Fan - hur gör vi nu?

Hur ska vi människor hantera livet och tillvaron när verkligheten inte längre är anpassad till dem vi är? När vi har skapat en värld som är problemfylld och dessutom oekonomisk?

Vad kan vi som enskilda individer, som grupp och som samhälle göra?

Hur kan vi skapa ett samhälle som vi verkligen vill ha och som fungerar långsiktigt.

Jag har en del tankar om det. Jag tror att det är kulturen, eller rättare sagt det som är grunden för det vi kallar för kultur, är en nyckel till en ljus framtid för människan.

Har du tänkt på vilken resa människan har gjort och hur snabbt den har gått? Tillåt dig att, för en liten stund, kliva ur ditt vardagliga perspektiv, ställa dig lite vid sidan av, så att du har möjlighet till överblick.

För 20 år sedan visste få vad internet var. I dag har internet totalt förändrat människor sätt att kommunicera. Nätet har skapat möjligheter som några få visionärer skrev om i böcker för tio år sedan.

Ta sedan ett kliv bakåt. Hur var det att leva för hundra år sedan?

Hur tror du det såg ut där du är för tusen år sedan? Eller ännu tidigare? Vad hade du sett om du suttit vid en sprakande brasa och sett dig omkring? Hur mycket av det som är självklart i dag, fanns då? Antagligen väldigt lite, förutom själva naturen.

Den här snabba resan bakåt i tiden visar vilken svindlande snabb resa människan har gjort på bara några tusen år. Ur ett evolutionärt perspektiv är den tiden som ett andetag, knappt mätbart. Det sammanhang vi lever i har totalt förändrats. Och samtidigt är vi människor de samma. Med samma kroppar och hjärnor som när vi sprang och jagade med pinnar och stenar. Och det är vi som har lyckats göra den här resan, så här blixtsnabbt. Jag tror drivkrafterna till människans snabba

utveckling är:

Njutning

nyfikenhet

kreativitet.

Hur förhåller vi oss då till dessa tre ord eller kvaliteter?

Det kan ha varit nyfikenhet, behov av njutning eller ökad bekvämlighet som gjorde oss kreativitet och där startade något. Det enda gav det andra. En långsam rörelse som sedan gått allt snabbare. Människans liv förändrades i grunden.

På bara några tusen år har människan gått från att bestå av små isolerade nomadgrupper som jagade och samlade. Varje grupp hade sin samling idéer livet som var gemensamma för just dem. Andra grupper skapade egna idéer, sina sanningar om livet – det fanns en självklar mångfald. Gemensamt för dem var att de levde i samklang med naturen, som de vilda djuren ännu gör. Förmågan att vara närvarande och medvetna var nyckeln till överlevnad. Och det är dessa två förmågor – närvaro och medvetenhet – som är lite speciella. Jag återkommer till det.

Vi blev fler och fler

Idag är människan bofast, grupperna har blivit få och otroligt mycket större, och vi organiserar oss på olika sätt. Vi lever mer eller mindre ovanpå varandra, vi lever länge, kommunicerar obehindrat även

till andra sidan jordklotet, vi har ständigt tillgång till information – en googling bort – men människan har idag bara enstaka gemensamma sanningar och vi har slutat leva i samklang med naturen. Vi lever i ett samhälle där vissa maktstrukturer säger att de äger sanningen. Jag talar i första hand om de stora monoteistiska religionerna, som kristendom, judendom och islam. Gemensamt för dem är att de menar att deras sanning är allmängiltig och att hela världen bör följa just deras idéer.

Ur dessa ”sanningar” har till exempel många rättssystem byggts.

Men en av konsekvenserna av dessa tankar, idéer och regelverk, är att människan förbrukar resurser på ett ohållbart sätt. Vi har köpt idéer om vad som är bra och dåligt. Och människor jagar lycka genom att försöka leva upp till dessa idéer. Det innebär även att när en grupps sanning stöts mot en annan grupps sanning och så uppstår konflikter. Mycket av det här skapar rädsla som resulterar i rädsla, konflikter, hat, skam, stress, depressioner och misstänksamhet.

Och det har lett till att många människor tappar bort sig själva, förmågan att vara närvarande och bristande medvetenhet. Istället strävar människor efter att leva upp till andras idéer. Effekterna av det är globala.

En möjlig lösning?

Det är viktigt att hitta tillbaka till de tre grundkvaliteterna som satte fart på människans utveckling. Kreativitet, nyfikenhet och njutning. Dessa tre kvaliteter förutsätter närvaro och medvetenhet. De tar också vara på människans inneboende förmåga och resurser.Vi stöter på de här kvaliteterna i det vi kallar kultur, fritidsaktiviteter och naturupplevelser. Upplevelser som är omedelbara. Upplevelser som är här och nu och som väcker något i oss. Upplevelser som kräver närvaro. Försök att se på konst, äta en god måltid eller vandra i naturen utan att vara närvarande. Då är det bortkastat, då skulle vi lika gärna kunna titta på en vit vägg, äta något smaklöst eller vandra runt i mörkret.

