap. Lagstiftning om samtycke kommer inte få bort sexuella övergrepp. Strängare krav på Försäkringskassan får oss inte att bättre. Möjligen sker marginella och kortsiktiga förbättringar – the show can go on – men grundproblemen finns kvar.

Nu kanske du anar att det här är stort. Vi alla har många relationer och de har förmågan att påverka vårt beteende och våra val. I stort och i smått – ofta negativt. Problem som kan minskas om många fler får kunskap. För ”jag är sån” är inte sant! 

"För ”jag är sån” är inte sant!"

Relationer kan förändras, beteenden är inlärda och vi kan lära om. Jag har sett det själv och vi alla har den erfarenheten. Men eftersom vi sen blöjåldern har fått lära att det är någon annan som har ansvar för hur vi mår och känner, så har vi – både som individer och kollektiv – tappat kontakten med den egna förmågan och ansvaret. I grunden är det inte så konstigt. Men, det behövs kunskap, stora förändringar, tid och stöd, eftersom det inte fungerar med en burk lyckopiller och en broschyr. Mycket av den kunskap som behövs finns redan och den används, men bara marginellt. Den är dessutom fragmentiserad och ger inte en helhetsbild. Och som vanligt finns även ett motstånd till förändring (rädsla och kontrollbehov), särskilt från dom som får sitt levebröd och sin status från nuvarande problembild. Så förändringar kräver insikt, engagemang och mod.

Det konstiga är att så få av oss förstår vad det betyder. Betyder för att kunna hantera vår tillvaro och de utmaningar vi står inför – att här finns stora vinster att göra på samma sätt som vi tidigare gjort med till exempel ”Håll Sverige Rent” och energisparandet. Vinster på individnivå, organisationsnivå och nationellt. Det handlar om vår vardag, de olika sammanhang vi befinner oss i och nationellt. En folkbildningskampanj behövs för att fler ska se sitt eget ansvar och förstå ”Jag kan ändra”.

I år har vi val. Vi ska välja väg inför framtiden. De etablerade partierna söker förnya sig, men misslyckas. Vi erbjuds gammal skåpmat – även om det är i nya skålar. Ingen verkar på allvar ha fattat den dolda potential som finns i det här med relationer, man pratar mest om symptomen. Men, kanske är det inte så konstigt eftersom det krävs ödmjukhet, sårbarhet och personligt mod. Mod att ställa sig upp och ifrågasätta, visa ledarskap, ändra perspektivet och inleda färden åt andra hållet – för mera kärlek och nyfikenhet. Ett mod som ni politiker inte verkar ha. Eller?

Några intressanta länkar för den som vill veta mer

Samhällsekonomiskakostnader för sjukskrivningar

#metoo 1

#metoo 2

Om relationer

Mänskliga beslut

Uppväxtvillkor ochhälsa i vuxen ålder

REGERINGENSSTRATEGI INOM OMRÅDET PSYKISK HÄLSA 2016–2020

Nationella samordnareinom psykisk ohälsa

"Relationerär grundbulten i psykisk hälsa" 

EmotionalIntelligence Consortium

Samhällsekonomiskakostnader för arbetsmiljöproblem

Tack alla kvinnor för att ni vågar #metoo

Wow! Jag blir förbannad, glad, ledsen och stolt!
På en och samma gång!

Plötsligt så händer det. Lite som Heinz ketchup. Vi är många som har varit med och skakat, skakat, skakat och skakat. Och så plötsligt kommer ni ut – ni bara väller ut ur skamdimman.
För vi alla har nog vetat och förstått, men alltför många har vänt bort blicken. Känt sig obekväma. För man pratar ju inte om ”sånt”. 



Tack alla ni modiga kvinnor! Det var inte en sekund försent! Vi är många som har väntat! Tack för att ni vågar trotsa rädslan för skammen! Rädslan för vad andra ska säga eller tänka! Tack för att ni vågar berätta att ni drabbats av så kallade sexuella övergrepp och sextrakaserier.

För det är bara så vi kan åstadkomma den förändring som behövs! Att ni gör såhär visar
omvärlden att ”problemet” inte är något som bara händer någon annan – därborta. På en annan plats. I en annan kultur. I ett annat land.  

Det händer även här! På landet, i förorten och på fina gatan. På midsommarafton, på tisdag, på fyllan, på festen eller på jobbet. I idyllen såväl som i gettot. Det händer här, mitt ibland oss! Varje dag. De som drabbas är våra systrar, våra partners våra döttrar, våra mödrar, våra grannar, våra kollegor eller våra ministrar. Ingen kvinna går säker. Och det är bara därför att hon är – kvinna. 

Hur djävla pucko är inte det?!

