Zorba eller Per-Albin?

Om Grekland, Euro-krisen, den grekiska mentaliteten, vårt eget sätt att förhålla oss till det formella och att kunna få slappna av i en miljö där kärlek, livslust och nyfikenheten får blomma ut. Om att komma från ett välorganiserat och effektivt Sverige och möta den grekiska kulturen och mentaliteten. 

Så då är jag i Grekland igen. För den 6e gången och 4e gången på just Lesbos. Det känns bra och inte minst är det varmt. Jag vill ha en temperatur där jag inte behöver fundera på om jag har tillräckligt varma kläder på mig. Som t ex i Sverige där jag större delen av året behöver ta på mig något extra, t ex en jacka, när jag går ut. 

När jag landat tidigt på morgonen för ungefär en vecka sedan, tagit bussen in till Mytilini som är den regionala huvudstaden, så hamnade jag till slut på ett ställe jag kände igen. Jag behövde ett cafe som hade öppet, för att få frukost och en plats att slå ihjäl några timmar, innan bussen vidare till slutdestinationen på andra sidan ön. Av en händelse råkade jag hamna på nästan samma ställe som jag besökte tillsammans med Charlotte sista gången vi var här. Den gången åt vi middag kvällen innan vi skulle åka tillbaka till Sverige. Nu, var det morgon och jag fick bacon, chips, toast med skinka och ost och en latte.

Trots att klockan var tidigt på morgonen så var det varmt. Skönt för mig som är mera van vid att i alla fall ha på sig en jacka utomhus, särskilt i arla morgonstund. Men nu var den enda jackan jag hade med mig var nerpackad i min väska. 

Något bord bort satt det tre grekiska äldre herrar och drack sitt morgonkaffe. Och sakta under morgonen som hann bli förmiddag innan jag var klar, insåg jag att jag hamnat på läktarplats. Framför mig var mötesplatsen för ett av de tusentals gubbgäng som finns i Grekland. Under förmiddagen kom och gick 15-20 ”medlemmar” i gänget. Alla äldre herrar som verkade känna varandra. Det skulle

varit väldigt intressant att ha förstått den konversation som pågick. Att höra vad de sa var inget problem - men min grekiska är begränsad till några få ord så jag fattade inget. Jag fick nöja mig med att studera spelet som pågick och försöka känna in energierna.

Högljutt och gestikulerande intog de sitt morgonkaffet. Några satt stilla och andra rörde sig, från den ena stolen till den andra. Somliga hälsades välkomna av alla, och andra på sin höjd fick en blick när de kom. Jag satt där och studerade under ca 3 timmar och bara två kvinnor fanns med på något sätt. Servitrisen och en kvinna runt 40 år, vars uppenbarelse och klädsel lika gärna kunnat placera henne på en nattklubb. Hon satt mest tyst, rökte, nickade åt någon då och då och drack någon sorts kaffedrink. Utan att veta så misstänker jag att gubbgängets hustrur var hemma och tog hand om hushållet och förberedde lunchen. Förmodligen är det den grekiska demokratin i ett nötskal, och här fanns ingen Angela Merkel… Den grekiska demokratin som sedan antiken handlat om fria och grekiska mäns förmåga att göra sig hörda och att argumentera logiskt.

Något annat jag noterade var att här gjordes morgonens inköp av framförallt grönsaker. Under några tillfällen dök det upp ytterligare någon gubbe, på sin moped med en fullpackad plastback fastspänd på ”pakethållaren”. Påsar med grönsaker bytte ägare och Euro lämnades över. Mopedbonden visste vem som skulle ha vilken påse. Squash, tomater och mjölk i 1,5 liters gamla vattenflaskor kunde jag notera. Ett intressant sätt att sköta dagens inköp av färkvaror, direkt levererade från bonden.

Kan tänka mig att ett återkommande ämne i dessa tusentals samtal som pågår över hela Grekland är

den överhängande Euro-krisen. Hur ska det gå med Grekland och Euron? Den kris som Grekland har befunnit sig i sedan de gick med i Euron har blivit allt mer tydlig. Under några år i början av medlemskapet i Euron har den ruttna grund som den grekiska staten och offentliga verksamheten bygger på kunnat döljas, men inte längre. De grundläggande problem med ineffektivitet och korruption som Grekland haft har aldrig åtgärdats utan kunnat döljas genom nya fördelaktiga lån. EU och de olika institutioner som t ex IMF som lånat ut pengar har aldrig satt ner foten på riktigt, utan man har hela tiden skjutit på ett avgörande beslut. Lite som ett chicken race - och varje gång har illusionerna och ”puckovärlden” vunnit - eftersom alternativet hade varit att se sanningen som den är. Att Grekland (och kanske några andra Euro-länder) antagligen inte skulle släppts in i detta samarbete, utan att man först gjort ”omöjliga” förändringar.