Eller om det rör sig om mera fysiska upplevelser som judo, innebandy, sex eller yoga, där vi använder

kroppen. Kroppen är den del av oss som alltid är här och nu, alltså närvarande. Är vi inte närvarande i aktiviteten så fungerar det inte. Eller att uppleva en teaterföreställning, konsert eller en manifestation. Upplevelser som vi även delar med andra, där vi kan känna en gemenskap. Alla dessa aktiviteter drar in oss i nuet, i det som är sant och sker just nu. När vi gör det möter vi någon annans kreativitet, nyfikenhet och närvaro.

Det kan ske genom att vi möter något som sker precis i ögonblicket, som en föreställning, en måltid eller en tävling. Eller när vi möter något som har skapats för att förmedla en idé, en berättelse eller en känsla. Det sker ofta genom tavlor, skulpturer, litteratur eller i det fysiska rummet.

För att vi ska kunna ta emot detta och vara delaktiga behöver vi vara närvarande.

Närvaro, när vi upplever något i ögonblicket, förs vi bort från det som inte är på riktigt. Då släpper vi minnen rädslor, tankar, idéer och föreställningar – som för många tar väldigt stor plats i livet och och som väldigt ofta är destruktiva.

Jag, gruppen och samhället

Jag tror att det behövs många förändringar. En början är att vi som individer anstränger oss för att bli bättre på att vara närvarande och medvetna. För tusentals år sedan lärde vi det automatiskt redan som små barn, eftersom det var en förutsättning för överlevnad. Nu får vi hitta andra sätt att återerövra dom kompetenserna, som till exempel att söka upplevelser - som hjälper oss att bli närvarande.

Då kommer vi tillbaka till njutning, nyfikenhet och kreativitet. Att vi som grupp möts i sammanhang där dessa tre kvaliteter uppmuntras - oavsett om gruppen är arbetsgruppen eller om det är på den lediga tiden i till exempel en förening eller ett löst sammansatt nätverk. Och att samhället i form av offentlig sektor, föreningar, företag och enskilda anstränger sig för att uppmuntra, inspirera och underlätta att det sker. Vi kommer alla att tjäna på det.

Du och jag som enskilda individer får rikare och mera meningsfulla liv - det är den största vinsten.

Sedan kommer en rad följdeffekter - om vi blir mera närvarande och medvetna.

Din arbetsplats kommer ha anställda som mår bättre och trivs på jobbet. Samhället får minskade kostnader för att vi mår bättre och dessutom kommer den ökade närvaron skapa mera medvetna medborgare: Människor som förstår att de val vi gör har betydelse för det som finns runt oss, till exempel för de människor vi möter, den lilla del av världen där du bor och verkar, eller för de människor som producerar det du vill köpa. Och inte minst förstår vi att våra val har betydelse för våra gemensamma resurser, det vi kallar för naturen och vår miljö. Och nu när vi börjar förstå att resurserna både kan förstöras och ta slut - så kommer det finnas med i våra beslutsunderlag. Min kanske viktigaste insikt är att detta arbete behöver börja hos individen. För vi kan inte fortsätta göra som vi fått lära oss, att luta oss tillbaka och tro att någon annan ska fixa det. Det måste börja hos dig och mig - inte hos någon annan.

Jihad, Marit Paulsen och Carolina Klüft

Det finns ett samband mellan jihad, Marit Paulsen, 11 september, barndom, Carolina Klüft, trauma och träning. Min tes är att vi kommer aldrig vinna över terroristerna genom att föra en intellektuell diskussion med egot - vi måste gå djupare än så. Läs så förstår du.

Hur ska man stoppa terrornätverkens rekrytering av unga män i väst? Frågan har blivit högaktuell efter att vi sen 11 september 2002 blivit matade med terrorister som bakom religiösa dimmor kommer
allt närmare och närmare vår ombonade vardag. Nu senast genom attentaten i Paris och Köpenhamn. President Obama trummar ihop viktigpettrar från hela världen för att diskutera terroristhotet. Och till skillnad från sin företrädare G W Bush så har Obama och hans medarbetare tänkt till och menar att man måste stoppa rekryteringen av unga män runt om i världen.  För om det är något världens ledare bör ha fattat efter katastroferna i Afganistan och Irak, så heter lösningen inte mera våld och bomber - utan kunskap, utbildning och träning.
Men kanske inte på det sätt du tror...

Religionen skurk?

Efter att ha sett SVT's intervju i Uppdrag granskning, av den unge jihadisten från Göteborg som redan varit nere i Syrien och krigat med IS, inser jag för miljonte gången att religionen är en av orsakerna till problemen. Eller rättare sagt, problemet är hanteringen av det tomrum /hål/behov som skapas genom upplevelser under barndomen. Och där något som paketerats som religion/livsåskådning blir ett svar, ett sätt att hantera tomrummet, som är förödande. Ett svar som ännu en gång sprider terror och död. Ett fenomen som gång på gång under mänsklighetens historia mer eller mindre effektivt utnyttjats av makthungriga gubbar som kallat sig presidenter, partiledare, präster, påvar, shejker, kungar, imamer... En paketering som påstår sig ha det enda och det sanna svaret (på behoven som uppstått i barndomen).

Barndomen skurken?