Genom att göra det ni gör. Genom att bryta tystnaden som skambeläggning och stigmatisering skapar, så tar ni ett avgörande steg mot att en förändring kan börja hända på riktigt. Ni lägger skammen där den hör hemma. Hos förövarna. Och även hos dom som vänder bort blicken och inte säger något. Vi alla måste våga börja prata – även om det kan kännas obekvämt! Förändringen börjar inte hos någon annan, den börjar hos var och en av oss.

Via sociala medier kan jag se kvinnor runt om i världen som kommer ut med sina upplevelser av sexuella trakasserier och övergrepp. #metoo 
Det är allt från grova fysiska övergrepp till ”lättare” kränkningar som kanske bara några rader på Facebook. Och så kan jag höra den vrålande tystnaden från alla dom kvinnor som inte överlevde …

Sexuella kränkningar är dessutom inte bara ”det” som hände vid en viss tidpunkt. För händelsen hänger kvar och ”stinker” långt efteråt. Och på olika sätt. Kanske blir det som tydligast här i den svenska kulturen, i en rättegång långt efteråt, där kvinnan som utsatts även ska behöva förklara sin klädsel eller beteende, som om det skulle ha någon betydelse. Hon möter ovidkommande frågor, skambeläggning, stigmatisering och omgivningens tystnad … Och stanken från händelsen hänger kvar genom våra tysta tankar.

För – hon borde ju vetat bättre. Eller?
 
I andra kulturer – där så kallad hederskultur är stark, där machokulturen dominerar, är det inte ovanligt att kvinnan dessutom blir utfryst från familjen, gemenskapen, klanen, byn och i värsta fall dödas …  

Hon borde ju vetat bättre!

Och i alla dom där fallen så är drivkraften rädslan. Rädslan för att känna skam. Rädslan för vad man tror att andra ska tycka. Hennes rädsla - och omgivningens rädsla. Rädslan för att någon annan ska känna stanken … 

Dessa övergrepp påverkar oss alla – även mig. En vit man i 55-års åldern. Därför jag är uppväxt i en liten medelsvensk kommun där vi trodde det var OK att tafsa på tjejerna i skolan. Därför jag lever i en värld där många män under hundratals år ansett sig ha rätten att kränka kvinnor - även då de sagt nej. Därför att jag lever i en värld där alltför få har ställt sig upp och sagt ifrån - utan istället hukat tyst i bänkarna. Därför att jag lever i en värld där vi låter rädslan för skammen, rädslan för att känna sig obekväm, rädslan för vad andra kanske ska tycka tystar den stora majoriteten. 

Därför jag lever i en värld där alltför många kvinnor inte vågar gå ensamma hem på kvällen. Därför jag lever i en värld där vi inte vågar prata om sådant som kan bli kopplat till nakenhet, sårbarhet, skam och sexualitet. Därför jag lever i en värld där sårbarhet är något vi inte ska visa.

Det här handlar inte bara om dom kvinnor som drabbas - det handlar om oss alla. Därför att vi alla tjänar på en förändring!

Och jag ska avslöja en sak för den som inte redan vet. Det vi kallar för sexuell kränkning och sexuellt våld handlar inte på något sätt om sexualitet. Det är och förblir inget annat än ett tragiskt uttryck för problem hos den som är förövare. Men genom historien har förövarna lyckats lägga över skulden på kvinnan - och då kallas hon hora.
Så, genom att kliva fram, genom att ta risken att kallas för hora. Genom det som #metoo innebär i praktiken så lägger ni en grund för den förändring som måste komma!

Med djup respekt bugar jag mig inför er kvinnor som samlat mod och klivit ut ur skamdimman. 

Jag hoppas att ni inspirerar era systrar som fortfarande gömmer sig, att kliva fram. Genom att börja prata om de övergrepp ni utsätts för, så skingras dimman och stanken kommer sakta att försvinna. Genom att börja prata blir det svårare för förövarna att gömma sig bakom tystnaden. Och det är ni som måste börja prata - för annars tassar majoriteten runt problemet - i förhoppningen om att slippa känna sig obekväma, eller kanske rent av komma i kontakt med något jobbigt hos sig själv. Jag vet av egen erfarenhet.

Jag lovar att göra det jag kan, för jag vill att vår värld ska präglas av nyfikenhet, kärlek och respekt för varandra. Jag vill möta kvinnor som vågar säga ja eller nej, som inte gömmer sig i skamdimman och som inte är rädda för att de råkar vara kvinnor. Jag lovar att ställa mig upp och säga ifrån när jag ser eller hör att någon inte blir respekterad. Jag lovar att försöka kliva fram, även i situationer där jag själv kan känna rädslan för skammen, rädslan för vad jag tror att andra ska säga och rädslan för att känna mig obekväm.