Idag styrs landet av en osannolik koalition mellan höger- och vänsterkanten som bara kan enas om att vara mot de gamla makthavarna och mot idéer kring överstatlighet som EU ibland får klä skott för. Ingen som vågar säga att huset måste rivas och en ny grund måste till. Ur mitt perspektiv verkar det enda positiva med den nuvarande regeringen att de inte varit lika insyltade i den vänskaps- och partikorruption som präglat tidigare ledarskap. Och än så länge har det grekiska ledarskapet inte kunnat förklara för grekerna att det är dags att bita i det sura äpplet.  Istället har man har jobbat som offentlig verksamhet gjort och gör - även i Sverige. Ett tydligt exempel som jag minns var för kanske 15-20 år sedan, då en socialförvaltningen i Norrköping var tvungen att skära ner på sina kostnader.

Besparingskravet skickades ner i organisationen och resulterade till slut i att gamla på ett servicehus inte längre fick bullar till sitt kaffe. Så klart blev det rubriker i massmedia och till slut blev politikerna tvungna att backa från sitt besparingkrav…

Så när omvärlden (läs långivarna) kräver åtgärder och nedskärningar här i Grekland, så drabbas de som redan har det svårt. Den kortsiktiga strategin har - ur etablissemangets perspektiv - två fördelar:

Åtgärderna drabbar inte dem själva, dvs de beslutande och deras vänner, och sedan får den de krav som omvärlden ställer att framstå som omänskliga. Flera gånger under den senaste veckan har jag hört hur greker sagt att det är för djävligt att EU i allmänhet och tyskarna i synnerhet vill sätta åt de äldre och fattiga, dom som redan nu har en svår sits.

Det som går att se både på ett makro- och mikroperspektiv är ett klassiskt drag hos oss människor. Det är lättare att peka på dom andra och säga att det är dom som är dumma, det är deras fel - istället för att se och inte minst ta det egna ansvaret. Inte minst i ett land där idéen om samarbete i praktiken betyder att alla vill vara först och där ”man” i meningen det där måste man ta tag i aldrig får ett ansikte. Och i ett land där individualismen är en självklar utgångspunkt och ansvarstagande något som bara rör det som är "mitt".

Kanske är det just den här nästan omöjliga inställningen till tillvaron och livet i kombination med vädret, det historiska arvet, den dramatiska naturen och närheten till havet som gör att jag och många andra återkommer hit gång på gång. Här råder, bortsett från oron som den nuvarande krisen skapar, en grundläggande livsglädje och känsla av att ”det löser sig”. Det finns en frihet från effektiva myndigheter som lägger sig i och som ska styra och ställa i människors vardag som vi är vana vid i Sverige. Scootern jag får låna nu när jag är här är ett praktiskt och jordnära exempel. Antagligen är reglerna i Sverige och Grekland likartade när det gäller de formella krav som ställs på t ex ett sådant fordon. Scootern fungerar bra att köra med som jag gör, men skulle aldrig passera inspektion av en svenska poliskonstapel. 

Kanske finns det något här som vi som kommer tillbaka till Grekland gång på gång, kan slappna av i, även om religionen och historien skapat och skapar beteenden och värderingar här som är "pucko". 

Visst det går att skylla på värmen, men nog skulle det även i kallare delar av världen vara rätt skönt att ta en siesta på eftermiddagen? Att jobba lite mindre, att ha färre prylar, ha ett mera avslappnat förhållande till livet och alla regler hit och dit som välmenande intressen driver fram.

 Ta bara den inställningen som svenska journalister ofta har när det har hänt något: Vem är ansvarig? Vem borde ha sett till så att det inte inträffade? Vilka åtgärder ska den som borde vara ansvarig vidta? Det i kombination med politiker som tror att de alltid måste ha svar på allt.

Och i all välmening och med ett gott syfte bygger vi ett samhälle som handlar om trygghet, som genomsyras av Jante, på bekostnad av vår lust, nyfikenhet, livsglädje och skapande. Ett samhälle med ett stort kontrollbehov och där att vara stressad, vara deprimerad och krascha in i väggen snart är lika vanligt som att köra en trygg Volvo.

Kanske är det så att här inser man att allt inte går att fixa, förbereda, förhindra och undvika. Eller så tänker de: det där är något ”man” borde ta tag i. Någon gång. Sen. Livet är fyllt av överraskningar och utmaningar, vissa svårare än andra och det blir som det blir.