Jag ska göra det väldigt enkelt och förklara det där med "hålet" eller behovet så här:
Under våra tidiga år kommer de allra flesta av oss vara med om upplevelser som ur det lilla barnets perspektiv är omskakande i någon mening kanske till och med livshotande. För att förenkla det så kallar vi det ett trauma. Det är viktigt att understryka att det är ur det barnets perspektiv, eftersom en vuxen kanske inte ens skulle noterat händelsen.  Under alla förhållanden skapas någon form av mentalt eller känslomässigt "hål" - ett sug efter att känna mera trygghet - som är barnets sätt att i framtiden försöka undvika det som påminner om traumat. Och bland annat färgat av den erfarenheten, skapar barnet en bild av sig själv och sitt förhållande till omgivningen. Och med det som utgångspunkt skapas olika former av drivkrafter och beteenden.

Marit och Carro

Så när man frågar sig; vad är det som gör att någon väljer att göra något som många av oss inte skulle välja? så vill jag börja med att visa att upplevelser under barndomen styr mycket mer än vi anar. Vi börjar med två välkända kvinnor i Sverige. Marit Paulsen och Carolina Klüft. Utan att överdriva kan man konstatera att båda verkligen lagt ner ett stort engagemang inom sina områden. Marits område är mat och Carros område friidrott.

Nyligen berättade Marit i TV-programmet Min sanning om sina upplevelser som barn före och under 2a världskrigets Norge, där bristen på mat var en central fråga. En erfarenhet som senare skulle komma att påverka henne under resten av livet, både som privatperson och som opinionsbildare. Hennes livslånga engagemang som opinionsbildare har varit direkt eller indirekt kopplade till mat. I programmet berättade hon bl a att vid någon period fanns det 7 (sju) fyllda frysboxar hemma.

Och så har vi Carolina, som verkligen har haft en motivation att göra något som är utöver det vanliga. I bland annat TV-programmet Renees Brygga nyligen, berättade Carolina om vad som varit hennes drivkraft. Att idrotten blev hennes sätt att kunna ge igen, mot dom som mobbade henne. För på idrottbanan upptäckte hon ett område där hon verkligen kunde vara bättre och vinna över dom som mobbade henne.

Dessa två exempel, och jag skulle kunna redovisa många fler, visar hur upplevelser i barndomen har varit totalt avgörande för senare livsval och att vi i regel inte har en aning om det då det händer. De alla flesta kommer antagligen inte till den insikten. Vi tror att det ÄR så, eller att vi ÄR sådana.

Och när vi fattar dom besluten så kan de kännas relevanta ur barnets perspektiv - som handlar om att överleva. Och dessutom lär vi oss att undvika situationer som väcker den ursprungliga känslan (som ur barnets perspektiv kan vara en fråga om liv och död). För att  att möta de känslor, den rädsla och den smärta som den ursprungliga händelsen kan ha orsakat kan vara väldigt svårt och jobbigt. Då blir det enklare att placera utmaningen - eller svaret utanför sig själv. I till exempel idrotten, i engagemanget för mat - eller i det som uppfattas som den religiösa tron. Och den sistnämnda är lite extra raffinerad, eftersom den utlovar en fantastisk belöning - paradiset. Men det är en belöning som predikanterna inte behöver infria. Det är något som sker sedan - efter döden.

Inom psykologin finns det vetenskapliga teorier som beskriver detta på olika sätt. Själv har jag upptäckt det genom min egen resa och genom att möta andra på deras resor.  I exemplena med Marit och Carro så blir effekten av deras upplevelser i barndomen inte något som är särskilt jobbigt för oss andra att hantera, även om den där känslan de själva känt, den där drivkraften haft rädslan som ett stark inslag. För Marit rädslan för att gå hungrig och för Carro var det rädslan för att bli mobbad.

Killen från förorten

Tänk dig nu en kille uppväxt i någon av våra mer trista förorter. Föräldrarna kanske har kommit dit som flyktingar från t ex Afghanistan. Relationen mellan dom är kanske inte särskilt bra, kommunikationen i familjen är dålig och föräldrarna kanske inte kunnat få jobb. Killens växer upp i en situation där han inte känner sig älskad eller välkommen. Livet i förorten är inte särskilt utvecklande eller stimulerande, även om det går ok, för honom i skolan. Men inombords finns sen barndomen, en tomhet, ett sug efter att få tillhöra ett sammanhang. Att få tillhöra något större, att känna att livet har en mening - att känna sig behövd, att inte känna sig utanför.

Och så får han, i 15-16 års ålder höra en predikant... Han får höra svar som tilltalar honom och han får en beskrivning av världen som passar in i en tonårings sätt att se. En kanske ovanligt vilsen tonåring, eftersom hans känsla för Sverige eller Danmark eller Frankrike eller var nu förorten ligger, inte är särskilt djupt förankrad.
I den här unga killens fall är det lätt för predikanten att måla upp dom onda och dom goda. Vilket gör att det inte blir särskilt svårt att motivera den grymhet vi fått se prov på i olika filmer som cirkulerar på nätet. För det är ju de onda som får sona sina brott.