Jag inser även att dessa förändringar är något som inte kommer över en natt. Inte heller är något som rättas till med fler poliser - även om det kortsiktigt kan hjälpa till att förhindra kränkningar. Vi har skapat den här situationen genom idiotiska värderingar och beteenden som växt fram genom historien. Men det betyder inte att vi ska låta bli. Det handlar om ett långsiktigt arbete där vi alla lär oss att själva förstå att det i grunden handlar om respekten för oss själva som människor. Det är ett arbete som börjar redan med barnen i pottåldern och pågår resten av livet. 

Så jag blir förbannad över att vi människor som själva skapat den här situationen. Glad för att det här – #metoo – kan vara början till något konkret, istället för mummel, kosmetiska åtgärder och en undvikande blick. Ledsen för att så många kvinnor drabbats och slutligen stolt över alla som vågar möta rädslorna förknippade med att kliva ut ur skamdimman.

Tack!


PS. Jag har tidigt skrivit några ytterligare blogginlägg tidigare kring dom här frågorna.

Om hur vi väljer att se det enkla och struntar i den stora frågan. (hösten 2017)

Om hur vi kan göra något konkret. (hösten 2016)

Om moralpoliser i våra förorter (våren 2017)

När blir jag en gammal gubbe?

Om det jag har möjligen kan ha gemensamt med min gamla iPhone 6S och frågan om företag/arbetsgivare i första hand är ute efter sänkt medelålder? Eller?
Ja, jag söker jobb!

Under det senaste året har jag varit involverad i ett projekt i Wien, och bott i Stockholm. Men, till slut kändes det lite långt att pendla, så jag har börjat undersöka vilka möjligheter som finns här i Stockholm. Att köra eget företag har jag insett inte är min grej – då handlar det om alla de krav som staten lägger på företagaren. Been there, done that! Så jag har börjat söka jobb…

Efter att ha hållit på ett tag nu så börjar jag inse något. I alla fall misstänka – när nästan de enda svaren som kommer är – tack, men nej tack. När jag inte ens blir kallad till jobbintervju, till jobb som i alla fall jag tyckte verkade solklara. Kan det vara så att jag drabbas av åldersdiskriminering? Och på LinkedIn, webbsajten för allt möjligt med jobbet som utgångspunkt, ser jag att väldigt få besökare kommer från rekryterare eller företag jag sökt jobb hos. Rimligen borde det ha varit rätt många där som tagit en titt. Det är ju på LinkedIn man ska vara … men icke. Så när blir man gammal – alltså för gammal – när blir jag gubbe? Eller kanske jag rent av redan blivit gubbe – utan att ha fattat det själv – och egentligen hamnat på mänsklighetens sophög. Och jag har inte fattat det …?

En av våra större mobiloperatörer erbjuder en tjänst som innebär att man alltid har senaste mobilmodellen. Ett erbjudande som för tanken till att det bara är det nya man ska ha. Förra årets modell är liksom passé.
 
Är det så med oss människor också?

För många år sedan stötte jag på begreppet åldersdiskriminering. Jag minns att jag tänkte att så korkad kan väl inte en arbetsgivare vara?! När man anställer någon så borde det väl vara med syftet att utveckla den mänskliga resursen som man har i företaget? Inte att sänka medelåldern! Att kunna göra mer eller att kunna göra något nytt?! Eller? 

Så läser jag i DN idag – om olika former av diskriminering på arbetsmarknaden. Ingen munter läsning för en person i min sits. Googlar lite och läser om en rapport som hävdar att åldersdiskrimineringen börjar redan vid 40-års ålder. Att åldern blir en nackdel. Ålder som i regel innebär erfarenheter, kunskap, insikter - ja sådant som en yngre vanligtvis har lite mindre av - och förhoppningsvis lite visdom. Ja, som i mitt fall.

Jag minns när jag var 16-17 år, att jag då kunde tänka att människor som var 30-40 år var gamla. Såklart de var, i jämförelse med den där tonåringen som jag var då. Och då ska man ju inte ens tänka på dom som var över 50, de var ju verkligen gamla. 

Så tänker jag efter, och inser att jag faktiskt har två barn som kommit en bit över 20. Det räcker som bevis för att snabbt inse att jag varit med ett tag. Nu är jag själv över 50, över 55 till och med. Fast jag känner mig inte alls särskilt gammal – inte alls så gammal som de där andra jag såg som tonåring. Kanske bara några år äldre än den där tonåringen. Jag har ”bara” så mycket mer kunskap och erfarenheter. 

Eller som skådespelerskan Ingrid Bergman lär ha sagt: Ålder är som att bestiga ett berg. Man blir lite andfådd, men får mycket bättre utsikt.
Så rimligtvis borde jag ju vara ett kap för en arbetsgivare som söker en person med min kompetens. Dessutom, erfaren, inga småbarn, lugn, fungerar både i lagspel och solo, inte längre så vassa armbågar och vill göra ett bra jobb.