Problemet med nuvarande situation och Euron är att grekerna bjöds in till fel sällskap, fick hjälp av övriga i klubben att ha lika stora spenderbyxor som övriga medlemmar och trots att medlemmarna visste, så lät de situationen fortsätta att förvärras tills den blivit ohållbar. Nu står de där med utlånade pengar till någon som inte har en chans att betala tillbaka.

Och hur det nu än är. Om jag skulle ställas inför valet mellan t ex den levnadsglade Zorba the Greek och den trygge Per-Albin Hansson, så är mitt val trots allt Zorba - även om det blir mindre tryggt och ordnat. 

Så nu ska jag ta min scooter och åka ner till stranden för att ta ett svalkande dopp i Medelhavet! 

Yamas!

Har sanningen någon betydelse - egentligen?

Intressant...
Har just läst DN-artikeln som handlar om bråket mellan Ulf Lundell och hans dotter Sanna. Denna gång är det pappa Ulf som reagerar. 
Sanna har skrivit en bok och någon har bloggat, om upplevelser från sin barndom. Pappa Ulf känner sig orättvist påhoppad och djävulsdansen är igång (som för övrigt Sannas bok heter). Och jag kan se något jag känner igen - från mitt eget liv och från det jag ser runt omkring oss. Något som är en viktig del av förklaringen till många av de problem vi upplever idag.

Utan att veta detaljer så känns det som att här finns några - kanske framförallt någon - som skulle behöva titta lite närmare på sig själv.
Det jag hakar upp mig på är viljan att försöka hitta någon sorts objektiv sanning, vilket egentligen inte har någon större betydelse så här långt efteråt. Det handlar om barnets upplevelse av en situation. Med barnets ögon, perspektiv, referensramar och position. Och vilken betydelse den upplevelsen får för barnets sätt att se på sig själv, sitt sammanhang och sin omgivning.

Jag minns en gång för många år sedan då jag fanns i en relation där hon hade med sig en son, som vid just detta tillfälle var 8-9 år. Denne son kom hem en dag från skolan och var helt uppriven. Han hade sett en person bli mördad i en skogsdunge på väg hem. Min första reaktion var så klart, att det måste varit något annat han sett. Men, han var så övertygad om det så jag bestämde mig till slut för att ta hans ord på allvar och jag ringde polisen. Polisen kom, vi åkte iväg till platsen för brottet - och där hittade vi ingenting.
Några dagar senare fick jag, av en händelse, veta att några äldre barn hade spelat in en film just där han sett "mordet" - och allt fick sin förklaring. Men fram tills dess så var hans sanning att han sett någon bli dödad - och att mördarna sopat igen spåren. Så klart att hans referensramar bland annat var sånt han sett på TV, och det vet vi alla, att mord till höger och vänster är vardagsmat. Om jag sett samma händelse så hade antagligen jag, med den erfarenhet och kunskap jag har, kunnat se att det var en filminspelning...
Med den kunskapen kunde jag bidra till att förändra hans minne av upplevelsen -  ur hans perspektiv så var det det enda som faktiskt hade en betydelse.

Så tillbaka till den Lundellska historien. Den upplevelse av en situation som Sanna beskriver är förmodligen inte den objektiva sanningen - hon beskriver sin egen upplevelse av det som hände. Och det är den upplevelsen som har betydelse och minnet av den som sätter sina spår i Sanna - så länge som den får verka och leva utan att förändras. Och ju längre finns kvar - desto djupare sätter den sig. Bokskrivandet är antagligen ett av många sätt som hon använder för att bearbeta det där minnet och framförallt de slutsatser som den lilla tjejen drog utifrån upplevelsen. Slutsatser som påverkar världsbilden på många olika sätt - än idag som vuxen.

Att kommunikationen mellan far och dotter kan förbättras är tydligt, och så är det tyvärr i regel. Vi är dåliga på att kommunicera, vilket i sin tur leder till konflikter som vi dessutom är otränade på att hantera och den inlärda prestigen gör att vi istället för att försöka förstå varandra gräver ner oss i skyttegravarna... Trist, vanligt och en förklaring till många av de problem vi upplever, både i stort och i smått, när det gäller människors relationer.
Och eftersom vi befinner oss i midsommartider så har vi en förklaring till många av de bråk som uppstår just denna helg. Familjen samlas, mycket alkohol och scenen är upplagd för att eländiga minnen från historien ska få kliva fram och spela huvudrollen.

Visst går allt detta att förändra, men det kräver vilja, mod, kunskap och inte minst - träning.

Glad midsommar! Typ...

PS. Jag skulle kunna illustrera detta fenomen även med det som just nu utspelas mellan t ex Grekland å ena sidan och EU, framförallt Tyskland å andra sidan. Men mera på ett makro-plan...