Predikanten uppmanar honom att agera, att göra något nu. Engagemanget väcks. Livet får en mening. Han hamnar i ett sammanhang. Och det där suget/behovet han känt hela livet får ett svar. Åtminstone så får han göra något där han slipper känna det där suget och den där tomheten. På samma sätt som Carros engagemang inom idrotten eller Marits engagemang kring maten. Att hans val är förenat med att riskera livet gör inget, eftersom predikanten utlovar en belöning om engagemanget skulle leda till döden. Ja, då är ju risken minimal. Det är rent av en möjlighet att komma till något ännu bättre.
Och ju längre vi får ägna oss åt att träna in den där beskrivningen av verkligheten - desto svårare blir den att förändra.

Träningsläger?

I den debatt som nu börjar ta fart nu, kring hur vi nu ska förhindra alla dom unga män som väljer att åka iväg och ansluta sig till t ex Islamiska Staten, så känns det som att politiker och byråkrater inte går så långt som behövs. Man riktar in sig på att skära av problemet vid marken men missar att

rötterna finns kvar. Och alla som har haft maskrosor i sin gräsmatta vet att om man inte tar hela roten så kommer det tillbaka, även om vi skulle ta i och lägga asfalt över. Men det kanske inte är så konstigt, eftersom vi tenderar att göra så inom många områden. Att undvika orsaken och göra det enklare - att försöka åtgärda symptomen.

I dom här fallen handlar det inte om en intellektuell diskussion där man ska lägga fram så bra argument som möjligt för det ena, och mot det andra. Därför att den där ursprungliga känslan, den som skapades under barndomen kommer aldrig att kunna argumenteras iväg eller övertygas bort. Den finnas kvar och kommer liksom maskrosen förr eller senare hitta tillbaka till ytan. Känslan måste mötas, tas hand om och förändras. Det är i grunden inte krångligare än all annan kompetensutveckling och färdighetsträning. Det behövs kunskap, utbildning och sedan träning.
Och ju äldre vi är, dvs desto längre vi tränat in den där bilden vi skapat och som kanske utnyttjats av en predikant av något slag, desto svårare är den att träna om. Det viktiga är att förstå att bilden är skapad av oss själva och sedan har vi tränat in en världsåskådning och tränat in beteenden baserade på den bilden. Det betyder att om vi skapar en annan bild, så kan vi förändra.

Det här är inget vi gör över en natt, utan det är ett långsiktigt arbete som har två fokus. Det ena är att hantera dom som idag är i riskzonen och satsa på en strategi som minskar skadorna. Det andra är att se till så vi får in den här kunskapen i vårt skolväsen, i hela vårt utbildningssystem. Kunskapen om att vi inte ÄR si eller så, utan det som inte har att göra med min fysik är i väldigt hög grad något som jag lärt och tränat in. Och om det jag lärt och tränat in inte gynnar mig - så kan jag förändra genom att lära om och träna nytt. Förutom att vi minskar risken att bli en exportör av jihadister eller något annat elände i framtiden, så kommer den kunskapen få en lång rad andra och för hela samhället VÄLDIGT positiva bieffekter.

Ditt fel att jag blir ledsen och besviken?

Jag blev kontaktad på Facebook. En kvinna, som vet vad jag jobbar med, hade funderingar och kände ett behov att dela, att få någon annans reflektioner. Det handlade om relationen mellan henne och tonårsdotter (tidiga tonår).
Hon berättade: Jag anstränger mig jättemycket, och igår hade jag verkligen ansträngt mig för att vi skulle få en fin dag. Vi gjorde det ena och det andra, men hon (dottern) var sur hela tiden. Så gick mitt halsband sönder - och en massa bitar "rann ut" på golvet. När jag bad henne hjälpa mig leta och plocka upp, var svaret nej. Hon var bara sur - och jag blev så ledsen och besviken. Men hon bryr sig inte. Jag försöker verkligen, men ibland orkar jag bara inte....

Det här inlägget handlar inte om alla de problem som kan uppstå i fältet mellan förälder och tonåringar. Utan om den där besvikelsen, det där nejet och det som väcks. Den där besvikelsen jag kan känna när något jag riktigt spetsat in mig på, något jag sett fram mot - inte blir. Och inte blir, därför att någon annan - vars medverkan är avgörande - inte vill. Jobbigt...

Den här känslan av besvikelse är något som vi kan vara med om i massa olika sammanhang. Inom familjen, på jobbet, i föreningen, etc... Det är något som kan ställa till mängder av problem, både för mig själv och andra. Och det kanske kan vara bra att försöka förstå det som sker. Annars riskerar jag att stöka till det ytterligare för mig själv - helt i onödan.

Kallt bad...

I det här specifika fallet var det dottern, som trots mammans alla ansträngningar, fortsatte att vara sur - och pricken över i:et när mammans halsband går sönder, att dottern väljer att inte hjälpa till att plocka upp delarna.

Jag känner igen känslan - tror jag - den där känslan som mamman beskrev. Att ha ansträngt sig, att vilja så väl och så händer något där den där ansträngningen inte blir bekräftad och erkänd - och personen som varit föremål för den här ansträngningen väljer att säga Nej. Hon borde ju sagt ja och visat lite tacksamhet. Eller?