Men, så kommer jag ihåg: Oj, jag har en två år gammal iPhone…


PS. Om du som läser detta känner till någon som söker en person som är mycket kreativ, bra med människor, enagerad, samhällsintresserad, kan "digitalisering", projektledning, verksamhetsutveckling, driva processer, stå framför grupper, ta fram förslag, bygga nätverk, arrangera något stort, hantera relationer, identifiera möjligheter, internationellt erfaren... Jag finns här!  Hör av dig!

Slampor, drevet och illusioner

Sexualitet, illusioner, horor och madonnor. En text som handlar om hur människor hellre reagerar på något enkelt, istället för att vilja se den större bilden och framförallt den egna rollen. Ett beteende som skapat och ständigt återskapar en situation där vi klänger fast vid illusioner, förnekar oss själva och pekar finger åt andra.   

Texten handlar inte om Anders Borg, utan om rädslan för vad andra kanske tycker - och den reaktion det väcker. Den handlar om att inleda förändringen där vi tillåts få vara en människor - på riktigt. Istället för att sträva efter gamla påhittade ideal. Och inte minst - att etablissemanget vågar stå upp för de mänskliga rättigheterna - även om det kan kännas obekvämt!

Så ta en liten stund, läs och fundera - för texten handlar om mig – och dig.

Svarta rubriker: Anders Borg i fylleskandal! Hora, slampa, tafsande, blackout...

Jag blir så djävla förbannad och ledsen när något sånt här händer. Men kanske inte av riktigt samma anledning som många andra. Låt mig förklara, visserligen är texten kanske lite lång, men den är viktig - och jag hoppas att den ger dig något att fundera över.

Först hade vi själva händelsen för några veckor sedan, där Anders bar sig idiotiskt åt ute på en sommarfest i skärgården. Det borde han få ”pisk på rumpan” för - inget snack om den saken! Därefter den oproportionella reaktionen på den händelsen. Där mängder av människor, från sina piedestaler, pekat finger. I media, krönikor, bloggar, på sociala medier … 

Det som upprör mig är att få verkar vilja se den större bilden, orsakerna bakom. Eller kanske väljer att inte se. Fokus på symptomen, och orsakerna tillåts ligga dolda i skuggan. Händelsen på skärgårdsön var faktiskt bara ett "fjuttigt" litet exempel - med en väldigt öm tå. Något otillbörligt hände, det är alla överens om. Alltså - ingen rök utan eld. Men alltför få går vidare och funderar över: Varför denna gigantiska rökutveckling?

"Alltså - ingen rök utan eld. Men alltför få går vidare och funderar över: Varför denna gigantiska rökutveckling?"

Så länge som vi väljer att stanna kvar ute på festen på skärgårdsön, där det är tydligt och enkelt att "någon annan" gjort något dumt, kommer ingen förändring att ske. För det här handlar egentligen väldigt lite om Anders Borg. Sen får han vara hur offentlig och känd som helst. Det handlar om oss alla! 

I det som utspelade sig, både händelsen och reaktionen i social medier efteråt, finns mycket att lära. Det”berättar” något viktigt om oss människor, och det elände vi själva skapat. Och fortsätter att skapa. 

Så länge som majoriteten av oss och våra potentater (dvs politiken, organisationer, myndigheter och massmedia) väljer att stanna kvar i händelsen på skärgårdsön, kommer det inte ske någon förändring. En förändring som börjar med att titta på oss själva - och vårt eget elände. Inte genom att peka på andra. För vi behöver titta närmare på våra egna värderingar, våra egna normer och vårt eget beteende.

Eländet - med rötter i värderingar och normer som människorna själva hittat på under historien. Och vi har klivit upp på religiöst utsmyckade piedestaler, där det pekas finger åt andra. Även då vi inte riktigt vet vad som hänt. Särskilt viktigt verkar det vara när det handlar om sådant som är kopplat till sex, relationer och kön. Den här gången – tyvärr – extra kryddat med alkohol.

I den stora rökutvecklingen – alltså i det så kallade drevet – efter Borgs inledande förlåt-inlägg på Facebook, har jag läst en del lite längre texter i både gamla och nya medier, som handlat om händelsen på skärgårdsön och där kvinnohat kommit upp. Han hade använt nedsättande ord om kvinnor, så det är inte är så konstigt. 

Men, tyvärr är många skribenter onyanserade och deras utgångspunkter kan sammanfattas i antingen "djävla kvinnohatare" eller ”djävla feminister”. Ståndpunkter de hade innan. Och såklart fanns partipolitiken, där man försöker skaffa sig poäng genom att indirekt säga – såna där manshatare har vi minsann inte hos oss.

"Jag inser att jag skriver den här texten med risk för att bli missuppfattad."