Några insikter såhär i början

Några reflektioner såhär när jag lämnat min Helsingborgstillvaro, mitt tonårsrum - eller väntrummet - som tiden från april fram tills nu känts som. Reflektioner kring att fråga om hjälp och om olika utmaningar och annat jag ställs inför. Att vårt sätt att se det vi står inför nästan alltid går att se på fler sätt.

   

Det känns skönt att ha kommit iväg. Att inte längre stå och trampa, liksom hästarna i en tävling innan dörrarna öppnas. Visst finns det saker som krånglat men nu har dörrarna öppnats!

Först jag vill även passa på att tacka Lars Hjulström - min ”hyresvärd” sen början av april. En kille som jag lärt känna de senaste åren och som jag är väldigt glad över att ha fått lära känna.

Det hus Charlotte och jag, hade i Malmö skulle säljas och mäklaren trodde att om allt gick bra, så skulle överlämnandet ske i juni… Nu gick allt väldigt bra (?). Huset såldes redan innan första visningen och överlämnandet skulle ske sista mars istället vilket satte mig lite på pottkanten, eftersom jag tänkt åka till Grekland först i Juni. Vad skulle jag bo nu???

Så kom jag att tänka på Lars som jag visste bodde själv i en villa i Helsingborg. Varför inte fråga om han har något ledigt rum? Det kändes lite jobbigt att fråga, men jag ställde frågan - och efter några sekunders betänketid var svaret, ja!

Samma Lars, dök upp igen, då Charlotte och jag skulle köra hennes flyttlass till Stockholm i början av mars. En uniformerad och motorburen konstapel vinkade in oss från motorvägan och visade vad en ”kontrollplats” utmed motorvägen användes till (något som jag för övrigt funderat över många gånger). Vår lastbil var för tungt lastad, så det blev böter och en kommendering att lasta av om vi ville fortsätta… Eftersom vi var utanför Helsingborg och den enda person vi kände bra där var Lars, så chansade jag och ringde. Återigen kunde jag känna det där motståndet - till att fråga någon annan om hjälp. Kan du komma och hjälpa oss att hyra en lastbil till, var tanken… 

Och hur stor är chansen att någon som jobbar är hemma, en torsdag, mitt på dagen? 

Jodå, Lars råkade vara hemma - och innan jag hann fråga om hyra lastbil så erbjöd Lars oss sin bil och tillhörande släp - eftersom han ändå inte skulle använda dom på några dagar.

Så, tack Lars för din gästfrihet och ditt sätt att ställa upp för mig! Och dessutom är jag tacksam över de återkommande små samtal kring livet och dess olika utvecklingar och utmaningar vi haft under sen början av april.

Så jag kom hit till Lesbos igår morse, en jobbig resa som tog sin tid. Väntan på

flygplatser som främst är designade för att man ska gå omkring, äta och köpa prylar - inte för att vila och slappna av. Planet landade 0620 och efter en kort bussfärd var jag vid 7-tiden inne i Mytilini, den regionala huvudstaden. Jag var svettig, varm, trött och hungrig.  Klockan var tidigt på morgonen, och dom som känner mig vet att det inte är min tid på dygnet. Sovit 2-3 timmar de senaste 2 dygnen och på ryggen hade jag en stor ryggsäck och på framsidan en mindre. Jag hade precis blivit avsläppt av en grinig busschaufför som inte blivit gladare över att jag inte hade jämna pengar till bussbiljetten. Och jag visste inte vart jag skulle ta vägen för att hitta något café som kunde servera mig en frukost. Det var nästan så jag tyckte synd om mig.

När jag går genom en stor parkering, hör jag en babys gnällande. Och så ser jag ett litet ”läger” där på trottoaren, vid parkeringen. Det slår mig att Lesbos är en av de öar som ligger ”bra” till för dom som flyr från fasorna i Syrien. Och jag minns även att jag sett uppmaningar på Facebook från människor som lever och verkar på Lesbos, om att olika slags hjälp behövs för att kunna ta hand om den flyktingström som drabbar den här delen, som är en av EU:s gränsposter åt Syrienhållet. 

Plötsligt fick jag även en förklaring till de människor jag från bussen sett komma gåendes på vägen mot Mytilini. Människor som kommit i land och nästan alla hade en liten ryggsäck med sina enda ägodelar. När jag plötsligt insåg det så förändrades min inställning. Jag insåg att även om jag gick omkring med en ryggsäck, kände mig ensam, svettig, trött - så var det ändå ett val jag själv gjort.