I dom där situationerna är det så lätt att mentalt snubbla ner i minnet av barndomens kalla vatten - och känna det som att den andre puttat i mig. Och nu tror jag att jag ska drunkna och jag får inte hjälp att komma upp. För det är under barndomen vi lärt oss att det är någon annan som är skyldig till att jag känner det jobbigt. Där det är hennes fel. Ja, jag skriver hennes - eftersom det oftast var mamma som förnekade oss något, och det är i barndomen som vår förmåga att hantera såna här situationer grundläggs. Inte så konstigt att det är mamma, eftersom i de tidiga åren är många gånger hon som är den viktigaste vuxna personen i vår omgivning. Och när det inte gick att tvinga "mamma", så låg manipulationen nära till hands - och så kommer offret fram. Hur många har inte sett cocker spaniel-blicken? Eller tänkt tanken riktad mot den som är "skyldig" - jag ska aldrig mer... För att återgå till det inledande exemplet - där mamman genom att vara ledsen försöker få hjälp av dottern att samla ihop halsbandet.
Det jag vill säga är att, en hög grad av det vi känner och reagerar på en sån där situation är i stor utsträckning inlärt, och kopplat till vår barndom och uppväxt. Visst, det är jobbigt att hamna i det kalla vattnet. Men det var inte någon som puttade i mig, vattnet kanske inte är så där jättekallt och om jag skulle ställa mig upp så skulle jag märka att jag faktiskt bottnar nu när jag är vuxen.

Vad väcker det?

En sak som väcks är så klart besvikelsen, att jag går miste om något jag sett fram mot. Och det är ju alltid trist - särskilt om det är något som känns speciellt som jag går miste om. Som barn kunde nästan vad som helst bli speciellt. Väldigt speciellt... Så somliga av oss har fått mycket träning - särskilt om min omgivning har lätt att känna skuldkänslor. Det lär vi oss snabbt att använda till vår fördel. Krokodiltårar känner du säkert till...

Vissa aktiviteter förutsätter medverkan från en annan person - annars skulle jag ju kunna göra det själv. Jag kan t ex inte spela badminton själv - däremot kan jag gå på bio. Dvs ett nej skapar ibland mera praktiska problem.
Sedan kan det som väcks bli jobbigare om det är en specifik person som säger Nej. Som i exemplet med mamman som ansträngt sig,  och att det var just dottern som sa nej. Eller kanske en av de jobbigare varianterna, att min kärlekspartner inte längre vill fortsätta tillsammans med mig. Den insikten ställer många saker på sin spets - även om jag är med på beslutet. Några känslor jag personligen fått känna av i varierande grad den senaste tiden - eftersom jag själv precis går genom en skilsmässa. Rädslan för att bli ensam är stark. Känslor kring egenvärdet - ingen vill ha mig. Tillit - inte ens henne gick det att lita på. Behovet av att få bekräftelse spökar nog även här - Det finns säkert fler känslor som triggas. Och så klart - man har inte längre tillgång till allt det som var positivt - så det är ju helt klart en förlust.

Så besvikelsen över att det inte blev som vi ville och hoppades finns där. Den kan vara tung att hantera, och känslan blir inte lättare av att alla min barndoms besvikelser, stora och små, väcks till liv i förhoppning om att bli sedda och bekräftade. Så, istället för att se och hantera det - så är det lättare att peka finger på någon annan. Den här gången var det "hennes" fel - t ex den otacksamma dottern som inte hjälpte till - nästa gång är det någon annans.

Ansvarsfördelning

Visst om nu någon ändrat sig, eller någon som jag har förhoppningar på ger mig ett nej. Så är det jobbigt. Och visst - det var faktiskt hon som sa nej eller ändrade sig. Men att beskriva det som en hennes fel - är ändå inte rätt.
Ja, hennes nej - triggade en viss reaktion hos mig eller hos mamman med halsbandet. Men själva reaktionen och mitt beteendet är mitt ansvar. Och jag kan lära mig rensa bort det skräp som följt med från barndomen. Vattnet är inte så kallt, det var jag som snubblade, jag kan simma och jag bottnar dessutom.

För lika väl som att jag ska ha den självklara rätten att kunna ändra mig, att kunna säga nej och känna mig respekterad i det, så ska alla andra ha samma rätt. I min historia fanns en en gång en kvinna som var mästare på att inte respektera sådana beslut - utan istället drog igång stora skuldbeläggarkampanjen i syfte att manipulera fram ett nytt och annat beslut. Och det var ju mycket enklare, än att rensa bort skräpet som hon hade med från sin egen historia. För det är såååå lätt att göra på det sättet - att luta sig tillbaka och peka finger - det är hans/hennes fel att jag mår dåligt.

Besvikelsekänslan, den finns där och den kan vara mer eller mindre relevant. Om jag nu ger mig ut att vittja kräftburar inför den stora kräftfesten och det visar sig att burarna är tomma - så klart jag kommer bli besviken och jag får ett praktiskt problem. Om sen den där kvinnan jag spanat in och flirtat med ett tag plötsligt skulle ändra sig, och inte komma på festen - så kommer jag bli besviken och ledsen.  Eller att den relation som jag under 11 år haft med Charlotte tog slut - så kan jag känna en besvikelse och en sorg. Och det tycker jag är helt ok att jag känner i alla dom där fallen.
Men att det skulle vara någons fel? Eller att det skulle ha med mitt värde att göra? Eller att inte acceptera och skuldbelägga?
Nej! Men det är inte så lätt alla gånger, skräpet från barndomen har en förmåga att hänga sig fast...