Jag inser att jag skriver den här texten med risk för att bli missuppfattad. Det är en öm tå. Men risken är jag villig att ta. För det här är så viktigt. Jag vill ställa frågan:  
Varför händer något sånt här över huvud taget? Hur kommer det att väldigt få ser det bakomliggande?  Att försöka förstå orsakerna. Inte som vanligt, stanna vid symptomen. Det som människor blev så upprörda över är ju inte något ovanligt, inte ens ute på en idyllisk svensk skärgårdsö. Om vi lyfter blicken och försöker se den större bilden och orsakerna bakom - så är det mycket värre! Men det hörs knappast något om det. 

För att vara övertydlig, när jag skriver "kyrkan" i det här sammanhanget, menar jag först och främst den organiserade delen av judendom, islam och kristendom. Det som representeras av större/mindre församlingar, med sina präster, mullor, patriarker, påvar, imamer, biskopar, kardinaler och rabbiner … Gubbar som under historiens lopp har talat om för oss "dödliga" hur saker och ting ”verkligen” ligger till.

Jag hävdar att den här sortens problem uppstår, därför att flera av mänsklighetens kulturer har utvecklat ideal och värderingar som iklätts kyrkans illusioner, och som inte stämmer överens med dom vi verkligen är. Illusioner och ”hittepå”. Särskilt när det gäller sexualitet och synen på kvinnan. Visserligen kan någon hävda att kyrkan inte spelar någon större roll i Sverige idag. Men det menar jag är fel. 

Vi har ärvt våra värderingar från våra förfäder och kyrkans tusenåriga ambition att styra oss. För även om kyrkan i Sverige idag, inte spelar en tydlig och aktiv roll i kultur- och samhällsbyggandet, så har den haft en central roll i formuleringen av värderingar och normer som idag är många människors sanning och som legat till grund för många nuvarande värderingar, traditioner, lagar och regler. Och inte minst får vi det till oss från USA, vars dubbelmoral sprids via olika medier. Se till exempel moralpaniken när en kvinnlig bröstvårta syns på ett foto på Facebook. Detta samtidigt som är USA världens största marknad för porr. En attityd som inte minst visades upp av Donald Trump, som valdes till president.

"...centrala inslag är att mannen äger kvinnans sexualitet och att kvinnan ska vara underordnad mannen."

Det räcker att vi skrapar lite på ytan – till exempel får en blackout i en viss situation – för att det som ligger där och skvalpar i vår egen skugga, och även den gemensamma, ska riskera att poppa upp. Ideal som växt fram ur gamla skäggiga gubbars idéer om den sanning som de ansett ska råda i samhällen, länder och kulturer. Där kvinnan, i framförallt situationer som handlar om att relatera till män, bara kan betraktas på två sätt. Antingen är hon en hora eller madonna (vilket inkluderar mamma till mannens barn såklart). Idéer som skapats för att bevara och förstärka maktrelationer där centrala inslag är att mannen äger kvinnans sexualitet och att kvinnan ska vara underordnad mannen.

Idéer som kidnappat vår frihet i allmänhet och sexualitet i synnerhet. Med hänvisningar till så kallade heliga texter, framtänkta, tolkade och beslutade ”sanningar”, eller rättare sagt illusioner som sedan tvingats på oss. Tvingats på oss genom århundraden. Tvingats på oss genom sagor, historier, myter, ritualer, hot, belöningar, förtryck, löften, misshandel, våldtäkter, tortyr, regler, lagar. Så klart att det påverkat oss, och det blir tillslut en del av ”vår sanning”.

"...vi behöver inte åka till galningarna i till exempel Syrien eller Afghanistan för att möta dessa ”sanningar” i sina extrema former. "

Idéer som vi möter i sina extrema former hos galningar i till exempel Syrien eller Afghanistan och i det Sverige eller Europa som fanns bara för några hundra år sedan. Där till exempel kvinnor brändes på bål, och där kvinnan mest betraktades som en förlängning av mannen.

Men tyvärr har en del galningar hittat hit norrut och finns mitt ibland oss. Nu. Idag. Vi kallar dem terrorister ibland.  Nyligen i Åbo, i vårt grannland Finland, fick vi uppleva det då två kvinnor mördades och flera skadades. Just därför att de var kvinnor.

Och tidigare i år kunde vi läsa om hur en pappa – här i Sverige – mördades, därför han vägrade döda sina två döttrar. Han mördades av en släkting som ansåg att döttrarna hade brutit mot ”regler” för hur de skulle umgås med killar i sin egen ålder. I släktens ögon hade döttrarna klivit över gränsen – blivit horor – så skammen och det de trodde att andra skulle tycka, hotade släktens heder.

"...två kvinnor mördades och flera skadades. Just därför att de var kvinnor."