Jag befinner mig på en resa på väg TILL något - till skillnad från dom människor jag sett nu - som befann sig på väg BORT från något som inte bara är en känsla, utan en fråga om död och terror. Från att nästan ha tyckt synd om mig själv förvandlades känslan i mig till någon sorts tacksamhet över att min utmaning bara var att hitta ett café som kunde servera mig något att äta och en latte. Jag visste ju att jag var påväg till ett ställe där jag skulle bli mottagen, även om förutsättningarna är helt andra än dom jag blivit van vid.

Så Lars, ännu en gång: Tack för din vänlighet och villighet att hjälpa mig - och att det även skedde utan att ge goda råd om hur jag borde göra. Och jag fick tillfälle att träna - ännu en gång - att jag faktiskt kan fråga människor om hjälp när jag behöver. Något som jag och många med mig har svårt för. Den enda risken jag tar är ju att få ett nej - och det kan jag faktiskt leva med - till skillnad från de personer jag såg under min morgon igår. Och att behöva, inte alltid måste vara stort, dramatiskt och livsavgörande.

Jag vet att det är något som jag kommer behöva träna mera på eftersom vissa saker tar lite längre tid att lära sig, att verkligen få in i kroppen. Annars vet jag hur lätt jag undviker att be någon annan om hjälp och att jag ibland kan uppleva det som att tillvaron är sååå jobbig, när saker inte blir som jag tänkt.

Och jag har ännu en gång blivit påmind, att vi kan nästan alltid kan lyfta oss lite i nacken, se den lite större bilden och att inse att vi kan välja vårt perspektiv. Man måste inte vara flykting från ett krigshärjat område för att det ska kännas ok om

att be om hjälp. Det är ok, även om det jag behöver är betydligt mindre dramatiskt än att fly från död och terror. I grunden är vi alla likadana som ibland kan behöva en hjälpande hand, och i de situationer jag än så länge befunnit mig i - så skulle ett nej inte betyda att jag t ex riskerar att dö.  Och när jag ser och förstår vilka utmaningar som andra mera avlägsna - men fortfarande - bröder och systrar har, så kan jag känna tacksamhet över att de alternativ jag väljer mellan ändå handlar om hur bra jag ska ha det.

Ops! Plötsligt kom jag på - det är midsommarafton - vilket inte märks av här.
Kanske för vi har ett annat perspektiv?
I vilket fall som helst: Grattis på midsommarafton!

Prins Carl-Philip och jag...

Foto Erika Gerdemark, Copyright Kungahuset.se

Om förändringar i relationen till en annan person... 
Carl-Philip och jag, lika och så olika. 
Och slutligen några ord på vägen, från en man med viss erfarenhet, kunskap och träning - till en någorlunda nybörjare.


Idag den 13 juni kommer vara en väldigt speciell dag i Carl-Philips och även i mitt liv. En dag vi kommer att minnas. En dag som handlar om stor en förändring i relation till någon annan.
Där satt jag och körde tillbaka till Helsingborg från Malmö. I radion kunde jag höra referatet från prinsens bröllop. Han hade precis kommit in i Storkyrkan och radioreportrarna sa flera gånger: Han ser så lycklig ut. Så klart, annars vore något väldigt fel. Han är en man som ska gifta sig med den person han älskar. Tyvärr råkar han ha hamnat i en taskig sits, så allt sker inför en jättestor publik som bevakar varje sekund och han har säkert inte kunna bestämma särskilt mycket själv.

Själv satt jag i efterdyningarna av att lämnat Charlotte vid stationen i Malmö. Nästa gång vi ses är antagligen först om 3 månader, på en liten ö i Grekland. Så länge har vi inte varit utan att träffas sen 2003. Nu har vi skilt oss på alla formella sätt och i praktiken - hon bor i Stockholm och på onsdag sätter jag mig på ett flyg ut i världen - utan att vara riktigt säker på vad som kommer hända.

När jag satt där i bilen, med tårarna rinnande nedför mina kinder, så kom jag att tänka på den gång för nästan 12 år sedan. Då Charlotte och jag gifte oss. Bara något 10-tal mil längre norrut än där jag var idag. Så olika jämfört med Carl-Philip. Ingen visste att vi skulle gifta oss, det blev en överraskning för alla, även för våra barn som var med. Ceremonin skedde vid en ruin, på en halvö i en liten skogssjö och vi var omgivna av näckrosor. Jag minns vi hade rosa flipflop på oss... Tänk så olika, men ändå så lika, prinsen och jag. Två män som skulle manifestera sin kärlek, träda in i äktenskapet - och även jag var väldigt lycklig - fast våra arrangemang och omgivande förutsättningar lite olika.