Vill du lära mer om hur barndomen stökar till just din tillvaro som vuxen?

Gör en primalcoachning! Läs mer här!

Vad ska andra tycka?

För några dagar sedan såg jag lite på ett TV-program som visade hur det vilda livet flyttar tillbaka in i städerna. Hur björnar, leoparder, rävar, tvättbjörnar, kängurus ser möjligheter i den miljö människan skapat. Och det är ju inte svårt att förstå - människorna har ju tagit över det som varit "deras".  Så vart ska de ta vägen? Och dessutom fixar vi ju mat (sopor, planteringar, etc), vatten och varma

Fotograferad på en gräsmatta i centrala Stockholm.

ställen att bo på...  
Vissa vilda djur, som småfåglar, ekorrar, kaniner, råttor är redan våra grannar, och det är vi vana vid.  Här uppmärksammades djur som är lite större, farligare... Så klart att när de flyttar in uppstår problem.  

Mötet mellan människan och det vilda - det som inte är del av våra idéer - väcker en del intressanta funderingar över hur vår egen tillvaro bygger på inlärda idéer.

Vi lever i en tillvaro där väldigt mycket av det vi förhåller oss till, ser som "sanningar", bara är idéer som vi människor konstruerat. Idéer "fungerar" om alla förstår och accepterar samma uppsättning idéer. Det är något som inte "är" - utan det är något som vi upprätthåller genom att manifestera det hela tiden. Värderingar, myter, lagar, ritualer, tradition, moral... Vi lär oss. Vi präglas. Ta bara en så enkel sak som högertrafiken. Något vi bestämt och så lär vi in. Tränar tills det sitter i kroppen - utan att vi behöver tänka. Det sitter automatiskt - vi håller till höger.

Så här ÄR det

Över tiden eller om vi förflyttar oss geografiskt eller mellan olika sammanhang och grupper kan vi se att dessa idéer förändras, men vid varje givet tillfälle så "är det såhär".
Om man är i ett visst sammanhang under en längre period - så blir ofta idéen en del av mig själv. Eller jag blir en del av den.  Så här är det! Jag är sån! Det är onormalt! Och visst, om man inte vet att det kan vara på ett annat sätt, så är det en rimlig slutsats - även om den inte är sann.
Jag åkte till Thailand för några år sedan och hyrde en scooter. Där har de vänstertrafik - och det vet jag mycket väl... Men det var tur att jag hade en levande röst i örat då och då - som skrek Håll vänster!!! För det inlärda (håll till höger) smög sig in, hela tiden...

Vissa av idéerna upphöjs till lag, till exempel den om högertrafiken. Medans andra idéer styrs av något annat - mera diffust och svårhanterat.  I Thailand kunde jag t ex inte hitta något ställe att sola och bada naken, något som jag med enkelhet

hittar i Malmö. I Thailand är nakenbad förbjudet - även i lag - däremot mindre reglerat i Sverige. Här i Malmö har man avgränsat en liten plätt där den idéen att bada naken är ok. Men om jag förflyttar mig 50 meter på samma strand, så blir jag antagligen betraktad som konstig, fel och onormal - om jag fortfarande är naken. Men det är inte säkert att jag begått något brott. I det här fallet hänger det helt på hur omgivningen reagerar. Så samhället har gett våra rädslor och värderingar makten - vilket kan kallas för "den allmänna uppfattningen" - eller kanske ännu bättre beskrivas som; rädslan för vad andra ska tycka.

Lär mig i barndomen

Fundamentet för hur jag tar emot och tolkar det som sker mig och runt mig, skapas framförallt under min barndom. Det är då jag även får stora delar av det jag kallar för den inre regelboken. Den uppsättning idéer som jag fått med mig från mina föräldrar, min familj, sagor, upplevelser, media, etc... Den som jag bär med mig i livet och den jag använder för att avgöra hur det jag möter är. Bra/dåligt. Gott/ont. Rätt/fel. Fint/fult. Normalt/onormalt. Pålitligt/opålitligt.
Dels använder vi den för att "döma" det som händer runt mig i min omvärld. Och dels använder jag den för att döma mig själv och mina handlingar. Och här spelar rädslan för vad andra ska tycka en central roll. Men det är väldigt sällan jag verkligen vet, utan istället är det vad jag tror att andra ska tycka. Och då är det nog bäst att dessutom ha en marginal. Så vi förminskar oss, och så lite extra, för säkerhets skull...

Med utgångspunkt från den där inre regelboken skapar jag beteenden som väldigt ofta går ut på att jag ska göra på ett bestämt sätt i en viss situation. Och det "rätta" beteendet har i regel ett barns perspektiv - fast jag är vuxen. Det vill säga; vi är beroende av andra, vi är svaga, vi måste anpassa oss - annars finns risken att vi blir uteslutna ur den livsviktiga gemenskapen. Med andra ord - vad ska andra tycka? Och det gör vi, fast vi är vuxna, och kanske betraktar oss som självständiga och starka.
Om vi nu kommer tillbaka till nakenhet, där vi av olika anledningar lärt oss ha många regler, så är det väldigt sällan som någon knallar omkring naken på en vanlig badstrand. Inte ens den som är på väg till nakenbadet. De regler som finns inbyggda i oss - dvs vår inre regelbok - får oss att uppträda på ett visst sätt, även om det inte finns några lagar. Vissa har t ex svårt att gå nakna hemma ensamma inomhus.