Men det behöver inte gå så långt som till mord, även om det är då de stora rubrikerna tas fram. Vi har under senare tid - i takt med att vi tagit emot människor från andra kulturer fått ta del av berättelser om hur allt fler kvinnor här i Sverige behandlas sämre än män och där de kränks på olika sätt. 
Heders- och machokulturer som har utvecklats ihopväxt med kyrkorna behöver inte alltid ta spektakulära uttryck - utan är även småsaker i vardagen. Att den inställningen lever på olika sätt är tydlig om vi riktar blicken söderut. Där den den är en tydlig del av vardagen, liksom den även är det här i vårt – förhållandevis – jämställda land.  

Jag minns från 70- och 80-talen, som tonåring och ung man. Tjejer betraktades som horor och slampor, om de hade sex med många killar. Medans killar som gjorde detsamma var tuffa och blev beundrade. Sen spelade det ingen större roll om jag bodde i Jönköping, Washington eller Gislaved. Då handlade det inte om några extremister som läste ur några heliga skrifter för oss. Det var vardagsnormer för västerländska tonåringar. Tyvärr gäller samma än idag. Och inte bara i våra förorter.

"Det här handlar om vår kollektiva oförmåga att erkänna att vi alla är sexuella varelser."

"Vi" har skapat en situation där vi förnekar att människan är en sexuella varelse. Och att sexualiteten, och allt som förknippas med den, gjorts till något vi försöker undvika. Något som skambelagts, reglerats och gömts undan. I synnerhet om det riskerar att bli personligt. För när det kommer nära oss, när det börjar bli personligt, så riskerar vi komma i kontakt med våra egna dåliga erfarenheter och inlärda känslor. Situationer förknippade med skamkänslor och rädslan för vad vi tror att andra ska tänka. Moralpaniken slår till, piedestalerna kommer fram... 

Där finns kanske förklaringen till den stora rökutvecklingen jag nämnde tidigare. Nu var det inte en flykting från en annan kultur. Det var inte heller någon från samhällets bottenskikt. Det var vår egen hyllade, före detta finansminister som fick en ”blackout”. Skärgårdsfesten kom att fungera som en gigantisk spegel vi inte ville titta in i. Såklart det väcker starka reaktioner. Plötsligt börjar piedestalerna kännas svajiga och illusionerna vi lever i får sig en smäll – igen. När vi inte längre kan peka finger åt dom där andra som tillhör en annan kultur.

Shit -– det är en av oss...

Så till alkoholinslaget, den så kallade blackouten. ”Kryddan” som gav många möjlighet att lite förlåtande fokusera på själva fyllan. Istället för det större och bakomliggande. 

Fyllan, som trots allt känns mindre obekväm för de flesta. Och vi ju är rätt många som själva har erfarenheten av mer eller mindre pinsamma fyllegrejor. Och en och annan sådan har ju även gått att skratta bort…

Tänk, att bara på några dagar falla från att vara en respekterad och beundrad person och med tunga uppdrag i näringslivet, till att hamna i skamträsket, måste vara för djävligt. Att först göra bort sig ordentligt och sedan dessutom bli föremål för ett obarmhärtigt drev som skapar både hönshus och hönssoppa av några fjädrar. 

"...den ”rök” som utvecklades från den där lilla elden var inte rimlig."

Jag är Facebook-vän med Anders och under 80- och 90-talet i Östergötland kände vi varandra. Det var innan jag lämnade partipolitiken. Och, jag har svårt att tänka mig att han skulle ha utvecklats till en ”kvinnohatare” sedan dess.  Då skulle han inte fått det förtroende han haft från den offentliga omgivning han levt i. Och han skulle inte heller haft de två starka och självständiga kvinnor som funnits vid hans sida. Varken då han var gift eller nu.

Så jag inser att den där, jämförelsevis, lilla händelsen ute i skärgården inte är någon unik företeelse – inte ens i vårt jämställda land. Tusentals och åter tusentals kvinnor i Sverige och miljoner kvinnor runt om i världen blir kränkta på det där sättet och mycket värre – dagligen. Men i det här fallet ”skapade” den offentliga personen Anders Borg förutsättningen för den gigantiska rökutvecklingen. Drevet gick igång, pekfingrar stack ut från svajande piedestaler. Nu djävlar måste det rytas till!

Suck …

Ja, Borg klev över gränsen, och några personer upplevde det som obehagligt.  Men i förhållande till allt annat som händer och har hänt, som jag menar är den större bilden, så blir engagemanget och reaktionen med fokus på den där skärgårdsön obegriplig. Om det inte är så att det ligger något i det jag skrivit om här...?

"Alla, även den som lever i celibat måste förhålla sig till denna i mänskliga, starka och i grunden väldigt positiva aspekt och livsenergi."