Så där satt jag alltså i bilen, och kunde höra om tillfället då de skulle träda in i sin gemenskap och visa världen sin kärlek. Jag satt där i bilen - både bildligt och bokstavligt på väg bort från den gemenskap som jag befunnit mig i. Visserligen har nedmonteringen av densamma pågått sedan sent i höstas - och idag var kanske det i praktiken största steget. Fram tills nu har vi ändå setts varje månad. Och oavsett vår formella status och geografiska distans, så kommer Charlotte alltid ha ett speciellt rum i mitt hjärta.

Men, då jag satt där så det var verkligen märkligt att dels känna allt det där som är kopplat till vår förändrade relation. Sorgen, saknaden, förlusten och samtidigt höra att just nu var en annan man på väg in i det jag har lämnat nu. Men jag kan tänka mig att det han kände var sånt som gemenskap, vi-et, glädjen, det gemensamma projektet och den obeskrivliga lyckan.... Känslor som jag kände för 12 år sedan. Så den 13 juni 2015 kommer vara en speciell dag i både prinsens och mitt liv. En dag som handlar om att ta ett stort steg i relation till en väldigt viktig person i våra olika liv.

Några ord till dig Carl-Philip...

Och jag vill passa på att ge Carl-Philip några råd på vägen. Från en man som har erfarenhet från 2 äktenskap och ett gäng relationer. Från en man som jobbat mycket med mig själv, min "inre ryggsäck" och mitt "inre barn" och jobbat tillsammans med många människor kring relationer av olika slag. Och kanske kan han behöva höra det mer än andra, eftersom han är i sin egenskap av prins, till stora delar ett resultat av pucko-världen - i kubik.

För dig som inte vet vad jag menar med pucko-världen så är det resultatet av alla de idéer och tankar som vi människor hittat på. Alla uttalade och outtalade regler, rädslor, traditioner, etikett, etc... Och i sammanhang där det finns kungligheter finns det dessutom massor av uppträdanderegler, som inte gäller i min närvaro.
För han, liksom vi andra har t ex rött blod, blir förkyld, ledsen, besviken, svartsjuk, glad, kåt och stolt. Han liksom vi andra känner skam och skuld. Och allt det här har han med i sin "inre ryggsäck" när han möter sin Sofia - på samma sätt som jag haft min ryggsäck då jag mötte Charlotte. Han liksom vi andra har fått en massa erfarenheter under sin uppväxt som gör att han ser sig själv på ett visst sätt - och det gäller oss alla.

För i grunden är Carl-Philip inte mer än en snubbe som fyller 40 om några år och idag har han manifesterat sin kärlek till Sofia - vilket inte märkvärdigare än det Charlotte och jag gjorde för snart 12 år sedan. Men till skillnad från dom allra flesta andra så har Carl-Philip växt upp i en miljö där det finns en mängd regler för hur tillvaron ska vara och betraktas, helt oberoende av vem Carl-Philip är och vill. Det vill säga - puckovärldens regler i kubik.

Så det jag vill ge dig - och här vänder jag mig direkt till dig Carl-Philip - är några ord i samband med en manifestation som denna. Ha dom med dig - jag tror att du kan ha nytta av dom - jag skulle ha haft det - om jag vetat och förstått dom då:
- Var sann mot dig själv och hör den där inre rösten, även när den säger något annat än vad omgivningen vill. Var sann redan från början av relationen - tro inte att det blir lättare sen.
- Du har 100 procents ansvar för relationen.
- Lär dig om dig själv, det som är just ditt "elände" i din inre ryggsäck - och ta ett eget ansvar för det.
- Du kan inte förändra din partner - däremot kan du påverka dig själv.
- Kommunicera! Det betyder att verkligen lyssna och att säga det som är viktigt för dig - även om du tror att Sofia kommer reagera negativt. Ta risken!
- Träna på att vara närvarande, att inte kastas in i reaktioner och beteenden som har sina rötter i historien och som hämtar sin energi och riktning från vårt "inre sårade barn".
- Var kvar i relationen, bara så länge som du kan höra och känna ditt JA till Sofia.
- Undanhåll inget - var hellre överdrivet ärlig mot Sofia.
- Sexualiteten ÄR viktig. Både din och hennes - så låtsas inte! Den som kommer förlora på det är du själv, Sofia och er relation.
Carl-Philip, om och när du några frågor eller funderingar så är du välkommen att kontakta mig. Kanske jag kan ge dig något ord på vägen och ge dig någon bra träningsövning att göra. Eller så kanske du inser att det nog skulle vara bra att få träna lite på att ta bort en del av det som pucko-världen prackat på dig under ditt liv.