Vi får mindre plats i livet

I vissa fall, kan de allra flesta av oss tycka att det vi lärt in är bra. Vi kan se praktiska fördelar. Som till exempel med att alla kör bil eller scooter på samma sida. Men sedan finns det annat - som exemplet med nakenbadet - där det inte finns någon praktiskt orsak. Där handlar det mer om en uppsättning värderingar kring nakenhet som styr oss genom rädsla och skam, och som förminskar våra möjligheter. Anta att jag inte har några badkläder med mig - då kan jag inte bada, även om jag är varm och svettig. För att alla andra på badstranden har valt att ha badkläder på sig och därför andra skulle kunna tycka något.
Det exemplet kan överföras på en mängd områden som inte styrs av lagar. Där vi istället styrs av både vår regelbok och vad vi tror att andra ska tycka. Framförallt i situationer där vi relaterar till andra på något sätt. I familjen, i kärleksrelationer, på jobbet, ute på stan, på dansstället... Vi reagerar utifrån ett barns perspektiv - och för säkerhets skull, med marginal - för man vet ju aldrig vad andra ska tycka.
Vi förminskar oss, håller tillbaka, är tysta och står ut. Somliga mer - andra mindre. Och vissa mår väldigt dåligt...

De vilda djuren

För att nu knyta säcken och komma tillbaka till de vilda djuren, så är ett av problemen med dom att de inte har fattat våra idéer. Inte ens några av våra heligaste idéer. De struntar till exempel i äganderätten och de går längre än att bada nakna - de har sex när det passar och det finns en möjlighet.  Oavsett vad andra som finns i närheten kan tänkas tycka.

Medans vi människor som lever i en kultur som t ex den svenska, eller den thailändska eller den amerikanska eller den syriska. De flesta av oss gör vårt bästa för att följa vår inre regelbok, outtalade regler och rädslan för vad andra ska tänka. Och så mår vi dåligt...

Primalkurs

Ta en titt på vad du har med i din ryggsäck och vad du kan göra för att bli mer fri. Jag har en halvdagskurs 22/2 där deltagarna får en introduktion till Primalterapi och få en förståelse för det som händer när man reagerar på olika saker - ofta helt utan en faktisk anledning.

Den goda arbetsplatsen? Del 1

En viktig fråga när vi vanliga människor och alla viktigpettrar funderar över framtiden är den om hur våra arbetsplatser kan utvecklas till att bli något de människor som jobbar där, tänker på med positiva känslor? Att vi kan få fler personer att rent av längta tills det blir måndag igen? Hur kan vi skapa den goda arbetsplatsen? En plats där vi känner oss sedda och där vår kreativitet tillåts blomstra.
Och en väldigt viktig fråga för att dessa miljöer ska skapas tycker jag är kunskapen om: Vad är det som hindrar oss från att nå dit? För något är det - så mycket är helt klart. Ett väldigt konkret bevis för det är att kostnaderna för sjukskrivningar rusar i höjden. Vi mår mentalt kass.

Så jag googlar lite för att se vad dom som vet, dvs forskare och beslutsfattare tycker: "Det gäller att
skapa en öppen atmosfär där människor kan känna sig trygga och våga ta risker." Så säger Lundaforskaren Farida Rasulzada i en artikel i DN nyligen. Farida har ägnat många år åt att studera kreativitet på arbetsplatser.
Jag får inte svar på frågan om vad som står i vägen, men jag har med mig orden mod och trygghet.

Jag googlar vidare och hittar Farida igen. Denna gång i en artikel hos Arbetsmiljöforskning.se. Rubriken är Kreativa arbetsplatser är hälsosamma. Det vill säga att det finns ett samband mellan kreativitet och sjukskrivningar. Farida målar upp hur arbetsplatser ska vara - för att människor ska trivas och vi ska kunna dra nytta av kreativiteten. Men hur kommer vi dit? Frågan är fortfarande obesvarad - men stärks i känslan av sambandet mellan kreativitet och god hälsa.

En annan Lundaforskare, Stephan Schaefer, menar att här krävs tålamod och organisering för att kunna dra nytta av kreativiteten. Och visst - så kan det säkert vara. Men då finns den där och det handlar om att dra nytta av den. Men hur kan vi komma åt den?
Och så hittar jag en artikel på forskning.se som ska besvara frågan kring vilka myter som finns om kreativitet.  Men inte heller där hittar jag något vettig ledtråd.

Varför är det så svårt att få till den där tillåtande och uppmuntrande miljön? Är det så att vi inte riktigt vågar eller vill se?
Så finner jag till slut en artikel där Farida börjar närma sig något viktigt, det står: "krävs mod från arbetsgivaren och de anställda känner att de får misslyckas för att kreativiteten ska blomstra"
Mod, trygghet, tålamod, organisering, tillåtas att misslyckas har jag har med mig nu.

Att leka?