Jag tror inte på centrala ”kampanjer” och potentaters inblandning i människors liv. Det är den sortens agerande som skapat den här sörjan, som utvecklats till en mänsklig mardröm under hundratals år och som gång på gång poppar upp på olika sätt. 
Försöken att pressa tillbaka människan som en sexuell varelse har i alla kulturer istället tvingat fram groteska, grymma och obegripliga handlingar och beteenden. Alla, även den som lever i celibat måste förhålla sig till denna i mänskliga, starka och i grunden väldigt positiva aspekt och livsenergi. Det förhållningssätt vi fått lära är ungefär som att försöka trycka ner en uppblåst badboll under vattnet. Kräver massor av energi för att tryckas ner, och trots det poppar den upp ändå – vid sidan av – och då helt okontrollerat.

Vi har lärt känna eländet i form av accepterat; sexuellt slaveri, barnäktenskap, förtryck, häxbål, avrättningar, våldtäkter, stening och andra fysiska övergrepp i samhällen där extremister haft eller har makten. Accepterat i bemärkelsen att det varit och fortfarande är inbyggda beteenden i olika kulturer. Visste du till exempel att det fram till 1962 var tillåtet för en man att våldta sin hustru - här i Sverige?

Men mera vanligt och mindre spektakulärt har dessa idéer blivit delar av kulturer, språk och beteenden. Att kvinnan betraktats som mindre värd än mannen. Sanningar där människans sexualitet tvingats in i skuggan genom lagstiftning, regler, tradition och skambeläggning. Och såklart när det poppar upp på fel sätt, fördömts från - just det - piedestalerna. 

"Sanningar där människans sexualitet tvingats in i skuggan..." 

Den som inte förstår, att när även kvinnor och till och med småungar i skolan – också här i Sverige – kallar varandra för hora eller fitta som något nedsättande. Eller när det värsta som kan sägas till någon som bor söderut, är att hens mamma är en slampa. 

Och hur många kvinnor har inte fått stå ut med frågor om utmanande klädsel och beteende i våldtäktsrättegångar?

Så beteendet är inte är något som hittats på i stundens hetta eller fylla. Vi har fått i oss det redan från pottåldern. Och obehaget och/eller rädslan som kan dyka upp i såna här sammanhang är något inlärt. För det är ju sådant man inte ska säga. Och hederskulturen har även djupa rötter även i den svenska myllan. Så, istället för att känna efter vad det väcker hos oss själva har vi lärt oss att försöka hitta någon annan att peka på. Någon därborta...

Den som inte förstår det, eller vill inte förstå, uppträder som en illusionernas försvarare och som en nyttig idiot. 


"...beteendet är inte är något som hittats på i stundens hetta eller fylla." 



Och för att nämna några väldigt aktuella exempel på vårt sätt att skapa nya "skärgårdsfester":  Den pågående krisen inom Vänsterpartiet som speglar problemet ur ett "kulturkrocksperspektiv" och centerkvinnornas förslag där de tror att det kan vara möjligt att skydda barnen genom förbud/åldersgräns.  
Varför inte - som centerkvinnorna även föreslår - satsa på utbildning, men i betydligt större skala och mer djupgående än vad de föreslår? Förbud - när det gäller det här området - har historiskt sett bara orsakat andra problem. Dessutom visar flera studier att porrsurfandet ligger i topp, i länder där det råder förbud. 

Det här är alltså ett arv som påverkar vårt sätt att se på varandra i allmänhet och relationer i synnerhet. Något som vi, vårt samhälle, vår kultur och vi som individer går och bär på – och det ligger i skuggan. Något vi inte gärna pratar om. Vi klamrar istället fast vid illusionerna.  Så det är inte utan anledning att potentaterna vill förbjuda, vill kontrollera och upprätthålla illusionerna. Det är inte utan anledning att de sista formella murarna i väst varit eller är just kyrkans motstånd mot kvinnliga präster, mot abort och preventivmedel och mot homosexualitet. I Sverige har vi i alla fall, trots starkt motstånd, kommit så långt att vi idag har en kvinna som högsta ledare för Svenska kyrkan. Men föreställ dig en kvinna som påve, eller patriark, eller imam … Det ligger låååångt bort.

"...användandet av nedsättande ord om kvinnor en naturlig följd av vår historia..."

Med den här bakgrunden och insikten blir till exempel användandet av nedsättande ord om kvinnor en naturlig följd av vår historia och det arv, eller ur den illusion som så många är med och upprätthåller än idag. Att låta fokus stanna kvar vid en enskild individs idiotiska beteende kommer aldrig föra oss framåt. Oavsett om vi är en Anders Borg eller något annan. Det skulle kunnat vara du eller jag. Det kommer fortsätta. Business as usual. Om inte vi – du och jag, och du, och du och du … bestämmer oss för att kliva ner från piedestalerna och börja knacka ner illusionerna. 

"Att vara människa är också att man kan vara hora. Det gäller även mig som vit, äldre man i sina bästa år."