Nu ska jag fortsätta packa mina saker - på onsdag ska allt vara borta och rensat. Några kartonger kommer jag förvara här i Sverige, resten hamnar i den packning jag tar med mig.

Ett fyrfaldigt leve för kärleken!
Den leve:
Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!


Charlotte skriver på sitt fina sätt om vårt avsked här.

Why Lesbos?

June 17 I will take off. Leave Sweden and the life I have lived here. I will step in to a dance with life - to see what it has to offer. Until September I will be surrounded by warm weather, the Mediterranean - or more precise - I will stay on the island named Lesbos. My idea right now is that I will stay there to the middle of September - when I leave for the ISTA core gathering on an other greek island. After that I will go to Japan, to visit my son, and to explore the japaneese culture and life. So one major reason for Japan is obvious, but why Lesbos? Several people has asked me - so here I will lay it out.



This will be my 4th visit to that island, and to the same place. To the small village Eressos, on the south west part of the island. It's an island that probably is most famous for a woman who is supposed to have lived there around 600 B.C. Her name was Sappho and was a great poet in her own time, and it is said that she, just like me, liked women. If you don't know how the word lesbian came to be - it comes from the name of an old ancient Greek dialect - Lesbian - that Sappho, amongst many others, used in that time.
So in that there are a few important factors on answering the question: Why Lesbos? Women, art, the weather - and also the policy of not turning the island in to a tourist-spot, like other greek islands (Rhodes and Mykonos).

But the major reason is that there is a retreat called Osho Afroz, and thats a place where I spent 3 summers together with my ex-wife Charlotte, working as assistants to two wonderful and very skillfull Osho therapists, Premartha & Swarup. So this retreat, situated among olive trees and surrounded by volcanic mountains and low hills will be my home during this summer.
It's a very special place. Simple, a bit chaotic, very loving, in many ways very greek, and in end it all comes together in a very beautiful way.  They offer many different groups and processes, and the visitors come from all over the world.

So, after a lot of un-rewarded work during 2014, going through a divorce, selling our house and dealing with the question: Where am I going to live and work?
 The answer came to me one night: Dance with life, and start it all in Afroz and on the island Lesbos.

I will do some work there as a volunteer and also give sessions - just like I have done here in Sweden.
And I'm also exploring the possibility to do some kind of events in the nearby village, Skala-Eressos. A small village located next to the sea and with one of the best beaches in the Mediterranean. And I know that I will meet a lot of interesting and life-embracing people, and in those meetings magic might happen, new doors and opportunities will open up. And I will not have any strings attached - holding me back - but my own imaginary ones...

So - if you still are making up your plans for this summer - check it out - it will be a great experience, probably a major event in your life. A friend, whom we recommended to go there, later said: Why didn't you tell me this before?!!! At the moment I know a couple of persons coming down from Sweden - and there is space for more. And when you get there we will have a chance to hang out, have fun, have a good laugh, enjoy and explore what life has to offer.

Now, any questions on: Why Lesbos?

Kan du vara dig själv?

Nu får vi väl för helvete ta ett steg fram!

Jag blir så besviken och trött på att vår svenska kultur har så svårt för i att stå upp för individens frihet. Det som vi kallar för mänskliga rättigheter. Att vi är så djäkla fega, eller svaga, eller vad det nu är - så vi inte klarar av att stå upp för självklarheter - även då det innebär att olika grupper eventuellt känner sig upprörda. Jag är verkligen trött på vår oförmåga att som kultur och nation förstå det som händer och att stå upp mot fundamentalismens kvävande skugga som sakta och breder sig ut sig, över oss som vill leva våra liv utan massa pekpinnar och outtalade regler. Även här på hemmaplan - i vardagen. 

I vår kulturs iver att undvika konflikter och meningsmotsättningar och i vårt samhälles oförmåga att vara tydlig - så tillåter vi gång på gång att den där skuggan nafsar på vårt lillfinger, utan att förstå att dess mål är att ta hela handen, och om vi motsätter oss det, även ta vårt liv.  Idag ser vi det tydligt i t ex islamiska statens kölvatten, och vi har gång på gång sett det i mänsklighetens historia. För fundamentalismen - i olika skepnader - växer sig starkare också i vår lilla del av världen. Även om det inte är lika tydligt och dramatisk som i t ex Syrien, Irak eller under de medeltida korstågen.  Det finns mängder av exempel - och den välmenande och/eller fega attityden leder till att vi står där med något obehagligt som har vårt lillfinger i munnen - och vi vågar inte säga ifrån. För då skulle vi ju kunna bli beskyllda för att tänka på oss själva - och det vill vi inte!