Samuel West, även han forskare i Lund konstaterar att leken är ett sätt att komma åt kreativiteten. Och där börjar vi kanske närma oss något. För vad är det som krävs för att vi ska bli lekfulla? På riktigt alltså, inte spela monopol eller schack - utan att bli lekfulla. Att våga släppa fram barnet i oss! Ta fram vår inre clown! Ja - där har vi kanske något. För clownen gör ju ofta något vi vanliga människor sällan vågar. T ex har modet att göra bort sig (i regel att misslyckas), och för att ta fram det modet - då krävs tryggheten.

Bakvägen?

Så om man tar det bakvägen - dvs undersöker vad det är som gör att vi har svårt att känns trygghet, att misslyckas, att leka? Varför har vi inte tillgång till det mod som kan krävas av oss för att göra detta?

Jo, antagligen för att de allra flesta av oss måste släppa på en mängd av de försvar som vi lärt oss att gömma oss bakom - särskilt på jobbet. Möjligen kan vi släppa lite på garden med vår kärlekspartner - om vi har en sådan. I en situation där vi känner oss trygga och inte är rädda för att bli utsatta för backhåll, ironi och sarkasmer. Då vågar vi kanske - när vi hittar modet...
Då räcker det förmodlingen inte med att chefen säger: Och nu ska vi leka... Att skapa den miljön på en arbetsplats kräver tålamod och organisering. Dvs det måste få ta tid och det behöver finnas en medveten idé.
En annan sån där viktig sak som vi behöver ha tillgång till är sårbarhet. Forskaren Brené Brown, som forskar kring hur människor relaterar till varandra, har ett helt underbart föredrag på TED-talks där hon lyfter fram betydelsen av att kunna ha tillgång till sin sårbarhet. I föredraget berättar hon hur upptäckten av detta förändrade hennes liv. Och att kunna ha tillgång till sin sårbarhet - kräver mod.

Massmord och miljardkostnader

Estradpoeten och vännen Bob Hansson skrev nyligen i sin blogg om att det för närvarande pågår ett massmord av idéer. Han gör ett rimligt antagande att alla genererar minst en egen idé som rör arbetsplatsen i veckan och att denna idé leder till ytterligare minst en ide till. Vi är ungefär 4 miljoner anställda och vi har 5 veckors semester och jobbar 48 veckor. 4 000 000 personer x 48 veckor x 2 idéer = 384 000 000. Det blir väldigt många idéer. Så vi kan runda av det till 300 000 000 idéer som rör arbetsplatserna. Sedan brukar man i entreprenörssammanhang säga att av hundra idéer så brukar en idé vara bra. Så om vi tillämpar samma synsätthär så betyder att det tänks tre miljoner någorlunda bra idéer som rör det som händer på jobbet.

Men,  nu är väldigt många arbetsplatser är sådana att det är större att tänka rätt, än att tänka fritt. Det har vi får intränat redan i skolan. Det är bara "rätt svar" som premieras. Uppsala universitets devis är ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.” Och så är det ju i skolan. Jag kan minnas när jag blev
skrattad åt av mina klasskompisar, då jag svarade fel. Och jag är fullkomligt övertygad att även jag gjorde likadant om någon av mina klasskamrater svarade fel. Och det har inte blivit mycket bättre idag. Så vi lär oss att vara tysta - om vi inte är helt säkra. Helst med svångrem, hängslen och silvertejp. Vi får inte misslyckas! Vi får inte svara fel - för då kan de skratta åt oss. Kanske mobba också.

Enligt arbetsmiljöforskning  blir ca 10 % av de anställda mobbade på jobbet. Vilket rimligen betyder att samma sätt att förhålla sig till den som gör fel, finns kvar - även när vi är vuxna. Det vill säga - om vi inte är säkra på att det vi säger och gör landar bra - så är vi hellre tysta. Vem vill ta risken att bli en av de 10 procenten? Det borde betyda att en mycket stor andel av de 3 miljoner bra idéer som tänkts ut - förblir outtalade idéer.

För att citera Bob - de "skrapas ut på vår mentala abortklinik". Så tänk dig hur många Ericsson, Alfa-Laval, Tetra Pack, Volvo, Scania eller Skype, som vi går miste om där? Eller så kanske det bara är små idéer som gör tillvaron lite bättre och enklare på en avdelning på ett dagis, eller på en skola.

Så, att Försäkringskassan i en prognos i höstas säger att kostnaderna för 2015 beräknas öka med 3 miljarder, och fram till 2018, med 7 miljarder. Orsaken till ökningarna är, enligt Försäkringskassan - att vi mår mentalt dåligt. Och notera att det enbart gäller ökningen.

Ingen av viktigpettrarna har något bra svar. Försäkringskassan vet inte varför.  Den gamla aliansregeringen fattade inte frågan, mer än att köra arbetslinjen och att be Försäkringskassan, Arbetsförmedling och rehabiliteringsapparaten att göra mer av det man redan gör och snabbare. Inte heller den nya regeringen har fattat frågan. Under pompa och ståt tillsattes en framtidsminister. Och till min stora sorg kan jag konstatera att i de förklaringar hon gjort om sitt uppdrag, finns inte ens en liten idé som pekar på insikten av detta.

Stolta, och allt mer sjukskrivna, fortsätter vi att göra som vi gjort tidigare. Köra huvudet i stenmuren. För vem kan ha modet att vara lite kreativ, att ta risken att våga misslyckas och föreslå att vi ska börja leka lite mer istället?