Vi, som kultur måste erkänna att vi också är sexuella varelser, med allt vad det innebär. Och om någon skäggig gubbe för länge sen definierat det som att vara en hora – so what?! Att vara människa är också att man kan vara hora. Det gäller även mig som vit, äldre man i sina bästa år. Att vara människa innebär även att man kan vara snäll, glad, ilsken, madonna, fotbollsspelare, förälder, politiker, korvförsäljare, näringslivstopp, flykting, fattig, pajas, professor, sagoberättare, förlåtande, närvarande, kärleksfull, revisor eller statsminister… 

Vi har potentialen att vara allt möjligt – det är en av våra mänskliga kvalitéer. Sedan finns det mänskliga kvalitéer  av oss själva som vi kan hantera bättre. Aspekter som är avsevärt skadligare för oss som människor. När vi är fördömande, fega, mördare, grymma, terrorister, respektlösa, manipulerande och elaka. Det är sådant vi behöver försöka hålla tillbaka.

"Vi är alla – oavsett vårt kön – värda lika mycket..." 

Om det är något som våra nuvarande potentater - det vill säga politiken, massmedia och myndigheter - ska göra, så är det att bidra till en sådan förändring. Det har svårt att se en bättre insats - både på kort och lång sikt. Det förutsätter att vi går till orsakerna, till rötterna. Att vi alla blir medvetna över vilken roll de spelar, att det är inlärt och att de kan förändras. ÄVEN om olika religiösa, kulturella, etniska eller politiska intressen skulle protestera och hänvisa till det ena eller andra i historien. Dom historierna har vi hört förut, och nu räcker det! För mig är de mänskliga rättigheterna viktigare än ekon från historien. Det handlar inte om att kränka andra, det handlar om att stå upp för de mänskliga rättigheterna. Om det sedan skulle leda till att någon känner sig kränkt, inte mycket att göra åt.

"För mig är de mänskliga rättigheterna viktigare än ekon från historien." 

Vi är alla – oavsett vårt kön – värda lika mycket, vi har samma rättigheter och skyldigheter. De mänskliga rättigheterna har vi definierat tillsammans. Nu behöver vi tillämpa dom i grund och botten. 

Vi behöver förändra våra värderingar i grunden  och inte minst vara klara och tydliga över det som gäller i förhållande till människor som kommer hit. Vi måste riva illusionerna och att se hela människan - även den sexuella aspekten - inte bara de delar som godkänts av olika potentater.  Den långsiktiga förändringen kan bara ske genom utbildning och träning i skolan. Där vi börjar med att lära oss respektera dom vi är och de människor vi möter. Det i kombination med att vara stenhårda gentemot människor som kommit hit. Det finns inga ursäkter!

Vi ska inte behöva försöka göra om oss till dom som andra vill eller kräver att vi ska vara. Eller som vi tror att de vill. Det är där vi måste börja - att acceptera och ta ansvar för dom vi är. Det är först när vi känner en trygghet i att få vara oss själva – som vi på ett trovärdigt sätt kan vi vända oss utåt – gentemot andra utan rädsla för vad andra kanske kan tänkas tycka. 

Då spelar det ingen roll om någon annan, till exempel en packad festdeltagare eller unge kallar mig för hora, gubbe eller idiot. 
Det finns betydligt viktigare och intressantare saker att fokusera på.

Några länkar till källor och lite att fundera över:

De mänskliga rättigheterna

Sex and the Church

En brittisk dokumentär från 2015 i tre avsnitt om hur Kristendomen har format västerlandets attityder gentemot kön, gender och sexualitet genom historien. Serien visades i SVT augusti 2017 - tyvärr fanns den bara under en kortare tid på SVT play. 

Wikipedias sammanfattning av serien.

Här går att se kortare introduktioner till varje avsnitt

Länk till avsnitt 3

Kvinnor förhindras gå på SFI-undervisning

Vägrade avrätta sina döttrar –blev mördad själv 

Om festen i skärgården

Joakim Lamotte: Jag hyllas medan tjejer kallas hora

När blev Sverige ett land därnioåriga tjejer kallas hora?
Om sexuellt våld mot kvinnor
Man blir sedd som en köttbit

Centerkvinnor vill förbjuda pornografi

Krisen inom Vänsterpartiet

Vad krävs för att Sverige ska leva upp till FN´s kvinnokonvention?

Granskning av hedersförtryck och hedersvåld i Sverige

Systrar bakom galler (SVT)

Hur feministiskt är islam? (Konflik, SR)

Några program från Filosofiska rummet (SR)
• Om Mary Wollstonecraft och frihetens förutsättningar 
• Vi & Dom 
• Vem äger en tradition och vem tolkar den?
• Historia och identitet 
• Sex, våld och underkastelse - ett samtal om kärlekens väsen