På samma sätt som demokratin är något som vi varje dag behöver försvara, så gäller detsamma för vår individuella frihet. Vi som samhälle och som kultur behöver förstå hotet och hur det smyger sig på oss. Och vi behöver tydligt sätta ner foten!

Mot fundamentalisters idéer - oavsett om de hämtar sina argument ur bibeln eller koranen eller ur en diffus rädsla.

Mot dom som påstår sig ta ansvar för andra - för de kan bli upprörda.

Mot dom som anser att deras idéer ger dom rätt att bestämma över mig, dig eller till exempel Zeliha Dagli i Husby.


Det handlar om markera och manifestera rätten att få vara dom vi är. Och rätten att få leva ut dom vi är - så länge som vi håller oss inom de mänskliga rättigheterna. Även om t ex grannen, byråkraten, politikern, prästen eller imamen blir upprörda. Även om det bryter mot någons eller någras idéer om vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt beteende. Och tydligast blir dessa pekpinnar och kvävande skugga kring könsroller,  relationer, sexualitet, våra kroppar - om det de säger ”inte passar sig” - även om det inte är olagligt.

Det finns mängder av exempel på hur dess förminskande effekter smyger sig på oss.

Senast igår hörde jag en kvinna som sa: När jag växte upp så var det ok att gå utan bikinitopp på stranden. Idag har unga tjejer handduken med sig in i bastun - för att skyla sig. Vad är det som hänt? 
Jag har hört liknande funderingar från många andra och jag ser unga killar stå med badbyxor i simhallens dusch.
Ett annat väldigt bra/sorgligt exempel utspelade sig för nästan ett år sedan, då Stiftelsen Malmö Sommargårdar bröt ett avtal - som fick väldigt stora konsekvenser för deltagarna och för oss som arrangerade. De var rädda för vad andra skulle kunna tycka om en kärleksfestival som Charlotte och jag jobbat ett drygt halvår med.

Och det som idag gav mig impulsen att skriva detta inlägg, var  Zeliha Daglis debattartikel om hur fundamentalismens mörka skugga sprider sig i Husby. Men tyvärr är min upplevelse att dess utbredning är betydligt större än så - även om det inte alltid är uppenbart och än så länge mera urvattnat. Det här är bara några exempel...

Vårt samhälle har en oförmåga att klart och tydligt stå upp för friheten i praktiken och i vardagen. Vilket även skapar ett utrymme för olika grupper och politiska rörelser att kanalisera  människors frustration in i idéer som är rasistiska, nationalistiska och som i sin förlängning lika fundamentalistiska och pucko - som de idéer och värderingar som de kritiserar. Men eftersom det sker i en "ansvarstagande" blå-gul klädsel så blir det svårare att se.

Jag kan rent tekniskt förstå att vi har svårt att göra så mycket åt de rädslobaserade värderingar och normer som sexualitet och den nakna kroppen skapar i USA. Vilket i sin tur får genomslag i mötesforum som till exempel Facebook. Värderingar som via olika slags medier påverkar oss i en fundamentalistisk riktning.  Jag kan förstå det, även om det är totalpucko.
Men när det gäller sådant som sker i Sverige så kan vi försöka göra något mera medvetet och långsiktigt för att påverka och minska effekterna.

Jag tycker att betydligt fler borde markera och säga ifrån. Särskilt politiker, opinionsbildare och andra viktigpettrar - som säger sig vilja försvara den individuella friheten - skulle ta ett större ansvar och även våga göra så i praktiska handlingar. Att ta ett kliv fram - på det sätt som så många av oss på gräsrotsnivån gör varje dag. Vi försvarar och försöker manifestera den här friheten även om det kan innebära att någon med mer eller mindre tydlig religiös paketering blir upprörd, eller om det är en kommunal stiftelse som tar på sig uppgiften att ta ansvar för andras oro, eller det är ett politiskt parti som säger något diffust om nationalism, tradition och gemenskap. För värderingar och normer bekräftas i alla våra vardagshandlingar, i det lilla. Och inte minst så är det där de får ett genomslag om skuggan tillåts breda ut sig.

Det jag kan uppleva är hotat - och som Zeliha tar upp - är friheten och rätten att kunna vara dom vi är i verkligheten - inte dom som andra tycker att vi ska vara. Med verklighet menar jag det som beskrivs i humanism och mänskliga rättigheter och vars yttersta mål är att låta miljarder olika slags blommor få finnas på ängen - även dom som några kanske ogillar. Det är grunden för ett samhälle och en kultur som försvarar och främjar mångfald, nyfikenhet, öppenhet, förändring och utveckling.

Så fundera på; Nästa gång du känner att någon börjar nafsa på ditt lillfinger - vad tänker du göra då? Alltså rent konkret?!